barn 1 nr3.2011

barn

barn

1

nr3.2011

LEDARE

när kränkningar blir vardag

Nyligen sänkte hovrätten skadeståndet till en ung flicka som filmats i smyg och sedan lagts ut i en sexfilm på nätet av sin 17-åriga pojkvän. Deras motivering? Att det har blivit mer accepterat att vara öppen och utåtriktad med sina sexvanor. Förvisso var detta en bedömning som inte delades av alla rättsexperter. Men ändå. Beslutet är ett häpnadsväckande exempel på hur en grov kränkning kan bagatelliseras. Att någonting är vanligt, eller mer vanligt än tidigare, är för mig helt ointressant i relation till det faktum att flickan inte visste om att en kamera stod på när hon älskade med sin pojkvän, än mindre att han sedan distribuerade filmen. Det finns flera exempel på hur en glidning i kultur kan drabba enskilda individer. Till det här numret av tidningen Barn har vi gjort en enkätundersökning om ungas erfarenhet av sexuella kränkningar. Resultatet är nedslående. Sju av tio barn och ungdomar har känt sig verbalt sexuellt kränkta under sin uppväxt. Varannan har sett någon bli utsatt. Men bara hälften har vetat vart de ska vända sig. Att bli kallad »hora« eller »horunge« både på nätet och i verkligheten. Det är vardag för unga idag. – Man förväntas ta det på skoj, menar vår barnpanel: niondeklassarna Zehra, Taha Berk, Bekir, Israa och Samed.

YLVA MOSSING är en frilansjournalist som delar tiden mellan Sverige och Mexiko, där hon i flera år arbetat för medier som Al Jazeera, BBC och TT. För det här numret av Barn har hon skrivit reportaget om unga flickor i Guatemala som blivit med barn efter att ha våldtagits. -Flickorna har så mycket mot sig och så få som för deras talan. Regeringen och omvärlden måste ta sitt ansvar och agera för att hjälpa dessa flickor.

Samtidigt framgår det tydligt av vår undersökning att just den här typen av tilltal upplevs som oerhört kränkande. Vad får det för konsekvenser för alla de unga som dagligen utsätts, men som inte vågar tala om det? Hur påverkas självkänslan? Hur påverkas upplevelsen av att ha rätt till sin egen kropp och den viktiga erfarenheten att kunna hävda sin integritet? Vad händer med den som tror sig vara tvungen att gå med på saker för att få fortsätta vara med? Linda vet mycket om det. Hon såldes till flera män av en äldre vän, när hon bara var ett barn. – Jag försökte hitta en rationell förklaring. Helst att det var mitt eget fel och att jag förtjänade det, berättar hon. Läs om Linda - och om förövarna - i det här numret av tidningen. Läs också om terapeuten och polisen som möter det värsta. Går det att förstå? Och hur orkar man? Många föräldrar tycker att det är svårt att prata med sina barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp. Därför har vi på Rädda barnen tagit fram handboken »Stopp! Min kropp!«. Jag är glad att kunna skicka den till er läsare tillsammans med det här numret av tidningen.

LASSE GRANESTRAND är frilansskribent efter 30 år som reporter på Dagens Nyheter. I det här numret har han skrivit om  mötet mellan en ung pedofil och hans psykolog Börje Svensson, som tidigare har arbetat för Rädda Barnen. -Även bakom ett avskyvärt brott kan det finnas en person som i någon mening också är ett offer. »Människan är större än sitt brott«, säger Börje Svensson. Klokt.

Sophie Arnö Chefredaktör

KATARINA ARNSTAD ELMBLAD är frilansskribent. I det här numret har hon skrivit om den ständigt växande barnsexindustrin på nätet. - Små barn utsätts för de mest fasansfulla sexuella övergrepp. Förövarnas sjuka fantasier vet inga gränser. Det gjorde ont, både fysiskt och psykiskt att skriva denna artikel. Ibland fick jag lämna datorn. Jag tittade på min egen son och fylldes av kärlek över att han får leva ett tryggt, kärleksfullt liv. En rättighet alla barn borde ha.

foto LINDA FORSELL

INNEHÅLL

Guatemala:

Våldtäkterna ökar och varje år får tusentals flickor under 14 år barn till följd av övergreppen. sid. 36

Terapeuten som möter pedofilerna. sid 26

rädda barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer – i Sverige och i världen. Vi är en folkrörelse som stöds av 280 000 medlemmar och givare. Rädda Barnens huvudpartners är Accenture, Advokatfirman Vinge, Axfood, Clas Ohlson, God El/ God Fond, Ikea, Postkod­ lotteriet, Santa Maria, samt Swedbank Robur. ordförande: Inger Ashing generalsekreterare: Elisabeth Dahlin

Tidningen Barn undersöker.

barn: Barn – tidningen om barns rättigheter – ges ut av Rädda Barnen med 4 nr/år. Medlemmar och månadsgivare får tidningen gratis. För icke beställt material ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material, samt att publicera materialet elektroniskt. Eftertryck och utdrag med angivande av källa är tillåtet. För signerade bidrag svarar författarna. issn nr: 1404-8965

redaktion: 08-698 90 00 chefredaktör: Sophie Arnö, [email protected] reporter: Annika Rydman, [email protected] art director: Pompe Hedengren formgivare: Johan Björnsrud Frans Tverin ansvarig utgivare: Elisabeth Dahlin tryck: Sörmlands grafiska, på miljövänligt papper. TS-kontrollerad upplaga 124 200 ex.

sid. 10

Vårt värsta språk.

prenumera­tionsärenden: Jessica Juselius, [email protected] 08-698  90 30 adress: Barn, Rädda Barnen, 107 88 Stockholm Besöksadress: Lands­ vägen 39, Sundbyberg E-post: [email protected] Hemsida: www.räddabarnen.se/ tidningenbarn annonser: Sophie Arnö 08-698 67 01 omslag: Modellfoto. Helle Kjærsgaard/Save the Children Denmark

sid. 20

medverkande : Pernilla Ahlsén, Katarina Arnstad, Jonatan Arnö, Per Bengtsson, Caroline Engvall, Linda Forsell, Lars Granestrand, Paul Hansen, Jörgen Hidebrandt, Elin Hofmann, Ylva Mossing, Sara Mac Key, Morgan Norman, Sandra Qvist, Agneta Persson, plusgiro: Rädda Barnens plus- och bankgiro 90 20 03-3. Medlems­avgift: 200 kronor, plusgiro 90 01 11-6. Månadsgivare: 100 kronor i månaden. För mer information ring 08-698 90 30.

barn

4

nr3.2011

bilden:

stöttar varandra

Efter flera decennier av krig i Afghanistan finns det många som fått ben och armar skadade av landminor, vägbomber eller granatsplitter. 23-årige Ghulam Mohammad och 4-åriga Nahida tränar sida vid sida på en ortopedisk klinik i Afghanistans huvudstad Kabul. Ingenstans är behovet av proteser så stort som i krigsdrabbade länder. foto Paul Hansen

barn

5

nr3.2011

ILLUsTRATION MOA HOFF/Söderberg Agentur

Ny handbok om kroppen och gränser

Många föräldrar tycker att det är svårt att prata med sina barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp. Det blir särskilt tydligt när sexuella kränkningar och övergrepp diskuteras i media. Då får Rädda Barnen ofta frågor från föräldrar och andra vuxna om hur de kan ta upp ämnet. Hur ska man uttrycka sig för att inte oroa eller skrämma sina barn? Vad vet de redan? Var ska jag börja? Men också, hur kan jag skydda mina barn? Därför har Rädda Barnen tagit fram handboken »Stopp! Min kropp!«. -Det är viktigt att göra kroppen och kroppens privata områden pratbart med barn redan i småbarnsåren, säger Anna Norlén, psykolog på Rädda Barnen och författare till handboken. Barn ska veta att de har rätten till sin egen kropp, att det finns gränser för vad andra får göra med den, och att det är viktigt att prata med en vuxen om någon går över den gränsen. Handboken innehåller konkreta tips och råd om hur man kan prata med sitt barn om kroppen, gränser vid fysisk kontakt och sexuella övergrepp. Stopp! Min kropp! finns att ladda hem från Rädda barnens hemsida, www.raddabarnen.se/min-kropp-ar-min

SVERIGE omvald! Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens general­ sekreterare, har fått fortsatt förtroende för ytterligare fem år på posten. – Jag är väldigt glad över styrelsens fortsatta förtroende, säger hon Vad har varit det ­roligaste under dina första fem år? – Det roligaste har varit att arbeta i en organisation som förändras hela tiden. Vi har blivit mer effek­ tiva - faktiskt fördubblat intäkterna - och våra

frågor, till exempel barn­ fattigdom och ensam­ kommande flyktingar, är på agendan i Sverige. Som organisation har vi dessutom sänkt kostna­ derna. Vad har varit det jobbigaste? – Rädda Barnens internationella arbete har förändrats och det har krävt oerhört mycket. Vi har varit med och byggt Save the Children Interna­ tional, SCI. Under det arbetet har vi stängt 28 egna landkontor och 8 regionkontor. Konkret innebär det att vi inte längre kan lyfta luren till landchefen om vi vill ändra något i program­ men, som vi gjorde tidigare. Vi måste istäl­ let jobba inom ramen för SCI. Det Rädda Barnen å andra sidan lyckats

föra upp på agendan är vårt svenska perspektiv på trygghet, skydd och barns rättigheter. Vilka utmaningar ser du framöver? – Vi måste fundera på vad som särskiljer oss från andra barn­ rättsorganisationer. Hur vi uppfattas av givare, medlemmar och företagspartners. Vi vill inte bara vara »trygga tanten« utan också »Pippi Långstrump«. Förutsättningarna förändras, även om vi ökat starkt både privat och på företagssidan, måste vi fortsätta att vara innovativa. – Omvärlden föränd­ ras hela tiden och vi måste förhållas oss till det. Jag vill att vi ska fortsätta arbetet med att bli barnrättsorgan­ isationen 2.0. barn

6

nr4.2013

Stöd till ­föräldrar i tvist Rädda Barnen ser att det finns ett stort behov av att lyfta barnens situation i vårdnadstvister. Barn i för­äldrars fokus, BIFF, är en metod för föräldrar som be­finner sig i konflikt att i grupp reflektera över hur de kan göra situa­ tionen mer hanterlig för barnen. Borde din kommun införa metod­en? Kontakta: sandra. [email protected]

Lyckat möte I september hölls årets verksamhetskonferens på Värmdö utanför Stockholm. Nästan tvåhundra deltagare kom för att lyssna, delta och diskutera. Årets tema var barns inflyt­ande. Enligt barn­konventionens artikel 12 har alla barn rätt att bli hörda i frågor som berör dem. Det betyder att alla som påverkar barns uppväxtvillkor har ett ansvar för att ta reda på vad barn och unga tycker.

Safa Safiyari tycker att han har »världens roligaste jobb«. Som kanalchef och programbeställare på Barnkanalen på SVT är han en av dem som bestämmer vad barn i Sverige ska se på TV. – Jag har själv två barn och det är roligt att komma hem till dem och titta på något som jag har jobbat med under dagen. Dessutom är barnpubliken fantastisk. Barn är kräsna och säger vad de tycker, säger Safa Safiyari. Barnkanalens uppdrag är att erbjuda ett brett utbud, alltifrån lättare underhållning till sport, nyheter och drama för barn. Samtidigt ska det vara relevant för åldersgruppen och hålla hög kvalitet. I utmaningen ligger också att anpassa innehållet, både efter väldigt små barn och lite större. Det är ett stort och viktigt ansvar, tycker Safa Safiyari, som funderar mycket kring hur man ska beskriva världen för barn. – »Lilla Aktuellt« har arbetat med det i många år och har hittat en bra balans tycker jag. Jag tror att man kan berätta även om mörka saker så länge man visar att det finns hopp. Det går inte att ge en mörk och knepig bild av världen och sedan bara säga hejdå och stänga av. Barn kan inte hantera det. Men vi kan inte heller beskriva världen som en rosa barbievärld. Därför är hoppet centralt och väldigt viktigt. Jag vill att barnen ska tänka att världen kan bli bättre och att det går att påverka, säger han. En del ämnen är extra svåra att beskriva. Barnkanalen har länge velat sända ett program som behandlar döden och redaktionen har diskuterat mycket hur det skulle kunna se ut. Ett program om en förälder eller ett syskon som dör skulle bli för mörkt, tror Safa Safiyari. – Då lägger vi allt för mycket ansvar på föräldrarna att ta vid och hantera frågan efter programmet. Det går inte. Lösningen kom när vi fick in en programidé om ett husdjur som dör. Det blev lättare för barnen att hantera. Det är så vi jobbar, man får hitta vinklar som fungerar, säger han. I framtiden vill Safa Safiyari hitta ett sätt att förmedla nyheter till riktigt små barn, som treåringar. Att människor tar del av det som händer i samhället är centralt för att samhället ska fungera och för att vi ska bry oss, menar han. – Om vi kan få barn att intressera sig för nyheter tidigt kanske det blir en vana. Men det är svårt! Jag har inte riktigt kommit på än hur nyheter för treåringar skulle kunna se ut. TEXT PERNILLA AHLSÉN FOTO CARL-JOHAN SÖDER/SVT

kulturProfilen barn

7

nr4.2013

Många båtflyktingar till Italiens sydkust.

Nya rapporter till Rädda Barnen säger att bland de över 30 000 flyktingar som nått Italiens sydkust i år är mer än 5800 barn. 4000 av dem är i sin tur ensamkommande. De största grupperna kommer från Eritrea, Somalia, Syrien och Egypten. Av de överlevande 155 från den senaste båt­olyckan utanför Lampedusa var 40 barn, alla ensamkommande. Många är svårt traumatiserade. Rädda Barnen i Italien har nu tagit fram ett lagförslag som innehåller ett nytt trygghetssystem för barn på flykt. Genom den nya lagen hoppas man kunna etablera bland annat ett lämpligt system för åldersbedömningar, ställföreträdande vårdnadshavare, boende, omsorg och långsiktiga lösningar för särskilt sårbara grupper. I dag befinner sig 835 flyktingar i Lampedusas immigrantcenter, som är byggt för att rymma 250 personer. 166 av dem är barn.

VÄRLDEN Barnens hjälte utsedd Mottagaren av World’s Children’s Prize för barnets rättigheter 2013 är den före detta barnslaven James Kofi Annan, Ghana. - För hans 10 år långa kamp för att rädda barn i Ghana som är fiskeslavar, och hjälpa dem till ett bättre liv, säger Lisa Bonongwe från Zimbabwe, som ledde barnens press­ konferens i Stockholm.  Fler än 2 miljoner röstande barn deltog i världsomröstningen.

Hungersnöd i Syrien Mer än fyra miljoner människor i Syrien, varav två miljoner barn, saknar möjlighet att skaffa tillräckligt med mat. Det visar en ny rapport från Rädda Barnen. Stora delar av livsmedelsprodukt­ ionen har kollapsat. - Vi har svårt att nå de värst drabbade. Detta måste upp på den internationella politiska agendan, säger Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare.

Denguefeber i Pakistan Mer än 8000 smitt­ ade och 40 döda har bekräftats av hälso­ myndigheterna sedan i september.  Mussarat och hennes dotter bor i nordvästra Pakistan och har båda blivit sjuka. -När min 10-åriga dotter lades in för vård så kunde jag inte lämna henne, fast jag själv var dålig. Men nu är hon bättre och kan bo med min mamma så att jag också kan få vård. barn

8

nr4.2013

I katastrofens spår Tyfonen Haiyan har drabbat över fyra miljoner männis­ kor på Filippinerna. Minst 1.5 miljoner av dem är barn. Rädda Barnen finns på plats och ger nu i det första skedet akut hjälp som dricksvatten, filtar och psykosocialt stöd till chockade barn. Förödelsen är enorm. Vill du hjälpa till ? Sms:a KATASTROF200 till 72950 och skänk 200 kr till Rädda Barnens katastrofarbete.

Milleniemålen i fokus 17 september inleddes­ det 68:e general­ församlingsmötet i FN:s högkvarter i New York. Årets debatter handlade till stor del om utveck­ lingen i Mellanöstern med fokus på Syrien. En annan aktuell fråga var att följa upp hur långt världen har kommit i uppfyllandet av millennie­målen inför slutdatumet 2015, samt utformningen av de framtida hållbarhets­ målen. Internationella Rädda Barnen fanns på plats, och anordnade flera seminarium för att lyfta fram barnperspek­ tivet. Organisationen lanserade även en ny rapport om utvecklings­ målen efter 2015. Läs rapporten på: www. savethechildren.net/ article/getting-zero

Jonathan Hyams/Save the Children

FOTO: Gianni Cipriano/Save the Children

dåligt mottagande i Lampedusa

Charles Perrin är styrelseordförande för Internationella Rädda Barnen. Efter en privi­ legierad uppväxt strax utanför New York började han fundera på hur han kunde ge något tillbaka.

– Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att påverka världen än att hjälpa barn i behov, säger han. – De är framtiden! Tillsammans med sin fru grundade han redan för tjugo år sedan Perrins familjestiftelse för att hjälpa missgynnade barn i delstaten Connecticut, där familjen bor. – Vi stöttar särskilt sådana organisationer där barn själva kommer med idéer kring vad de vill jobba för, till exempel en grönare närmiljö. Charles Perrin har också över 30 års erfarenhet av att leda stora företag. Han har tidigare bland annat varit ordförande och VD för Avon Products och Duracell International. Han är också en erfaren styrelseordförande­ Vad är speciellt med att vara ordförande för Interna­ tionella Rädda Barnen? – Det har varit en av mina mest fantastiska yrkes­ erfarenheter. Först och främst på grund av organisationens fokus på uppdraget; att göra världen bättre för barn. Och i stor skala dessutom. Han tycker mycket om att resa och besöka Internationella Rädda Barnens program. – Alla besök har berört mig, på många olika sätt. Jag tänker till exempel på en resa till Afghanistan där vi besökte en skola där flickornas enhet hade så mycket sämre utrustning än pojkarnas. Vi bestämde oss för att bygga en egen skola till dem, som just har blivit klar. Nu går flera hundra flickor där. Hur känner du när du möter sådana orättvisor? – Det känns fruktansvärt. Att se barn gå till sängs utan att veta när de ska få nästa mål mat, i en värld av sådant välstånd. . .eller att se barn som inte vet om deras föräldrar fortfarande kommer att vara där nästa morgon, särskilt i situationer som i Syrien där det är en fasansfull humanitär situation. Det får mig faktiskt att må illa! Hur ser du på sammanslagningen av de nationella medlemsorganis­ ationerna inom Internationella Rädda Barnen? – Jag tycker att nivån på samarbetet mellan de 30 olika medlems­ länderna är mycket bättre än tidigare. Sammanslagningen har också givit medlemmarna nya möjligheter att söka finansiering och att bidra med sin kunskap inom de områden där de har störst kompetens. Vilka är dina huvudsakliga intryck av svenska Rädda Barnens arbete? – Det är imponerande. Ni är en stark organisation, särskilt inom rättighetsarbete, trygghet och skydd. Ni gör också mycket intressant när det gäller insamlingsarbete. Att faktiskt knacka dörr . . . det är ett underbart vittnesmål om engagemang som kan inspirera många! Även om alla våra medlemmar inte har samma typ av medlemsbaserade organisation som här – så behöver alla engagerade individer för sitt arbete. text och foto sophie arnö

eldsjäl

charles barn

9

nr4.2013

60% av alla tjejer har blivit tafsade på

Varannan har sett någon bli utsatt

38% har blivit exponerade för sexuellt material på nätet mot sin vilja barn

10

nr4.2013

»ord som fitta får alla höra«

Sju av tio barn och ungdomar har känt sig verbalt sexuellt kränkta under sin uppväxt. Varannan har sett någon bli utsatt. Men bara hälften har vetat vart de ska vända sig. Det visar en ny undersökning som Tidningen Barn har gjort. TEXT SOPHIE ARNÖ OCH ANNIKA RYDMAN

– siffrorna är allvarliga! De visar att unga växer upp i en sexualiserad miljö där kränkningar är en del av vardagen, säger Linda Jonsson, doktorand på Lin­köpings universitet. – Det finns en tendens att man bagatell­iserar det för att det är så vanligt. Attityd­en är att »det får man ta«. Carl Göran Svedin, professor i ­ barn- och ungdomspsykiatri vid Lin­köpings universitet är inte förvånad över resultaten i undersökningen. – Tyvärr är det här den språkmiljö som våra unga lever i i skolans värld, säger han och fortsätter: – För 25 år sedan kanske man sa »jävla pucko«. I dag har tillmälena blivit sexual­ iserade och det beror nog på att samhället gått åt det hållet. En sexuell kränkning kan vara allt från att bli kallad för saker av sexuell natur till att bli tafsad på eller rent av vara med om ett sexuellt övergrepp. Det är också att ofrivilligt bli exponerad för sexuellt material på internet. I undersökningen har 1 061 unga vuxna mellan 18 och 25 år deltagit. Novus, som utfört undersökningen, har bett deltagarna att tänka tillbaka i tiden till åren mellan förskoleålder och upp till 18 år. Frågorna som ställts har handlat om de upplevt sig själva som sexuellt utsatta

på något sätt, i vilka sammanhang, vem som utsatt dem och var det hänt. Dessutom har deltagarna fått frågor om de sett andra barn och ungdomar bli sexuellt kränkta – och det har de. Varannan person i undersökningen har sett ett annat barn bli utsatt för någon typ av sexuell kränkning. – I skolan blev man ofta kallad fitta och hora, berättar en kvinna i undersökningen. Språket är hård och ofta sexualiserat. Det har Linda Jonsson sett i sin forskning. – Jargongen är hård, inte minst på nätet. Och gränsen mellan att vara offer och förövare är ofta hårfin. Den som blir mobbad är ofta också den som mobbar, säger hon. Rädda Barnens undersökning bekräftar den bilden. Sex av tio uppger att de under sin uppväxt upplevt en jargong med sex­uella anspelningar. Sju av tio har upplevt att någon sagt något kränkande till dem. De har blivit kallade för hora, slampa, peddo, fitta och bög och fått kommentarer om sina privata kroppsdelar. – Alltså, ord som till exempel fitta och andra fula ord får alla tjejer, och killar med för delen, höra många gånger om i livet, säger en person i undersökningen. Barn- och elevombudsmannen, BEO, och skolinspektionen får årligen in ca

barn

11

nr4.2013

1 100 anmälningar om kränkningar. BEO handlägger ca 600 av dessa. Runt 80 procent av anmälningarna handlar om verbala kränkningar. – Det är ofta frågan om ganska små barn. Det börjar redan i förskoleåldern, säger Caroline Dyrefors Grufman, barnoch elevombundsman. De flesta av anmälningarna till BEO handlar om både fysiska och verbala kränkningar. – Vi kan se i våra anmälningar att det många gånger börjar med verbala kränkningar och går sedan över till fysiska kränkningar. Det går hand i hand. Samma gäller för kränkningar på nätet. Och mycket händer i skolan, säger Caroline Dyrefors Grufman. Ordkränkningarna kommer åtta gånger av tio från en jämnårig kamrat, visar undersökningen. Åtta av tio pojkar säger att det är kamrater som kallar dem för olika nedsättande saker. För flickor ser det annorlunda ut, där svarar drygt fyra av tio att kränkningarna också kommer från främlingar. Många av kränkningarna sker på internet. – Det händer varenda dag, nu som då, att man får mejl om penisförlängningar eller popupfönster med förslag på vem man kan ligga med, säger en person i undersökningen. –>

Barnen och ungdomarna utsätter inte bara varandra för kränkande ord av sexuell karaktär, utan också för fysiska sex­uella kränkningar, visar under­ sökningen. Drygt hälften av kvinnorna i undersökningen har blivit tafsade på eller rörda vid på ett sexuellt sätt av en främling. – Under tonåren har jag absolut blivit tafsad på utan att jag velat eller »bjudit in« till det. Jag kände mig utnyttjad och förminskad och inte i position att säga ifrån, säger en av kvinnorna i undersökningen. Samtidigt är det vanligare att det är en jämnårig kamrat som tafsar – tre av

fyra som blivit tafsade på många gånger säger att det är en jämnårig som utsatt dem. Det kan vara en klasskamrat eller en kompis. I årskurs fem och sex tog killarna i klassen tjejerna på brösten varje gång vi gick ut ur klassrummet, om vi inte hann undan, berättar en kvinna i undersökningen. En annan kvinna i undersökningen berättar att hon blivit tafsad på ett flertal gånger: – Det har hänt från högstadieåldern fram tills nu när jag är vuxen, vid olika tillfällen och av olika personer, säger hon. Många barn och unga blir också blivit tvingade att göra saker av sexuell natur,

viktigt att prata med barn om kroppen och gränser

det finns delar av våra kroppar som är särskilt ömtåliga och privata. Men om barnet inte vill byta bajsblöja och protesterar, hur gör man då? – Då säger man »jag ser att du inte vill men jag måste byta blöja och tvätta dig därför att annars får du sår i rumpan«. Då känner sig barnet respekterat trots att det inte får styra. Det är viktigt att stegvis göra barnet delaktig i att ta hand om sig själv. Därför ska man tidigt börja lära barnet att torka sig själv på toa och att tvätta sina privata delar. Att lära barnet äta själv tidigt är också bra, även om det blir kladdigt. Munnen är också en privat kroppsdel. När kan vuxna börja prata med barnet om att det har rätt att säga nej till beröring? – Barn ställer ofta frågor om kroppen så ta vara på de tillfällen som dyker upp. I fyra-, femårsåldern kan man berätta att

FOTO HANS REUTERSKIÖLD

Rädda Barnen har tagit fram handboken »Stopp! Min kropp!«, som inne­ håller tips och råd till vuxna och föräldrar om hur de kan samtala med barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp. Anna Norlén, psykolog hos Rädda Barnen, är bokens författare. Har du något tips på hur man kan ta upp ämnet? – Det beror på hur gammalt barnet är. Rädda Barnen understryker i handboken att man ska börja tidigt, när barnet är riktigt litet. Att vänta tills barnet blivit äldre och ha »ett allvarligt samtal« rekommenderar vi inte. Varför inte? – Det blir lätt krystat och det kan vara svårt att finna de rätta orden. I stället ska vi tänka förebyggande och lära barnen redan från tidig ålder att de och deras kroppar är värdefulla och att de har rättigheter, även om de är små och inte kan bestämma om allt. Och att det är ok att säga nej. När ska en förälder börja prata med barnet? – Redan från år noll. Så fort vi behöver röra vid barnets privata kroppsdelar - snopp, snippa, rumpa och mun -ska vi visa en respektfull hållning och säga saker som »nu torkar jag snoppen/snippan/rumpan ren« och varför man gör det. Det är också viktigt att inte låta barnet röra vid våra kroppar hur som helst, att vi signalerar vad som är ok och inte. Att

Anna Norlén, psykolog hos Rädda Barnen, är bokens författare

barn

visar undersökningen. Drygt var tredje svarar att det är en jämnårig vän som tvingat dem, en tredjedel svarar en främling och en äldre vän. – Jag var tio, elva år när jag blev pressad till att visa mig naken i webcam av en främling och efter påtryckningar från en jämnårig vän, berättar en person i undersökningen. En annan person i undersökningen beskriver en liknande händelse. – Det hände när jag var tretton år. Efter det blev jag tvingad en gång av olika främlingar på nätet till och från. Vet inte varför jag inte klickade bort dem bara. Trots att det är så vanligt med både –>

»Barn ställer ofta frågor så ta vara på de tillfällen som dyker upp« det finns personer som vill göra dumma saker med barn och deras kroppar och att de vet att det egentligen är fel. Förklara att barnet har all rätt att säga nej. Berätta också att du hoppas att barnet berättar för någon vuxen om det skulle hända något, även om personen som utsatt barnet är en människa som barnet känner. Men kräv inte att barnet ska berätta – det viktiga är att barn vet att de får berätta och vilka de kan vända sig till. Hur pratar vi med lite äldre barn? – Ett tips är att utgå från det som florerar i media, om det har hänt något. Barn har ofta mer koll på vad som händer än vad vi kanske tror. Då kan man säga att man hoppas att om något liknande händer med barnet, så får det berätta om det för någon vuxen. TEXT ANNIKA RYDMAN

12

nr4.2013

50% 35%

varannan vet inte vart de ska vända sig efteråt

Vanligast att kränkningarna kommer från någon man känner

av killarna har blivit kallade bög

28%

av tjejerna har blivit kallade fitta. 24% hora.

nästan hälften har inte berättat

Var femte påverkas fortfarande av det som hänt barn

13

nr4.2013

<

Barnen skäms på två sätt. Dels för det de varit utsatta för, dels tänker de »tänk om det stämmer, att jag är sådan«

kränkande ord och kränkande beröringar, är det inte alla som berättar om vad de varit med om och vad de känner. Bara hälften har berättat. Bland kvinnorna har sex av tio berättat, medan bara tre av tio män har gjort det. – Barnen skäms på två sätt. Dels för det de varit utsatta för, dels tänker de »tänk om det stämmer, att jag är sådan«. Det är som om kränkningen blir en del av barnets identitet och barnet skäms och vill inte att någon ska veta. Det är ingen merit att ha blivit mobbad och man vill därför ligga lågt med det, säger Carl Göran Svedin. Samtidigt svarar bara knappt två av tio att de, när de var barn och ungdomar, visste var de kunde vända sig för att berätta och få hjälp. Och bland de som blivit utsatta i hög grad för sexuella kränkningar är det bara fyra av tio som vetat om var de skulle vända sig. – Frågan är om det finns någon i vuxenvärlden som står där och flaggar och säger att det är ok att berätta? Det brukar ta ett par vändor innan barnen verkligen börjar berätta om vad de varit med om. Och barnen vill inte berätta för vem som helst, säger Carl Göran Svedin. De vuxna är alltför frånvarande – de reagerar inte i tid. Och skolorna följer inte skollagen som kräver nolltolerans mot kränkningar, enligt BEO. – Vi har en bra skollag, men för att nå målen om nolltolerans krävs en hel del arbete. Jag tror att främsta skälet till att det ser

FAKTA: Så arbetar Rädda Barnen i Sverige mot sexuella kränkningar. * Jobbar för att barn som utsatts för brott ska tas emot på ett Barnahus. * Hjälper barn som utsatts för våld och övergrepp på våra mottagningar, Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer. * Arbetar för att det inrättas ett Nation­ellt kunskapscentrum i frågor om utsatta barn där forskning, utbildning och annan kunskap kan samlas och koordineras.

ut som det gör är att huvudmännen för skolorna inte vet vilka krav som faktiskt ställs på dem i lagen. Viktiga delar är vuxennärvaron och att skolor vet vad de ska göra förebyggande, akut och långsiktigt för att stoppa kränkningar, säger Caroline Dyrefors Grufman. Att ha blivit sexuellt kränkt både med ord och kanske också via handlingar, sätter spår. Var femte person i undersökningen säger att de påverkas negativt i dag av det de upplevde som barn och ungdom. En kvinna i undersökningen skriver så här: – Man har blivit mer tillbakadragen, och man undviker att prata med personer i rädsla om att bli kallad hora ännu en gång, utan direkt anledning till det. En annan kvinna skriver: – Jag känner mig utnyttjad och billig. Som att de personer som har gjort opassande saker mot mig inte respekterar mig och tror att de kan göra vad de vill för att jag var en ung söt tjej. – Man bär med sig den ständiga nedvärderingen i att bli kallad något nedsättande eller att bli tafsad på, även om jag inte tänker på att det påverkar mig så är jag säker på att det gör det, det sätter sig djupt i ens självkänsla, säger en annan person i undersökningen. – Den centrala frågan är förstås hur vi vuxna reagerar på det här! Att unga kränks på det här sättet är en form av mobbing. Hur kan det vara så här vanligt när man i skolan satsar så mycket på antimobbningsprogram? säger Linda Jonsson. *

* Jobbar för att kunskaper om olika typer av våld mot barn och barn­ konventionen blir obligatoriska inslag i alla relevanta högskoleutbildningar. * Driver samtalsgrupperna Ellen och Allan för fjortonåriga tjejer och killar. Målet är att göra ungdomarna medvetna om sina rättigheter och motverka könsdiskriminering. * Jobbar för att en garantinivå för utsatta barn ska inrättas. Oavsett var i landet barnen bor, ska de ha samma tillgång till förebyggande stöd från samhället. * Arbetar för att Regeringen ska ställa barn

14

nr4.2013

högre krav på landstingen när det gäller vårdgivares kunskap om barn som utsatts för våld och övergrepp. I dag är kunskapsnivån hos vårdgi­ varna varierande. * Jobbar för att polisens hand­ läggningstid vid våld mot barn ska vara densamma över hela landet. I dag varierar den kraftigt. * Projektet Det handlar om kärlek arbetar­ tillsammans med myndig­ heter och andra organisationer på skolor för att förebygga hedersrelate­ rat våld och förtryck. Läs mer på www.raddabarnen.se/ min-kropp-ar-min

Maria Larsson, kd, barn- och äldreminister Hur reagerar du på resultaten i Rädda Barnens undersökning? – Det är oacceptabelt och väldigt allvarligt. Jag välkomnar Rädda Barnens rapport som visar på brister och som därmed kan ge oss tydliga signaler om vad vi behöver göra för att barn inte ska behöva uppleva detta.

1

Hur ser du på utveck­ lingen på Internet? – De sociala medierna riskerar att bli en frizon där normala attityder och värderingar inte gäller. Därför har skolans värdegrundsarbete och föräldrarnas kunskap stor betydelse.

2

På vilka sätt kan barn skyddas mot kränkningar och övergrepp? – Riksdagen har godkänt en strat­ egi för att stärka barns rättigheter. Den innebär att många olika aktörer, till exempel skolan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och polisen, har ett stort ansvar att ge barn det skydd de har rätt till. Även det civila samhället spelar en viktig roll för att uppmärksamma dessa barn. – I dag ska personer som dömts för olika brott mot barn kunna förhindras från att arbeta med barn genom att arbetsgivare, vid rekrytering till både yrkesverksamhet och frivillig verksamhet som berör barn, ska ha rätt att få information om fällande domar för sådana brott.

3

Vad tänker du göra åt problemet med den här formen av kränkningar? – Förutom de åtgärder som nämns ovan vill jag nämna att jag tillsatt en särskild utredare som ska göra en kartläggning inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Utredaren ska också analysera för- och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt.

4

4

TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO Regeringskansliet

frågor till ministern barn

15

nr4.2013

barnpanelen

Har du sett någon bli sexuellt kränkt? Alla blir kallade »hora« eller »horunge« både på nätet och i verkligheten. Det är vardag för unga. Oftast är det kompisar som tafsar och kränker. – Man förväntas ta det på skoj, menar niondeklassarna Zehra, Taha Berk, Bekir, Israa och Samed. text per bengtsson FOTO sandra qvist

Har du sett någon bli sexuellt kränkt? Bekir: Ja. En av mina kompisar började sprida rykten om sin förra tjej. Kallade henne »hora« för att hon hade många olika killar efter att de gjort slut. Det var fel, hon borde fått göra vad hon ville. Samed: Ja. I sociala medier före­ kommer många sexuella kränkningar. Taha Berk: Ja. Men på nätet är man inte riktigt sig själv. Många är anonyma och man säger saker som man inte skulle gjort i verkligheten. Man får lättare skuldkänslor för saker man säger i verkligheten. Zehra: Ja. Det händer ofta i vardagen. Varje dag blir folk kallade för »hora«. Enligt Rädda Barnens undersökning har 7 av 10 unga någon gång varit utsatta för sexuella kränkningar. Blir ni för­vånade? Israa: Nej, man vet att det förekommer hela tiden. Taha Berk: Jag tror att många som säger sexuellt kränkande saker inte tänker på att de trakasserar någon. Samed: Nästan alla använder facebook, twitter eller instagram. Om någon skriver en sexuellt kränkande kommentar till en

bild så ser alla andra det och skriver likadant. Det skapar ett samhälle där alla blir trakasserade hela tiden. Bekir: Men personer som säger kränk­ ande saker kanske inte alltid har fel! Om man blir utsatt måste man faktiskt titta sig i spegeln och fundera på om man förtjänar det. Samed: Om man har spridit rykten så är det rätt åt en att man blir kallad »horunge«. Taha Berk: Fast om man får höra sådana ord ofta så kanske man börjar tänka att den som kränker har rätt. Man blir självkritisk och tror att det finns en sanning i det. Undersökningen visar också att kompi­ sar är de som kränker mest. Känner ni igen er i det? Taha Berk: Jag tror att sexuella kränkningar är vanligast i skolan, eftersom det är många unga där. De är omogna. Israa: På skolor sprider det sig lätt till dem som är yngre. Om man blir arg på en kompis kanske man skriker »bitch« utan att tänka på att det finns småbarn runt omkring som inte ska behöva höra sådant. Bekir: Jag tycker att de vuxna har barn

16

nr4.2013

ansvar, inte vi. Föräldrarna måste uppfostra sina barn och berätta hur de ska bete sig. Allt börjar i hemmet om du frågar mig. Och unga är inte det största ­problemet. Jag känner folk som har blivit tafsade på av sina låtsaspappor. Israa: Man har olika gränser när det gäller nära vänner och dem som man inte känner så väl. Om jag kallar Zehra för »bitch« eller tafsar på henne så förstår hon att jag skojar. Men om en kille i parallellklassen gör det så är det allvarligare. Hur ska man förstå att det är på skoj då? Tar ni aldrig åt er av sexuella kränkningar­ från kompisar? Bekir: Jag har blivit kallad för »horunge« och »mammatäljare«. Jag tar aldrig åt mig. Jag är uppfostrad så. Mina föräldrar har sagt åt mig att inte bry mig om de som provocerar. Taha Berk: Olika personer tål olika mycket, det måste man vara medveten om. Vissa kanske låtsas att de tar en kränkning på skoj, och skrattar om någon tafsar. Men inombords blir de ledsna och går och bär på det. Israa: Om jag bråkar med någon så vet jag alltid var gränsen går! –>

Zehra Erzurum, Taha Berk Durukan, Bekir Gürkan, Israa Kilani och Samed Arslan går i nionde klass på Dialogskolan i Spånga.

>>

I sociala medier har »hora« faktiskt börjat användas som en komplimang.«

Enligt undersökningen är det fler tjejer än killar som blir trakasserade av främ­ lingar. Varför är det så? Samed: Om en främmande tjej trakass­ erar en kille sexuellt så kanske han bara tror att hon tycker att han är snygg. Det blir som en komplimang. I sociala medier har »hora« faktiskt börjat användas som en komplimang. Om man som kille trycker på »gilla« och samtidigt skriver »hora« så är det ingen förolämpning. Tvärtom. Israa: Tjejer är mer utsatta. Så är det bara. I min förra skola hade tjejer och killar gympa var för sig. Det var många som inte fick ha shorts och t-shirt tillsammans med killar. Taha Berk: Jag såg en film om en man som klädde ut sig till kvinna och gick ut på stan. Män kom fram och tog på honom, viskade sexuella saker och följde efter. Sedan gick han samma väg klädd som man och då hände ingenting. Bekir: Sexuella kränkningar mot kvinn­or har nog blivit vanligare. Förr i tiden var många hemma och tog hand om barnen. När man rör sig mer ute i samhäll­et och på arbetsplatser så blir det fler tillfällen för trakasserier. 4 av 10 som blivit utsatta berättar det inte för någon. Är det tabu att prata om att man har blivit sexuellt kränkt? Taha Berk: Om man berättar för en kompis att man känt sig kränkt så kanske man är rädd att det ska spridas. Då riskerar man att utsättas ännu mer. Därför är det lättast att skoja bort det. Om man inte erkänner problemet så finns det inte. Israa: Risken är att kompisarna tycker att man är löjlig. De är ju precis lika utsatta, men bryr sig inte. Då blir man en som inte fattar skämt. Bekir: Det bästa är att säga ifrån direkt

Bekir Gürkan, 16

till personen som kränker. Då kanske den fattar att den har gjort fel. Har ni blivit kontaktade av vuxna på nätet? Taha Berk: Nej. Men jag tror att det finns många som skriver att de är typ 16, fast de är vuxna. Det är lätt att luras. Israa: En kompis blev addad på facebook av en som hade noll vänner och ingen profilbild. Efter ett tag började han fråga hur hon såg ut, var hon bodde och om de skulle träffas. Hon blev jätterädd. Jag addar aldrig någon som jag inte känner! Jag blockar dem direkt. Taha Berk: På instagram såg jag en typ 11-årig tjej som hade lagt upp 200 »selfies« där hon var sminkad och försökte se snygg ut. Hon hade 5 000 följare och många var vuxna. Men det var inte så många sexuella kränkningar. De bara skrev »åh, vad söt du är«. Zehra: Jag tar selfies ibland och har aldrig fått några negativa kommentarer. Hur kan man skydda sig från sexuella kränkningar? Israa: Det bästa är att ha privata inställningar på instagram och facebook. Då kan man välja vilka som kan se ens bilder. Om man vill slippa kommentarer så kan man tänka på hur man klär sig. Har man jättekorta shorts, till exempel, så får man vara beredd på att folk kommenterar det. Bekir: Många föräldrar låser vissa sidor så att barnen inte kommer åt dem. Det tycker jag är bra. Taha Berk: När jag gick i mellanstadiet fick vi lära oss Koala-metoden. Först skulle man säga »stopp« om någon kränkte en, sedan gå därifrån. Om det ändå fortsatte skulle man söka hjälp. Sådant kan hjälpa till att göra unga medvetna. * barn

18

nr4.2013

Zehra Erzurum, 15

Taha Berk Durukan, 15

Samed Arslan, 15

Israa Kilani, 15

För fem år sedan kom min bok »14 år till salu« ut. Den handlar om en på ytan helt vanlig tonårstjej, som efter ett övergrepp börjar använda sex som självskade­ beteende. Tack vare hennes mod att berätta har jag mött hundratals unga som söker sig till destruktiva sexuella situationer. De vittnar om hur de bär på sina oändligt tunga hemligheter ensamma. Barnen skäms. Skyller allt på sig själva. »Det var ju jag själv som gick dit frivilligt, vem skulle tro mig om jag anmälde?«. Men för unga som faktiskt har styrkan och modet att söka sig till en person vars yrke är att hjälpa utsatta unga kan bemötandet bli lite av ett lotteri. – Socialsekreteraren sa ’tänkte du aldrig på att männen hade familjer och barn? Vad tror du att deras familjer skulle tycka om de fick reda på det här?’ berättar Matilda, som var 16 år när hon började ta betalt för sin kropp.

Caroline

»Det är okej att säga att man inte vet – men att du lovar att ta reda på det barnet framför dig behöver.« Caroline Engvall, författare till böckerna »14 år till salu«, »Skamfläck« och »Skuggbarn«.

Barnen som söker sig till sina egna våldtäkter är svåra för oss att nå och se. Men om vi väl ser så kan ivern att vilja få bort barnet från sexhandeln bli så stor att den som lyssnar medvetet eller omedvetet lägger extra skuld på barnet. Vuxenvärlden måste bli bättre på att snappa upp de utsatta barnens signaler, till exempel att de uttrycker avsky inför sin egen kropp, att den inte har något värde för dem. När vi väl har snappat upp barnen får vi inte blunda – något som är allra enklast eftersom de här barnen kommer att kräva mycket av vårt engagemang och vår tid. Historierna kommer ofta i rörig form, precis som efter trauman, och kanske verkar det inte trovärdigt. Då gäller det att stå kvar. Lyssna! Vad vill det här barnet säga mig egentligen? Det kan också vara värt att öva på sitt pokerfejs. Hur jobbiga historier du än kan komma att möta är de mest utsatta barnen livrädda för att göra dig besviken. »När min psykolog hade gråtit sig igenom fyra timmar med mig orkade jag inte trösta henne längre« berättar 17-åriga Louise. Fundera därför redan nu på hur du skulle reagera om ett barn eller ung person kom till dig med en tung berättelse om övergrepp och att de sedan återupprepat våldtäkten. Klarar du att bemöta henom med respekt och en samtalston som om ni pratade om en helt vanlig fotbollsmatch eller ridlektion, trots att ditt inre stormar av känslor? Det är okej att säga att man inte vet – men att du lovar att ta reda på det barnet framför dig behöver. Det är okej att ta hjälp. Men det är aldrig okej att blunda. För barn vi inte letar efter syns nämligen inte. Barn vi inte frågar berättar inte. Amanda, Matilda och Louise som berättade för mig, är unika. I dem och deras mod att berätta finns det mycket hopp. För som Malin berättar: »Just idag är jag stolt, jag har klarat mig utan männen i fem dagar.«

Värsta språket barn

20

nr4.2013

Det är inte språket som är boven i dramat när människor kränker varandra med ord. I stället är det språkkulturen det handlar om, och just nu är den i stark förändring, menar språkforskaren och artisten Fredrik Lindström. – Egentligen är alla horor, eftersom vi äger vår egen sexualitet, säger han.

A

TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO morgan norman

tt svära och säga kränk­ ande skällsord av olika valör till andra människor är en universell företeelse. Och det är inget unikt för vår tid att använda ganska grova tillmälen med sexuella anspelningar. Tvärtom faktiskt. – På 1600-talet var språkbruket betydligt grövre här i Sverige. Men i dag är Sverige det enda kända nationalspråk som inte har etablerade könsord som svordomar, och vi svär generellt sett inte med könsord, säger Fredrik Lindström. Ord som fitta och kuk är förkristna ord, berättar han. Fittjaur betyder fuktig mark medan kopplingen till ordets kuk är mer luddig, kanske har det en koppling till tuppens, »cock« på engelska, röda kam Under århundradenas gång har det hänt saker med de svenska svär­orden. De har både bytts ut och ändrat betydelse, berättar han, och det har med kristen­domen att göra. Och med bondesamhället.­ På den tiden det var viktigt att hålla reda på vem som skulle ärva godset eller bondgården, gällde det att veta vem som var en äkta arvinge. Det ledde till en strukturerad sexualmoral där alla utom­ äktenskapliga relationer fördömdes. Fokus lades på kvinnan – hennes sexualitet skulle kontrolleras. Allt utomäktenskapligt sex var hor. Och var båda »horande« parter gifta var det dubbelt hor. – Jägare och samlare har inte haft samma sexualmoral och hos dem såg svordomarna annorlunda ut än i bondesamhället, säger Fredrik Lindström. I takt med att vi kristnades förändrades de kränkande orden. Att kalla någon för

satan och hin håle blev djupt kränkande. Men eftersom kvinnan fortfarande inte ägde sin egen sexualitet förrän långt in på 1900-talet, fanns orden hor och hora kvar som nedsättande tillmälen. – Kom ihåg att våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 och att homosexualitet var förbjudet i lag fram till 1940-talet. Sedan kom den sexuella revolutionen på 1960-talet, men värderingarna levde och lever fortfarande kvar, säger han och fortsätter: – Om det finns värderingar i vuxen­ världen så kommer barn att ta efter när de leker vuxna. Och det gäller självklart även värderingar och språkbruk. Ordet hora har i dag innebörden pro­stituerad kvinna, enligt det urgamla brottet hor. En prostituerad begår också hor, eftersom sexet sker utanför äktenskapet­. – Men i stort sett är ju alla människor horor i dag eftersom vi äger vår egen sexualitet, säger Fredrik Lindström och fortsätter: – Om innebörden av hor inte levt kvar, alltså innebörden att det är prostitution, hade vi kunnat återerövra ordet hor, helt enkelt adopterat det, och gjort om innebörden att hor egentligen står för att man äger sin egen sexualitet. Det är olyckligt att den gamla innebörden lever kvar. Stockholmare svär generellt sett mer än andra svenskar. Men samlande för svenskar är alltså att de rent generellt inte använder könsord som tillmälen. Därför kan ett ord som i Sverige räknas som en oerhörd kränkning, i ett annat land vara ett vedertaget sätt att kommunicera när man är riktigt arg på någon eller något. – I Sverige kanske vi skulle säga »vem fan har tagit min tandborste?«, medan man i Turkiet kanske skulle säga »vem vars mor jag knullat har tagit min

barn

21

nr4.2013

tandborste?«, säger Fredrik Lindström och fortsätter: – En kinesisk svordom, till exempel, kan vara oerhört komplex och kryddad med könsdelar och ph-värden av mormoderns kön. I och med att kvinnan inte äger sin sexualitet och just det att människor representerar sin släkt, gör att när man riktigt ska tvåla till någon, då smutskastar man kvinnorna. Det låter kanske helt förfärligt, men enligt Fredrik Lindström handlar det olika språkbruket helt och hållet om kultur, och därmed språkkultur. Och kvinnans och kyrkans ställning i ett samhälle. I Sverige tar vi sedan saker väldigt ordagrant, menar han. Vi är rational­ister – om någon säger något så tar vi det i det närmaste bokstavligt, det ligger i vår kultur. Därför är det väldigt kränkande för oss att bli kallade nedsättande ord med sexuell anknytning. – »Låt din hund knulla din mamma« är exempelvis ett ganska vanligt svärord i andra länder. Det är nedslitet till och med. Men hos oss är de orden inte alls någon schablon, säger han. Tack vare att världen, och därmed även Sverige, internationaliseras, påverkas även språket. Här är svaret på frågan varför de svenska svärorden rört sig från ord som idiot, niding och kanalj till betydligt grövre och sexuellt orienterade ord, menar Fredrik Lindström. – Jag har aldrig använt könsord som svärord under min uppväxt, trots att de användes som svärord i hela världen under den tiden, säger Fredrik Lindström och fortsätter: – Men vi lever i en kultur i rörelse. Vad som uppfattas som kränkande eller respektlöst kommer att vara i ständig förändring. Men det är den enskilde individen som kommer att vara förloraren.

barn

22

nr4.2013

överlevare – Man försöker hitta en rationell förklaring. Helst att det är ens eget fel och att man förtjänade det. Så säger 22-åriga Linda, som blev utsatt för sexuella övergrepp som barn. För henne tog det lång tid innan hon kunde berätta. text per bengtsson FOTO sara mac key

N

är Linda var 18 år gick hon in i väggen. I tre veckor låg hon i sängen i sitt inackorderingsrum i Stockholm, utan att äta eller dricka. Till slut ringde Lindas arbetsgivare till hennes mamma och frågade vart hon tagit vägen. Hon jobbade då i en affär. Linda blev hämtad och körd till

barn

psyk–akuten i sin hemstad. Mamman trodde att hon blivit utbränd av julhandeln och ensamheten i storstan. Men det var livet som kommit ifatt henne. På sjukhuset började hon för första gången berätta om en okänd sida av sin uppväxt, som hon lyckats hålla hemlig för alla runt omkring, inklusive den närmaste familjen. Det handlade om upprepade sexövergrepp från främmande män.  –> 23

nr4.2013

A

llt började när Linda gick i mellanstadiet och föräldrarna skiljde sig. Hon flyttade till en villa i ett nytt bostadsområde tillsammans med sin mamma. – Det var strax före jul och kompisgängen i den nya klassen var redan färdiga. Jag hade varit ganska mobbad på min gamla skola och hade svårt att få kompisar, säger hon. Snart träffade mamman en ny man, Olof, som flyttade in hos dem. Relationen var fylld av bråk och Linda kände sig ifrågasatt och i vägen. Hon var ensam både hemma och i skolan. Pappan hade psykiska problem och isolerade sig allt mer. En dag kom en ny kille till klassen och Linda fick en vän. Året var 2001 och det häftigaste man kunde göra på fritiden var att chatta på de nystartade sajterna för ungdomar. Alla skulle vara medlemmar på Lunarstorm och msn. Tillsammans började Linda och hennes killkompis att undersöka även andra chattsidor. Linda fick kontakt med tjejer i sin egen ålder. Men också med Jesper, som var i 35-årsåldern.

>>

omkring med ständigt magont och illamående. När hon sökte läkare fick hon medicin mot magkatarr. Men hon lyckades hålla upp en duktig fasad. Varken föräldrar, lärare eller kompisar märkte vad som pågick. – Jag blev expert på att ljuga och hittade på bättre och bättre historier för att dölja övergreppen. Först kanske jag sa till mamma att jag skulle hem till en kompis och se på film. Sedan började jag fantisera om vilket godis vi ätit och vilka skämt vi hade skrattat åt. Jag har alltid varit en sådan som bryr sig om andra, hobbypsykologen som vänner kan prata problem med. Ingen kom på att fråga hur jag mådde. På ytan var allt bra, men inombords kände jag skam, skuld och äckel. Ljuspunkten i tillvaron var fortfarande framtidsdrömmen med Jesper, som hon såg som sin pojkvän och ville skydda. – Han var min hemliga värld. Det värsta som kunde hända var att han försvann ur mitt liv. Vi pratade i telefon varje dag och planerade att vi skulle ses. Men oftast ställde han in i sista stund. I stället skickade han andra män, som utnyttjade Linda. För henne blev de upprepade mötena ett sätt att hantera skammen

Han var min hemliga värld. Det värsta som kunde hända var att han försvann ur mitt liv.«

– Han skrev snälla saker. Frågade hur jag mådde och sa att jag var fin. Det var den första vuxna mannen som såg mig. Han blev en fadersfigur, som varken Olof eller pappa kunde vara. Jag blev kär, säger Linda. Efter några veckor på chatten bytte de telefonnummer. Linda hade en mobil med kontantkort. De pratade och skickade sms till varandra varje dag. Så småningom ville Jesper att de skulle ses. Han hämtade Linda i sin bil och de åkte omkring, pratade och lärde känna varandra. – Jag minns faktiskt inte vad jag sa till mamma att jag skulle göra den där första gången. Säkert att jag skulle träffa någon kompis. Hon ifrågasatte inte det, utan var glad att jag hade vänner. Linda fantiserade om ett lyckligt, idyllsikt liv med Jesper i framtiden. De skulle gifta sig och bo i ett fint hus. Men han var tydlig med att deras relation måste hållas hemlig. – Annars kommer de att ta mig ifrån dig, sa han. Jag fund­ erade aldrig över vilka »de« var. Inte på att han var så mycket äldre heller. Det var som att umgås med någon i min egen ålder. Vi kramades när vi möttes. Jag kanske fick en puss någon gång, men inget mer. Han var alltid snäll och trevlig. Inställsam på något sätt, säger Linda. Med tiden förändrades relationen och Jesper började ställa krav. Han ville att Linda skulle träffa hans »kompisar«. Det blev upptakten till flera år av sexuella övergrepp från olika män som Jesper hade kontakt med. – Jag reflekterade aldrig över att det var sex. Jag visste ju inte ens vad det var, säger Linda. Hon beskriver hur hon levde i ett utdraget chocktillstånd, där hon bröts ner mentalt, fick ångest, mardrömmar och gick

barn

och dämpa ångesten. På senare år har forskare undersökt den här typen av självskadebeteende genom sex, och konstaterat att det blir allt vanligare. Man ser bland annat hur unga tjejer och killar som varit med om övergrepp medvetet utsätter sig för samma fara och förnedring igen, i syfte att ta kontroll över händelsen och den smärta den orsakat. Många söker själva upp förövarna via internet. Linda är en av dem som ingått i dessa forskningsstudier. – Jag trodde att jag skulle dö så många gånger, säger hon. Men det var en skön känsla. Om någon annan dödade mig skulle jag inte behöva ha dåligt samvete för att jag tog mitt eget liv och lämnade mina föräldrar och Jesper. Jag skulle slippa såra någon. I efterhand är det omöjligt att förstå att ingen slog larm. Linda hade svårt att koncentrera sig i skolan och hade samtal med kuratorn. Övergreppen skedde på olika hotell där personalen måste ha reagerat över att en liten flicka checkade in i sällskap med äldre män. Och när hon blev tillräckligt gammal för att gå till ungdomsmottagningen och skaffa p-piller blev Linda knappt undersökt, eftersom hon angav mensvärk som skälet till att hon behövde preventivmedel. – När jag går till gynekologen idag så undrar de vad jag har råkat ut för. Trots att alla skador är läkta kan de se att jag har blivit våldtagen grovt, inte sällan med olika tillhyggen. När allt pågick var det en lättnad att ingen sa något, för jag ville dölja det. Men nu är jag såklart förbannad. Jag minns ju hur ont jag hade i kroppen. Det var ständiga svamp- och urinvägs­ infektioner. Jag måste betrakta männen som sjuka. Men alla andra som kanske förstod vad som pågick, men som valde att inte se. Dem kan jag inte förstå eller förlåta. 24

nr4.2013

»Jag reflekterade aldrig över att det var sex. Jag visste ju inte ens vad det var.« Linda gick bara i mellanstadiet när övergreppen började.

L

indas mamma var den som på sätt och vis satte stopp för relationen till Jesper. Hon såg sms:en och polisanmälde honom för sexuellt ofredande. Linda förnekade allt och försökte be om förlåtelse så att Jesper inte skulle lämna henne. Men så fort han fick veta att polisen blivit inblandad bröt han all kontakt. Ingen utredning har gjorts och ingen

– På ett sätt är jag glad att jag bröt ihop så sent. Annars hade jag förmodligen åkt in och ut på olika anstalter, blivit fosterhemsplacerad och tvångsmedicinerad som tonåring. Eftersom jag gick in i väggen när jag var 18 kunde jag föra min egen talan och styra vilka mediciner jag ville ta. Men jag har förlorat förtroendet för män i allmänhet. Om jag är på Ica och handlar och det finns en kassa med en kvinnlig kassörska och en med en manlig, så väljer jag den första. Och manliga läkare funkar inte att gå till. Vägen till ett fungerande liv har varit lång och svår, men Linda har hittat förhållningssätt som hjälper henne att gå vidare. – Genom att prata om det som hänt och förstå att det inte var mitt fel har jag lyckats hitta tillbaka till min egen sexualitet. Jag ser mig som en överlevare. Då kan jag vara stark och stolt och se det här som en erfarenhet och en källa till kunskap. Tyvärr är inte den kunskapen värd något i arbetslivet. För att få jobba med de här frågorna måste jag ändå utbilda mig till socionom eller liknande, säger Linda. Hon tycker att samhällets attityder till sexövergrepp måste förändras radikalt: – Först när vi slutar se sexövergrepp som ett tabu kan vi bli mer medvetna. Om någon tafsar på dig, säger något kränk­ ande eller våldtar dig så måste du berätta det. Sedan behöver personal inom polisen, socialtjänsten, sjukvården och skolan få utbildning­ och samarbeta bättre. Om inte myndighetspersoner har rätt kompetens – vem ska då ha det? Ibland lyfts frågan, men sam­hällets åtgärder uteblir, säger Linda. *

har straffats. Idag är Linda 22 år och vill stötta andra som är eller har varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Hon arbetar som vårdare på ett boende för funktionshindrade med självskadebeteende och som volontär i en ideell organisation dit man kan vända sig om man varit utsatt för sexuellt våld eller andra kränkningar. Målet är att slussa ungdomarna vidare till terapeuter eller institutioner som kan ge dem rätt hjälp. Det är just det Linda själv har saknat. – Ofta blir man ifrågasatt. Hur kunde du gå med på det här? Varför gjorde du så? Du förstår väl att det inte är bra för dig? Då tystnar man. Det är så jobbigt att prata om de här upplevelserna att man behöver spy ur sig allt på en gång för att det ska gå. Man skyddar sig genom att försöka hitta en rationell förklaring, helst att det var ens eget fel och att man förtjänade det. Den som till slut nådde fram till henne var en traumaterapeut, med erfarenhet av människor som varit med om krig och katastrofer. Minnena har varit svåra att sortera och en del hade hon förträngt. Men nu försöker Linda vara öppen med sin bakgrund för alla hon umgås med. Ju mer hon pratar om övergreppen, desto mer distans får hon till dem.

barn

Fotnot: Olof och Jesper heter egentligen något annat.

25

nr4.2013

Går det att

förstå? Hur kan man förgripa sig på ett barn? Går det att förstå förövaren? Börje Svensson har försökt. I många år arbetade han för Rädda Barnen med både offer och förövare. Tidningen Barn har träffat honom tillsammans med en av hans klienter. TEXT LARS GRANESTRAND foto jörgen hildebrandt

P

edofilen är en ung man. Han kommer in i rummet med gängliga steg och ber om att få stänga fönstret och dra för gardinerna. Vi ses i en Stockholmslägenhet och ynglingen är mycket vaksam. Tomas, som han väljer att kalla sig, var femton år när han blev dömd. Brottet var att han laddat ner tusentals barnpornografiska bilder och bytt med andra pedofiler. Tomas var inte straffmyndig och hans påföljd blev »vård inom socialtjänsten« vilket betydde att han fick gå i samtal hos psykoterapeuten Börje Svensson.

barn

Nu sitter de vid samma köksbord. Börje och Tomas. Deras professionella samtalskontakt är avslutad men ibland träffas de för att äta lunch. Börje Svensson har i många år behandlat offer och förövare. Han var med och startade Rädda Barnens pojkmottagning 1990 och han har jobbat i tio år med Norrtäljeanstaltens sexbrottsdömda. Han ser ett samband mellan offer och förövare. Och nödvändigheten av att se och förstå båda. Tomas är i tjugoårsåldern och kommer från ett akademikerhem i en stad i södra Sverige. Börje Svensson har frågat om han vill komma och berätta om sin tillvaro. Visa att förövare kan ha olika berätt­ elser och livsöden. – Jag visste att det jag gjorde var –> 26

nr4.2013

Börje Svensson har haft många pedofiler i terapi. »Samtalskontakten handlar alltid om att visa respekt och för­ståelse, men också om att hålla fram offrets lidande och få förövaren att inse och stå för sin skuld.«

barn

27

nr4.2013

<

Vi får inte måla in förövarna i ett hörn där de lämnas ensamma att gödsla sin perversion. Människan är större än sitt brott.«

olagligt, både moraliskt och juridiskt, säger Tomas. Men jag kunde inte stå emot. Jag kände ett starkt självförakt. Jag var dubbel. När jag satt i Rädda Barnens väntrum kunde jag bli gråtfärdig av att se småpojkar som varit offer för sexuella övergrepp. Ändå kunde jag på kvällen ladda ner bilder på barn som våldtogs. Tomas ger en komplex bild av sitt liv. Dels fanns en stabil familj där han hade bra kontakt med sina föräldrar, dels en allt desperatare tillvaro där han skar sig med rakblad för att lindra ångesten. Börje Svensson bjuder på små­kakor och läsk. Solen sipprar in i glipan mellan fönsterbrädan och de fördragna gardinerna. börje svensson ville egentligen inte jobba med ärenden som handlar om sexuella övergrepp. Varför skulle han välja ett område som väcker så starka känslor av hat, frustration, äckel, sorg och vanmakt? Men i sitt jobb som terapeut inom den barnpsykiatriska öppenvården på 1980talet stötte han på ärendena. I dag tänker han att han på den tiden ännu inte var mentalt förberedd att ta emot offrens berättelser och att det dessutom alltid var svårt att veta exakt vad som hänt dem. Med viss tvekan började han arbeta för Rädda Barnen med inriktning mot utsatta pojkar. En grupp som ingen uppmärksammat tidigare. I arbetet med offren väcktes så småningom Börje Svenssons intresse för förövarna. Ofta förmedlade offren en mer komp­licerad och mindre hatisk bild av gärningsmännen än Börje Svensson väntat sig. Han blev nyfiken och började arbeta med sexualbrottslingar medan de ännu avtjänade sitt straff. Han ville skapa en dialog om och med »de mest hatade«. De orden blev också titeln på den bok han skrivit om sina erfarenheter. – Vi får inte måla in förövarna i ett hörn

där de lämnas ensamma att gödsla sin perversion. Människan är större än sitt brott. Jag kunde läsa en dom och tänka att den personen vill jag inte träffa. Sedan satt personen framför mig och var en sammansatt människa värd att lyssna på. – Samtalskontakten med förövaren handlar alltid om både och, att visa respekt och förståelse, men också om hålla fram offrets lidande och få förövaren att under huden inse och stå för sin skuld. Därför frågar jag alltid om vi kan läsa igenom domen tillsammans. tomas lyssnar och fingrar på en colaburk. Han ber Börje Svensson stänga fönstret i det näraliggande vardags­rummet, och sedan börjar han berätta mer. Tomas var en blyg kille som hade svårt att få vänner. Det gick bra i skolan och han var inte direkt mobbad, men han befann sig långt ner i rangordningen bland killarna. Ofta kände han sig ensam och annorlunda. Men liksom andra pojkar blev han ibland småförälskad i jämnåriga tjejer. Men gensvaret var klent. – På den tiden och även i dag känns det som att det motsatta könet aldrig är intresserat av mig. Det var annorlunda med småpojkarna som jag träffade i ett idrottssammanhang, precis när jag kommit in i puberteten. De såg upp till mig och lyssnade. Det räckte med att jag var snäll för att få deras uppmärksamhet. Det låter patetiskt men jag var överraskad av att de gillade mig. Tomas började titta mer och mer på pojkarna och deras kroppar. Att tänka sexuellt kring en jämnårig hade blivit otänkbart. Han fantiserade istället om att röra de små pojkarnas snoppar. Han gjorde det inte men började söka bilder på nätet. Från början var de inte direkt pornografiska men blev grövre och grövre. På en rysk sajt lade han ut och hämtade hem bilder. Och utbytte fantasier med andra pedofiler.

barn

28

nr4.2013

– Jag var hela tiden rädd för att bli upptäckt i mitt missbruk. Jag satt vid datorn sent på kvällarna och hade ­oskyldiga sidor förberedda som jag klickade fram om någon kom in. Jag var alltid livrädd för att jag skulle göra verklighet av fantasierna. Gjorde du det? Tomas byter en blick med Börje Svensson innan han svarar. – Ja, det gjorde jag. Jag kramade ett barn en gång på ett sexuellt sätt. Jag har bett om ursäkt och pratat med föräldrarna. Det gick aldrig till domstol. Händelsen blev en vändpunkt för Tomas. Han stod inte ut med sig själv. Han hade alltid rakblad i jackfickan för att kunna skära sig. När blodet flödade lindrades på något sätt ångesten. Föräldrarna var mycket oroliga. Tomas var upprepade gånger på sjukhus och hade kontakt med BUP (Barn-och ungdomspsykiatrin). – Jag orkade till slut inte längre och gick till skolpsykologen och berättade. »Jag tror att jag är pedofil«, sa jag. Via socialtjänsten, som har anmälningsplikt, blev det snabbt ett polisärende. – Innan jag hann hem hade polisen varit i mitt rum och tagit min dator. I dom­stolen erbjöd jag dem mina mejl­ kontakter till andra pedofiler för att få fast dem. Men polisen hade redan koll. Tomas föräldrar hade svårt att tro att det som hänt verkligen hänt. De ville hur som helst gärna att det skulle handla om något övergående. Det tänkte också Börje Svensson. – Eftersom Tomas väg in i pedofilin gick via sociala kontakter trodde jag att han också så småningom skulle ta sig ur den vägen. Genom normala sociala sammanhang. Men det verkar inte så. I sin bok »De mest hatade«, (Ordfront 2012), sammanfattar Börje Svensson sina erfarenheter från samtal med tjugofem sexualbrottslingar som han följt under flera år. Några av dem har för­gripit sig på barn. –>

barn

29

nr4.2013

<

Jag måste medge att jag inte skulle vilja ha en pedofil boende på min gata«

B

örje Svensson konstaterar att risken för återfall i brott är lägre bland sexualförbrytare än andra brottslingar. Av rånare som avtjänat sitt straff begår 65 procent ett nytt brott inom tre år. Av våldsbrottslingar är det 35 procent som återfaller i brott inom tre år. Av sexualbrottslingarna är det 15 procent. – Risken att en dömd sexualbrottsling upprepar sitt brott är alltså relativt liten. Ändå finns en ibland oproportionerligt stor rädsla för dem. När de avtjänat sitt straff har de svårt att hitta en plats i samhället och komma tillbaka. De har ofta begått oerhörda brott men till och med mördare räknar vi med att de en gång kommer att rehabiliteras. Genom gardinens glipor ser vi en liten flicka med blond hästsvans och rosa skolväska passera ute på gatan. – Jag måste medge att jag inte skulle vilja ha en pedofil boende på min gata, säger Börje Svensson. Men tänker jag lite längre vill jag inte ha ett samhälle där de inte kan leva. Där de registreras så att alla vet var de finns. Vi kan inte avmänskliga förövaren. I boken berättar Börje Svensson om Hemvändaren. Den man som klarade att flytta tillbaka till den lilla ort han kom ifrån efter att ha avtjänat sitt straff för grovt sexualbrott mot ett barn. Alla vet vad han har gjort. När han hör någon viska »pedofil« när han passerar på torget

så uppvägs det av att den tillfredsställelse det ger honom att bo där han växte upp. En annan man, kallad Ulf, har svårare att komma tillbaka. Han hade familj och barn innan han dömdes. Nu bor han ensam i en liten andrahandsetta. Både sociala nätverk och yrkes­kontakter är borta. I fängelset studerade han på universitetsnivå i hopp om att öka sina möjligheter att få jobb. Men det har inte lyckats. Han berättar aldrig om sitt brott och sin fängelsetid när han söker jobb. Men arbetsgivarna ser hålet i hans meritförteckning. det ringer på dörren. Tomas blir orolig och fäller upp huvan på sin luvtröja. Han är paniskt rädd för att bli igenkänd eller förknippad med Börje Svensson och hans verksamhet som terapeut. Börje Svensson öppnar och säger till personen som står där att han kommer lite olägligt, »jag sitter i ett möte«. – När jag fick kontakt med Tomas var han väldigt fördömande mot sig själv, säger Börje Svensson. Han fick lova mig att inte ta livet av sig. – Jag håller vad jag lovar, säger Tomas och ler. För det mesta. Men när jag försökte radera barnporrbilderna som jag lovat Börje så gick det inte. Tog jag bort en så lade jag snart dit en ny. Tomas säger att han i dag inte har några barnpornografiska bilder på sin dator. Varför blev du pedofil? – Jag vet inte. Börje Svensson formulerar ett svar på psykologsvenska: – Tomas led av en perversion där en

2005-2012. Lagförda i hela Sverige. Ungefär en fjärdedel av alla sexualbrott begås mot barn. Det visar siffror från BRÅ över lagförda brott med bäring mot barn 2005-2012.

drivkraft antagligen var hämndkänslor för kränkningar han själv utsatts för. Han kände sig åsidosatt av kamrater och inga tjejer brydde sig om honom. Det fanns en aggressivitet i hans handlingar. Sam­tidigt visste han att det han gjorde var fel. Både mot barnen och honom själv. Men upphetsningen tog över. – Sedan straffade han sig genom att skära i armarna. Det lindrade ångesten. När vi började träffas ville han bli tvångsomhändertagen. Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om han förgrep sig på ett barn, sa han. Tomas, hur mår du nu? – Allt det här tär på ens självbild. Det är lätt att bli fast i självförakt. Nu tänker jag helt enkelt att jag har en psykisk sjukdom, ett handikapp. En sjuka jag inte bett om. Och som jag måste hålla hemlig. Jag är en icke-kriminell pedofil som har kontroll över min läggning. Jag ska aldrig göra någon illa. Tomas äter antidepressiv medicin. En biverkning är att den sexuella lusten minskar. Periodvis äter han också medicin som minskar nivån av manligt könshormon, testosteron. Skulle du inte vilja berätta för fler än din allra närmaste familj? – Nej, det går inte. Det funkar inte att komma ut ur den här garderoben. Jag skulle förlora de bekanta jag har. Jag har en stor kärlek till ishockey. I det supporter­gänget skulle jag var borta om de visste. Jag skulle bli fredlös. *

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Sexualbrott totalt

1000 1038 985 1055 1090 1324 1398 1217

Våldtäkt mot barn

158 152 114 144 130 138 138 128

Grov våldtäkt mot barn

72 47 32 14 27 9 22 21

Sexuellt utnyttjande av barn

4 19 56 51 56 78 90 83

Sexuellt övergrepp mot barn

6 20 26 45 34 37 40 37

Samlag med avkomling/syskon 1 3 9 10 4 4 7 1 Utnyttjande av barn för sexuell posering 1 3 6 5 4 10 9 9 barn

30

nr4.2013

a v å g t u s m u e l i b u J B rld e n s ä r för V e l l e v o N

arn

Den perfekta julklappen! ...och ett kvitto på att du vill hjälpa Här är ett unikt tillfälle att köpa en riktigt fin julklapp till vänner, barn och barnbarn och samtidigt göra något för några av de som har det allra tuffast i vår värld.

www.noveller.org

Leif GW Persson*

LEIF GUSTAFSSON

FREDRIK SANDBERG/SCANPIX

Detta är den tionde novellsamlingen för Världens Barn, med texter av ett tjugotal av våra mest älskade författare och kulturpersonligheter.

Viveca Lärn**

BE

STÄ

LL

P

W ÅW

W

V .N O

EL

.O LER

RG

Prova Bingo och skraplotter – just nu får du 100 kr att spela för PostkodLotteriet säljer lotter, bingospel och skraplotter där våra kunder får dela på hundratals miljoner per år. Överskottet skänker vi sedan till de organisationer som vi stödjer. Förra året fick våra lottköpare dela på 1,2 miljarder kronor! Under samma period bidrog de till att vi kunde dela ut över 1 miljard till Rädda Barnen och våra övriga 43 förmånstagare. Testa våra spel på nätet – helt gratis För att kunna bidra med ännu mer pengar till våra förmånstagare kan du numera skrapa lotter och spela Bingo på nätet. På skraplotterna som du också kan skrapa i mobilen är det vinst på var tredje lott! Har du inte redan gjort det gå in på postkodlotteriet.se och skapa ett konto nu så får du 100 kr att spela för med chans att vinna upp till en miljon! Världens tredje största privata givare Tillsammans med våra systerlotterier i Holland och Storbritannien har vi de senaste 20 åren skänkt ca 40 miljarder kronor till välgörande ändamål, vilket gör oss till världens tredje största privata givare.

Du hittar alla våra lotter och spel på postkodlotteriet.se

Hon möter det värsta barn

32

nr4.2013

Barn som förmås posera, som hotas med våld om de gör motstånd. Spädbarn som penetreras. Så ser verkligheten ut för tusentals namnlösa barn som exponeras på nätet - utsatta för grymheter vår fantasi inte ens förmår att greppa. Juristen Cecilia Wallin Carlsson, vid Rikskriminalen, har den icke avundsvärda uppgiften att utreda och identifiera barnen och förhöra förövarna. TEXT KATARINA ARNSTAD FOTO SARA MAC KEY

T

ummade fotograf­ ier och tidningar med övergreppsbilder är historia. Den nya arenan är internet.  Barnsex­ industrin på nätet är gigantisk och ständigt växande, även i Sverige. Några tecken på avmattning finns inte. Tvärtom.  – Vi kan upprätta hur många anmälningar som helst. Det är helt enkelt en resursfråga, säger juristen Cecilia Wallin Carlsson, handläggare på Rikskriminal­ polisens, RKPs, it-brottssektion och betonar att nyckeln till framgång stavas samarbete över nationsgränserna och på nationell nivå. – Jag har kollegor över hela världen som gör ett fantastiskt jobb. Med en närmast brutal ärlighet beskriver hon i detalj de ofattbara grymheter hon och hennes kollegor bevittnar dagligen i sitt jobb med att försöka identifiera alla de barn som är offer i denna mycket lukrativa handel där små och stora barn våldtas och förnedras på de mest utstuderade sätt, iscensatt och filmat av vuxna. – Jag tycker det är viktigt att berätta vad de tvingas genomlida, säger Cecilia när vi träffas i kafeterian på polishuset på Kungsholmen i Stockholm där RKP håller till.  Att sitta där omgiven av poliser som skrattar och diskuterar och samtidigt lyssna på vad Cecilia har att berätta känns nästan surrealistiskt. Man ryser. Värjer sig. Vill egentligen inte veta.  Den trygga kafémiljön står i bjärt kontrast till de studior i framför allt Östeuropa hon beskriver där småflickor tvingas posera iklädda stringtrosor,

vingligt balanserande på skyhöga klackar putande med sina små barnrumpor. Eller, ännu värre, tvingas till samlag och oralsex med vuxna män som inte drar sig för att penetrera flickornas slidor med olika föremål. Eller småpojkar som får vuxna mäns grova smutsiga fingrar uppstoppade i analöppningen. Eller barn som tvingas ha sex med andra barn. Övergreppen florerar i en aldrig sinande ström på nätet. Sjuka människor, mest män men även kvinnor, som njuter av att se barn förnedras sexuellt, vet exakt vilka sidor de ska klicka in sig på. Det är avskyvärda övergreppsbilder på helt nyfödda barn som fortfarande har plåsterlappen på naveln som Cecilia tvingas se. – Det jobbigaste är blicken hos barnen och höra när de gråter, säger Cecilia och tillägger att det inte är ovanligt att spädbarn tvingas stoppa mansollon i munnen. Det finns alla former av förnedring, ­fantasin har inga gränser. Hur orkar du sitta och granska de mest avskyvärda brott som finns? Hon tystnar, tänker efter en lång stund innan hon svarar. – Jag vinnlägger mig om att titta på materialet på ett professionellt sätt. Vi som jobbar med detta gör det för att hjälpa barnen. Men jag är inte mer än människa och att se barn lida är det värsta man kan vara med om. Ibland känner jag mig oerhört maktlös. Men lyckas jag hjälpa ett barn är det värt allt arbete, säger Cecilia som själv har två egna barn.  – De är 19 och 21 så de är utflugna. Jag hade haft svårare att distansera mig i mitt arbete om de varit yngre. Även om det smärtar i själen har Cecilia alltid ljudet på när hon granskar övergreppsfilmerna. – Jag vill kunna uppfatta språk,

barn

33

nr4.2013

dialekter, musik och andra ljud som kan bidra till att barnen identifieras. Små detaljer kan ge viktiga ledtrådar, som schampoflaskor, hur eluttagen ser ut, om någon har en tatuering och hur vädret är. Med meteorologernas hjälp kan polisen få bra vägledning om var övergreppen skett. Samtidigt har förövarna blivit mer försiktiga och ofta sker brotten i miljöer som rensats på föremål för att försvåra en identifiering. I första hand handlar det om att id­entifiera barnen och befria dem och i andra hand att spåra förövarna och lagföra dem för barnpornografibrott. Cecilia värjer sig mot benämningen »barnpornografi«. – Det är ett för snällt ord, barn och pornografi, det låter så harmlöst när det i själva verket rör sig om dokumenterat grova sexuella övergrepp och våldtäkter på barn. Ekonomisk misär är en orsak till att barnsexhandeln är så omfattande. Fattiga föräldrar lånar ut sina barn för fotograf­ ering i tron att de ska vara modeller. De får se »okejbilder« på påklädda barn. Familjen får aldrig veta vad som pågår bakom de stängda dörrarna. Betalningen för ett barn kan motsvara en månadslön för en vanlig arbetare i Östeuropa. – Barnen vågar inte berätta för mamma och pappa vad de utsätts för eftersom de vet att ett det skulle innebära en ekonom­ isk katastrof för familjen, säger Cecilia och konstaterar sorgset att dessa barn ofta dras in i prostitution. Filmerna är rena beställningsjobb, där producenterna skräddarsyr innehållet utifrån vad konsumenten vill ha.    – Sådant material är väldigt åtråvärt och förövarna är beredda att betala –>

<

Det är lätt att glömma att barnet faktiskt kan bli våldtaget i sitt eget pojk- eller flickrum.«

faKta: barnpornograffiibrott

* Antalet anmälda fall av barnpornografibrott har ökat med drygt 40 procent hittills under 2013, visar färsk statistik från Brotts­ förebyggande rådet. Ökningen förklaras främst av att polisen tillsatt fler utredare, men ger också en tydlig bild av hur om­­fatt­ ande problemet är. * Under 2011 identifierade polisen sju svenska barn som utsatts för dokument­ erade sexövergrepp. Motsvarande siffra för 2012 är hittills 30 svenska och 3 brittiska barn, vilket kan jämföras med de 3 000 barn som identifierats runt om i världen totalt sett, skriver polisen på sitt intranät. * Rikskriminalen får varje månad in cirka 60 tips om övergreppsmaterial som går att spåra till en viss person.  * Tipsen om grooming­ ärenden, det vill säga barn som poserar i webbkamera, där bildmaterialet utgör barnpornografi, har också ökat.  * Fyrtio procent av all känd barnpornografi ligger på servrar i Nordamerika.  (Källa: polisen.se)

oerhörda summor för att få tillgång till filmerna, säger Cecilia. Hon betonar dock att sexuella övergrepp även sker i »fina familjer« och hon avlivar myten om att det bara är suspekta enstöringar som tittar på barnpornografiskt material. – Det är familjefäder, ensamstående, högutbildade, lågutbildade, det spänner över hela skalan. Vad är det du tittar efter när du granskar bilderna för att avgöra om de är olagliga? – Jag tittar på om bilden har ett sexuellt syfte. Ett naket barn behöver inte vara pornografiskt. Det kritiska är om bilden har ett sexuellt syfte. Den svenska lagen utgår från pubertetsutvecklingen. Om ett barn är fullt pubertetsutvecklad är han eller hon inte att anse som ett barn i lagens mening, oavsett han eller hon är minderårig. – För att avgöra om bilden är barnpornografisk tittar jag inte bara på könsdelarna. Det handlar om en helhetsbedömning. En ny trend i barnsexhandeln är livechatt, där pedofiler i realtid bestämmer vad barnen ska göra. Nyligen avslöjades en svensk man som vid flera tillfällen chattat med filippinska kvinnor som använde andras men också sina egna barn till att posera och utföra sexuella handlingar framför en webbkamera. – En man sitter i en helt annan världsdel och bestämmer vad barnet ska utsättas för, om det ska penetreras med en flaska för att känna smärta, eller tvingas onanera. Allt i realtid. Detta är en ny företeelse som vi inte sett förut, säger Cecilia som ser nya marknader öppna sig i takt med att allt fler får tillgång till internet, inte minst har tillgängligheten ökat i tredje världen. Hon flaggar för en ny oroväckande trend som börjat märkas av mer och mer. – Det har blivit allt vanligare att barn i förskoleåldern lägger ut nakenbilder på sig själva på Youtube, för att de lockas av spänningen. Och hur många är inte de barn och även ungdomar som skickar bilder på sig själva i utmanande poser över nätet för att stilla ett bekräftelsebehov. Som förälder kanske man tycker det känns tryggt att sonen eller dottern sitter framför datorn istället för att vara ute och ränna på stan. Det är lätt att glömma att barnet faktiskt kan bli våldtaget i sitt eget pojk- eller flickrum, säger Cecilia.  barn

34

nr4.2013

Hur får ni tag på övergreppsmaterialet?  – Materialet kommer huvudsakligen från husrannsakningar och analyser av misstänktas lagringsmedia. Polisen får också tips från internationella polismyndigheter och organisationer (framför allt National Center for Missing and Exploited Children) dit samtliga ESPar i USA är skyldiga att anmäla om de upptäcker att övergrepps­material publicerats. Det är också lätt att hitta kon­sumenter av sådant material på öppna fildelningssidor. Arbetsgivare och kollegor kan rapportera och man kan finna material i en dator som genomsökts på grund av annan brottslighet. – Vi får även in en hel del tips om sidor som innehåller övergreppsmaterial från Ecpat. Materialet analyseras och läggs in i Interpols databas, International Child Sexual Exploitation Database. Material som är nytt diskuteras i det internationella nätverket och samarbetet med att identifiera barnen påbörjas. Problemet är inte att det saknas bevis, problemet är snarare att det finns alldeles för mycket så det blir svårt att hantera av den anledningen. Varje barnpornografisk bild som polisen har får en unik kod och läggs in i en bilddatabas. Ett datorprogram kan sedan med hjälp av koden sortera bort bilder som redan granskats­, om samma bild skulle dyka upp igen. I Interpols databas läggs miljöbeskrivningar in för att på så vis matcha med andra bilder, allt i förhoppningen att kunna gripa förövarna och ställa dem inför rätta. Och viktigast av allt – att hjälpa barnen till ett bättre liv.  Cecilia ger ett exempel på ett lyckat inter­ nationellt samarbete som ledde till att en svensk pojke kunde identifieras. – Vid en husrannsakan i USA hittades en bild, som skildrade en pojke i treårsåldern som utsattes för sexuellt övergrepp. Via GPS-data kunde man se att bilden var tagen i Sverige. Informationen sändes till RKP som identifi­ erade pojken, som bodde på den adress som fanns i GPS-informationen. Det största hindret för att kunna arbeta optimalt är en gemensam internationell lag­stiftning mot barnpornografibrott.  – Som det är i dag gäller olika lagar i olika länder, vilket är kontraproduktivt. Vi behöver en gemensam lagstiftning för att bli effektivare och förhindra att fler barn offras, säger Cecilia. *

nya lagar i europa

Den 18 december stärks skyddet för barn som utsatts för sexuella övergrepp. Då träder nya gemensamma lagar i kraft inom EU. Rädda Barnen har haft en central roll i arbetet med lagändringen.

D

Claes Haldorsson

et är EuropaChildren Europe, Ecpat och Unicef. parlamentet Stödet för det förslag de jobbade fram och Europeiska blev över­väldigande positivt bland Unionens råd medlems­länderna, säger Olivia Lind som 2011 antog Haldorsson, som har varit Rädda Barnens direktivet om påverkansperson i Bryssel i arbetet med bekämpande den nya lagen. av sexuella – Till 99 procent var vi överens om allt. övergrepp mot Men när förslaget kom till parlamentet barn, sexuell exploatering av barn och uppstod en hätsk debatt kring blockering barnpornografi. Nu har alla medlems­ av barnpornografiskt material på nätet. länder haft två år på sig att implementera Många menade att blockering är ett hot de nya reglerna i den egna lagstiftningen. mot demokrati och yttrandefrihet. Det är För Sveriges del innebär det att vi får rent nonsens, för det här handlar ju om Olivia Lind Haldorsson driver påverkans­ en ny lag som ger alla personer som ska enligt lag förbjudet material. arbete för Rädda Barnen i Bryssel. jobba med barn, allt från förskolelärare Resultatet av ett oenigt parlament blev till scoutledare, skyldighet att visa upp ett att direktivet tillåter blockering av sidor utdrag ur brottsregistret. Vi får också nya regler kring preskript­ med barnporr, men låter det vara upp till varje medlemsland om ionstiden för brott som rör sexuella övergrepp på barn. det vill använda sig av det eller inte. Direktivet innehåller trettio artiklar som inte bara ska stärka Men på det stora hela är Olivia Lind Haldorsson mycket nöjd skyddet för barn som utsatts för sexuella övergrepp, utan också med direktivet. göra det svårare för vuxna att begå brotten. Till exempel krimi– Jag måste säga att det här har visat på en ny attityd från naliseras barnpornografi, sexuella övergrepp och exploatering kommissionen genom att vilja ta till sig frågor som rör skydd av barn. Ett tjugotal straffbara brott och minimistraff för dessa av barn. Det nya med lagstiftningen är att barnet har satts i slås också fast. Grooming, alltså när vuxna kontaktar barn över centrum. Man har verkligen gjort stora framsteg. nätet för att kunna begå sexuella övergrepp mot dem, blir också Lagstiftning i all ära, säger Olivia Lind Haldorsson, men ett brottsligt i hela EU. Likaså blir barnsexturism en kriminell av huvudproblemen när det gäller sexuella övergrepp är att de handling, även om brottet inte begås i Europa. Det räcker att flesta fortfarande sker av en närstående i hemmets gömda vrå. förövaren­ är EU-medborgare för att dömas till fängelse. Det är inte dessa övergrepp som oftast rapporteras. Det är lättare Men direktivet listar inte bara brottsbeteckningar och straff­ att ta till sig bilden av fula gubbar som sitter och laddar ­material satser. Det ger också barn som utsatts för övergrepp rätt till från internet eller som åker runt och kidnappar barn, än att skydd och hjälp på bred front. Till exempel ska utsatta barn föräldrar förgriper sig. få skydd genom hela rättsprocessen, bland annat genom att – Det är väldigt svårt att komma åt det som sker i det tysta. förhören ska utföras av proffs med specialutbildning på området Barnen pratar inte om det. Direktivet kommer naturligtvis att och inte av vilken polis som helst. Psykologisk hjälp ska sättas hjälpa även dessa barn, men det krävs också ett samhälle som in så fort som möjligt och hänga kvar en längre tid efter avslutad tydligt gör klart att vi inte accepterar att övergrepp i hemmen är rättsprocess. familjeangelägenheter för att kunna vända trenden och få barn Direktivet är resultatet av flera års hårt lobbyarbete från att våga tala om det som sker. ­organisationer som bland annat Rädda Barnen, Missing TEXT AGNETA PERSSON barn

35

nr4.2013

Las ninas madres I våldets Guatemala drabbas unga flickor hårt. Våldtäkterna ökar och varje år får tusentals tjejer under 14 år barn till följd av övergreppen. text YLVA MOSSING FOTO LINDA FORSELL

T

rettonåriga Michelle har barnsligt runda kinder och ett blygt leende. Men den tunga magen, som hon gömmer under en vid ärmlös skjorta, hör till en kvinna dubbelt så gammal. Där växer ett levande bevis för övergreppen hon fått utstå. – Jag var tolv år när jag blev våldtagen första gången. Jag visste inte vem han var, men han var gammal, över 50 år. Han började följa efter mig och så en dag fick han fast mig. Jag visste inte först att jag hade blivit gravid då. Inte förrän efter fyra månader. Det tog Michelles familj över ett dygn av panikartat letande innan de hittade henne fastbunden vid ett träd i ett skogsparti utanför staden Jalapa. Då hade det hårt åtdragna repet grävt sig in i handlederna och hennes hals och ben och armar var täckta av blåmärken efter slag. Michelle själv kunde inte längre prata eller svara på frågor.

– Jag fick vara på sjukhuset i en månad efteråt för jag mådde så dåligt. Jag kom inte ihåg vad som hänt eller var jag var. Nu mår jag lite bättre, säger hon och tittar bort mot kusinen Berta. Berta blev själv gravid vid tretton års ålder sedan hon blivit förförd, misshandlad och övergiven av en 26-årig gängmedlem. I dag tar hon hand om dottern Magdalena med hjälp av sina föräldrar. Flickorna har aldrig träffat fjortonåriga Amarylis som bor i byn Varsovia, hundratals kilometer bort i andra ändan av landet. Men de har mycket gemensamt. Amarylis tillbringar dagarna med att städa det lilla hus som tillhör hennes farföräldrar. Tryggt fastvirad i ett färggrannt tygstycke på sin mammas rygg sitter lilla Yasenia. Ett par uppmärksamma, mörka ögon är allt som syns. På nätterna sover de båda i den säng där Amarilis våldtogs för drygt två år sedan. – Jag mår inte bra i det här rummet. Jag skulle vilja byta rum, men det går inte. Vi har bara det här huset, säger hon med tunn röst. –>

Amarylis tillbringar dagarna med att städa det lilla hus som tillhör hennes farföräldrar. Tryggt fastvirad i ett färggrannt tygstycke på sin mammas rygg sitter lilla Yasenia.

O

rden är knappa när hon berättar om vad som hände. Sin våldtäktsman, César, träffade hon första gången i kyrkan. Han följde efter henne den där dagen och flera gånger under månaden som följde. En dag knackade han på hennes dörr. – Jag var ensam hemma. Han sa att han ville göra ett barn med mig, men jag sa nej. Då sa han att det inte spelade någon roll om jag inte ville, för han skulle slå mig annars. Och så hände det. Hon var rädd när César höll fast henne. Men mest tänkte Amarylis på sin

mamma som var sjuk. Och på att hennes pappa skulle bli arg på henne. – Efteråt gick jag hem till min moster. När hon frågade varför jag grät och sa jag att det var för att mamma var på sjukhus. Jag kunde inte säga något till henne. Inte till någon. Efter det åt hon knappt på flera ­månader - men till slut började magen växa ändå. I Guatemala är abort inte tillåtet, annat än i de fall där mammans liv är i fara. Trots familjens fattigdom valde Amarylis att behålla sin dotter. Men många barn till unga mödrar får en ännu hårdare start i livet. Antalet spädbarn som överges i Guatemala har stigit de senaste åren. Klart är att mammornas sjunkande åldrar bidrar till den olyckliga trenden. Barnen hittas i samma områden som barn

38

nr4.2013

drabbats hårdast av våldet – och många av dem dör innan de får hjälp. – Varje dag skriver tidningarna om övergivna barn, som lämnats vid en kyrka, på gatan eller på en soptipp. Lika ofta läser man om övergrepp - flickor som våldtagits av upp till 30 personer och blivit gravida. – Vad ska den flickan göra med ett barn? frågar sig Cinthya Vallejo, som driver ett barnhem i Guatemala City. Till barnhemmet i förorten, skyddat av säkerhetsgrindar och vakter, kommer barn från hela landet. Ett av dem är tvååriga Luisa, som bara var några timmar gammal när hon hittades invirad i en filt på en soptipp i Cobán. Myrorna hade börjat äta på navelsträngen. Jämnåriga Maria André hade lämnats i en pappkartong i en trädgård i

»År 2012 födde omkring 3 000 flickor barn trots att de inte ens fyllt 14«

Cinthya Vallejo, som driver ett barnhem i Guatemala City.

utkanten av Guatemala City. De lekande barnen som hittade henne trodde först att hon var en docka. De båda busiga och glada flickorna växer nu upp till­ sammans med »tant Cinthya« och drygt tiotalet »syskon«, där vart fjärde har en liknande historia. Utsikterna att någon av dem ska få en egen adoptivfamilj är små i dagens Guatemala, där internationella adoptioner är förbjudna och där 20 000 barn söker hem. I Guatemala är de tusentals - flickor

och barn vars lidande osynliggörs av både familjer, samhälle och myndig­ heter. År 2012 födde omkring 3 000 flickor barn trots att de inte ens fyllt ­fjorton år. Eftersom varje graviditet hos en så ung flicka ses som en våldtäkt enligt guatemalansk lag borde polisen

alltså ha utrett minst lika många sexual­ brott. Men så är inte fallet. För när det gäller våldtäkter och våld mot kvinnor råder en nästan hundraprocentig straf�frihet, enligt organisationen Grupo de Apoyo Mutuo (GAM). Men nu slår hjälporganisationerna larm.Det fristående nätverket OSAR började föra statistik över födslarna bland de allra yngsta när en ny lag 2009 gjorde det till ett brott att ha sex med flickor under fjorton. Problemet, märkte de, var av skrämmande proportioner. 2009 födde 1 601 flickor mellan tio och fjorton år barn, utan att vare sig skola, vård eller polis reagerade – eller agerade. Sedan dess har siffrorna växt stadigt och snabbt. Våldtäkter är sedan länge en skitig tradition, djupt rotad i landets kultur. barn

39

nr4.2013

Incest och utnyttjanden är utbredda och till hög grad accepterade i många samhällen, som ser övergrepp som en familjefråga. Få vågar, eller kommer ens på tanken att gå till polis eller sjukhus. Och till den gamla machismon sällar sig nu en ny hotbild. För bara 20 år sedan levde Guatemala under en militärdiktatur med system­ atiska våldtäkter som ett vanligt vapen i regimens kamp mot vad man kallade landets »interna fiender«. Men den väpnade konflikten upphörde inte med fredsavtalet, säger Iván Pérez vid Rädda Barnen i Guatemala. – I dag har vi andra typer av konflikter som exempelvis narkotikahandeln, som med sin makt har försvagat staten. Sen har vi gängen och maras som håller hela –>

Till barnhemmet i Guatemala City kommer barn från hela landet. En flicka hittades invirad i en filt på en soptipp. En annan hade lämnats på i en pappkartong på en buss­ hållplats. Antalet spädbarn som överges i Guatemala har stigit de senaste åren.

Vy över Jalapa i östra Guatemala. Ett distrikt som lider av utbredd fattigdom och hög arbetslöshet. Många utsatta ungdomar fångas upp av kriminella gäng.

Catalina, 15, är nybliven mamma.

befolkningen på spänn genom utpressning och beställningsmord, säger han. 2008 räknade amerikanska myndigheter med att ungefär en procent av kokainet på väg mot USA passerade Centralamerika. I dag handlar det enligt FN:s uppskattningar om mellan 75 och 90 procent.

Rapporten »Unspeakable crimes against children« visar att 80 procent av dem som drabbas av dessa våldsuttryck är barn – och främst flickor. När sociala normer och rättssystem bryts ner genomsyrar våldet till slut alla nivåer av samhället. Satsningen i hårt ansatta länder som Guatemala är därför särskilt viktig, anser Iván Pérez. – Våld mot barn måste omedelbart erkännas, utredas, an­mälas och angripas på ett professionellt och övergripande sätt, både vad gäller kultur och rättssystem. Därför är det viktigt att vi har strategier för att synliggöra sexualvåld mot våra barn, säger Iván Pérez. Kursen i Jocotán, som Rädda Barnen i Guatemala genomför tillsammans med organisationen Sobrevivientes (Överlevare), är ett sätt att på lokal nivå öka kunskapen om barns rättigheter på lokal nivå. Liknande projekt finns i andra utsatta delar av landet, exempelvis via ungdomsledare och lokala tv-kanaler. Snart kommer Kennedy och hans unga kamrater att besöka skolor, myndigheter och organisationer i sin hemtrakt för att informera om vad själva de lärt sig. – Oftast tigs problemet bara ihjäl. Men här får vi lära oss hur vi kan bekämpa våldtäkter. Jag hoppas att jag kan hjälpa andra barn och ungdomar. Om de får veta vilka rättigheter de har så kanske fler av dem vågar anmäla, säger Kennedy.

Våldsamma gäng, som de tatuerade maras från grannländerna

El Salvador och Honduras, slukar ensamma och utsatta ungdomar i jakt på pengar och gemenskap. – Att våldta flickor och nära nog ta livet av dem är en del av gängens initieringsriter, förklarar gynekologen Claudia Pérez på Rooseveltsjukhuset i ett av Guatemala Citys farligaste områden. Hon har nyligen tagit emot flera flickor som kidnappats från busshållplatser för att sedan gruppvåldtas, drogas och dumpas på ödetomter. – Naturligtvis utnyttjar kriminella grupper just den osäkra situation som finns här i landet. Många offer vågar inte anmäla eftersom våldtäktsmännen ofta bor i samma områden som de själva, säger Claudia Pérez. Samma mönster upprepar sig i de östra dalgångarna nära gränsen till El Salvador, där Rädda Barnen sedan flera år tillbaka har ett lokalt kontor. – I skolan har vi haft fall där flickor har kidnappats, våldtagits och dödats. Trots det händer inget, säger femtonårige Kennedy Pérez Duarte. I Jocotán, ett samhälle nerbäddat mellan de toppiga bergskedjorna utanför staden Chiquimula, har han och nio andra ungdomar i femtonårsåldern just börjat en kurs om sexuellt våld och barns rättigheter. Rädda Barnen har nyligen publicerat en internationell rapport om just sexuellt våld mot barn i konflikt och krig.

barn

I dag är det få som vågar – eller vill. Lika ofta som flicka och familj hotas till tystnad beror oviljan på en misstro till system­et som ineffektivt och sällan utreder brott mot kvinnor. Mellan december 2012 och maj 2013 anmäldes 1 373 våldtäkt­er på flickor under fjorton år, enligt SVET, departementet för sexual­våld, utnyttjande och människohandel. Anmälningarna ledde inte särskilt långt – man grep bara 50 personer och utfärdade bara 27 besöksförbud.

42

nr4.2013

Jenny Anali blev bara 14 år gammal. Hon dog hemma under förlossningen.

Michelle, 13, väntar barn efter våldtäkten hon utsattes för.

Myndigheternas ineffektivitet och ointresse är ett av de problem som Rädda Barnen försöker lösa med sitt påverkansarbete. I staden Chiquimula har ett fyra år långt pilotprojekt precis avslutats. Här har Rädda barnen – förutom att lära upp ungdomsledare som Kennedy – också utbildat lokala myndigheter om barns rättigheter och om de ineffektiva och bristfälliga system som lett till den olyckliga utvecklingen. Påtryckningar av det slaget är de flesta hittills alltför ovana vid. – Vi har bidragit med pengar, experter och teknologi för att ge lokala myndigheter förutsättningar att ta över och göra det jobb de är skyldiga att göra – att se till att barnens rättigheter respekt­ eras, säger Hugo Elias, ansvarig för Rädda Barnens verksamhet i Chiquimula. Resultatet av Rädda Barnens arbete ska följas upp det kommande året så att myndigheterna inte tappar bollen. Och kontrollen behövs. För trots att lagarna tekniskt sett finns är motsättningarna i systemet stora – och mentaliteten djupt rotad hos familj, vård, skola och polismyndighet, förklarar José Cortez, biträdande minister för SVET. – Sex med en flicka under fjorton år är ett brott, men varken sjukhus, skolor eller institutioner som tar hand om flickorna har sett det på det viset. Det finns en otrolig släpphänthet som beror både på kultur och okunskap, säger han. På politisk nivå har man börjat öppna ögonen för problem­et, men resten av statsapparaten har svårt att hänga med i svängarna. Till och med statliga myndigheter som SVET saknar resurs­er och tvingas förlita sig på internationella donation­er för att utbilda sin personal. Den nya »specialklinik« för våldtäktsoffer som invigdes vid Rooseveltsjukhuset i våras byggdes också med hjälp av donationer och är inte mer än ett kalt, rosa rum inhyst på ett överfullt BB.

barn

– Det är så mycket som saknas. Vi fick en liten låda till rummet för att politikerna ska kunna säga att det finns en klinik för offren, men det här är bara en politisk cirkus, säger gynekologen Claudia Pérez. Trots det finns det ljuspunkter som ger hopp om framtiden. I fjol inledde vicepresidenten Roxana Baldetti ett korståg för de unga mödrarnas sak. I december överlämnade hon personligen 1 000 dokumenterade fall av gravida flickor under fjorton år till åklagarmyndigheten. Två månader senare gjordes det första gripandet i den nya utredningen, och efter det har fler följt. Tillsammans med hjälporganisationerna har staten drivit kampanjen »Skydda mig mot graviditet«, som fokuserar på de unga mammorna. Kanske det allra viktigaste framsteget är det som kallas för den »kritiska linjen«, ett protokoll som ska se till att flickorna får den hjälp och stöd de behöver och att brottet följs upp och straff­as av myndigheterna. Skola och vård ska rapportera nya fall av gravida flickor till myndigheterna, så att ingen ska falla mellan stolarna. Statistiken blir bättre och bättre och risk­ områden kan kartläggas. Dessutom har Guatemala fått helt nya specialdomstolar för brott mot kvinnor. Förkämparna för flickors rättigheter i Guatemala har fortfarande en lång och knagglig väg framför sig. De synliga våldtäkterna – de tusentals flickor under fjorton år som man vet föder barn varje år – är bara toppen på isberg­et. Många graviditeter, illegala aborter och missfall får myndigheterna aldrig höra talas om. Spädbarnen begravs i hemlighet. Och de ännu fler »osynliga« våldtäkterna – som inte lett till några barn – är alltför svåra att spåra. Medan politikerna just börjat vakna fortsätter våldet mot en ny generation av barn. *

43

nr4.2013

Så arbetar Rädda barnen mot Rädda Barnen finns på plats och kämpar i över 120 länder för att barn inte ska utsätt­as för övergrepp och för att stötta de som har blivit utsatta. * One Stop Centre och barnvänlig domstol i Zanzibar I Zanzibar har Rädda barnen varit med och startat ett One Stop Centre, eller Barnahus som vi säger i Sverige. Här får barn som utsatts för sexuella­ övergrepp den hjälp de behöver under ett och samma tak. Rädda Barnen har i samarbete med reger­ ingen i Zanzibar även öppnat ögrupp­ ens första barnvänliga domstol. Den barnvänliga domstolen är en del i en modell för att skydda barn i Zanzibar mot våld och övergrepp. * Hjälptelefon i Palestina Hjälptelefonen är en del av det nationella skyddssystem för barn som Rädda Barnen bygger upp i det ockuperade Palestina. Förra året tog svararna emot över 16 000 samtal från barn som utsatts för våld och övergrepp. Bakom telefonen finns socialarbetare och ett nätverk av vuxna som kan lyssna och hjälpa. * Ungdomsklinik i Elfenbenskusten Sedan 2012 stödjer Rädda barnen ungdomskliniker i Abidjan och Abengourou där unga kan prata med engagerade vuxna och andra ung­domar om sexualitet, relationer och rättigheter. * Att möta barn som utsatts för övergrepp I Pakistan utbildar Rädda Barnen poliser och jurister. En speciell enhet inom polisen tar numera hand om fallen där barn utsatts för våld och sexuella övergrepp. Som ett resultat har fler barn vågat anmäla.

barn

44

nr4.2013

övergrepp runt om i världen * Förebyggande av sexuellt våld i katastrofsituationer I krig och katastrofer är barn extra utsatta. Just nu har Rädda Barnen katastrofinsatser i bland annat Syrien, Libanon, Demo­ kratiska Re­publiken Kongo, Mali, Niger, Somalia, Sudan, Pakistan, Fili­ppinerna, Palestina och Jemen. Rädda Barnen arbetar bland annat med att göra flyktingläger säkrare för barn, att återförena separerade barn med sina familjer och ge psyko­ logiskt stöd till barn och vuxna. Vi arbetar också för att barns trygghet och skydd ska vara en viktig och naturlig del i alla humanitära insat­ ser. * Förebyggande arbete i MellanÖstern I Libanon, det ockuperade Pale­stinska territoriet och Jemen arbetar Rädda Barnen tillsammans med andra frivilligorganisationer, ungdomar och deras föräldrar; informerar och diskuterar om sexuella rättigheter och risker, om hur barn och unga kan skydda sig själva och andra mot våld och övergrepp och vilket skyddsnät som finns. * Engagera män och pojkar I Bangladesh jobbar Rädda barnen tillsammans med lokala samarbets­ partners för att engagera män och pojkar i arbetet med för ökad jämställdhet. Allt för att minska ­könsrelaterat våld mot kvinnor och barn.

I Jocotán, ett samhälle nerbäddat mellan de toppiga bergskedjorna utanför staden Chiquimula, arrangerar Rädda Barnen en kurs om sexuellt våld och barns rättigheter.

barn

45

nr4.2013

* Tillfälligt skyddat boende i Etiopien Rädda Barnen har hjälpt över 1500 barn som lever på gatan och ­arbetar på barer och bordeller i Addis Abeba. De har fått tillfälligt skyddat boende och hjälp komma tillbaka till skolan.Nästan 300 flickor som utsatts för sexuella övergrepp har fått psykologiskt stöd, medicin, sjukvård och blivit återförenade med sina familjer. Vill du veta mer? Gå in på: www.raddabarnen.se/ min-kropp-ar-min

slavhandel med barn

Människohandel är världens tredje största kriminella verksamhet. Och den drabbar mest barn. I dokumentärfilmen »Not my life«, gjort av den Oscarsnominerade filmproducenten Robert Bilheimer, får vi möta barn i tretton länder på fem kontinenter som tvingats in i slavarbete, sexhandel och att bli barnsoldater. I filmen intervjuas femtio personer, både barn och vuxna som på olika sätt, och genom olika organisationer, arbetar mot trafficking. Det är hjärtskärande bilder och berättelser om barn som hjärtlöst utnyttjas av skrupelfria vuxna. Men också om hopp – om barn som lyckats göra sig fria och återfått sina liv och som nu kan hjälpa andra. Filmen visas med svensk undertext på Sidas hemsida fram till i slutet av ­november. Det går även att beställa en dvd på www.notmylife.org.

kultur Rosengård tio år senare Boken »Vem kastar första stenen: Om stenkastning och utlänn­ingar i Rosen­ gård« väckte stor uppmärksamhet 2003. Författ­aren och samhälls­debattören Tove Lifvendal har åter­ vänt till Rosengård och skrivit uppföljaren »I rörelse: Möten i Rosen­ gård 10 år senare«. Hon har intervjuat dem hon träffade för tio år sedan och berättar om vad som hänt sedan förra boken.

Målningar blev teater Lena Cronqvists målningar har inspire­ rat till pjäsen »Flick­ orna« av dramatikern Mia Törnqvist. Två systrar kommer till sin döda pappas hus för att dela upp arvet. Föremålen väcker minnen. Barndom och nutid flyter samman och begravda konflikt­er flyter upp till ytan. Två gamla flickor konfronteras med sig själva som barn med hjälp av sina »barn­ jag« som gestaltas med hjälp av dockor. »Flickorna« ges av Marionetteatern i samarbete med Liljevalchs konsthall som visar en retro­ spektiv utställning över Lena Cronqvists konstnärsskap.

Björn Kjellman lär barn läsa UR gör en satsning på läs- och skrivinlärning för barn i sex tv- och radioprogram . Livet i Bokstavslandet är ett sketchprogram om bokstäver och ord för alla barn som är på väg att lära sig läsa. Karaktärerna spelas av Björn Kjellman, Emma Molin, Omid Khansari och Katha­ rina Cohen. Serien sänds i Barnkanalen. Alla avsnitt är publice­ rade på ur.se/abc. barn

46

nr4.2013

Hedersvåld i Sverige I boken »På heder och samvete« av författ­ arna Lars Åberg och Eduardo Grutzky ges en inträngande och över­ gripande skildring av hederskulturen och dess konsekvenser i Sverige. Boken bygger på författ­ arnas långa erfaren­ het av integrations­ debatt och deras egna konkreta arbete för att skydda de som utsätts. Boken tar upp hur en hedersideologi uppstår och kan leva vidare i ett modernt samhälle. Författarna gör även en kritisk genomgång av den svenska debatten i ämnet. Och av myndig­ heternas motstånd mot att genomföra de politiska beslut som tagits för att motverka hederskulturen.

Den döva historien I pjäsen »Ljuset i sprickan«, skriven och regisserad av Mindy Drapsa, berättas den bortglömda historien om hur många tusen döva människor blivit berövade sitt språk och sin kultur. Pjäsen ­handlar om en fånge och en fängelsevakt, båda kvinnor, båda döva. Den spelas på svenskt teckenspråk och textas till svenska. Riksteatern turnerar under hösten med föreställningen runt om i landet.

Tack alla huvudpartners för att ni hjälper oss att göra världen lite barnvänligare Med stöd från Clas Ohlson får fler barn i Nepal möjlighet till en säker, kvalitativ och mer utvecklande förskolemiljö. De har också samverkan med Rädda Barnens CSR center i Kina.

IKEA är engagerad i flera projekt med Rädda Barnen. Ett exempel är ”Oss föräldrar emellan – för tryggare barn”.

Santa Maria hjälper utsatta barn i Colombia till en bättre utbildning.

Via Banco Humanfonden som förvaltas av Swedbank Robur, stödjer fondsparare Rädda Barnens arbete med att ge barn i krigsoch katastrofländer tillgång till utbildning.

Vinge bidrar Pro Bono med juridisk kompetens och rådgivning vad gäller Rädda Barnens nationella som internationella verksamhet.

Med stöd från Axfood genomför vi utbildningsprojekt i Elfenbenskusten. Axfood stödjer även projekt som genomförs i Sverige.

Pengarna från PostkodLotteriet har varit med och delfinansierat en stor mängd projekt. De viktigaste arbetsområdena är att se till att alla barn får gå i skolan och att inga barn ska behöva utsättas för våld.

Accenture bidrar med management- och konsulttjänster för att löpande förbättra Rädda Barnens verksamhet samt stödja projekt i utvecklingsländer och lokalt.

GodEl och systerbolaget GodFond har stöttat Rädda Barnen sedan företagen startades. De har valt att stödja Rädda Barnens arbete i katastrofdrabbade länder.

Vill du också samarbeta med Rädda Barnen? Ring Jonas Olsson på tel 08 -698 91 36 eller Henrik Persson på tel 08 -698 92 82. barn

47

nr4.2013

Rädda Barnens general­ sekreterare Elisabeth Dahlin och Per Heggenes, vd för IKEA Foundation.

Nytt samarbete för snabb katastrofhjälp I ett nytt samarbete med IKEA Foundation kan Rädda barnen nu inom 24 timmar få tillgång till extra medel för att använda i en katastrofsituation där det snabbt behövs en humanitär insats. Avtalet omfattar initialt närmare 11 miljoner kronor. – Det är alltid en utmaning att snabbt kunna avsätta resurser om en humanitär kris förvärras dramatiskt eller om en katastrof inträffar, säger Elisabeth Dahlin, general­ sekreterare för Rädda Barnen.

– Det nya avtalet innebär att Rädda Barnen med mycket kort varsel – det handlar om timmar – kan skicka personal tillkatastrofområden, säger Per Heggenes, vd för IKEA Foundation. – På det sättet försäkrar vi oss om att barn som tvingats uppleva traumatiska händelser får sina rättigheter tillvaratagna på bästa sätt. Elisabeth Dahlin påpekar att detta inte är minst viktigt i ljuset av vad som händer i Syrien just nu.

partners Jul på Rädda Barnen Inför julen finns möjlig­ het att stötta Rädda Barnens arbete genom att skänka pengar­ och köpa gåvobevis på www.­raddabarnen.se/ jul. Här kan du också skicka julkort och köpa gåvor som Skultunas fina ljuslyktor. – Vad man än väljer att handla på vår sajt, så är julgåvorna till Rädda Barnen en investering i en trygg­are framtid för fler barn i Sverige och i andra länder, säger Malin Thiel, insamlings­chef.

Hope och Busnel till Rädda Barnen Totalt 13 nya spänn­ ande designpro­ dukter finns nu till för­säljning på ­www. raddabarnen.se/shop. Höstkollektionen innehåller högklassiga produkter och unika designsamarbeten bland annat med kläd­ märkena Hope och Busnel. – Det har varit en rolig utmaning att välja ut nya produkter och samarbeten, säger Victoria Nordansjö, PR-ansvarig på Rädda Barnen. Vi är mycket glada över resultatet. Bild finns

Tack Nanne och Lasse! Nanne Grönwall och Lasse Lindbom vann nyligen 75 000 kronor i PostkodLotteriets Heta Stolen. De valde att skänka pengarna till Rädda Barnens arbete mot sexuella övergrepp. – Rädda Barnens förmåga att arbeta för både utsatta barn runtom i världen och även deras för­äldrar, är ovärderlig… Jag kan av hela mitt hjärta säga att jag älskar Rädda Barnen, för deras empati och engagemang, säger Nanne Grönvall. barn

48

nr4.2013

Bättre med Barnahus Nu är det dags igen! För varje mjukdjur eller barnbok som säljs på IKEA varu­ husen under period­e n 27 oktober till 4 januari skänker IKEA Foundation 10 kronor till barns utbildning genom Rädda Barnen och UNICEF. Sedan år 2003 har mjukdjurskampan­ jen för utbildning gynnat mer än 10 miljoner barn genom 90 projekt i 46 olika länder. IKEA Foun­ dation har donerat totalt 57 miljoner euro.

– Den årliga mjuk­ djurskampanjen är en höjdpunkt på året för både kunder och medarbetare, säger Eva Stål, koordinator i hållbarhet för IKEA i Sverige. – Under hela tio veckor får vi chans att berätta om det viktiga arbetet Rädda Barnen och UNICEF gör för barns lärande i världen. Vi är mycket stolta över att vi tillsammans har nått 10 miljo­ ner barn i drygt 40 länder under tio års tid.

Per Heggenes är vd för IKEA Foundation som är en viktig partner till Rädda Barnen. Han tycker att företag kan göra mycket – och behöver göra mer än de redan gör – för att förbättra levnadsvillkoren för barn. Vad anser du vara de viktigaste globala utmaningarna när det gäller barns rättigheter idag? – Våld mot och utnyttjande av barn är ett växande problem. Och tillgång till utbildning är avgörande för att barn ska få möjlighet att skapa ett bättre liv. Detta förutsätter att de ges en chans till en hälsosam start i livet, inte minst tillgång till näringsriktig mat som gör dem starka så att de kan lära sig saker och utvecklas. Hur kan företag bidra? – De kan börja med att se till att deras egen distri­ butionskedja proaktivt tar ansvar för de här frågorna. De kan dessutom aktivt verka för barns rättigheter och möjligheter i de samhällen där de bedriver sin verksamhet. Varför ska ni, som företag, investera i barns rättigheter? – För IKEA motiveras satsningen av våra kärnvärden och vårt engagemang i de många grupper och samhäll­en som vi vänder oss till som företag. Det är bra för våra affär­er och det gör också våra medarbetare stolta över att vi som företag tar ansvaret gentemot framtida genera­ tioner på allvar. Kan du ge något exempel på ett område där ni har gjort en insats? – Vårt engagemang för barns bästa började för många år sedan när vi stötte på problem med barnarbete inom våra distributionskedjor. Vi beslöt oss för att göra mer än att bara se till att det inte fanns barnarbetare i tillverkningen. I dag har vi projekt som bidrar till att förbättra livssituationen för över 100 miljoner barn i utvecklingsländer. Vilka fördelar ser du med att länder, företag och enskilda organisationer samarbetar för utveckling? – Bättre idéer, mer innovation och större effektivitet, förutsatt att vi alla delar med oss av erfarenheter och goda exempel. Och vilka utmaningar ser du? – Den klassiska silomentaliteten och oförmågan att samarbeta, i kombination med konkurrensen om bidrag, kan utgöra en betyd­ ande utmaning för ett fruktbart samarbete. Varför valde ni Rädda Barnen som er partner? – Vi är beroende av att våra partners förser oss med de bästa insikt­ erna i hur barns rättigheter och barns hälsa bäst kan tillvaratas och ytterligare förbättras. Rädda Barnen är en organisation som har visat prov på sin styrka inom det här området. TEXT SOPHIE ARNÖ FOTO LINDA FORSELL

Eldsjäl PER barn

49

nr4.2013

sista ordet

övergreppen pågår nära oss

Ett av de främsta skälen till att jag valde att engagera mig i Rädda Barnen för nu drygt 20 år sedan var arbetet mot sexuella övergrepp mot barn. Då var frågan om barnpornografi relativt ny. Det fördes en intensiv debatt om tryckfrihet och yttrandefrihet å ena sidan och behovet av att skydda barn från de kränkningar som barnpornografi innebär å andra sidan. Några av de bilder jag såg då kommer jag aldrig att glömma. Sexuell exploatering av barn är ett fruktansvärt brott mot deras rättigheter. Ändå är det en verklighet som många barn drabbas av. Det kan handla om olika typer av trakasserier, våldtäkt, samt utnyttjande i form av pornografi, prostitution och tillfälliga barnäktenskap.

Men att den farligaste platsen kunde vara hemmet var det inte många av oss som visste. Idag vet vi att frågor av sexuell karaktär och ovälkomna inviter också är en del av barns och ungas vardag på nätet.

Övergreppen och kränkningarna kan äga rum i privata hem, i skolor, på internet och i det offentliga. De drabbar inte bara barn i andra delar av världen, de pågår också alldeles nära oss. Jag minns till exempel en skolkamrat i mellanstadiet som tvingades bo kvar med sin styvpappa trots att hon anmält honom för sexuella övergrepp. För oss runt omkring var det svårt att förstå. Vi visste att sexuella övergrepp var något av det värsta man kunde råka ut för, samtidigt fanns det uppenbarligen inget stöd från vuxenvärlden när en av våra ­jämnåriga blev utsatt.

Vi vuxna måste våga prata med barn och unga om dessa frågor. Vi måste säkerställa att det finns stöd till dem som utsatts. Barn och unga måste själva få ett språk för det som händer dem. Vi måste visa dem att de har rätt till sin egen kropp och att INGEN har rätt att utsätta dem för något de inte vill!

Jag, som så många andra av mina kompisar, hade med mig varningar och förmaningar hemifrån om risken att bli utsatt.

barn

Inger Ashing styrelseordförande 50

nr4.2013

foto ylva sundgren

Ibland är det uppenbart att något är ett sexuellt övergrepp men ibland är det inte så enkelt. Vad är egentligen okej sex? När kan man säga nej och hur tydligt måste det vara? Vad gör man om ett nej inte respekt­eras? Det är frågor som många unga ställer sig och vill diskutera. Men ibland kan det vara svårt att prata om negativa sexuella­ upplevelser, och bemötandet kan vara kyligt eller rentav fientligt.

Ge bort julklappar som betyder mycket för väldigt många barn! På räddabarnen.se/jul kan du även i år köpa julklappar i form av gåvobevis. Där finns till exempel klädpaket för fyra nyfödda barn som behöver hjälp att hålla värmen, näringsrik mat till 150 allvarligt undernärda barn, skolpaket och andra meningsfulla saker. Du kan också bidra till vårt arbete för att skydda barn från övergrepp och kränkningar och för att stötta dem som blivit utsatta. Tillsammans kan vi se till att fler barn får en tryggare uppväxt.

Stöd vårt arbete för barns rättigheter och köp gåvobevis på räddabarnen.se/jul

LIGGANDE halvsida i Barn.indd 6

2013-10-23 07:58

Spara med hjärtat Låt pengarna växa samtidigt som de verkar för en god sak. Spara i Swedbank Robur Humanfond så bidrar du årligen med två procent av din fondförmögenhet till Rädda Barnens viktiga arbete. I Humanfond investerar vi i svenska företag som tar ansvar för vår omvärld. Mer information om ideellt fondsparande hittar du på swedbank.se/raddabarnen

Swedbank Robur i stolt samarbete med Rädda Barnen

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. På grund av fondens sammansättning och de förvaltningsmetoder som används, så kan pengar som placeras i fonden både minska och öka kraftigt i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet. Faktablad, informationsbroschyrer och fondbestämmelser för Swedbank Roburs fonder finns att hämta hos din återförsäljare eller på swedbankrobur.se

Posttidning B Avsändare : Rädda Barnen 107 88 Stockholm

Koppla av med en riktigt bra hemförsäkring! If och Rädda Barnen samarbetar för att du som medlem ska få en bättre hemförsäkring till ett förmånligt pris. Du får 15 % rabatt på en hemförsäkring som täcker ovanligt mycket, Stor Hemförsäkring och Stor VillaHemförsäkring. Om något händer dig kan du koppla av för vi ser till att du får snabb hjälp av oss och de specialister som vi samarbetar med. Dessutom går 50 kr för varje såld försäkring till gemensamma If och Rädda Barnen-projekt.Läs mer om dina medlemsförmåner på www.if.se/rb. Eller ring oss på 0771-655 655 så berättar vi mer.

35657_1

www.if.se/rb 0771-655 655 I samarbete med: