BESKRIFNING

FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.

BESKRIFNING TILL

KARTBLADEN N219&20. H Ö G L A N D & TYTÄRSAARI. AF

W. R A M S A Y .

-4B

J

Kirjelmän n : o

625/Top.U/19.3.1945

johdosta poistettu seuraavat kartat:

FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.

BESKR1FNING TILL

KARTBLADEN N° 19 OCH HÖGLAND och TYTÄRSAARI AP

WILHELM

RAMSAY.

HELSINGFORS,

FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI,

1691.

Det geologiska kartbladet Högland omfattar följande soc- Kartbladets

kendelar:

inom Nylands län, Pärnå härad: östra delen af ön Långviran i Strömfors socken och inom Viborgs län, Kymmene härad: yttersta skärgården inom Kymmene socken, Aspö med angränsande holmar inom Pyttis och Wekkelaks samt af öförsamlingen Högland det lika benämda landet. Kartbladet Tytärsaari upptager öarna Tytärsaari och Säyvi (Lill Tytärsaari), hörande till Höglands församling i Kymmene

geografiska

omfattning.

härad af Viborgs län.

Dessa öar bilda tillsammans endast en mycket ringa del af kartbladens areal, som till största delen intages af Finska viken. Aspö skärgård och angränsande holmar vid kartbladets Aspö skärnorra kant utgöra den sydligaste delen af det breda bälte af öar, som i dessa trakter sträcker sig längs Finlands sydkust. De låga, mest af klippgrund bestående landen hafva den yttre, vid hafsbandet belägna skärgårdens karga natur. Endast Aspö och den ensligt liggande Sommarö, där en fyrbåk underhålles, äro bebodda. Alldeles isoleradt midt i Finska viken, utan omgifvande Högland, skärgård ligger Högland. Det är en c. 11 kilometer lång och 1,5—3 km bred ö, som har sin längdutsträckning i riktningen N N V — S S O . Den är synnerligen bärgig, och vissa delar af den uppstiga till en höjd öfver hafvet, som i jämg & r < i

4 förelse med den i södra Finland vanliga är särdeles stor. Genom de relativt lågländta trakterna kring de båda byarna, Suurikylä och Kiiskinkylä, liafva de höga bärgen blifvit fördelade på tre hufvudgrupper, en nordlig, en midt på ön och en sydlig. I den nordliga bärgsgruppen är Pohjoiskorkia (106 m.) det dominerande partiet. Det är lika som de flesta af de större bärgen på Högland alldeles tvärbrant på den västra och södra sidan, men mera långsluttande på den norra sidan, som varit stötsida för glacialperiodens ismassor. I öster sammanhänger Pohjoiskorkia med Hirsikallio, strax invid den norra byn. Mellan den norra och mellersta bärgsgruppen ligger Majakallio, väster om Suurikylä. Hufvudmassan bland bärgen i öns midt bildas af de med hvarandra sammanhängande höjderna Mäkipäällys och Haukkavuori (141 m.). Öster om dem ligga de vidsträckta Lipiöniemenvuori och Kumpelkallio. Yid deras brantstupande västra sida åter ligga långs öns västkust Purjekallio och Suursomerinkallio. Till den mellersta bärgskomplexen höra vidare Ratasomerikonvuori på västra sidan af Högland och det ansenliga Tervamäki på den östra, strax norr om Kiiskinkylä. I trakten väster om den södra byn förekomma talrika små höjder. Söder om dem vidtager den sydliga bärgskomplexen med den vid Skiparlahti begynnande mot väster sig sträckande höjden, bestående af Välikallio och Ylikäyttävä. Söder om den utbreder sig en stor skogbevuxen slätt med sjön Lounatjärvi, på hvars strand Höglands högsta bärg Lounatkorkia (158 m.) reser sig. Öster om detta finner man Altarkallio, på södra sidan Vähäkorkia och på öns sydända Valkekallio. Nästan öfver alt är bärggrunden synlig på Högland. Endast de låga trakterna kring byarna och bottnarna af de smala dalarna mellan bärgen täckas af lösa grusbildningar och kärr. På fem ställen hafva sjöar bildats nämligen: Liivalalidenjärvi, väster om Tervamäki, hvars vatten rinner till Yeteljärvi och därifrån till Ratasomerikonlahti på västra kusten. Väster om Kiiskinkylä ligger Ruoholahdenjärvi, som utflyter genom en bäck

5 vid byn. Mellan Ylikäyttävä och Lounatkorkia finnas Ruokolampi ocli den pittoreska Lounatjärvi, som har sitt utlopp till västkusten. En från ängarna vid Suurikylä kommande bäck förser denna by med det nödiga sötvattnet. På Höglands kuster finnas icke några djupt inträngande vikar eller goda naturliga hamnar. Såväl den norra som den södra byns hamnar sakna skydd mot nordliga och östliga stormar. Om man undantager ett par små klippor, så anträffas ej några omgifvande öar. I sydväst från Högland ligger den lilla af lösa bildningar bestående ön Rödskär med en fyrbåk. Tytärsaari, belägen c. 15 km. söder om Högland, mäter Tytärsaari ungefär 4 km. i genomskärning med nästan lika utsträckning i yvi. alla riktningar. Dess högsta del ligger ungefär 50 m. öfver hafvet. På öns västra sida består marken af fast bärg, på den södra och östra sidan utbreda sig flacka grus- och sandslätter med små kärr. Säyvi eller Lill-Tytärsaari är en långsträckt låg och kal, af sand och grus uppbygd ö, tjänlig till fiskarplats för Tytärsaaris innevånare. På såväl Högland som Tytärsaari växer för närvarande skogar, rätt god skog, på hvilken innevånarne, som förse sig med s bränsle vid sågarna i Kotka, väl hushålla. Den i öfrigt karga och sterila naturen hänvisar de talrika innevånarne till hafvet som uteslutande inkomstkälla. Fraktfart, fiske och sälfångst äro deras hufvudnäringar. o c h

Sä

N a r i n

a r

Den fasta jordskorpan. På ofvannämda öar inom kartbladen Högland och Tytärsaari anstå följande bärgarter: Aspö skärgård består uteslutande af rapakivi. Den bildar Aspö skärett sammanhängande helt med det vidsträckta viborgska rapa- Ka^aki'vi.

6 kivigebitet. Bärgarten har dock här ett från den typiska rapakivigraniten afvikande utseende, hvilket förut är påpekadt af ingeniörerna Roos *) och Rosengren ). Man finner mycket sällan de karaktäristiska afrundade, af ett plagioklasskal omgifna ortoklasindividerna, utan dessa beståndsdelar ligga mestadels hvar för sig invid hvarandra. Dock äro de rostbruna ortoklaskristallerna, de gröna plagioklasparallelipipederna och de stora idiomorfa eller afrundade kvartskornen så typiskt utbildade, att man ej ett ögonblick tvekar om bärgartens rätta natur. En noggrannare undersökning af bärgarten visar, att den innehåller stora idiomorfa ortoklasoch plagioklasindivider samt mellan dessa plagioklas, ortoklas och kvarts i grofkristallinisk, hypidiomorf sammanväxning och däribland hopar af mörk, grönbrun hornblende och något biotit. Ortoklaskristallerna omsluta afrundade kvartskorn, och i hornblendet och biotiten finner man apatit och maguetit. Mycket allmänt ligga väl utbildade zirkonkristaller fördelade i bärgarten. Högland. Högland är sammansatt af synnerligen omväxlande bärgarter. Denna omständighet samt öns läge på gränsen mellan det finländska urbärgsterritoriet och den paläozoiska glintkusten i Ryssland hafva ofta lockat forskare till dem. Så har t. ex E. Hofmann ) meddelat rätt utförliga iakttagelser öfver bärggrunden på Högland, och vår kunskap därom har yttermera ökats genom arbeten af J. Lemberg ) och A. Lagorio samt genom de malmletningar, som för industristyrelsens räkning där blifvit utförda ). Yid mina undersökningar kom jag naturligtvis i en 2

3

4

6

') Meddelanden från industristyrelsen 4:de häftet sid. 48. ) Meddelanden från industristyrelsen 4:de häftet sid. 64. ) E. Hofmann, Geognostische Beobachtungen auf einer reise von Durpat bis Abo. Beiträge zur Kenntniss des russischen Reiches, herausgegeben von v. Baer und v. Helmersen B IV S 97—142. S:t Petersburg 1841. *) J. Lemberg. Die Gebirgsarten der Insel Hochland, chemisch-geognostisch untersucht. Archiv für die Naturkunde Liv-, Esth- und Kurlands. Erste serie B IV S 174 o. 237. Dorpat 1868. ) A. Lagorio. Mikroskopische Analyse ostbaltischer Gesteine. Dorpat 1876. •) B. Roos. Anf. st. pag. 46. 2 3

5

stor mängd fall till samma resultat, som ofvannämda forskare; i andra fall däremot lyckades jag göra talrika iakttagelser, som af dem helt och hållet förbisetts eller på vetenskapens dåvarande ståndpunkt ej voro möjliga. Hufvudmassan af bärgen på Högland består af kvartsporfyr. En från udden Hailiniemi i norr längs västra sidan af Pohjoiskorkia, Mäkipäällys, Haukkavuori och Tervamäki samt väster om Ylikäyttävä och Lounatkorkia löpande rad af smala dalar betecknar den skarpa gränsen mellan de höga kvartsporfyrbärgen öster därom och de lägre, af äldre bildningar bestående bärgen på västra stranden. Yid den södra byn, Kiiskinkylä, gör denna gränslinie en inbuktning mot öster, hvilket främst beror på att erosionen värkat djupare. Bland de äldre bärgarterna intages främsta rummet af Gneis ooh gneis och gneisgranit, som bilda större delen af öns västra sida. g ' g Strykningsriktningen hos de vertikalt stående skikten öfverensstämmer med den i södra Finland rådande, d. v. s. W S W . — ONO. Grneispartierna utgöras för det mesta af glimmergneis och uppträda talrikast och öfvervägande i de nordliga bärgen. Mot söder tager en grå, flasrig biotitgneisgranit öfverhand och gneisen ligger som smala i strykningsriktningen W S W — O N O utdragna inlagringar i densamma. Härtill sälla sig inneslutna lager af horneblendegneis och sliror af hornblende- och kloritskiffer. Den hastiga omväxlingen omöjliggör ett detaljeradt åtskiljande på kartan. Talrika inklämda små stockar och gångar af yngre granit och pegmatit, livilka i stor mängd genomsätta gneisen och gneisgraniten både parallelt med skiffrigheten och på tvären däremot öka yttermera den petrografiska omväxlingen och göra geologen tveksam om den lämpliga beteckningen på kartan. Gneisgranitbärgen åtskiljas i två områden genom en större Gabbrodiorit. sträcka af mörka hornblenderika bärgarter, som visa sig vara en i diorit omvandlad gabbro. Makroskopiskt igenkänner man hornblende och plagioklas i den medel-finkorniga, mestadels Mls

ramt

8 massformiga bärgarten. Dess utseende växlar ganska mycket; ställvis är den rätt rik på fältspat, på andra ställen blir hornblendet öfvervägande och bärgarten ter sig som en amfibolit. Hofmann har betecknat dessa bärgarter såsom diorit; som äkta diorit beskrifvas de äfven af Lemberg och Lagorio. Den nuvarande mineralogiska sammansättningen af hornblende och plagisklas gör visserligen till en del skäl för en sådan uppfattning, men många omständigheter i den kemiska sammansättningen och de mikropetrografiska egenskaperna tyda på att dessa bärgarter ej mera uppträda i sitt primära tillstånd. En noggrannare undersökning af de fältspatlialtiga varieteterna visar, att de af accessoriska mineral innehålla små magnetitkorn, ofta med kristallformer, glest inströdda titanitindivider och mycket sparsamt små apatitprismor. De mörka mineralen äro hornblende, augit och biotit. Af dessa är hornblendet det nästan helt och hållet förhärskande. Under mikroskopet fäster man sig genast vid dess ovanligt bleka färger och svaga pleokroism, då ju hornblende i dioriter i vanliga fall är mörkt färgadt och starkt pleokroitiskt. Här är det blekgrönt och påminner närmast om strålsten eller uralit. Det saknar kristallformer och bildar stängliga, dock ej uralitartadt trådiga individer. Utom magnetiten finnas inga accessoriska mineralinneslutningar i hornblendet. Däremot ser man på flere ställen partier af augiten inuti hornblendet. De äro oregelbundet begränsade, men regelbundet sammanvuxna med amfibolen med ortopinakoiden i parallel ställning och basis i symmetriskt motsatt. Vid gränsen inskjuta de i hvarandra med fina, parallel med den prismatiska spjälkbarheten trådiga flikar. Dessa inneslutna augitpartier hafva alldeles samma egenskaper, som de stora korn af monoklin pyroxen, hvilka på somliga ställen anträffas i relativt stor mängd. De äro fria från interpo* sitioner, genomskinliga med blekgul färg, och i jämförelse med hornblendet endast glest uppfylda af spjälkningssprickor. De hafva aldrig kristallform och omgifvas i kanterna af ljusgrönt, mecl ojämt tandad gräns ingripande hornblende. Små biotitfjäll

ff. llamsay, Uber den geologischen Bau der Insel Hochland. Geol. Foren. Förh. Bd 12, S. 471-490. Mit 2 Tafeln. Auszug.

Die Insel Hochland im Finnischen Meerbusen ist früher Gegenstand für geologische und petrographische Untersuchun-

gen von E.

HOFMANN,

J . LEMBERG, A . LAGORIO u n d

B.

Roos gewesen. Ihre Lage an der Grenze zwischen dem ausgedehnten archaischen Gebiete in Finnland und der paläozoischen Glintküste Estlands giebt ihr auch ein besonderes Interesse. Die gebirgige Natur mit den fast überall unbedeckten Felsen macht die Insel für Untersuchungen leicht zugänglich. Der Haupttheil der Berge besteht aus Quarzporphyr. Nur längs der Westküste kommen andere, ältere Gesteine vor. Unter diesen nehmen Gneisse veschiedener Art und stark schiefrige Gneissgranite den ersten Raum ein. Die steilen Schichten dieser Gesteine streichen ungefähr ONO—WSW, d. h- parallel der im südlichen Finnland gewöhnlichen Streichungsrichtung (S. 472—473). Diese Gneisse und Gneissgranite werden in zwei Gebiete getrennt durch ein hornblendereiches Plagioklasgestein, welches von HOFMANN, L E M BERG und LAGOHIO als Diorit bezeichnet und beschrieben worden ist. Nach den Untersuchungen des Verfassers liegt

o liier indessen eine durch Dynamometamorphos umgewandelte, uralitisirte Gabbro- oder Diabasart vor, worauf auch die quantitativen Analysen von LEMBERG hinweisen. Das Gestein ist Dioritgabbro genannt worden (S. 473—476). Die erwähnten Gebilde werden von intrusiven Gängen jüngeren Granites durchsetzt. Ausserdem bildet dieses Gestein zwei kleine Massive. — Alle bisher genannten Gesteine zeigen in höherem oder niedrigerem Grade Merkmale eines dynamometamorphosierenden Druckes. Am wenigsten machen sich dieselben beim jüngeren Granite geltend. Dieses Gestein ist auch die letzte unter den Bildungen auf Hochland, welche Spuren von mechanischen Umvandlungen erweist (S. 476—477). Die aufrecht stehenden, abradierten Gneiss- und Gneissgranitschichten werden von Bänken eines Quarzitgeröllelconglomerates diskordant überlagert. Die ursprünglichen Formen der Geröllesteine und die diskordante Lage des Gebildes weisen auf ein postarchaisches Alter. (S. 477). Das jüngste von allen Gesteinen auf der Insel Hochland ist der Quarzporphyr. Er hat überall scharf abgeschnittene Grenzen, oft mit glasigem Kontakt, gegen den älteren Gesteinen. Er hat diese deckenartig überlagert (Siehe Profile Tafl. 10); die Unterlage, auf welcher der Quarzpophyr ruht, ist im Verhältniss zu den älteren Bildungen an der Westküste tiefer gesunken. (Profile Tall. 10). (S. 477—478). Die petrographische Untersuchung (S. 479—483) zeigt, dass er aus einer am meisten granophyrischen, bisweilen glasreichen Grundmasse mit Einsprenglingen von Qvarz, Orthoklas, einwenig Mikroklin und Plagioklas, nebst Apatit und ziemlich grossen Zirkonkrystallen besteht. Keine Spuren von Kataklas sind merkbar. Die ganze Struktur ist die eines Ergussgesteines. Mit diesem Verhältniss steht auch das Vorkommen von dem Quarzporphyre zugehörigen Tw/bildungen im Einklang.