E.M. Jellinek etc.!

E.M. Jellinek etc.! Den amerikanska alkoholforskningens framväxt efter förbudslagstiden Den amerikanska alkoholforskningen genomgick en anmärkningsvärd pånyttfödelse under 1930-talet – för övrigt samtidigt som Anonyma Alkoholister (AA) föddes. I motsats till AA, som gett upphov till en monumental historisk litteratur, har alkoholforskningen tilldragit sig ringa historiskt intresse. Det är på sin plats att fråga: ”Varför?”. Jag undrar om de drygt sextio år som förflutit sedan uppkomsten av den moderna alkoholforskningen är en tillräckligt lång period för att en del av oss – särskilt yngre forskare – skall ta denna forskningstradition för given och anta att denna forskning i likhet med döden och skatter alltid har existerat. Det vore givetvis ett stort misstag. Den alkoholforskning och alkoholistbehandling, med rötter i 1800-talet och tiden före för-

budslagen, som tidigare hade funnits blev praktiskt taget bortsopad då förbudslagen antogs – med undantag av vissa nischer av polemisk forskning som odlades av förbudsivrare och -motståndare i den stora striden om upphävandet av förbudet. År 1930 saknades i USA en etablerad alkoholforskningstradition och det skulle ta flera år innan alkoholforskningen lyckades säkra en plats som en av de två alkoholrelaterade institutioner i det amerikanska samhället (den andra var AA) som grundade sig på kunskapsbaserade argument. Denna vid det här laget väletablerade institution och tradition föddes emellertid inte ur bara intet. Eller som en av mina professorer i Berkeley brukade säga: ”Historia är inte något som bara händer – någon någonstans måste göra någonting!”.

Artikeln bygger på ett föredrag, the H. Thomas Austern Lecture, ”E.M. Jellinek and All That! A Brief Look Back at the Origins of Post-Repeal Alcohol Science in the United States”, som förf. höll vid ABMRF:s kongress i San Francisco, CA, 20-26 oktober 2000. Arbetet finansierades delvis av National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism (no. RO1 AA07034) och av Alcoholic Beverage Medical Research Foundation (resor och andra utgifter). Förf. tackar Kaye Fillmore, Penny Page, Amy Crumpton, Valerie Mead, Jeremy Rowan och Ivan Linscott för deras generösa hjälp. N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

355

ESSÄ

RON ROIZEN

Jellinek avbildad 25.11.1946 i tidskriften Time. I artikeln beskrevs Jellinek som ”den beskäftige chefen” för avdelningen för alkoholforskning vid Yale University. Han verkade en kort tid som chef för denna avdelning. När avdelningen år 1950 omvandlades till Center of Alcohol Studies, och valde ny chef, blev Jellinek emellertid förbigången av Selden Bacon.

Således vill jag här ge er en inblick i vissa av dessa några i denna historia, i något av detta någonting de gjorde och, slutligen, i några av de förhållanden under vilka de arbetade för att introducera ett nytt vetenskapligt företag efter upphävandet av förbudslagen i USA år 1933.

Jellinek Låt oss starta med självaste the grand old man, Elvin Morton Jellinek (1890-1963), bättre känd helt enkelt som ”E.M.”, eller inom sin familj och bland sina närmaste vänner som ”Bunky” – det ungerska uttrycket för ”liten rädisa”. Den nya alkoholforskningsrörelsens historia innehåller ingen lika färgstark eller central figur som Jellinek, trots att han egentligen hör hemma i mitten och inte i början av 356

N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

historien. Jellinek skulle bli den stora hjälten både i den spirande ”alkoholforskningsrörelsen” och i den ”moderna alkoholiströrelsen”. Än idag blir han ihågkommen och hedrad med citat, med det årliga Jellinek-priset (som tillfaller det största vetenskapliga bidraget till kunskapen om alkoholproblem) och även med det då och då återkommande förslaget att ”alkoholism” borde döpas om till ”Jellineks sjukdom”. Enligt somliga vittnesmål var Jellinek också något av en charlatan. Utöver andra älskvärda bedrägerier torde hans doktorsgrad vara ett rent och skärt påhitt, och antagligen hade han överhuvudtaget ingen college-examen. En antydan om den tvivelaktiga kvaliteten i hans akademiska diplom glimtar fram i ett tidigt nummer av Quarterly Journal of Studies on Alcohol, där han i sina första publicerade artiklar uppgav att hans doktorsgrad var en hederstitel (Jellinek & Jolliffe 1940) – men det tilläggsepitetet föll bort i senare publikationer (t.ex. Jellinek 1942). Jag skyndar mig att tilllägga att en av Jellineks distingerade kolleger vid Yale, Edith Lisansky Gomberg, en gång anmärkte till mig att om Jellinek var en bluffmakare, ja då ”... behöver fältet flera bluffmakare av den sorten – för åtminstone var han intressant!”. Jellinek föddes 1890 i New York City. Han var son till ungersk-judiska immigranter som hörde till en förnäm släkt i Europa. De enda uppgifterna om Jellineks liv före alkoholforskningen är ett halvfärdigt memorandum

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

Jellineks doktorsgrad karakteriserad som hederstitel i den första artikel han publicerade i Quarterly Journal of Studies on Alcohol.

på tre sidor, skrivet i mitten av 1960-talet av hans dotter Ruth Surry till R. Brinkley Smithers (Surry, odaterat manus). Där uppges att Jellineks far återvände till Budapest innan Jellinek uppnått skolålder. Surry hade en oklar bild av sin fars skolkarriär. Därefter ”tjänade han några månader som kapten i ungerska Röda Korset under första världskriget”, skriver Surry, och tillägger att han ”försåg frontlinjen␣ med␣ sanitetsförnödenheter”.␣ Efter Ungerns nederlag arbetade Jellinek en kort tid i en statsägd skola för ”nervösa barn”, varefter han engagerade sig i den efterkrigstida, snabbt accelererande valutaspekulationen. Han gjorde bankrutt – och drog andra med sig, konstaterar Surry – och slog till hastig reträtt år 1920. Hans familj hörde av honom först fem år senare, då han meddelade att han arbetade under namnet Nikita Hartmann för en ångbåtslinje i Sierra Leone. Senare under 1920-talet jobbade Jellinek, alltjämt som Nikita Hartmann, för United Fruit Company med bananforskning i Honduras. År 1931 tog han anställning som biostatistiker vid Worcester rikshospital i Massachusetts. I sina frispråkiga anteckningar, som innehåller fler exotiska antydningar om Jellineks kringflackande och remarkabla förflut-

na, utropar Surry att en djuplodande levnadsteckning över denne man måste utföras, och det av kompetenta krafter! Jellinek anträdde alkoholfältet år 1939, då han avlönades av dr Norman Jolliffe för att leda det nya Carnegie-projektet. Detta var det första betydande anslaget till en grupp som kallade sig Research Council on Problems of Alcohol (RCPA). Det var inom denna grupp alkoholforskningen mognade i slutet av 1930-talet. Jellinek var kring femtio då han skrev under kontraktet och alltjämt en gulnäbb inom alkoholforskningen. Surrys memorandum påminner flera gånger om att Jellinek ”visste väldigt lite om alkoholism, men han var intresserad så han fick några böcker om ämnet och tillbringade en vecka läsande i sängen”. Resten av sitt liv ägnade han åt detta fält. År 1963 drabbades han av en dödlig hjärtattack i Stanford, där han arbetade intensivt med en rapport till en kommitté som kartlade hur alkoholism och alkoholproblem tacklades i USA (Plaut 1967). Under de senare åren av sin karriär hade Jellinek för övrigt inte lätt att erhålla jobb, vilket påminner oss om att inte ens fältets framstående forskarhjälte kunde räkna med ekonomiskt understöd på detta tillsvidare marginella forskningsområde.

N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

357

Strax därefter föll hedersepitetet bort, vilket framgår av Jellineks viktiga artikel från 1942, där han utstakar vägen för den fortfarande omogna alkoholforskningsrörelsen.

Varför var Jellinek så berömd, så högaktad och så viktig för fältet? Hans två mest betydande vetenskapliga bidrag var (1) beskrivningen av alkoholismsyndromet (Jellinek 1952) och (2) en efter honom själv uppkallad formel för alkoholismens utbredning (Jellinek 1951), som baserade sig på allmän dödlighet i kirrhos. Bägge bidragen publicerades i början av 1950-talet – det förra, för övrigt, endast som en ”forskningsnot” i QJSA och det senare endast som en ”bilaga” till en WHO-rapport. Jellinek hade emellertid skaffat sig sin position och sitt rykte före 1950-talet, huvudsakligen genom att effektivt saluföra vetenskapen på alkoholområdet, som var föremål för så ihållande spänningar i USA. Han grep tag i det irriterande problemet att definiera vetenskapens tilltänkta roll i förhållande till samhället och alkoholen och, som Penny Booth Page uttryckte det, agerade – ställvis med briljans – ”som en impressario för ett fält i vardande” (Page 1997). Detta var (och är) självfallet ingen enkel match. Det gäller att försöka föreställa sig hur tom scenen var då detta företag startade. Vad skulle en ny alkoholvetenskap egentligen bidra med? Vad slags forskningsproblem skulle den ta sig an? Och hur skulle dessa problem i sin tur relateras till samhällets föregivna val med avseende på alkohol? Att definiera ett problem är som bekant en kvistig del av det vetenskapliga arbetet och följaktligen stod Jel358

N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

linek och hans generation av alkoholforskarpretendenter inför den komplicerade uppgiften att slå fast den nya vetenskapens mål och tilltänkta bidrag. De snabbt föränderliga samhälleliga förhållandena gjorde situationen än mer utmanande. Jellinek hade ingen patentlösning på hur vetenskapens relation till alkoholen och samhället skulle definieras. Faktum är att en av hans talanger tycks ha varit hans rörlighet, som gjorde det möjligt för honom att jämka samman, anpassa och integrera problemformuleringar allteftersom omständigheterna förändrades.

Carnegie Grant Vad var Carnegie-anslaget (the Carnegie Grant) och Rådet för forskning om alkoholproblem (RCPA), som hade lett in Jellinek på hans nya alkoholforskningskarriär? Ännu för ett tiotal år sedan var allt vi visste om Carnegie-anslaget grundat på Mark Kellers minnesbilder av sina tidiga år på fältet, då han arbetade som dr Norman Jolliffes redaktions- och forskningssekreterare vid Bellevue Hospital i New York. Enligt Keller (1979) hade Jolliffe, som var inre medicinare vid Bellevue och medlem i medicinska fakulteten vid universitetet i New York, ansökt om ett sjuårigt anslag av Rocke-

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

Karl Murdock Bowman (1888-1973) avreste snart från östkusten och RCPA till San Francisco, där han bidrog till att grunda Langley Porter Neuropsychiatric Institute. Han var chef för institutet från 1941 till 1956 då han deltidspensionerades. Bowman var ett mycket eftertraktat psykiatriskt vittne i brottsmål. ”Det mest firade fallet”, enligt en minnesteckning, ”var hans vittnesmål i den dramatiska mordrättegången Leopold-Loeb år 1924”. Detta fotografi ingick i Bowmans nekrolog i San Francisco Examiner (3/4/73).

Dr Karl M. Bowman. En lång, betydande karriär.

feller-stiftelsen för en studie om alkoholism. Hans tanke var bland annat att i forskningssyfte utnyttja den jämna strömmen av personer som togs in på Bellevues avdelning för alkoholister. Diverse Rockefeller-potentater blev intresserade av Jolliffes initiativ och sände honom till Europa för att bekanta sig med alkoholistforskning och -behandling. Då Jolliffe återvände till USA hade Rockefellers intresse dock svalnat. Men för att inte låta en god sak gå om intet upprättade toppskiktet vid universitetet i New York en prestigefylld vetenskaplig expertkommitté som skulle förläna Jolliffes projekt det symboliska stöd det behövde. Enligt Keller var det denna grupp som i sinom tid blev Rådet för forskning om alkoholproblem (Research Council on Problems of Alcohol, RCPA). Det råder inget tvivel om att Bellevues avdelning för alkoholister var inblandad i RCPA:s tidiga historia. Jolliffes chef vid Bellevue, psykiatern Karl M. Bowman, uppträder t.ex. som ordförande för RCPA:s arbetsut-

skott då den nya gruppen kungjorde sin plan i tidskriften Science i oktober 1938 (Reports ..., 1938). Men det fanns andra drag i RCPA:s medlemskår och struktur som kastar ett tvivlets ljus över Kellers tolkning. För det första utgjordes RCPA:s medlemmar år 1938 av en omfattande och auktoritativ samling amerikanska vetenskapsmän – däribland två nobelpristagare i fysik (Robert A. Millikan och Arthur Holly Compton) och sju före detta, sittande eller blivande ordförande för det amerikanska samfundet för främjande av vetenskap (American Association for the Advancement of Science, AAAS), bland dem Harvard-fysiologen Walter B. Cannon, nationalekonomen Wesley C. Mitchell och astronomen Harlow Shapley. För det andra har vi det märkliga faktum att Jolliffes studie inriktade sig på alkoholism medan Carnegie-projektets mål var att gå igenom den internationella litteraturen om alkoholens effekter på människan. Slutligen arbetade Carnegie-projektet med en i alla av-

N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

359

Mary H. Hunt var djupt engagerad i den omfattande produktionen av läroböcker om nykterhet, hygien och fysiologi för de kommunala skolorna i USA. Genom denna verksamhet påstås hon ha samlat en betydande egendom, vilket slutligen ansträngde hennes relation till Woman’s Christian Temperance Union.

seenden ovanlig och minutiös kvalitetsbedömning av litteratur. Avsikten med bedömningen var att potentiella element i en ny vetenskaplig kanon om alkohol först skulle betygsättas med vitsorden etablerade, osäkra eller ogiltiga, för att därefter låta de värdefulla elementen passera ett slags successiva krav på allt högre vetenskaplig validering (se Roizen 1991, kapitel 8). Vad i all världen hade en sådan detaljerad procedur att göra med Jolliffes förslag till en studie av alkoholister vid Bellevue?

Allianser Numera vet vi att RCPA och dess ekonomiska framgång i form av Carnegie-anslaget var mera vittförgrenat än Jolliffes förslag. Vi vet att RCPA har sitt ursprung i ett märkligt pedagogiskt dilemma, som landets kommunala skolväsen råkade ut för då förbudslagen upphävdes 1933. Under den långa historiska vägen till den nationella förbudsperioden hade en kvinna vid namn Mary H. Hunt krävt att 360

N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

nykterhetsfostran skulle införas i de kommunala skolorna. Hunt var fenomenalt framgångsrik i sitt uppdrag och år 1919, då förbudet trädde i kraft, hade praktiskt taget alla delstater bestämmelser, eller rentav konstitutionella stadganden, som ålade skolorna att meddela en knastrande torr variant av alkoholupplysning. Då förbudet infördes kom emellertid dessa bestämmelser ur bruk. I motsats till den narkotikaupplysning, som förekommer allmänt i dagens skolor, kan amerikanska lärare under 1920-talet ha upplevt det som smått olämpligt att undervisa barnen att inte göra något som landets lagar redan förbjöd! Men nämnda undervisningsföreskrifter i de olika delstaterna togs åter i bruk då förbudet upphörde 1933. Och inte nog därmed – detta skedde i en kulturell atmosfär som var oemottaglig för den kruttorra och svavelosande nykterhetsfostran från tiden före förbudet. Eftertänksamma medborgare vägrade att sätta sprätt på alkoholdebatten med sådant stoff. Dessutom hade den stora striden om både införandet och upphävandet av förbudet skapat en uppsjö av propaganda, som av bägge parter uppgavs vara vetenskaplig. Detta gjorde både lärare och medborgare, vilka sökte en medelväg, osäkra på vad de nyaste och mest tillförlitliga forskningsrönen egentligen hade att säga om alkohol (Roizen 1991). Hursomhelst: efter förbudets upphävande upprättade ett antal delstater ”undervisningskommittéer”, som strävade efter att omorganisera alko-

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

Bakteriologen Earl Baldwin McKinley (1894-1938) omkom drygt ett halvt år efter att ha lämnat in förslaget till AAAS, då ett flygplan som han färdades i på väg från Guam till Manilla störtade i Stilla Oceanen. Enligt en tidningsnotis utnyttjade McKinley och hans medarbetare flygresan ”för att testa en teori om att vissa sjukdomsbärande bakterier transporteras genom luften”.

holundervisningen med utgångspunkt i allmänt accepterad forskning, och mindre präglad av forna tiders nykterhetspatos. En man vid namn Harry Hascell Moore var specialist på hälso- och utbildningspolitik. Han såg en möjlighet att göra ett socialt bidrag, och samtidigt skapa ett jobb för sig själv, genom att organisera en stor, nationell engångskonferens, som skulle samla all den vetenskapliga expertis som behövdes för att skärskåda den viktiga och omtvistade kunskap som fanns om alkohol och den mänskliga organismen. De väsentliga resultaten av denna konferens skulle sedan tjäna som en auktoritativ källa för ny pedagogik för hela landet. Den grupp som Moore samlade för att koordinera denna stora händelse kallades The Sponsoring Committee of the National Conference on Alcohol. Kommittén höll sitt första möte i juni 1937 och dess första medlem-

mar omfattade några högdjur inom utbildningsväsendet – exempelvis Willard E. Givens, generalsekreterare för den mäktiga National Education Association, som verkade som kommitténs nominella ordförande. Man kunde säga att striden om alkoholundervisningen representerade en övergång från att definiera alkoholen i ”legala och kommersiella” termer (såsom den formulerades i debatten om upphävandet av förbudet) till en fråga om dess ”symboliska status” i vår kultur (såsom den definierades i landets officiella undervisning efter förbudslagen). Det är intressant att förbudsmotståndarna under själva striden om förbudets upphävande inte hade höjt alkoholens symboliska status. Detta därför att de huvudsakligen kämpade ”mot förbudet”, inte ”för alkoholen” (ibid.). Sponsringskommitténs medlemmar ansåg att de behövde kontakt med en rumsren vetenskaplig organisation i syfte att säkra sin neutralitet och åtnjuta vetenskaplig trovärdighet. Gruppen vände sig först till forskningsrådet vid Nationella vetenskapsakademin (National Research Council of the National Academy of Sciences). Vetenskapsakademins generalsekreterare Albert L. Barrows köpte dock inte idén, och föreslog bland annat att man borde öda mera energi på att analysera den vetenskapliga litteraturen om alkohol innan man inledde organiseringen av konferensen (ibid.). Därefter närmade man sig the American Association for the Advancement of Science

N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

361

Det ligger något underbart osannolikt i att den distingerade matematiska astronomen och AAAS’ sekreterare Forest Ray Moulton (1972-1952) var en viktig aktör i den spirande alkoholforskningsrörelsen i USA. Bortsett från det oväntade i detta ger Moultons engagemang belägg för betydelsen av det oupphörligt skiftande kaleidoskopet av allianser och anhängare i samband med framväxten av den nya alkoholforskningen.

(AAAS) i samma ärende – dvs. för att erhålla stöd i form av ”vetenskaplig trovärdighet och kvalitetsgranskning”. Earl B. McKinley, dekanus för medicinska fakulteten vid Georg Washington universitetet och medlem i Sponsringskommittén, lämnade in förslaget i december 1937, i Indianapolis, till AAAS’ arbetsutskott vid samfundets årliga möte. AAAS förhöll sig positivt. Dess välvilliga inställning gentemot den gröna alkoholgruppen utgick möjligen från att det förelåg ömsesidiga intressen. Betänk att december 1937 infaller under den stora depressionen. Vetenskapsmän drabbades särskilt hårt av den. Sysselsättningsgraden sjönk tvärt då företagen skar ned sina investeringar i forskning. Därutöver hade allmänhetens bild av forskningen blivit befläckad av den allmänna uppfattningen att depressionens enorma arbetslöshet till stor del hade åsamkats av de arbetsbesparande teknologiska framsteg som den moderna vetenska362

N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

pen möjliggjort. Det föreslogs till och med att vetenskapligt arbete skulle upphöra tills ekonomin kom på benen igen. I denna situation framlade AAAS’ nyutnämnda stadigvarande sekreterare, astronomen Forest R. Moulton, en dristig plan som gick ut på att återuppliva sysselsättningen inom forskningssektorn och återupprätta vetenskapens skamfilade rykte. Detta skulle ske med hjälp av en rörelse, Science & Society Movement. Moulton hade för avsikt att göra allmänheten uppmärksam på vetenskapen som ett socialt samvete och som en socialt nyttig verksamhet. Han framhöll att det inte bara var så att forskarna i sina elfenbenstorn skapade problem genom att förhålla sig likgiltiga till de samhälleliga följderna av sina innovationer; den vetenskapliga metoden kunde också hjälpa samhället att lösa viktiga sociala problem (se Kuznick 1987). Förutsättningarna för en god bytesaffär förelåg alltså då alkoholforskargruppen vände sig till AAAS. Gruppen var ute efter vetenskaplig trovärdighet för sin stora landsomfattande konferens, medan AAAS för sin del betraktade alkoholforskarna som en utmärkt möjlighet i verkställandet av Moultons krav på att vetenskapen skall ha ett samhälleligt ansvar – och visade därmed att modern vetenskap har både själ och hjärta. Dessa gemensamma intressen medförde likväl förändringar för alkoholforskarna. Dessa

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

Den otydliga bilden, som visar hur Waddells och Haags rapport skyfflas in i brännugnen, är tagen ur journalisten Virginius Dabneys (1938) artikel om fiaskot i Virginia. Den publicerades i den kortlivade tidningen Ken. Kontroversen uppmärksammades knappt alls i den nationella pressen och jag hade aldrig hört om den förrän jag snubblade över Fredrick Lewis Allens korta notis i Since Yesterday (1968, s. 118). Allen uppger Dabneys enda artikel som källa, vilket åskådliggör hur även händelser som på sin tid var rätt ökända kan vara farligt nära att falla i glömska.

Harvey Bernhardt Haag (1900-1961) var en sorglös och omtyckt professor i farmakologi vid medicinska fakulteten i Virginia. I en nekrolog skriven av en fakultetskollega sägs bland annat: ”Ingen av hans studenter kommer någonsin att glömma hur han hurtigt stegade in i föreläsningssalen med ett brett smil på läpparna, rosetten glatt på sned och cigarr i hand, och hälsade på dem med ett ’happy days are here again’. Från det ögonblicket fästes deras uppmärksamhet inte bara på klarheten i hans föreläsningar utan också på hans bländande intellekt som fyllde lektionerna med liv och god stämning ... Och hur allt detta resulterade i den gladlynta ’Harvey Haag-dagen’, då manliga studenter uppträdde med rosetter, sotmustascher, tända cigarrer, och då damerna, som också var fantasifullt utstyrda, tog över den ceremoniella förrättningen med noggrant förberedda imitationer av olika lärare i farmakologi och andra ämnen ...” (Larson 1961).

var nämligen mindre intresserade av en enskild nationell konferens än av att grundlägga ett permanent fält ifråga om forskningsspecialisering och vetenskapligt stöd. Följaktligen ändrades gruppens namn till Research Council on Problems of Alcohol (RCPA). Forskarna fick därmed större inflytande på pedagogernas bekostnad. Alla var inte helt tillfreds med det nya AAASsanktionerade forskningsrådet. Vissa röster från nykterhetshåll framhöll att det nya vetenskapliga initiativet innebar att det behövdes

mera kunskap om alkohol, medan den ortodoxa nykterhetsfalangen ansåg att det fanns nog med böcker som fördömde drickandet.

Bokbål Våren 1938, strax efter att McKinley hade vänt sig till AAAS i Indianapolis, inträffade en dramatisk kollision mellan nykterhetsopinionen och alkoholforskningsintressena. Två professorer i farmakologi från Virginia, J.A. Waddel och H.B.

N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

363

Denna ”onda cirkel” ingick i ett tidigt utkast av RCPA. Den illustrerar det historiska problem som den nya vetenskapliga organisationen önskade koncentrera sig på. I det historiska hjulet har ”förbudets upphävande” placerats högst upp, sedan följer ”överkonsumtion och missbruk”, ”folkprotest”, ”förbud”, ”smyghandel och lagolydighet”, ”folkprotest”, varefter vi kommer tillbaka till ”förbudets upphävande”. Att på detta sätt granska problemet i sin historiska föränderlighet var varken nytt eller något som var speciellt för RCPA. Fosdics och Scotts inflytelserika studie från år 1933, Toward Liquor Control (På väg mot alkoholkontroll), hade också lyft fram detta perspektiv. I introduktionen till sin bok noterar de: ”I Iowas historia har någon form av delstatligt förbud förekommit under fyra olika perioder; däremellan har förbudet avlösts av diverse licenssystem” (Fosdick & Scott 1933, 1-2).

Haag, hade utarbetat en översikt över alkoholens verkningar på den mänskliga organismen. Uppdraget utfördes på begäran av delstatens parlament, som hoppades att översikten skulle bidra till att återupprätta delstatens alkoholundervisning. Då uppgifter läckte ut om att rapporten innehöll påståenden om att måttligt drickande är oskadligt, samlades delstatens nykterhetsorganisationer omedelbart för att överösa parlamentet och guvernörsämbetet med högljudda protester. Bestörta parlamentariker röstade strax för att de hundratusen exemplaren av Waddells och Haags rapport skulle brännas – olästa! – i parlamentsbyggnadens brännugn, vilket genomfördes på vederbörligt sätt av byggnadens brandchef den 26 april 1938. Och fastän förstörandet av rapporten delvis var en följd av parlamentets önskan att återbörda publikationsrättigheterna till författarna (annars hade författarna inte haft rätt att publicera rapporten på annat håll), betraktade RCPA:s nya medlemmar bokbålet som ett dåligt omen – vilket bara ökade deras beslutsamhet. RCPA:s ansökan om Carnegie-anslaget, som skrevs ett år senare, hänvisade direkt till dessa 364

N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

händelser i Virginia. ”Med beaktande av denna erfarenhet”, sägs det i en mening, ”och det oklara tillståndet i den allmänna opinionen om alkoholens verkningar förefaller det särskilt önskvärt att det utförs ytterligare kunskapsinsamling av en stor och representativ grupp av vetenskapsmän som besitter oomtvistad auktoritet” (Roizen 1991, 269). Härmed betraktade RCPA sig själv och Carnegie-ansökan som ett slags vetenskapligt kavalleri, som red in för att ge flankstöd åt Waddells och Haags helt omringade vetenskapliga utpost. Denna bakgrund bidrar till att förklara varför Carnegie-ansökan fick sin speciella inriktning, varför en så respektingivande samling amerikanska vetenskapsmän deltog i företaget och hur såväl upphävandet av förbudslagen som den stora depressionen spelade en viktig roll då det nya vetenskapliga initiativet gestaltades.

Ett nytt perspektiv Om den tidiga alkoholforskningsrörelsen låter som ett slagsmål, så var det just precis det den var! Det nya initiativet mejslades i högsta

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

Fotografi från 1943, taget ur en artikel i Collier om den nygrundade Yale Summer School of Alcohol Studies. Artikeln har en provokativ rubrik: ”Våt och torr skola” (Wet and dry school). Yales alkoholforskningsprogram kämpade hårt för att skilja sig från både förbudsmotståndarna och förbudsanhängarna. Artikeln avslutas med en anekdot, som berättar något om Jellineks charm: ”En ung, kvinnlig socialarbetare frågade doktor Jellinek: ’Ni har berättat för oss om drickandets negativa effekter. Kan ni säga mig om det kan uppstå negativa effekter av att inte dricka?’ ’Tja’, svarade Jellinek, ’det kan uppstå helgonbildning – en mycket farlig företeelse’”. (Porter 1943)

grad fram i en oupphörlig kamp mellan de förbudsvänner och -motståndare som överlevde efter att förbudet upphävdes. Kampen gällde inte minst utbildningsfrågor och olika slag av restriktioner. Den tidiga alkoholforskningsrörelsen var också tvungen att ”sälja” vetenskapen som en legitim del av det amerikanska sättet att gestalta alkoholfrågan, och till och med som den mest ändamålsenliga institutionella ”ägaren” av alkoholproblemen. Rörelsen gjorde slut på nykterhetsideologins och olika politiska gruppers seglivade hegemoni i alkoholfrågan. Harry Moore, Forest Moulton, Karl Bowman, E.M. Jellinek m.fl. måste marknadsföra ett eller annat element i vetenskapens ”kulturella kapital” för den stora allmänheten – dvs. leta efter en kulturell nisch som kunde göra det möjligt för det nya forskningsområdet att bidra med något nyttigt i samhället i stort och dessutom underlätta utvecklandet av detta fält. Genom att arrangera sin stora nationella konferens försökte RCPA fylla ett pedagogiskt behov. Men då AAAS tillförde RCPA nytt blod och nya mål, ville forskarna vid RCPA säkra kontinuiteten i det nya forskningsområdets verksamhet. En uppgift som RCPA tog sig an efter att AAAS’ inflytande

hade upphört gick ut på att frigöra landet från ett historiskt mönster där förbudsvänner och förbudsmotståndare turvis var politiskt förhärskande. I början av 1940-talet, då alkoholforskningsrörelsens hjärta hade flyttat från RCPA i New York till Yale-centret i New Haven, formulerade E.M. Jellinek ett ”perspektiv på alkoholproblemet”, enligt vilket vetenskapens huvuduppgift var att förstå den betydande komplexiteten i detta problemområde och att tolka detta för allmänheten. Jellineks allmänfattliga paradigm erbjöd en förståelseram som åtminstone för en tid framåt fick förbudsvänner och -motståndare att lägga ned stridsyxan. Detta var ett ytterst välkommet modus vivendi i ett land som trots allt låg i krig och minst av allt var i behov av att folket på gammalt vis var uppdelat för och emot alkoholen. Har något egentligen förändrats efter det? Efter en längre paus – stöttad av den hegemoniska ställning som det moderna alkoholismtänkandet förfogat över – har kontroversen mellan förbud och icke-förbud återuppstått i USA. Än en gång har alkoholforskningen (nu i egenskap av ett etablerat vetenskapligt företag) funnit sig ligga mellan olika stridande värden, perspektiv och teorier som gäller al-

N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )

365

koholproblem. Och än en gång måste forskarna bestämma sig för hur vetenskapssamfundet bäst kan betjäna samhället och samtidigt befrämja vetenskaplig kunskap. Ingen enkel uppgift – vare sig då eller nu! Översättning: Christoffer Tigerstedt

REFERENSER

Dabney, Virginius (1938): ”The Ghost Has Not Gone Wet”. Ken 2: 75-76, (25 August) Fosdick, Raymond B. & Scott, Albert L. (1933): Toward Liquor Control. New York: Harper & Brothers Jellinek, E. Morton & Jolliffe, Norman (1940): ”Effects of Alcohol on the Individual: Review of the Literature of 1939”. Quarterly Journal of Studies on Alcohol 1: 110-181 Jellinek, E.M. (1942): ”An Outline of Basic Policies for a Research Program on Problems of Alcohol”. Quarterly Journal of Studies on Alcohol 3: 103-124 [Jellinek, E.M. (1951):] ”Expert Committee on Mental Health, World Health Organization. Report of the first session of the Alcoholism Subcommittee. Annex 2: Jellinek estimation formula”. (WHO Tech. Rep. Ser., No. 42) Geneva, 1951 Jellinek, E.M. (1952): ”Phases of Alcohol Addiction”. Quarterly Journal of Studies on Alcohol 13: 673-684

366

N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T

Keller, Mark (1997): ”Mark Keller’s History of the Alcohol Problems Field”. The Drinking and Drug Practices Surveyor 14: 22-28 Kuznick, Peter J. (1987): Beyond the Laboratory: Scientists as Political Activists in 1930s America. Chicago and London: University of Chicago Press Larson, Paul S.: ”Obituary – Harvey B. Haag”. Odaterat manuskript, troligen skrivet strax efter Haags frånfälle den 14 oktober 1961, mottaget av Thompkins-McCaw-biblioteket, Virginia Commonwealth University. (Mitt tack går till universitetets arkivarie Jodi Koste.) Page, Penny Booth (1997): ”E.M. Jellinek and the evolution of alcohol studies: a critical essay”. Addiction 92: 1619-1637 Plaut, Thomas F.A. (1967): Alcohol Problems: A Report to the Nation by the Cooperative Commission on the Study of Alcoholism. New York: Oxford University Press Porter, Amy (med fotografier av Knopf-Pix) (1943): ”Wet and Dry School”. Collier’s, October 30 ”Reports: The Research Council on Problems of Alcohol” (1938). Science 88:329-332, (7 October) Roizen, Ron (1991): The American Discovery of Alcoholism, 1933-1939. Ph.D. diss., Sociology, University of California, Berkeley Surry, Ruth (odaterat): Memo to R. Brinkley Smithers. I: Christopher D. Smithers Foundation Files, Mill Neck, NY. (Jag vill tacka Penny Booth Page för att hon tillställde mig en kopia av detta dokument.)

VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )