(7) Sid. (6) 2013-11-14 Jakarta UD

Sid. 1(7) 2013-11-14

Jakarta

UD-ASO

Indonesiens ekonomi i oktober 2013: kris eller korrektion? Uppdaterad 2013-11-14 Sammanfattning  Indonesiens ekonomi växer fortfarande, men tillväxten har under de senaste månaderna bromsat in. Den demografiska bonusen – över halva befolkningen är under 30 år – och en växande, konsumerande medelklass skapar stark tillförsikt inför framtiden. För att potentialen ska kunna utnyttjas behöver reformtakten ökas avsevärt – i synnerhet avseende infrastruktur, utbildning och välfärdssystemen.  Ekonomin har på senare tid hämmats av både externa och interna faktorer, och tillväxten låg det senaste kvartalet under sex procent för första gången sedan 2010. Tillväxten förutspås av Världsbanken 2013 falla till 5,6 % år 2013 och valåret 2014 till 5,3 %.  Viktiga faktorer är USA:s agerande avseende quantitative easing, minskad kinesisk efterfrågan, dyra bränslesubventioner, det stora betalningsunderskottet och den låga produktiviteten i industrin i förhållande till de allt högre lönerna.  Den fallande valutakursen oroar också – rupiahn har den sämsta valutautvecklingen sedan årsskiftet av 23 utvecklingsländer.  Den nye finansministern Chatib Basri förefaller ha goda intentioner men det återstår att se om han är lika politiskt stark som företrädaren.  Handels- och investeringsklimatet hämmas fortsatt av många handelshinder, och den protektionistiska retoriken kommer sannolikt att skärpas under kampanjperioden fram till presidentvalet i juli 2014. De utländska investeringarna och kapitalinflödet har under de senaste månaderna reducerats snabbt, till följd av den rådande ekonomiska osäkerheten och den snabbt deprecierande valutan.  Korruptionen är ett stort problem – flera politiker och beslutsfattare har fällts men antikorruptionsmyndigheten KPK har alltför små resurser för att kunna åtgärda problemen på bred front.  Fortsätter den rådande låt-gå-politiken – vilket är sannolikt med tanke på kommande val - så kan problemen ta onödigt stora proportioner, även om den starka inhemska efterfrågan fortsatt kommer att hålla tillväxtsiffrorna uppe.

2(7)

Potentialen: tillväxt trots, snarare än tack vare, statens åtgärder Från att ha varit på randen till politiskt och ekonomiskt sammanbrott under Asienkrisen 1997/98 har Sydostasiens största land (40 procent av ASEAN:s BNP) blivit en attraktiv destination för utländska investerare. Indonesiens ekonomi har stadigt vuxit med 5-6 % de senaste sex åren, samtidigt som medelklassen växer i miljontal varje år. Trots att ungefär hälften av landets 240 miljoner invånare lever på under US$ 2 om dagen har den inhemska konsumtionen (55 procent av BNP) blivit så stark att stora internationella företag "inte har råd" att avstå från att investera här. H&M öppnade i helgen sin första butik i landet och IKEA avser göra det i juli 2014. Prognosmakare och konsultfirmor har under de senaste åren överträffat varandra i sina prognoser för landet, och fokus har oftast legat på potentialen snarare än de utmaningar som måste hanteras för att den ska uppnås. Konsultföretaget McKinsey förutspådde i september 2012 att Indonesien kommer att gå om Tyskland och Storbritannien och bli världens sjunde största ekonomi till 2030 (från dagens 16:e placering). Ratinginstitutet Moody´s uppgraderade januari 2012 Indonesien till investment grade, medan Fitch avvaktat med detta beslut. År 2012 attraherade Indonesien mer utländska investeringar i förhållande till inhemsk BNP än Indien, Kina och Brasilien. Den långsiktiga ekonomiska potentialen har på senare tid hämmats av kortsiktig osäkerhet. Vissa likheter med de orostecken som föregick den finansiella krisen från 97/98 kan observeras, vilket skapar oro för att nya allvarliga kriser kan vara på ingång. Den stora frågan är om Indonesien är på väg in i en ny kris eller om den inbromsning som pågått under det senaste halvåret bara är en tillfällig fluktuation/korrigering. Världsbanken menar i sin senaste kvartalsrapport att kursfallet och det ökande underskottet i betalningsbalansen hämmar utsikterna. DBS Bank och Bank of America menar att Indonesien i dagsläget upplever sårbarhet liknande den för två decennier sedan, medan IMF menar att Indonesien har en mycket starkare grund att stå på än vad de hade då; bland annat att den statliga skuldsättningsgraden är 24 procent vilket är mycket lägre nu än vad den var 97/98. Andra Sydostasiatiska länder som Malaysia, Thailand och Filipinerna har en skuldsättningsgrad på mellan 30 och 60 procent. IMF menar även att ländernas rörliga valutor ger dem marginaler som de inte hade förra gången, vilket försvårar att en ny kris får fotfäste. Kortsiktiga (?) svårigheter Indonesien eftersträvar att bli ett utvecklat land redan år 2025, men att döma av de senaste månadernas ekonomiska siffror kommer det att ta längre tid än så. Indonesien uppvisade under andra kvartalet det största underskottet i bytesbalansen på 27 år med 9,8 miljarder US$, vilket motsvarar 4,4 procent av

3(7)

BNP. Den totala exporten sjönk med 6 procent januari till juni, ett underskott med 3,31 miljarder US$, vilket är mer än dubbelt så stort som det redan då historiskt höga underskottet från 2012 under samma period. Den ekonomiska tillväxten ser även ut att mattas av, då tillväxten har minskat fyra kvartal i rad och nu ligger på 5,8 procent. Senaste gången den ekonomiska tillväxten var under 6 procents-gränsen var 2010. Inflationen har stigit från en relativt konstant period av 5 procent till närmare 9 procent i år, vilket är den högsta nivån sedan januari 2009. Upprinnelsen till dessa mörka siffror kan ses som en kombination av interna och externa faktorer:

Externa faktorer – exportmarknader och quantitative easing

En del av den senare tidens osäkerhet kan tillskrivas den globala ekonomin. Indonesiens största exportmarknad – Kina – har sett sin ekonomiska tillväxt mattas av, vilket reducerar efterfrågan på Indonesiska exportvaror. En svagare inhemsk valuta brukar i regel stärka exporten, men denna effekt hämmas av att efterfrågan på Indonesiens två största exportprodukter – palmolja och kol – har avtagit. Ovetskapen om hur den amerikanska centralbanken fortsatt ska agera med sin quantative easing (QE) bidrar till osäkerheten. Stödköpen av statsobligationer har stor inverkan på Asiens valutor i allmänhet då de ökade monetära tillgångarna investeras i Asien mot en högre avkastning än den inhemska. Om den höga monetära likviditeten avtar riskerar kapitalet flöda tillbaka till USA och därmed stärka dollarn mot övriga valutor. Av de 23 utvecklingsländer som Bloomberg följer är rupiahn den sämst presterande sedan årsskiftet, samt sämst av alla större valutor sedan i maj. Jämfört med krisen 97/98 då valutan gick från 2 000 rupiah per US dollar till 18 000 rupiah per dollar, är dagens depreciering på 13 procent mot US dollarn under andra kvartalet ändå relativt blygsam. Samtidigt har Indonesiens utländska valutareserver fallit till den lägsta nivån på tre år. De senaste fyra åren har utvecklingsekonomier upplevt stark tillväxt, till del driven av monetära lättnader (QE) i utvecklade ekonomier. Denna åtgärd har inneburit ett snabbare kapitalinflöde, högre varupriser och högre räntor, enligt IMF. Däremot menar IMF att situationen har förändrats på senare tid och utvecklingsekonomierna bör anpassa sig till de nya omständigheterna – lägre ekonomisk tillväxt, fallande aktiepriser, lägre valutakurser och högre räntor. De nya omständigheterna verkar gälla Indonesien i synnerhet. Den ekonomiska kris som tog sitt ursprung i USA 2008 drabbade aldrig Indonesien på allvar – tillväxten gick aldrig under fyra procent. Istället allokerades oproportionerligt mycket kapital i Indonesien. När krisen nu ser ut att avta försämras Indonesiens relativa fördel, då man inte längre är den ”minst dåliga” investeringsdestinationen.

4(7)

Interna faktorer – good economy, bad politics

En stor del av förklaringen till den senaste tidens ekonomiska inbromsning återfinns också bland de interna faktorerna – eller den kombination som flera iakttagare kallar för ”good economy, bad politics”. Ofta påpekar man att den goda tillväxten senare år skett ”trots” istället för ”tack vare” statens åtgärder. De problem som behöver adresseras är bl.a. infrastrukturen, utbildningen, välfärden, kontroversen kring minimilönerna, bränslesubventionerna och protektionismen. Indonesien är även ett ojämlikt land med omfattande fattigdom och avsevärda inkomstklyftor, vilka är långsiktiga strukturella problem som behöver lösas på lång sikt. Subventionerna på bränsle har varit en knäckfråga för regeringen under en längre tid, och flera försök att minska dem har misslyckats. På senare år har 20-25 procent av statsbudgeten gått till att bekosta dessa subventioner. Ökade energi- och oljepriser ökar priset på basvaror, vilket innebär svårigheter för den stora gruppen fattiga i landet (120 miljoner människor). I juni 2013 lyckades regeringen till slut enas om en sänkning, vilket medförde att bensinpriserna höjdes med 44 procent över en natt. Valutakursfallet och de höga kostnaderna för import av olja – Indonesien är sedan 2004 nettoimportör – har reducerat budgetbesparingen av detta beslut. Även inflationen ökade under juli och augusti som ett resultat av prishöjningen. Trots sänkningen väntas subventionerna ändå, som de senaste åren, överstiga de 15 procent av statsbudgeten (US$ 20 mdr) som är budgeterat för. De senaste åren har den oväntat stora förbrukningen och den omfattande svarthandeln med subventionerad bensin gjort att regeringen tvingats tillskjuta ytterligare medel för att kunna subventionera bränslet ända till årets slut. Regeringen har meddelat att de återigen tänker reducera subventionerna för 2014. Lönerna i Indonesien har ökat mer än i övriga sydostasiatiska länder (SO) under senare år. Minimilönerna steg med 30 procent mellan 2010 – 2012 i Indonesien, den högsta ökningen i ASEAN (näst högst hade Thailand med 14,2 procent). År 2013 steg de genomsnittliga minimilönerna i Indonesien med ytterligare 18,3 procent, ledda av Jakarta med en ökning på 44 procent. Produktiviteten i Indonesien har inte kunnat matcha dessa löneökningar utan har endast ökat ungefär med 4,5 procent årligen. Då vinstmarginalerna minskat har företag har börjat se sig om, både inom och utom landet, för att eventuellt omlokalisera sin produktion. Detta har även lett till en del uppsägningar av arbetare. Flera demonstrationer har ägt rum i Jakarta under det senaste året i syfte att ytterligare öka minimilönerna. Senast begärdes en löneökning med 68 procent för 2014 i Jakarta. Ytterligare ökningar skulle dock innebära fler uppsägningar samt lägre utländska investeringar. Osäkra och nyckfulla löneökningar tenderar dessutom att öka inflationens volatilitet, vilket är avskräckande för potentiella investerare. Efter motstånd från den starka arbetsgivarorganisationen APINDO fastslog president Yudhoyono att lönerna i

5(7)

genomsnitt borde öka med fem procent årligen för arbetskraftsintensiva arbeten samt med tio procent för övriga yrken, inflationsjusterat. I sammanhanget bör man ha i åtanke att runt 55 procent av arbetskraften arbetar i den informella sektorn – och exkluderas därför av lönekontrakt. Dessutom är 20 procent av den formella sektorns anställda utan skriftligt kontrakt. Protektionismen kommer att fortsätta att hämma investerings- och handelsströmmarna under det kommande året. Enligt WTO är Indonesien det land som introducerat flest nya handelshinder de senaste åren. Det som drabbat den svensk-indonesiska handeln mest är exportförbudet avseende 65 olika mineraltyper i form av råvara, och inneburit att svensk export till gruvoch palmoljeindustrin bromsat in rejält. Ännu är kostnaderna för förädling inom landet så höga att köparna i stället vänt sig till andra länder. För att återvända till en positiv handelsbalans har en rad andra importbegränsningar införts, bl.a. avseende nötkött (de enda tillåtna exportörerna är Australien och Nya Zeeland och USA driver en tvist mot Indonesien för att kunna återuppta sin export) och andra livsmedelsprodukter. Emellanåt leder importbegränsningarna till så höga prishöjningar att man tvingas öka kvoterna tillfälligt, men krävs andra åtgärder än bara kvoter för att öka den inhemska produktionen av dessa varor. Handelsminister Gita Wirjawan har hittills inte visat sig vara någon större frihandelsvän, och hans ambitioner att ställa upp i presidentvalet nästa år lär inte ändra på det. Han figerar f.n. på affischer runt om i landet i en ”buy Indonesian”-kampanj. Regeringens åtgärder och framtidsutsikterna Trots att Indonesien är relativt oberoende av exportinkomster – exporten motsvarade 2012 24,3 procent av BNP, jämfört med 49% för Sverige – är handelsbalansen en viktig fråga för Indonesien. Under augusti lade regeringen fram ett åtgärdspaket för att förbättra den offentliga budgeten, stabilisera den finansiella sektorn samt stärka handelsbalansen. I paketet finns skatteförmåner för exportfrämjande investeringar inom palmolja och metaller, samt för arbetskraftsintensiva exportindustrier. För att minska importen avser staten även höja lyxskatten på en rad ”icke-nödvändiga” lyxprodukter från 75 till 125 - 150 procent. Den indonesiska centralbanken har successivt höjt räntan till nuvarande 7,25 procent i ett försök att stävja valutakursfallet. Investerare framhäver att strukturåtgärder är nödvändiga, och att regeringens åtgärdspaket var ”too little too late”. Under ”de goda åren” sköts reformerna på framtiden, och dåliga och drakoniska åtgärder präglade de politiska åtgärderna. Stramas inte den monetära politiken åt riskerar den utländska valutareserven erodera till en punkt nås där rupiahn kommer depreciera kraftigt. Högre räntor skulle gynna betalningsbalansen men samtidigt innebära en stagnerande tillväxt.

6(7)

Nu när ekonomin börjat stagnera, parallellt med upptakten inför presidentvalet nästa år i juli, är aptiten för omfattande reformer begränsad. President Yudhoyono har under flera år lämnat den ekonomiska politiken till sina finansministrar, men verkar nu vilja visa framfötterna genom detta försiktiga åtgärdspaket. Han har pga sin svaga ställning i regeringskoalitionen tvingats avskeda två ytterst kompetenta finansministrar bara under innevarande mandatperiod - Sri Mulyani Indrawati blev managing director i Världsbanken 2010, medan Agus Martowardojo blev centralbankschef i april i år - men det är lovande att även nuvarande finansministern M. Chatib Basri, f.d. ordförande i investeringsmyndigheten BKPM och som så många andra indonesier utbildad vid ANU i Canberra, är en erkänt kunnig och modern ekonom. Valet till guvernörsposten i Jakarta 2012, som resulterade i en övertygade vinst för den relativt oetablerade Joko Widodo – ”Jokowi” – skakade om det indonesiska politiska etablissemanget. Jokowi är en ny typ av politisk ledare, utan kopplingar till vare sig Suhartos maktapparat eller militären, och hans vinst över den mer etablerade sittande guvernören Fauzi Bowo (numera ambassadör i Berlin) skedde tack vare en stark kampanj via sociala medier och jordnära kommunikation med de mindre bemedlade medborgarna. En motsvarande utveckling kan mycket väl komma att ruska om den nationella politiken inför parlaments- och presidentvalen 2014. Jokowi har fokuserat på att förbättra villkoren för arbetarklassen, och har gått med på en höjning av minimilönen i Jakarta stad med 44 procent. Den växande medelklassens krav på ekonomiska reformer kan då snabbt leda till konflikt med den fortfarande omfattande och fattiga arbetarklassens krav på minskade inkomstklyftor, där den senare mycket väl kan komma att gå segrande. Jokowi har ännu inte deklarerat någon avsikt att kandidera i presidentvalet men leder trots det överlägset i opinionsmätningarna. Presidenten är nu i slutet av sin andra mandatperiod och kan inte bli omvald nästa år. Detta skulle kunna minska rädslan inför de svårsålda beslut som behövs för ekonomisk tillväxt på lång sikt. De nödvändigaste reformerna skulle vara en massiv satsning på den eftersatta infrastrukturen, avlägsnandet av de kostsamma bränslesubventionerna, samt uppgradering av utbildningsoch sjukvårdssystemen. I dagsläget syns dock inga större reformplaner till, och alltmer energi kommer istället att gå till positionering och kampanjarbetet inför parlaments- och presidentvalen. Vad som händer därefter är svårt att förutspå, men det står klart att många indonesier önskar ett mer handlingskraftigt styre. Missnöjet med bristande reformer och alltför blygsamma lönehöjningar för låginkomsttagarna växer, och demonstrationer om detta genomförs så gott som dagligen i Jakarta, bl.a. framför ambassader. En sådan situation kan i Indonesien lätt blossa upp till riktiga oroligheter – på ett sätt som för utomstående framstår som oväntat – och fram emot valet kommer temperaturen att höjas avsevärt. POLANO

7(7)

Kopia: UD-IH UD-FIM UD-UrH UD-MK UD Näringsdepartementet (Badman, Norin, Engström, Brändström) Finansdepartementet (IA, Ackum) Miljödepartementet (Clark) IMT (Denninger, Hagman) SB (Madunic, Hagman, Atarodi) Socialdepartementet (Jacobson, Liljelund) Sida (Wachtmeister, Håstad) SIWI (Veem) Business Sweden (Fexe, Berglund, Milfors, Levin) EKN (Fredriksson, With) SEK (Engelberth, Anund) ADB (Wedekull) Representationer: Bryssel, Genève Ambassader: Bangkok, Singapore, Canberra, Hanoi, Peking, Tokyo, New Delhi, Seoul, Washington, Phnom Penh, Dhaka Swecare (Helling)