Barn av livet. Resan till vuxenlivet och dess ansvar av Thomas

Alkoholisten, medberoendet och arvssyndens anatomi

Tommy HeIlsten: Bam av livet. Resan till vuxenlivet och dess ansvar. Overs. fran finskan av Agneta Ara. Forsamlingsflirbundets Forlags Ab, Helsingfors 1995 och Forlags Ab HyH Liv, Alingsas 1995.

I flera av den svenske forfattaren Per Gunnar Evanders romaner plågas huvudpersonen av standigt återkommande ångestattacker, ofta forknippade med psykosomatiska symptom i olika delar av kroppen. På nåt sått hOr den obeståmbara ångesten ihop med ofOrråtter i det forgångna. Inte bara i den egna barndomen utan också i foråldrarnas, och ideras foråldrars osv. så långt syndens kållor stråcker sig. Ja, så låter sig Evanders forfattarskap kanske båst beskrivas: som en analys av "arvssyndens" anatomi. Få har vål som han beskrivit hur det forflutnas fjårilar fladdrar i vår! brust. Hur spiralen av smårta upprepas, generation efter generation, som en fOljd av oforlosta kiinslor av skuld. Det handlar om kånslor och konflikter våra foråldrar aldrig klarade av, som i sin tur bar på kånslor och konflikter deras fOråldrar aldrig klarade av, som i sin tur ... Dårmed får ett så belastat begrepp som synd, for att inte tala om arvssynd, en ny och begripligare innebOrd, fri från dess kristna och anklagande konnotationer. Att jag hår ordat så mycket om Evander och hans analyser av ondskans mekanismer beror på att mycket av detta återfinns också i Tommy HeIlstens senaste bok "Barn av livet". Också han forankrar ondskan (hår i form av alkoholism) i den kiinsla av oforlost skuld vi alla går och bår på, inte for att vi som enskilda personer skulle vara onda utan for att vi går omkring och bår på tidigare generationers medberoende. En skuld vi inte blir kvitt så lange vi skjuter ansvaret for vår! liv - och våra problem - på andra, t.ex. våra foråldrar. Som i sin tur skjutit det på sina foråldrar, som i sin tur ...

Att Hellsten anvander sig av en religiost fårgad retorik kommer sig i forsta hand av att han, forutom terapeut och tidigare alkoholist också år teolog. Samtidigt forefaller det uppenbart att religionen allmånt taget tycks vara på våg tillbaka, både som forklaring och som botemedel. Behandlingssektorn år i det hår avseendet inget undantag, srtarare tvårtom. "Barn av livet" år, som HeIlsten sjålv konstaterar, en fristående uppfOljning av hans tidigare bok "Flodhåsten ivardagsrummet" från 1993 (recenserad i NAT 1/94). "Flodhåsten", som behandlade medberoendets mekanismer, har i Finland varit en succe utan like, och åven hans senare bocker har på finska sMts i ovanligt stora upplagor. Når jag tittade in på biblioteket i min hemstad visade det sig att allting av HeIlsten år utlånat - och for lång tid framåt, eftersom koerna år långa. Helt fristående från sin foregångare år boken inte i så måtto att Hellsten egentligen aldrig definierar eller beskriver begreppet medberoende, utan tar for givet att dess innebord år bekant for låsaren. Det enda som liknar en definition år kommentaren på s. 42 om att en medberoende år "en månniska som bår en ogenomlevd barndom inom sig". Vad år det i hans bOcker som utovar en sån dragningskraft? Den stundtals patetiska stilen, med den forkårlek for symbolspråk som ofta utmårker pråster (foljsamt oversatt av Agneta Ara, sjålv kiind forfattare), brukar ju inte gå hem, åtminstone inte hos mera professionellt inriktade behandlare och forskare. En orsak år vål att HeIlsten vågar moralisera på ett sått som våcker respekt. I hans bocker talar en erfaren och Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 13, 1996: 2

-113-

sympatisk sjålavårdare och terapeut, som vågar vara djupt personlig och sjålvutlåmnande. I en tid som vår, då man på de flesta håll sjunger det individuella oberoendets och professionaliseringens hoga visa år det onekligen skont att någon vågar anvanda gammaIdags moralbegrepp som intuitivt forstås av envar med barnasinnet i behåll. Ett sådant år begreppet "skuld", ett tema som enligt HeIlsten år fOrbisett inom terapin. "Man kan inte", konstaterar han, "psykologisera bort skulden". Han tvekar inte ens att såga att en psykoterapi som inte beaktar manniskans verkliga skuld år synd (s. 72). Denna skuldkånsla år nårmast av existentiell art; en insikt om att man innerst inne år en rått liten månniska, i grunden beroende av andra. Och att man, for att bli kvitt ett destruktivt beroende, paradoxalt nog måste borja med att bejaka barnet inom sig, dvs. bli liten och inte stor. Att tro att man kunde ha full kontroll over sitt liv år enligt HeIlsten en illusion - och en farlig sådan, eftersom man då lått "insjuknar i styrka". Hellsten skriver det inte, men man kunde såkerligen tolka detta som en indirekt kritik av alla ambitioner att låra sig ett "kontrollerat" drickande. Något som kanske år mojligt for dem som vuxit upp under lyck1iga stjårnor, och haft formånen att bejaka barnet inom sig - men en veritabel fålla for dem som varit såmre lottade. Som den pråst han år betonar Tommy Hellsten mycket starkt tillvarons andliga dimensioner. Och trons djupaste våsen, skriver han, år tillit. Ett begrepp som på sistone blivit något av ett nyckelord också i den mondåna filosofiska debatten Ofr t.ex. Fukuyamas senaste bok). Och omvant: att tillfriskna från sitt missbruk eller medberoende år att låra sig tillit på nytt. Att bli som ett barn, och att våga ge sig hån åt en kraft starkare an man sjålv. Denna kraft år inte bara av andlig eller religios art utan också helt konkret, dvs. vår nåsta. For mig som forst nu i medelåldern borjat mogna till åktenskap kiindes HeIlstens sått att så starkt betona åktenskapets moraliskt

forpliktande natur specieIlt aktueIlt. Det har funnits stunder, skriver han, då det enda som forhindrat mig att låmna min partner har varit radslan for att beratta om det for min svarmor. "Det ar som om den som uppfunnit iiktenskapet hade vetat att mannen och kvinnan inte kan vara tillsarnmans. Deras forbund kan inte overlåtas åt dem sjalva, någonting sådant ar domt att misslyckas." (s. 142-143) På ett annat stille skriver han: "De ar tillsammans darfor att de har ingått iiktenskap, inte dartor att de hyser varma kiinslor for varandra./ ... 1 Foralskelsen får parforhållanden att uppstå, men fOralskelsen kan inte bevara dem. Till detta behOvs andra arrangemang." (s. 149) Hur fjarran ar inte detta från den foralskelsens

romantik li la Alberoni som fyller populiirpressens samlevnadsspalter. Vad detta har med alkohol och medberoende att gora? Jo, kanske att stabila familjeforhållanden ar en forutsattning for den tillit vi alla behover, barn som vuxna. I sig givetvis en sjalvklarhet men i dag ar av allt att doma inte ens sjalvklarheter sjalvklara. Låt mig avslutningsvis återvanda till Evander. I flera av hans bocker ar forsoken att fånga det forflutnas fjiirilar ett centralt tema. Det ar, tror jag Evander vill saga, endast genom att bearbeta ångestens rotter vi kan forsona oss med de foraldrar i n-te generation vi alla bar inom oss. Vi måste, for att bli kvitt tvånget att upprepa, våga bryta smiirtans spiraler.

Helmersson Bergmark svarar Gundelach Praxis i recensionssarnmanhang inte enbart fOrutsatter en frånvaro av svar från fOrfattaren, den foreskriver detsarnma. Jag har emellerlid har valt att bryta mot denna outtalade regel och skall i det foljande lamna några korrektiv till den recension Peter Gundelach gjort av min avhandling (Helmersson Bergmark 1995) i NAT 1/96. Mitt grundlaggande skal for denna avvikelse ar att Gundelachs recension, enligt min uppfattning, inte bara ar kritisk och illvillig (något som jag måste stå ut med) men också felaktig och gravt missvisande på ett par punkter. Innan jag redovisar mina invandningar viII jag emellerlid forst som sist slå fast att detta genmale på intet satt ar arnnat att forneka eller bagatellisera brister och tillkortakommanden i min avhandling. Gundelach antyder att jag ar oklar over eller ovetande om AA:s karaktar. Men vad ar då egentligen AA? AA som organisation liknar inget annat, det ar just det som gor AA så intressant att diskutera i organisationsteoretiska termer, men det verkar recensenten inte alls vilja fOrstå. AA saknar visst inte ett

"projekt", men har medvetet helt avstått från "projekt" som ror annat an alkohol inom den slutna gruppen AAdeltagare. Det ar ingen "teoretisk glidning" att kalla AA fOr en sjalvhjalpsrorelse' och samtidigt diskutera frånvaron av extroverta mål. AA hade aldrig bildats om alkoholproblematiker med olosta existentiella, alkoholrelaterade problem inte fanns. Redan Rose (1954) utvecklade en distinktion mellan "social influence"rorelser och "expressiva" roreiser, vilkas mål enbart handlar om de egna medlemmarnas viliard. Att, som Gundelach, påstå att "teorier om nye, såvel som gamle, sosiale bevægelser falder helt bort" i diskussioner om rorelser av AA:s typ, framstår som en helt missriktad kommentar. Jag anvander Michels tes om oligarkins jiirnlag (Michels 1983 (1911» - detta faller inte Gundelach i smaken. Av avhandlingstexten framgår ganska tydligt att jag principieIlt instammer i men också ar medveten om kritiken mot - Michels resonemang. De allra flesta framgångsrika organisationer utNordisk Alkoholtidskrift Vol. 13, 1996: 2

-114-

Qckså Tommy Hellsten betonar vikten av att våga fOrandring. Och att mDta barnet i oss sjalva - något som forvisso (vilket han sjalv också påpekar) ar en klyscha, men andå lika viktigt som det ar mångbottnat. Vågar vi inte det" surnar vi i vårt eget spad". Samtidigt ar det viktigt att lara sig odmjukhet: "Vi kan inte anstranga oss att bli Mttre foraldrar. Vi fOrmedlar till våra barn det vi ar, inte det vi forsoker vara." Enkelt. Kanske alltfor enkelt for mången terapeut med teoretiska ambitioner. Men just darfOr så tilltalande och kanske också effektivt.

Thomas Rosenberg

vecklas i linje med Michels tes. Men, det gor inte AA. Att AA inte gor det, betyder inte att Michels argumentering inte ar valid fOr merparten andra organisationer. Som jag skriver i avhandlingen kan man nastan tro att AA:s grundare hade last, och tagit liirdom av, Michels bok nar de formulerade AA:s program och ideologi - dar ett viktigt perspektiv ar ett evigt status quo; att AA inte ska !oriindras. Hela det organisationsteoretiska resonemang jag fOr, handlar ju också om AA som undantaget, som det speciella fenomen som inte går att plocka in under genereila teser. Och igen; detta innebar inte att dessa teser ar ointressanta fOr en diskussion om AA:s karaktar. Gundelachs moda att i recensionen sarnmanfatta texten om AA:s internationella historla - som finns i avhandlingen - forefaller mig som miirkligt overdimensionerad mot bakgrund av att han helt forbigår de centrala delarna (andra hiilften av kap. 4) av den organisationsteoretiskt baserade diskussionen kring AA:s utveckling i det svenska samhiillet. Å ven om detta inte kan bokforas under rubriken felaktigheter framstår det åtminstone som en tendentios prioritering i ett sammanhang som detta. Vidare. I recensionen havdas att svarsprocenten i deltagarenkiiten ("personenqueten") lika val kan riiknas