Examensarbete - Lunds universitet

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet

Susanne Frid

Bevisvärdering vid våldtäkt – med fördjupning på stödbevisning Examensarbete 30 högskolepoäng

Ulrika Andersson Straffrätt

Termin 9

Innehåll SUMMARY

1

SAMMANFATTNING

4

FÖRKORTNINGAR

7

1

8

INLEDNING 1.1 Syfte och frågeställningar

9

1.2 Avgränsningar

9

1.3 Metod och material

9

1.4 Disposition

2

BROTTET VÅLDTÄKT 2.1 Den nya våldtäktslagstiftningen 2.1.1 SOU 2001:14 2.1.2 Proposition 2004/05:45

3

4

10

12 12 12 13

2.2 Gällande rätt avseende våldtäkt

14

2.3 Förslag till ny samtyckesreglering

16

BEVISVÄRDERING

20

3.1 Gällande rätt avseende bevisning

20

3.2 Bevistemat i brottmål

20

3.3 Huvudbevis och motbevis

21

3.4 Åklagarens bevisbörda

21

3.5 Utom rimligt tvivel

22

3.6 Principen om fri bevisföring

23

3.7 Principen om fri bevisvärdering

23

BEVISVÄRDERING OCH DESS METODER

24

4.1 Bevisvärdering i brottmål

24

4.2 Metoder för bevisvärdering

25

4.2.1 Temametoden

25

4.2.2 Värdemetoden 4.2.3 Metoden om alternativa hypoteser 4.3 Bevisvärdering specifikt vid sexualbrott

5

STÖDBEVISNING

27

29

5.1 Vad är stödbevisning och hur används det?

29

5.2 Avgörande praxis avseende stödbevisning

31

5.2.1 NJA 1991 s. 83 5.2.2 NJA 2005 s. 712 5.3 Har det kommit ny praxis för stödbevisning? 5.3.1 NJA 2009 s. 447 I och II 5.3.2 Analys av fallen NJA 2009 s. 447 I och II 5.3.3 B 2937-10

6

26 26

TYPER AV BEVISMEDEL I BROTTMÅL 6.1 DNA 6.1.1

31 35 38 39 44 45

48 48

49

6.2 Värdering av utsagor

49

6.2.1 Den tilltalades utsaga 6.2.2 Målsägandens utsaga 6.2.3 Gregows trovärdighetskriterium

49 50 50

7. HOVRÄTTSFALL FRÅN ÅR 2010

53

7.1 Bakgrund 7.1.1 B 1945-09 B 2362-09 B 2672-09 B 3147-09 B 2182-10 B 912-10 B 434-10 B 646-10 7.2 Min analys och slutsatser av HovR domar

8.

53 53 54 54 55 56 56 57 57 58

ANALYS

60

8.1 Inledning

60

8.2 Varför anmälningsstatistiken ser ut som den gör

60

8.3 Dagens lagstiftning

61

8.4 Bevisvärderingen och dess metoder

62

8.4.1 Utsagorna

64

8.4.2 Gregow

65

8.5 Vilken betydelse har stödbevisningen?

65

8.6 Mina personliga tankar om stödbevisning och dess betydelse

66

8.7 Avslutande ord

67

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

69

RÄTTSFALLSFÖRTECKNING

71

Summary Rape is a word that arouses many feelings and associations of people in today's society. All have somehow come into contact with it, even if he or she has not personally been affected or knows someone who has. Periodically, the rape and sexual abuse in general is a great and hot topic in the media. I do not always reflect their view of how it looks in the real world. It's easy to think and believe without really being familiar with what it mean, both to be raped or be the one who gets punished for it. For the police and prosecutor during the preliminary investigation, it is a difficult task to ask the right questions and analyze whether the allegations true or sufficient to bring charges. When the prosecution and it appears to the court, they have an equally difficult and complex task in which to take care of the details that emerge in the form of testimony, depositions, and hopefully the other evidence. The purpose of this paper is to illustrate how the demonstration and evaluation of the rape offense looks like, and highlight the difficulties and problems. It has also been to produce what the criminal description means and what it takes to produce a document shall be deemed to be rape. The aim has also been looking closely at what supporting evidence is and what the significance is in the process. If used, why it is used and how. The work on this has revealed issues that are: what is required for an act to be classified as rape? What is the assessment and submission of the evidence at the rape crime? What is supporting evidence and what is the significance of the Swedish law and the courts? Existing law relating to rape is based on a law that was introduced in 2005 after a major reform with some major changes. Before the new legislation has made a study, which was followed by a bill which replaced sexual intercourse with sexual conduct and which would be sufficient that the perpetrator forced the sexual act by assault or otherwise, with violence or the threat of a criminal offense. Rape concept would also be amended to include a helpless condition. The principle of free assessment of evidence is the procedure of the General Court that the trial must be designed from. The principle of free assessment of evidence also includes the principles of unfettered and free evaluation of evidence. In one trial, there is a proof of the main theme of proof and disproof, and the prosecution has the full burden of proof. There is no proof in RB but the Supreme Court has in practice found it to be no reasonable doubt that the accused is guilty of the offenses he is prosecuted for. In the evaluation of evidence, an assessment of the relationship between an allegation of a human action or behavior in the past is done together with the evidence of this event. The purpose of this process is to seek conclude that this alleged incident also played out in reality. In evaluating the evidence, there are various methods to use. I have chosen to include the theme method, cost method and the method of alternative hypotheses. Evidence State of the sex criminal is especially difficult and the requirement of sufficient evidence may not be remitted in accordance with practice.

1

Prosecutor's investigation and the burden of proof should not be weakened in these cases. His role will be to prove the criminal act whose form is expressed in legislation, case law and legislative history. In the determination of criminal description, it is not the woman's behavior before the assault or the parties' past relationship that should be the focal point or achieve anything. The criminal justice assessment will be based on whether the victim by force or threat of violence have been subjected to a sexual assault. At the heart of the legal analysis, the perpetrator's actions and what prompted him to carry out the stand. There are different types of evidence in criminal cases where DNA is one of them. The valuation of the accused and the victim's statements are often the focus of rape trials, as it usually is no testimony or other evidence. The plaintiff's statement must be evaluated and interpreted is rewritten and held in a number of practices from the Supreme Court. Torkel Gregow, former justices and members of the Supreme Court, is a renowned and recognized article put up what he calls the credibility criterion is precisely what the plaintiff's statement. Although there is seldom a technical or medical evidence of sexual criminal, it is unusual for cases built on pure affidavits, goals that are based solely on the plaintiff's statement and the defendant's information. Support for those versions will be heard often on the very course of events by, for example relatives can attest to the bruises on the victim and on his state of health at different times. It can even be testimony regarding the defendant's drinking and how he / she is acting in connection with it, or any other information that may be relevant to the proceedings and evidence. It is this kind of testimony that called supporting evidence, and it is this type of evidence that I have chosen for further study. It is available in Swedish law, no formal requirements for supporting evidence, but the filling is usually a function of supporting the assessment of an affidavit probative value. In contrast, support the evidence to be consistent with the victim's statement to be sufficient as a full proof. The Supreme Court has been in NJA 1991 p. 83 and NJA 2005 p. 712 stated the importance of supporting evidence in cases that lack other evidence, where rape indictment was dismissed in the latter referring to the lack of supporting evidence, and where the prosecution was successful at first because of the presence of corroborated victim testimony. After these two judgments, it has sought for more the Supreme Court precedent in the area and these have now come in the form of NJA 2009 p. 447 I and II, where the accused was acquitted on the ground just to the lack of sufficient supporting evidence. The views expressed in doctrine for the present appeal has been that there is nothing new in principle statement from HD that came with the above but it is the same guidance as previously stated. After studying the supporting evidences be or not to be and the importance it has for Swedish law after the statement of the Supreme Court, I wanted to see how the courts interpret and adapt to the practice. I chose to study and analyze the eight sentences from the Court of Appeal for Skåne and Blekinge from 2010 to see whether and if so, how they interpret and make use of evidence support the evaluation of evidence. I came to the conclusion that in all cases be addressed that there was

2

evidence to support the victim's story but it is only in case number 2 word support evidence printed. In the other cases, it is called support, but one can understand their reasoning that it is supporting evidence they are talking about and are looking for. None of the cases addressing the importance and use of supporting evidence NJA 1991 p. 83, NJA 2005 p. 712 and NJA 2009 p. 447 I and II do. However, I seemed to see that in each case takes up the characteristics of the victim's story, which then form the basis for assessment, where words like cohesive, detailed, convincing, reliability, credibility, etc. used in the assessment. It is also in the majority of cases up to the right has not found any reason why the plaintiff would belie the accused.

3

Sammanfattning Våldtäkt är ett ord som väcker många känslor och associationer hos människor i dagens samhälle. Alla har på något sätt kommit i kontakt med det, även om han eller hon inte själv varit drabbad eller känner någon som har. Med jämna mellanrum är våldtäkt och sexuella övergrepp i stort ett stort och hett ämne i media. Tyvärr speglar inte alltid deras bild av hur det ser ut, den som finns i verkligheten. Det är enkelt att tycka och tänka utan att egentligen vara insatt i vad det innebär, både att bli våldtagen eller att vara den som blir straffad för det. För polisen och åklagaren under förundersökningen är det en svår uppgift att ställa rätt frågor och analysera huruvida anklagelserna stämmer eller räcker för att väcka åtal. När åtal väckts och det kommer till domstolen har de en lika svår och komplicerad uppgift där att ta hand om den information som kommer fram i form av utsagor, vittnesmål och förhoppningsvis övrig bevisning. Syftet med uppsatsen är att belysa hur bevisföringen och värderingen av våldtäktsbrottet ser ut, och lyfta fram dess svårigheter och problematik. Det har också varit att få fram vad själva brottsrubriceringen innebär och vad som krävs för att en handling skall kunna bedömas som våldtäkt. Syftet har vidare varit att titta närmare på vad stödbevisning är och vad det har för betydelse i processen. Om det används, varför det används och hur. I arbetet med detta har det framkommit frågeställningar som är: vad krävs för att en handling skall kunna rubriceras som våldtäkt? Hur ser bevisföringen och värderingen ut vid våldtäktsbrott? Vad är stödbevisning och vad har det för betydelse i svensk rätt och domstol? Gällande rätt avseende våldtäkt är baserad på en lagstiftning som tillkom år 2005 efter en omfattande reform med en del stora förändringar. Inför den nya lagstiftningen gjordes en utredning, som följdes av en proposition som ersatte sexuellt umgänge med sexuell handling och där det skulle vara tillräckligt att gärningsmannen framtvingat den sexuella handlingen genom misshandel eller annars med våld eller hot om brottslig gärning. Våldtäktsbegreppet skulle även ändras till att omfatta hjälplöst tillstånd. Principen om fri bevisprövning är det förfarande i den allmänna domstolen som rättegången skall vara uppbyggt från. Regeln om fri bevisprövning innefattar även principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. I en rättegång finns det ett bevistema med huvudbevis och motbevis, och det är åklagaren som har den fulla bevisbördan. Det finns inga beviskrav i RB men HD har i praxis fastslagit att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig till de gärningar han står åtalad för. Vid bevisvärdering görs en bedömning av sambandet mellan ett påstående om ett mänskligt handlande eller beteende i det förflutna och de bevis som finns av denna händelse. Syftet med denna process är att söka sluta sig att denna påstådda händelse också utspelat sig i verkligheten. Vid bevisvärderingen finns det olika metoder att använda sig av. Jag har valt att ta upp temametoden, värdemetoden och metoden om alternativa hypoteser.

4

Bevisläget i sexualbrottsmål är speciellt svårt och kravet på tillräckliga bevis får enligt praxis inte efterges. Åklagarens utrednings- och bevisbörda får inte heller försvagas i dessa fall. Dennes uppgift blir att bevisa den brottsliga gärningen vars form uttrycks i lagstiftning, praxis och förarbeten. Vid bestämmandet av brottsrubriceringen är det inte kvinnans beteende före övergreppet eller parternas tidigare relation som skall stå i fokus eller få någon betydelse. Den straffrättsliga bedömningen skall grundas i huruvida offret med våld eller hot om våld utsatts för ett sexuellt övergrepp. I centrum för den rättsliga bedömningen skall gärningsmannens handling och vad som föranlett honom att utföra den stå. Det finns olika typer av bevis i brottmål där DNA är ett av dem. Värderingen av den tilltalades och målsägandens utsagor är ofta det centrala i våldtäktsrättegångar, då det vanligtvis saknas vittnesmål eller andra bevis. Hur målsägandens utsaga skall värderas och tolkas finns omskrivet och fastslagit i ett antal praxis från HD. Torkel Gregow, tidigare justitieråd och medlem av HD, har i en omtalad och erkänd artikel satt upp vad han kallar trovärdighetskriterium just vad gäller målsägandens utsaga. Trots att det sällan finns teknisk eller medicinsk bevisning vid sexualbrottsmål, är det ovanligt med renodlade utsagemål, mål som enbart baseras på målsägandeutsaga samt den tilltalades uppgifter. Stöd till de hördas versioner tillkommer oftast angående själva händelseförloppet genom att t ex anhöriga kan vittna om blåmärken på målsäganden samt om dennes hälsotillstånd vid olika tidpunkter. Det kan även vara vittnesmål angående den tilltalades alkoholkonsumtion och hur han/hon agerar i samband med det, eller andra uppgifter som kan vara av betydelse för målet och bevisningen. Det är denna typ av vittnesmål som kallas stödbevisning, och det är denna typ av bevisning som jag valt att studera närmare. Det finns i svensk rätt inget formellt krav på stödbevisning men den fyller oftast en funktion som stöd vid bedömningen av en utsagas bevisvärde. Däremot måste stödbevisningen vara förenlig med målsägandens utsaga för att räcka som full bevisning. HD har i NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712 fastslagit vikten av stödbevisning i fall som saknar övrig bevisning, där våldtäktsåtalet ogillades i det senare med hänvisning till bristen på stödbevisning, och där åtalet bifölls i den första på grund av förekomsten som styrkte målsägandens utsaga. Efter dessa två domar har det efterlysts fler HD-prejudikat på området och dessa har nu kommit i form av NJA 2009 s. 447 I och II där de åtalade frikändes med hänvisning just till avsaknaden av tillräcklig stödbevisning. Åsikterna i doktrin efter den nu aktuella domen har varit att det inte är något nytt principiellt uttalande från HD som kommit i och med denna dom utan det är samma vägledning som de tidigare framfört. Efter att ha studerat stödbevisningens vara eller icke vara, och vilken betydelse den har för svensk rätt efter HD:s uttalande ville jag se hur domstolarna tolkar och anpassar sig efter praxis. Jag valde att studera och analysera åtta domar från HovR över Skåne och Blekinge från 2010 för att se om och i så fall hur de tolkar och använder sig av stödbevisning vid bevisvärderingen. Jag kom fram till att det i samtliga fall tas upp att det fanns vittnesmål till stöd för målsägandens berättelse men det är endast i fall nummer 2 som ordet stödbevisning skrivs ut. I de andra fallen kallas det stöd, men man kan

5

med deras resonemang förstå att det är stödbevisning de pratar om och är ute efter. Ingen av fallen tar upp vikten eller användandet av stödbevisning som NJA 1991 s. 83, NJA 2005 s. 712 och NJA 2009 s. 447 I och II gör. Däremot tyckte jag mig se att de i varje enskilt fall tar upp egenskaper hos målsägandens berättelse som sedan ligger till grund för bedömningen, där ord som sammanhängande, detaljrik, övertygande, tillförlitliga, trovärdiga osv används vid bedömningen. Det tas även i flertalet av fallen upp att rätten inte funnit någon anledning till varför målsäganden skulle beljuga den tilltalade.

6

Förkortningar BrB BRÅ DNA HD HovR MÄ NJA RB SKL SOU TR

Brottsbalken Brottsförebyggande rådet Deoxyribo Nucleic Acid Högsta Domstolen Hovrätten Målsäganden Nytt Juridiskt Arkiv Rättegångsbalken Statens Kriminaltekniska Laboratorium Statens Offentliga Utredningar Tingsrätten

7

1 Inledning Våldtäkt är ett ord som väcker många känslor och associationer hos människor i dagens samhälle. Alla har på något sätt kommit i kontakt med det, även om han eller hon inte själv varit drabbad eller känner någon som har. Med jämna mellanrum är våldtäkt och sexuella övergrepp i stort ett stort och hett ämne i media. Tyvärr speglar inte alltid deras bild av hur det ser ut, den som finns i verkligheten. Det är enkelt att tycka och tänka utan att egentligen vara insatt i vad det innebär, både att bli våldtagen eller att vara den som blir straffad för det. För polisen och åklagaren under förundersökningen är det en svår uppgift att ställa rätt frågor och analysera huruvida anklagelserna stämmer eller räcker för att väcka åtal. När åtal väckts och det kommer till domstolen har de en lika svår och komplicerad uppgift där att ta hand om den information som kommer fram i form av utsagor, vittnesmål och förhoppningsvis övrig bevisning. Att tolka bevisningen i ett våldtäktsmål är invecklat och komplicerat då det just oftast inte finns några direkta vittnen eller annan bevisning. Det är målsägandens ord som står mot den åtalades, och det är upp till domstolen att avgöra vem som är mest trovärdig i sin utsaga, och om den kan ligga till grund för bedömningen eller inte. Att visa på att sexuell handling har skett är inte det svåra. Det svåra är att visa att det inte var frivilligt från båda sidor och att den ena varit införstådd med. Det kanske vid ett eller flera tillfällen förekommit frivilliga sexuella handlingar mellan de två som gör det svårt att bevisa att det som inträffade vid det nu aktuella inte var det. Våldtäktsbrottet är kanske ett av de mest svårbedömda just på grund av det, men även det faktum att det finns ett starkt skyddsintresse för den utsatta, gör det ännu mer känsligt och det är kanske mer svårbedömt. Men i bevisvärderingen och bedömningen får inte den åtalades rätt till rättssäkerhet glömmas bort. Mitt val av ämne inför denna uppsats kom sig ganska naturligt. Jag har under sju år arbetat med sexualbrottsdömda män i anstalt och då haft en del funderingar över hur domstolarnas bedömningar går till och vad det är som gör om det blir fällande dom eller inte. När jag sedan började läsa juridik och så småningom kom till terminen för straff- och processrätt, och ett tag därefter till fördjupningskurserna i samma ämne väcktes intresset ännu mer. Redan genom mitt arbete på anstalten har jag haft en del insikt i hur bedömningarna görs och vid många tillfällen reagerat över hur media bygger upp det på ett direkt felaktigt sätt för att väcka intresse och där inte ens fakta i målet stämmer. Detta bidrar till att samhället som inte har kunskaperna får en skev uppfattning av rättsväsendet och dess arbete med bedömningen av bevis, i syftet att få en rättvis och rättssäker dom.

8

1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att belysa hur bevisföringen och värderingen av våldtäktsbrottet ser ut, och lyfta fram dess svårigheter och problematik. Det har också varit att få fram vad själva brottsrubriceringen innebär och vad som krävs för att en handling skall kunna bedömas som våldtäkt. Syftet har vidare varit att titta närmare på vad stödbevisning är och vad det har för betydelse i processen. Om det används, varför det används och hur. I arbetet med detta har det framkommit frågeställningar som är: vad krävs för att en handling skall kunna rubriceras som våldtäkt? Hur ser bevisföringen och värderingen ut vid våldtäktsbrott? Vad är stödbevisning och vad har det för betydelse i svensk rätt och domstol?

1.2 Avgränsningar Som bekant finns det flera olika typer av sexualbrott i 6 kap. BrB, men har in min uppsats valt att avgränsa mig till våldtäkt mot vuxen, där offret är en kvinna och förövaren en man. Anledningen till denna avgränsning är att jag finner det mest intressant ur bevissynpunkt med just våldtäkt mot vuxen. Att det är just man mot kvinna är för att det är mest vanligt förekommande bland våldtäktsbrottet. När jag först började fundera på vad uppsatsen skulle innehålla var jag inne på att fokusera på mannens uppsåt och hur man kan fastställa det, samt förövar- och offerperspektivet på våldtäkt som är kopplat till just uppsåtet och mannens medvetenhet om sin skuld i brottet. Jag valde bort det då jag insåg att det skulle bli alltför omfattande och mer inriktat på beteendevetenskap än juridik.

1.3 Metod och material Som metod har jag använt mig av klassisk rättsdogmatisk metod vilket innebär att jag har tolkat gällande rätt utifrån lag, förarbeten, doktrin och praxis. Doktrinen som jag använt mig av är skriven av författare som är mer eller mindre erkända inom området och som jag fick upp träffar på när jag sökte på Internet och bevisvärdering. Det finns mycket mer doktrin än den jag valt att ta med men på grund av begränsningen av plats valde jag de som jag under utbildningen läst annat av och hört deras namn i flera sammanhang. Materialet har jag dels hittat via biblioteket och dels med hjälp av handledning på området. Rättsfallen som jag tagit upp är utvalda efter att de tar upp stödbevisning och kan därigenom ge mig en vägledning i mina frågeställningar. Jag har även valt att titta på aktuella fall från HovR över Skåne och Blekinge för att se hur de hanterar förekomsten eller frånvaron av stödbevisning.

9

1.4 Disposition I kapitel 1 finns inledningen, följt av syfte och frågeställningar, avgränsningar, metod och material och dispositionen. Även sammanfattningen är placerad här. I kapitel 2 har jag tagit upp lite statistik runt våldtäktsbrottet som jag tyckte var passande att inleda med. Där finns även förarbetena till den nuvarande bestämmelsen samt gällande rätt på området, både laxtextens utseende och vad den innebär. Kapitel 3 återfinns gällande rätt avseende bevisnig, bevistemat, huvudbevis och motbevis. Där belyses även åklagarens bevisbörda och beviskravet ”utom rimligt tvivel” som HD fastslagit. Avslutningsvis har jag tagit med två korta avsnitt om fri bevisvärdering och fri bevisföring. I kapitel 4 har jag lagt ett avsnitt om bevisvärdering i brottmål i stort. Här återfinns även tre metoder för bevisvärdering som kanske inte använd så flitigt i svensk rätt, men som återkom i all litteratur så det framstod som relevant att ha med trots allt. Kapitlet avslutas med bevisning i sexualbrottsmål. Kapitel 5 tar upp några olika typer av bevis i brottmål. Den första som handlar om DNA och dess betydelse för våldtäktsbrottet, var för mig självklar då det kan ge en vägledning om att den åtalade fanns på brottsplatsen, vilket bl a kan användas vid förhör och utfrågningar. Där tas även upp värderingen av den tilltalades och målsägandens utsagor, vilket är centralt i trovärdighetsbedömningen och övrig bedömning i våldtäktsmål. Här har även Gregows trovärdighetskriterium fått en plats då jag anser det skall vara med i en uppsats om bevisvärdering inom sexualbrott. Kapitel 6 fokuserar på stödbevisningen och börjar med en belysning av vad begreppet innebär och hur det används. Därefter redovisas två rättsfall som har haft stor betydelse för praxis i området stödbevisning och dess betydelse. Därefter har jag valt att redovisa en ny dom från 2009 som bygger på värderingar av just stödbevisningen och som ledde till friande domar. Runt detta rättsfall finns även en diskussion huruvida det lätt till en ny praxis inom sexualbrott eller inte. I 7:e kapitlet redovisas och analyseras domarna från HovR som jag samlat in i syftet att se hur domstolen i dagsläget beaktar stödbevisningen. I uppsatsens sista kapitel, vilket är nummer 8 finns en avslutande analys och diskussion där frågeställningarna gås igenom. Det är även här rättsfall och praxis diskuteras och analyseras.

10

11

2 Brottet våldtäkt Som en introduktion till min uppsats har jag valt att ta upp statisktik om våldtäktsbrottet som BRÅ har publicerat nyligen, för att belysa hur vanligt förekommande anmälningar om aktuellt brott är i Sverige. BRÅ har i en undersökning som omfattas åren 1995 till och med 2006 studerat utvecklingen av anmälda sexualbrott, och resultaten säger om en eventuell ökning av den faktiska våldtäktsbrottsligheten respektive av anmälningsbenägenheten. Undersökningen visade att polisanmälningarna gällande fullbordad våldtäkt hade mer än fördubblats under perioden. Det hade gått från 1143 år 1995 till 2644 under år 2006, så det var en ökning med 131 %. När det gällde våldtäktsförsök visade det sig att de polisanmälda brotten legat på en stabil och relativt låg nivå jämfört med de övriga brotten under perioden. Det var ca 300 polisanmälda våldtäktsförsök per år. Det skedde dock en liten ökning mellan år 2004 och år 2006 då antalet steg till 430 brott under periodens sista år. 1

2.1 Den nya våldtäktslagstiftningen Jag kommer i detta kapitel ta upp förarbetena till dagens lagstiftning gällande våldtäkt mot vuxen och även skriva ut hur bestämmelsen ser ut i sin helhet för att ge bakgrund till det som skrivs om i kommande avsnitt där fokuset kommer vara mer på bevisnigen. Det har sedan den nya lagstiftningen kom på området år 2005 gjorts en ny statlig utredning om huruvida samtyckesrekvisitet skall införas i svensk lagstiftning och det avslutar kapitel 2.

2.1.1 SOU 2001:14 År 2001 kom SOU 2001:14 Sexualbrotten; Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor som svar på begäran om att se över bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap BrB. Kommittén lade där fram förslag till en ny reglering av sexualbrotten. De ansåg satt lagstiftningen om sexualbrott bör vara tydligare, då den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten är de viktigaste skyddsintressena bakom regleringen av sexualbrott. Kommittén menade att regleringen av sexualbrott bör fästa mindre vikt vid vilken typ av sexualhandling det varit frågan om, och istället fästa mer vikt vid den sexuella kränkningen och dess art. En av uppgifterna var att kommittén hade var att hitta en lösning där våldtäktsbegreppet omfattar även allvarliga sexuella övergrepp mot barn även om det inte varit något tvång med i bilden. Som regleringen i 6 kap. 1 § BrB såg ut då krävdes våld och det ansågs orimligt när det gällde barn, då de oftast inte tvingas in i något sexuellt umgänge, utan lockas eller övertalas av gärningsmannen. Därför föreslogs en särreglering. Vidare ansåg 1

BRÅ

12

kommittén att det fortsatt i våldtäktsbestämmelsen gällande vuxna skulle finnas kvar ett krav på våld eller hot från gärningsmannen, för straffansvar. De ansåg att om man istället skulle basera regleringen på att offret inte lämnat sitt samtycke till den sexuella handlingen, kom fokus istället att hamna allt för mycket på offret i brottsutredningen. I anknytning till den diskussionen föreslog de istället att redan en lägre grad av tvång skall leda till ansvar för våldtäkt i den nya lagstiftningen. I utredningen kom de även fram till att sexuellt umgänge skulle ersättas med sexuell handling, där den senare skulle ha en mer utvidgad betydelse. Kränkningen av offret skall spela en stor roll i denna bedömning. För att det skall vara en sexuell handling krävs inte längre att det varit en direkt och varaktig beröring för att en handling skall bedömas som en sexuell handling. Detta utvecklades vidare med ett uttalande om att det för straffansvar är tillräckligt att gärningsmannen har använt ett sådant olaga tvång som avses i 4 kap. 4§ första stycket BrB. Nytt för straffansvar enligt 6 kap. 1 § föreslog kommittén även att den som tilltvingar sig en sådan sexuell handling genom att utnyttja att denna person inte har förmåga att värja sig på grund av berusning eller ett liknande tillstånd, eller den hotfulla situation han eller hon befinner sig i, skulle införas. Anledningen till att detta kom som förslag var att i då aktuell lagstiftning dömdes som regel gärningsmannen inte till våldtäkt i de fall offret frivilligt berusat sig, utan det rubricerades som sexuellt utnyttjande enligt 3§, och det ville kommittén få en ändring på. De menade att som regleringen såg ut då tycktes det i praktiken, oavsett gärningsmannens handlande, leda till att offrets berusning fick en avgörande betydelse för rubriceringen, och det ville man komma bort från. 2

2.1.2 Proposition 2004/05:45 Som svar på kommitténs utredning kom regeringens proposition 2004/05:45 En ny sexualbrottsutredning under året 2005. Även här diskuterades innebörden av uttrycket sexuellt umgänge, och förslaget att det istället skulle heta sexuell handling fick genomslag. I enlighet med kommittén ansåg man att det skall i väsentligt skall avse samma handlingar som det gjorde när benämningen var sexuellt umgänge. En viss utvidgning av begreppet bör ske så det inte längre finns ett krav på varaktig och fysisk beröring, avgörande skall istället vara om handlingen haft en sexuell prägling samt varit ägnad att kränka offrets sexuella integritet. Man bör även kunna väga in om den sexuella handlingen ägt rum vid ett upprepat antal tillfällen. Regeringen delade alltså kommittén bedömning och förslag om att ersätta sexuellt umgänge med sexuell handling.3 I propositionen framkom även regeringens åsikt om huruvida det skall införas ett rekvisit i våldtäktsregleringen om bristande samtyckte. De ansåg att rekvisitet tvång skall behållas, och inget rekvisit om bristande samtycke skall föras in. Regeringens starkaste argument emot införandet av en våldtäktsbestämmelse baserad på bristande 2 3

SOU 2001:14 s. Prop 2004/05:45 s 31-33

13

samtycke är i enlighet med kommitténs utredning och förslag, att risken finns att det blir en större fokusering på offret, vilket man vill undvika. De anser att det vore mycket olyckligt om fokuseringen fördes över på offret och offrets beteende i samband med den aktuella gärningen, då det är gärningsmannens agerande som skall stå i fokus.4 Regeringen framför även förslaget att våldtäktsbrottet skall utvidgas så det för straffansvar skall vara tillräckligt att gärningsmannen framtvingat den sexuella handlingen genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning. Våldtäktstillämpningen utvidgas även till att omfatta fall där gärningsmannen genom samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförbar med samlag, på ett otillbörligt sätt utnyttjat att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Begreppet vanmakt tas bort från lagtexten enligt förslaget.5 I propositionen tas även kommitténs förslag om att möjligheten att döma till ansvar för mindre allvarlig våldtäkt bör tas bort. De menar att den typen av gärningar som innefattas där istället ska rubriceras som antingen våldtäkt eller sexuellt tvång. Regeringen håller inte med om detta utan anser att möjligheten skall finnas kvar. De menar att det med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av våldtäktsbestämmelsen, bör inte längre våldets eller hotets art lyftas fram som en omständighet i bedömningen. Den bedömningen skall istället göras utifrån en objektiv prövning av samtliga omständigheter vid gärningstillfället. Förhållandet mellan offer och gärningsman skall sakna självständig betydelse för frågan om ett brott skall hänföras till den nu aktuella bestämmelsen. 6

2.2 Gällande rätt avseende våldtäkt Brottet våldtäkt återfinns i 6 kap. 1§ BrB och ser ut så här: Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan 4

Ibid s. 37-38 Ibid s. 42-43 6 Ibid s. 53-55 5

14

drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. År 2005 genomgick kapitel 6 i BrB en omfattande reformering, och det var i samband med den som, straffbestämmelsen som den nu ser ut fick sin gällande betydelse. Lagrummet har sedan det kom till ändrats vid flera tillfällen. Brottet kan begås av både kvinnor och män, och övergreppen kan vara såväl heterosexuella som homosexuella. Våldtäkt kan begås i äktenskap, registrerat partnerskap och samboförhållanden. Det finns inga begränsningar avseende relationer, eller bristen på en sådan, mellan offer och gärningsman. För att vara aktuell som målsäganden enligt 6 kap. 1§ BrB skall personen vara 15 år eller äldre. Om det är ett barn som utsätts för sexuellt övergrepp tillämpas 6 kap. 4§ BrB. Ansvar för våldtäkt förutsätter att samtliga rekvisit är täckta av gärningsmannens uppsåt. Våldtäkt kan begås genom gärningar som med hänsyn till kränkningens art och omständighet i övrigt är att jämföra med ett påtvingat samlag. Det finns inget definierat i bestämmelsen vad som menas med samlag men det har i förarbeten framkommit att det inte skall finnas något krav på att samlaget är fullbordat. Det räcker att könsdelar kommit i beröring med varandra, utan att penetrering skett. Inte heller begreppet sexuell handling har någon legaldefinition men har tagit över vad som tidigare benämndes som sexuellt umgänge. Det bör vara frågan om en varaktig fysisk beröring, antingen av den andres könsorgan eller av dennes kropp med det egna könsorganet. Det är här avgörande om beröringen haft en sexuell prägel samt varit ägnad för att kränka offrets sexuella integritet. Våldtäktsbrottet är begränsat till den typen av sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens art och omständighet i övrigt är jämförliga med samlag. Som exempel på detta kan vara orala och anala samlag, samt när man vidrör kvinnans analöppning med sin manslem eller tvingar kvinnan att suga på den. Även att föra in något föremål eller kroppsdel i en kvinnas underliv kan vara tillräckligt. Det har även betydelse om övergreppet varit förenat med smärta, samt hur länge det

15

varat. En man som tvingar en kvinna att onanera åt honom kan även det vara sexualhandling som är jämförbar med samlag. Vid lagändringen 2005 ersattes det tidigare kravet på våld med misshandel eller annat våld. Med misshandel avses här detsamma som i 3 kap. 5§ BrB där det handlar om tillfogande av kroppsskada, sjukdom eller smärta, eller försättande i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Även tillämpningsområdet avseende hot utvidgades med den nya lagstiftningen. Det krävs inte längre att det innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Det är numera tillräckligt att gärningsmannen tvingat offret genom att använda hot om brottslig gärning av något slag. Hotat kan avse både person och egendom, och måste inte riktas mot offret. Det kan föreligga ett hot även om det inte uttalats, som t ex att utnyttja en hotfull stämning. Kravet på tvång finns kvar i bestämmelsen, och har som krav att gärningsmannen skall ha tvingat offret på detta sätt. Våldet eller hotet skall ha varit en förutsättning för att gärningen kunde genomföras, men behöver inte vara den enda. Det finns i bestämmelsen inga krav på att offret skall ha gjort motstånd eller protesterat, eller på annat sätt visat att han eller hon var tvingad. Om gärningsmannen inte uppfattat att det som att offret tvingades kan brist på uppsåt föreligga. I bestämmelsens andra stycke avses de fall då offret inte tvingats eftersom han eller hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan vara den som är medvetslös, sovande, berusad eller påverkad av andra droger än alkohol, sjuk, skadad eller psykiskt störd som är i ett sådant hjälplöst tillstånd att kravet på tvång inte skulle kunna uppfyllas. Det har inte någon betydelse vem som tog initiativet till den sexuella handlingen, eller hur tillståndet uppkommit, vid bedömningen av om våldtäkt förövats. Om brottet är att anses som grovt skall det enligt fjärde stycket dömas för grov våldtäkt. Vid bedömningen tas hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet och en helhetsbedömning görs. Det är avgörande om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig grad eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet. Det skall finnas med en särskild hänsynslöshet. Hot med vapen, kniv eller andra föremål kan vara en försvårande omständighet, liksom ett långvarit frihetsberövande, sadistiska inslag och grovt förnedrade handlingar. 7

2.3 Förslag till ny samtyckesreglering I oktober 2010 publicerade regeringen en sexualbrottsutredning med beteckningen SOU 2010:71 Sexualbrottslagstiftningen – utvärderingen och reformförslag. Syftet med utredningen var att utvärdera tillämpningen av 2005 års sexualbrottsreform. De skulle även utreda och ta ställning till om det nuvarande kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt bör ersättas med ett krav på bristande samtycke, 7

Holmqvist mfl s. 6:6-6:15

16

samt att analysera frågan om Sveriges tillträde till Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp och vilka lagändringar som i så fall kan krävas. Som svar på om syftet med reformen uppnåtts kom utredningen fram till att den i huvudsak har gjort det. De fann dock brister i lagstiftningen eller rättstillämpningen vad gällde bestämmelserna gällande brott mot vuxna i utnyttjandesituationer. De fann även brister i gränsdragningen mellan de särskilda straffbestämmelserna om sexualbrott mot barn, och gällande brottet sexuellt ofredande. De skulle även undersöka hur begreppet sexuell handling har tolkats och tillämpats i praktiken. Gällande det kom utredningen fram till att införandet av begreppet har varit ändamålsenligt och tjänat lagstiftarens syfte väl. En del av utredningsuppdraget har även varit att undersöka domstolarnas tolkning och tillämpning av begreppet ”hjälplöst tillstånd”, och om det vid tolkningen och tillämpningen har uppstått eller framkommit några särskilda problem eller andra brister. I samband med detta har de fått i uppgift att i så fall överväga om våldtäktsbestämmelsen behöver ändras i frågan om detta begrepp. Kopplat till detta fick utredningen även i uppgift att utreda och ta ställning till om det nuvarande kravet på tvång som grund för straffansvar bör ersättas med ett krav på bristande samtycke och då lämna förslag på hur en sådan lagstiftning kunde se ut. Utredning pekar här på utgångspunkten med dagens lagstiftning om skyddet för vuxna mot kvalificerade sexuella kränkningar är till för att skydda varje individs rätt till sexuellt självbestämmande och sexuell integritet. De menar att intresset att skydda självbestämmanderätten är kärnan i regleringen, och frågan om ett giltigt samtycke till en sexuell handling blir då avgörande för om ett ömsesidigt sexuellt umgänge varit eller om gärningen är ett sexualbrott. När det gäller bevisfrågan har utredningen ett avsnitt där de belyser detta och dess ställning i rätten, där de börjar med att klarlägga att åklagarens bevisbörda är en självklar utgångspunkt i svenska rättsystemet, och skall kvarstå hur lagen i övrigt än ändras. Frågan som debatterats om kriminalisering av oaktsamma sexualhandlingar lyfts fram, och besvaras av utredningen att den torde vara begränsad. De säger vidare att, att det finns straffvärda sexuella handlingar som inte är straffbara eftersom det inte går att styrka uppsåt är i sig inget skäl för att utvidga kriminaliseringen till att även omfatta oaktsamma gärningar. Deras uppfattning är att det inte går att säga att bevisproblemen idag specifikt gäller brottets objektiva eller subjektiva sida. Svårigheterna när det gäller vissa våldtäktstyper, t.ex. riktade mot berusade eller andra som har särskilda svårigheter att värna sin sexuella integritet, att bevisa en brottslig gärning finns på såväl det objektiva som det subjektiva planet. Utredningen menar att inre eller tysta samtycken inte bör räknas som en samtyckesakt vid sexuella övergrepp. Trots det leder en invändning om(tyst) samtycke till att en prövning måste ske av om gärningsmannen genom målsägandens agerande (eller underlåtenhet) fått något ja eller nej om villigheten till den utförda sexuella handlingen. Ett samtycke kan komma till uttryck på högst skiftande sätt, alltifrån en uttrycklig överenskommelse till en indirekt och reaktiv kommunikation. Om och i så fall hur gärningsmannen juridiskt närmare betecknat

17

samtycket saknar således betydelse. Att bortse från de inre/tysta samtyckena lär därför knappast få någon processuell betydelse menar utredningen. Utredningen menar även att det enligt deras bedömning inte går att säga något säkert om huruvida bevissvårigheterna ökar, minskar eller i princip blir oförändrade med en samtyckesreglering. De tror att det kommer vara i princip samma omständigheter som kommer tas upp i processen vilket det än blir. Däremot kan de se något annorlunda ut jämfört med idag då samtycke är ett normativt begrepp som kan ges olika betydelser. De menar att det inte finns något givet svar på frågan vilka samtycken som ska räknas som giltiga och när rekvisitet ”ej samtycke” är uppfyllt. Avgörande för bevisningen av ”ej samtycke” på den objektiva sidan blir således vilket innehåll samtyckesbegreppet givits. De situationer som utredningen bedömer vara särskilt komplicerade är när målsäganden har varit passiv och gärningsmannen invänder att han eller hon, trodde att målsäganden var med på handlingen. Om målsäganden underlåter att säga eller göra något i den aktuella situationen skulle då av gärningsmannen invändas vara ett uttryck för samtycke. I dessa fall borde det vara svårt för åklagaren att motbevisa gärningsmannens påstående om hur han uppfattat situationen om berättelsen i sig inte är helt orimlig. Det ska även vara ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen hade uppsåt i förhållande till omständigheten att offret inte samtyckte. Det bör för försvaret handla om att bevisa att gärningsmannen inte hyst den uppfattningen, eller insett att samtycke inte förelåg, för direkt uppsåt eller insiktsuppsåt. Utredningen påpekar att trots att de bedömer att det inte går att göra några mer säkra bedömningar om hur processen närmare kan komma att förändras i vårt rättssystem med en samtyckesreglering drar de slutsatsen att det finns skäl att tro att bevisproblematiken blir lika omfattande oavsett vilket regleringssätt det blir. Sammanfattningsvis i det avsnittet redovisas fördelar och nackdelar med att inför ett samtyckesrekvisit i svensk lagstiftning, där fördelarna är: naturlig fortsättning av utvecklingen av den straffrättsliga synen på sexualbrott, normerande verkan, fokus även på den misstänktes/tilltalades agerande och ett bättre bemötande. Nackdelarna menar de är: ökat fokus på målsäganden i processen, svårigheter att definiera vad samtycke är och att skilja de giltiga samtyckena från de ogiltiga, osäkerheten kring samtyckets (och det bristande samtyckets) form och sambandet med räckvidden av kriminaliseringen, orimliga förväntningar på fler fällande domar samt ökad risk för sexualmoralism. Utredningen hade även till uppgift att bedöma om det finns brister i dagens reglering av våldtäktsbrottet och kom där fram till att begreppet ”hjälplöst tillstånd” är för snävt. En annan brist anser de är att i vissa andra situationer, där varken tvång eller utnyttjande förekommit, inte är kriminaliserat som ett allvarligare sexualbrott än sexuellt ofredande. Det kan vara när det genomförs en sexuell handling mot en persons vilja och offret möter övergreppet med total passivitet. Som ett svar på frågorna om hur bristerna skall åtgärdas och om vi bör införa en samtyckesreglering besvarades med att en ren samtyckesreglering, dvs. en reglering där bristande samtycke är det grundläggande

18

och enda brottsrekvisitet, inte bör införas. Däremot bör det framgå direkt av lagen vad samtyckets betydelse vid bedömningen av vad som är en tillåten respektive otillåten sexuell handling. Strukturen i den nuvarande regleringen av de mer kvalificerade sexuella kränkningarna av vuxna, bör behållas samtidigt som lagstiftningen kompletteras. Brotten våldtäkt och sexuellt tvång ska även framöver utgå från medel (tvång) och omständigheter (utnyttjande). För att åtgärda brister i dagens kriminalisering av dessa brott och andra mer kvalificerade sexuella kränkningar av vuxna ska dels genomföras en utvidgning av 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken, dels införas en helt ny och samtyckesbaserad bestämmelse där brottet ska kallas sexuellt övergrepp. 8

8

SOU 2010:71 s. 163 ff

19

3 Bevisvärdering Som en grund för belysningen av bevisning gällande våldtäkt har jag valt att ta upp regleringen i RB som rätten skall rätta sig efter vid sin bedömning. I samma kapitel kommer jag även ta upp det grundläggande i processen med bevistema, typer av bevis, bevisbördan, kravet på bevisningen samt principerna om bevisprövning för att i detta avsnitt få en lite djupare kunskap i vad domstolen utgår från i basen.

3.1 Gällande rätt avseende bevisning Hur rätten skall hantera bevisningen i brottmålet regleras i 35 kap 1§ st 1 RB som säger att ”rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat”. Rättegångsbalken infördes 1948 och medförde en stor förändring vid de allmänna domstolarna. Den legala bevisprövningen övergavs och ett friare system inrättades. Det nya var att målet skulle avgöras vid en muntlig och koncentrerad huvudförhandling. 9 Utrymmena att anpassa förfarandet i de enskilda målen efter dess förhållande togs i stort sett bort. Principen om fri bevisprövning är nu det förfarande i rättegången som den allmänna domstolen skall vara uppbyggt från. Regeln om fri bevisprövning innefattar sig i principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering.10 Domaren har fritt fram att bedöma bevisvärdet av den presenterade bevisningen, och det finns ingen begränsning på vilka bevismedel som får användas. 11

3.2 Bevistemat i brottmål Ett bevistema i ett brottmål bygger på en anklagelse om brott som åklagaren formuleras som en gärningsbeskrivning. En gärningsbeskrivning består av gärningsmannaskapet, identifikation av brottet till tid, plats och objekt samt gärningen. Med gärningen menas rekvisiten för brottet konkretiserade med hjälp av omständigheter i det konkreta fallet. Som utgångspunkt för formulerandet av själva gärningen är ett straffstadgande, vilket ger det påstådda brottet en rubricering. Rätten är inte bunden av rubriceringen, utan kan om den anser det lämpligt ändra den till ett annat straffstadgande. Rätten är däremot bunden av den bevisning som åklagaren för fram, den kan aldrig döma för något som inte finns med i gärningsbeskrivningen. Bevisprövningen går sen ut på att bedöma om det som beskrivs som det faktiska händelseförloppet stämmer överens med utredningen, och om de omständigheter som ingår i temat är tillräckligt utrett. 12 9

Fitger s. 238 Schelin s.19 11 Ekelöf s. 20 12 Björkman mfl s. 46 10

20

3.3 Huvudbevis och motbevis Huvudbevis är de bevis som talar för temat medan motbevis är de bevis som talar emot. I ett brottmål är det i huvudsak åklagarens bevis som betraktas som huvudbevis. Det kan även hända att bevisning som försvaret presenterat ger bevisverkan för temat. Det kan t ex vara i fall där ett av försvaret kallat vittne kommer med uppgifter som är till den tilltalades nackdel istället för fördel som det var tänkt. Syftet med att dela upp bevisen i huvudbevis och motbevis är främst att skapa korrekta premisser för bevisvärderingen, och inte för att avgöra hur starkt ett bevis talar för eller emot temat. Processen för sorteringen mellan de två går till så att faktainnehållet i varje bevismedel analyseras ur relevanssynpunkt och härförs sen till motsvarande bevissida.13

3.4 Åklagarens bevisbörda I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan när det gäller samtliga relevanta omständigheter. Där tillämpas tesen In dubio pro reo, vilken menar att vid tvivel för den tilltalade skall det vara till hans fördel och åtalet skall ogillas. Man vill genom att lägga hela bevisbördan på åklagaren motverka att det meddelas några felaktiga domar. Denna bestämmelse kommer ut orden hellre fria än fälla, eller hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig blir fälld. Hade bevisbördan hamnat på den tilltalade kunde det hända att han blev oskyldigt dömd på grund av att han inte kunde presentera tillräckligt med bevis för sin talan. För att denna risk skall minimeras har lagstiftaren beslutat att rättsskipningens effektivitet fått vika lite åt sidan 14 Där den dömde har blivit dömd för att denne inte lyckats bevisa sin oskuld finns det de som anser att domstolarna i dessa fall tillämpat omkastad bevisbörda. Att detta skulle vara fallet i verkligheten är främmande för de svenska domstolarna, och borde kunna förklaras med en oklar skrivning av domar där det kan framstå som att den tilltalade har haft bevisbördan. Däremot kan man tala om att den tilltalade har aktivitetsplikt i domstolen. Denna blir dock endast aktuell när åklagaren har fullgjort sin bevisbörda. 15 De delteman som omfattas av gärningsbeskrivningen skall alltså ha blivit styrkta av åklagaren först. I de fall alla bevis är styrkta krävs det att den åtalade kommer med motbevisning för att en fällande dom inte skall bli aktuell, genom att åklagarens bevisning inte längre når upp till beviskravet. 16 Om det saknas utredning angående en omständighet där åklagaren har bevisbördan behöver rätten inte värdera den bevisning som finns avseende andra omständigheter eller gärningsmoment. Samma sak gäller om det finns friande omständigheter som visar sig vara förenligt med processmaterialet. Då finns ingen anledning att utreda vidare för åklagarens del. Hela åtalet 13

Ibid s. 52 Ekelöf s. 113ff 15 Ibid s. 115 ff 16 Schelin s. 55ff 14

21

faller redan på bristande utredning eller friande omständigheter. En annan anledning till att åklagaren har hela bevisbördan är för att bevara den tilltalades rätt till passivitet, samt det faktum att åtalet inte kan anses styrkt förrän alla friande förklaringar är utredda och eliminerade. 17

3.5 Utom rimligt tvivel Som en grundläggande tes i brottmålsprocessen finns strävan efter att ingen skall dömas oriktigt. För att detta skall uppnås krävs det stark bevisning mot den tilltalade genom åklagarens bevisbörda. Det finns inga beviskrav i rättegångsbalken men praxis har fastlagt ett sådan i NJA 1980 s 725 där ”utom rimligt tvivel” befästes. Beviskravet har efter det upprepats flera gånger som i te x NJA 1982 s 164, NJA 1988 s 40. Det är vilken grad av säkerhet den som har bevisbördan har gjort ett rättsfaktum sannolikt för att det skall kunna ligga till grund för fällande dom, som beviskravet anger.18 Även om beviskravet i svensk rätt är klart så är det oklart vad som egentligen krävs för att beviset skall nå upp till utom rimligt tvivel. Torkel Gregow har i en artikel Svensk Juridisk Tidsskrift sagt att det skall praktiskt sett framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig, och domstolen med domaren som ordföranden måste vara helt säker på att den åtalade är skyldig. 19 Stening menar att varje bedömning av ett enskilt faktum har att göra med övertygelse. Man vågar endast tro på och utgå från ett bevisvärde om man övertygad om att det föreligger. Med övertygelse menas inte stark tro, utan mer ett mått på de föreliggande argumentens belägg. Det handlar inte om en övertygelse att den tilltalade är skyldig, utan en övertygelse om att de bevis som skall bedömas är tillräckliga och utredda.20 Det är inte varje tvivel som skall beaktas, utan tvivlet skall vara rationellt. Med det menas att det skall kunna förklaras på förnuftsmässiga grunder. Det skall även vara konkret och därmed bygga på att den friande förklaringen kan sammansättas med fakta i målet. Tvivlet skall även vara relativt och bedömningen av rimligt tvivel görs inom ramen för målets beskaffenhet. 21 Även Björkman mfl. har formulerat en betydelse för begreppet. De menar att med rimlig förklaring menas att slutledningen baseras på den utredning som anses tillräcklig och adekvat för målet i fråga dvs. att utredningskravet är uppfyllt. För att komma fram till om det är uppfyllt beaktas faktorer som hur grovt brottet är, den tilltalades inställning, hur brottet ser ut i sin straffrättsliga karaktär samt på omständigheterna i fallet. Det menas även att tvivlet är rationellt och kan motiveras, samt att den alternativa förklaringen byggts upp med hjälp av fakta som förekommit i målet. Det får inte baseras på spekulationer, hypotetiska bevis eller bristande utredning.22

17

Diesen s. 64ff Schelin s. 59 19 Gregow s 20 Stening s 50ff 21 Schelin s. 59ff 22 Björkman mfl s. 41 18

22

3.6 Principen om fri bevisföring Principen om fri bevisföring innebär i stort sett att det inte finns några begränsningar i den bevisning som parterna får anföra för att styrka sin sak. Det finns därigenom inga förbud om att vissa utsagor inte får tas i rättegången sk bevisförbud, så i princip alla bevis godtas. Det finns dock en del begränsningar i den fria bevisföringen trots att det saknas ett direkt bevisförbud, där man kan säga att den nedre gränsen kan anses nådd när den tilltalade inte längre har någon reell möjlighet att ta tillvara på sina rättigheter. Det har ur praxis vuxit fram ett förbud att i rätten ta upp en utsaga från förundersökningen från närstående om denne väljer att inte yttra sig i rätten. En annan begränsning är om en utsaga tillkommit på ett otillbörligt sätt. Det kan exempelvis vara erkännanden som framkommit under tortyr eller som kränker den tilltalades rätt till en rättvis rättegång. I svensk rätt tillåts inte heller anonyma vittnen. Motiveringen till detta är att risken för att den tilltalades rättsäkerhetsintressen inte kan tas tillvara om det tillåts att vittnen får vara anonyma. 23 Det finns dock några principer inom bevisföringen som skall beaktas. En av dem är omedelbarhetsprincipen som finns stadgad i RB 17 kap. 2§ och 30 kap. 2§. Den innebär att domen skall grundas på vad som förekommit under huvudförhandlingen. Rätten får endast beakta bevis som framkommit under huvudförhandlingen eller de bevis som man kan sluta från vad som framkommit under den. Omedelbarhetsprincipen förbjuder domaren att beakta sitt privata vetande, vilket är det som han/hon har erhållit utanför sin tjänsteutövning. 24

3.7 Principen om fri bevisvärdering Med fri bevisvärdering menas att det inte finns några legala regler för hur bevis skall värderas. Men värderingen är inte helt fri. I förarbetena till RB finns en del riktlinjer som skall följas. 25Vid bevisvärderingen har domaren att rätta sig efter objektivitetskravet, vilket säger att domarens skäl måste stödjas på skäl som kan godtas av andra på området insatta. Domaren skall även rätta sig efter redovisningskravet, där skälen för bedömningen skall redovisas, samt analyskravet, vilket säger att domaren skall göra en diskursiv analys av materialet och inte grunda avgörandet på totalintrycket. Även principen om materialbegränsningskravet skall beaktas av domaren vid bedömningen. Den säger att domaren vid bevisbedömningen endast får beakta sådant material som framkommit i målet. 26 Om det är frågan om erfarenhet som ligger utanför domarens kompetens, bör en sakkunnig anlitas.27

23

Schelin s. 19ff Ekelöf s. 21ff 25 Ibid s. 22 26 Lundell s. 397ff 27 Schelin s 22 24

23

4 Bevisvärdering och dess metoder I kapitel 4 kommer jag bygga vidare på bevisdelen genom att börja med en allmän belysning av hur bevisvärderingen i brottmål ser ut, för att sedan följa med ett avsnitt där tre olika metoder för bevisvärdering redovisas. Kapitlet kommer avslutas med ett avsnitt som belyser bevisvärderingen vid sexualbrott mer ingående och specifikt.

4.1 Bevisvärdering i brottmål Vid bevisvärdering görs en bedömning av sambandet mellan ett påstående om ett mänskligt handlande eller beteende i det förflutna och de bevis som finns av denna händelse. Syftet med denna process är att söka sluta sig att denna påstådda händelse också utspelat sig i verkligheten. Värderingen är ensidig och har ett beslutstvång. Det enda som prövas är om det inträffade stämmer överens med åklagarens gärningspåstående. Om man kommer fram till att något annat inträffat behöver inte det alternativa skeendet fastställas, utan prövningen avslutas med fastställandet att händelsen inte kan fastställas och att åtalet skall ogillas. Med hjälp av rättens samlade erfarenhet prövas sambandet mellan bevisfakta och åklagartemat. I och med detta kan man säga att säkerheten i slutsatsen beror på hur goda grunder domarna har för sin övertygelse om i målet relevanta samband. Det kan även vägas in hur kvalitén på deras kunskaper och referensramar som använd vid prövningen ser ut. Detta får som konsekvens att säkerheten i slutsatsen inte är absolut, utan relativ, och att domstolarna måsta laborera med en felmarginal. Målet med en brottmålsprocess är att utröna sanningen om ett påstått brott, men möjligheterna att uppnå detta mål är i praktiken begränsade. Den tes som skall prövas är en kvalificering av det inträffade såsom ett straffbart beteende. Detta betyder att det dels ligger ett politiskt beslut bakom betecknandet av beteendet såsom moraliskt klandervärt och att bedömningen vid åtal och, de förmodligen påverkas av lojaliteten med denna ståndpunkt, dels att kvalificeringen ofta bygger på värderingsmöjligheter och därmed ger utrymme för en viss grad av skönsmässighet. Det är därför inte säkert att slutsatsen om rörande brott blir densamma för alla domare, även om samtliga bedömare kan bli överens om vilka omständigheter som föreligger, då värderingar påverkar tolkningen av fakta. En annan bidragande faktor till att möjligheten av utröna sanningen är begränsad är att det sällan finns tillräckligt med information om det påstådda brottet för att ens kunna fastställa fakta på ett fullständigt sätt. Vid värderingen föreligger det sällan optimala förutsättningar som videoinspelning av brottet eller erkännande av gärningsman på brottsplatsen, utan tvärtom kan informationskällorna vara begränsade till de två direkt berörda, till offret och den misstänktes utsagor. Sanningssökandet begränsas ytterligare av att utredarens resurser och av principer som är tillkomna och uppställda till skydd för den tilltalades rättigheter. Vore

24

sanningskravet absolut skulle staten inte sky några medel för att utforska sanningen om varje brott, och obegränsad tid skulle lägga ner för att skaffa ett helt tillförlitligt underlag för bevisprövningen. I verkligheten ser det inte ut så utan en omfattande sortering enligt rättspolitiska prioriteringsprinciper sker där mindre brott läggs ner då de kräver för stora resurser att utreda. Inte ens vid de grövsta brotten finns det alltid möjligheter för utredarna att använda de metoder som vore adekvata om sanningskravet vore absolut. Vad som ytterligare begränsar möjligheten att utvinna den absoluta sanningen ur en process är de begränsade möjligheterna till verifikation. Det är sällan domstolen får reda på om den verkligen dömt rätt eller ej, och därför kan det vara svårt att nå fram till metodutveckling på området. Domarna är i stort sätt hänvisade till sin egen övertygelse om att de kommit till rätt slutsats och det betyder i sin tur risken att fel upprepas är uppenbar. Så länge inget framkommer som ger skäl att rucka på slutsatsen i ett föregående ärende, kan vad som räckte som bevis i ett tidigare mål även räcka i ett senare med liknande omständigheter. 28

4.2 Metoder för bevisvärdering Det finns bl a tre metoder som kan användas vid bevisvärderingen och dessa är tema- och värdemetoden samt metoden om alternativa hypoteser. Skillnaden mellan tema- och värdemetoden är utgångspunkten eller vägen för prövningen. Vid användandet av temametoden prövas sannolikheten för temat givet visst bevis. När värdemetoden används prövar man bevisets styrka givet temat. Sedan räknas temats sannolikhet fram som en produkt av de enskilda bevisens värde.

4.2.1 Temametoden Denna metod kan jämföras med tänkande där man använder en vågskål i vilken man lägger de bevis som talar emot temat på ena sidan, och på den andra sidan lägger men det som talar för. Denna metods bevisvärdering innebär att varje bevisfaktum som tillförts temat, det kan vara för eller emot, jämförs med vad erfarenheten säger om det generella sambandet mellan en sådan omständighet som beviset utgör och det förhållandet som temat beskriver. Vid bedömningen tas sk. hjälpfakta som är relevanta för sannolikhetsbedömningen in, separat eller i kombination med ett eller flera bevisfakta. För varje omständighet som tillförs temat, tillförs också en motsvarande erfarenhetssats rörande omständighetens generella betydelse för temat. Det är genom denna process som sannolikheten för att beviset styrker temat kan uppskattas. Ju fler bevis man kan sätta i relation till temat, ju säkrare blir metoden. För att metoden skall ge resultatet att en misstänkt brottsling skall dömas måste det därför föreligga en så pass omfattande bevisning på den sidan som talar för ett bevistema så att det ej finns något

28

Ibid s 14-17

25

rimligt tvivel att denna icke har begått brottet.29 Diesen har lyft uppmärksammat problemen med denna metod, där han skriver att om det bara föreligger några få/ eller inga bevis som talar emot temat kan konsekvensen bli att den bevisningen som talar för temat får så stor tyngd att det leder till en fällande dom.30

4.2.2 Värdemetoden Bevisvärdemetoden går ut på relationen mellan bevis och tema och ställer sig frågan varför ett visst faktum är belägg för att en händelse inträffat. Det uppställs ett orsakssamband mellan bevis och tema.31 Vid användandet av värdemetoden eftersökt sannolikheten för att ett bevisfaktum bevisar bevistemat. Den händelse som man söker sannolikheten för utgörs av det förhållande att bevisfaktum och bevistema står i ett sådant förhållande till varandra, att bevisfaktumet innefattar bevistemat. Efter en avvägning mellan sannolik kausalitet och den återstående osäkerheten görs helhetsbedömningen. 32

4.2.3 Metoden om alternativa hypoteser Denna metod grundar sig på falsifiering av alternativa hypoteser. Det innebär att värderingen går ut på att bedöma om det uppställda bevistemat utgör den enda rimliga förklaringen till fakta i målet. Ett säkerställande av temat anses finnas när andra förklaringsmöjligheter kan uteslutas. Det är själva bevistemat som utgör objektet för prövningen, vilket innebär att värderingen fokuseras på helheten eller på sammanvägningen av bevis. Metoden går ut på att om åklagaren inte kan styrka sitt gärningspåstående kan inte heller den yrkade rättföljden falla ut. Bevisprövningen bygger på att det är teoretiskt möjligt att falsifiera tesen som även kan benämnas det av part uppställda bevistemat. Rätten uppställer sedan för att bedöma om temat stämmer överens med sanningen, alternativa hypoteser, som är friande varianter av händelsen. Dessa friande varianter omkullkastar temat genom att bilda en annan förklaring. Det krävs inte att alternativet får fullt stöd, eller ens att detta är mer troligt än åklagarens påstående, för att temat skall falla. Det räcker med att den alternativa hypotesen kan vinna något stöd genom fakta i målet för att det skall bli en friande dom i brottmål. Det man med denna metod är ute efter är alltså om det finns något substantiellt stöd för den alternativa hypotesen, vilket medför att åklagartemat inte håller som rättslig förklaring till det som inträffat och åtalet ogillas. Vid brottmål utgår hypotesmodellen från att beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” är uppfyllt. Hypotesmetoden är som bevisprövningsmodell inriktad på motbevisningen eller med andra ord på de omständigheter som står emot temat. Rätten skall gentemot åklagarens tema pröva samtliga de alternativ som finns anledning 29

Ibid s 37ff Diesen s. 12 31 Lindell s. 404 32 Ekelöf s. 30

26

att uppställa utefter vad utredningen sagt. Den tilltalades egen version av det inträffade är i de enklare målen den mest naturliga och närliggande alternativa hypotesen, men den medför dock ingen begränsning av rättens prövning i brottmål. Det betyder att även i de mål där den tilltalade erkänt eller där den dennes utsaga kunnat uteslutas, skall rätten om det behövs eller finns skäl, uppställa friande alternativ och pröva om dessa kan omkullkasta åklagarens tema. Metoden som sådan medför en risk för att värderingen av motsatsbevisningen blir överordnad bedömningen av huvudbevisningen och dess styrka. Därför bör alternativprövningen endast komma i fråga i de fall rätten kunnat konstatera att åklagaren presenterat en bevisning för samtliga delar i gärningspåståendet som är så stark att detta kan anses bevisat. Rätten måste först bedöma om utredningen är tillräckligt omfattande för att tillåta en fullgod bevisprövning och i detta innefattas att utredningskravet är uppfyllt. De skall även bedöma huruvida de kan dra den preliminära slutsatsen att åklagarens bevis räcker för en fällande dom. Det är först efter denna bedömning och process som alternativa förklaringar kan bedömas.33

4.3 Bevisvärdering specifikt vid sexualbrott I fall med speciellt svårt bevisläge som t ex sexualbrottsmål, skattemål och narkotikamål har HD slagit fast att kraven på tillräckliga bevis inte får efterges. Det är bland annat fastslagit i NJA 1980 s. 725 och 1982 s 164, där det även är sagt att det skall stå bortom rimligt tvivel att det aktuella brottet i fråga begåtts på det sätt som åklagaren anger i gärningsbeskrivningen. Åklagarens utrednings- och bevisbörda får inte heller försvagas i dessa fall. Åklagarens uppgift blir att bevisa den brottsliga gärningen vars form uttrycks i lagstiftning, praxis och förarbeten. Den brottsliga gärningen består av en yttre form som kan beskrivas som de formella rekvisiten för vad som är brottsligt. Det finns även en inre form där definitionen av den faktiska innebörden av rekvisiten är avgörande. När definitionen av rekvisiten sker kommer innebörden av begreppen sexualitet, kön eller sexuellt självbestämmande i fråga. Att definiera dessa begrepp har avgörande betydelse när det gäller sexualbrottslagstiftningen och i förlängningen är det dessa definitioner som avgör vad som kommer att utgöra bevis för brottets rekvisit. Exempel på det kan vara att definitionen av den sexuella handlingen i våldtäktsbestämmelsen är föränderlig och har utvidgats och förändrats i lagtexten ett antal gånger sedan brottsbalkens införande. Definitionen av brottsrekvisiten förändras alltså över tiden och påverkas av de attityder som finns i samhället vad gäller kön och sexualitet. Under den rättsliga processen är det dock en rad omständigheter som skall prövas. Det kan vara bedömningen av förekomsten av våld, motstånd eller samtycke. När domstolen tolkas dessa begrepp görs det inte utan influenser utifrån vad gäller officiella och underliggande normer, trots att objektiviteten är det som förespråkas och krävs. Detta gäller bl.a vid domstolens bedömning av den 33

Björkman mfl s. 39-40

27

misstänktes insikt, avsikt och uppfattning. Det kan vara avgörande för bedömningen av bevisningen i fallet vilken objektivt och juridiskt relevant kunskap om verkligheten som används. Här skall objektiviteten och den beprövade erfarenheten vara vägledande och inte domstolens privata värderingar och tyckande. Centralt för hur bedömningen blir, är valet av kunskap och erfarenhet att pröva och värdera bevisen mot. HD har i NJA 1992 s. 446 sagt att ansvarspåståendena grundar sig i sexualbrott i mycket avgörande och hög grad på målsägandens uppgifter och utsaga. I den situationen är det enligt HD inte tillräckligt att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. I dessa fall skall rätten göra en helhetsbedömning av allt som framkommit i målet och därefter göra bedömningen om det kan anses utom allt rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till det brott som han/hon anses begått. Vid bedömningen av kvinnans trovärdighet och hennes utsagas tillförlitlighet skall det enligt processuella principer, värderas gentemot allmänna erfarenhetssatser och ske objektivt och utan inslag av subjektiva värderingar. Vid bestämmandet av brottsrubriceringen är det inte kvinnans beteende före övergreppet eller parternas tidigare relation som skall stå i fokus eller få någon betydelse. Den straffrättsliga bedömningen skall grundas i huruvida offret med våld eller hot om våld utsatts för ett sexuellt övergrepp. I centrum för den rättsliga bedömningen skall gärningsmannens handling och vad som föranlett honom att utföra den stå. Trots detta anges det dock i förarbetena att åklagaren vid förundersökningen skall försöka belysa hela händelseförloppet så fullständigt som möjligt och kan eller ska inte då undvika att även komma in på förhållanden som ligger före det misstänkta övergreppet. Den officiella utgångspunkten vid dagens brottsrubriceringar av ett misstänkt sexualbrott är kvinnan i varje situation har rätt att bestämma över sin egen sexualitet och att hennes nekande till att vilja ha sexuellt umgänge alltid ovillkorligen skall respekteras. Det kan dock i dessa sammanhang uppstå en del frågor och oklarheter då det inte finns ett givet och klart svar. Det kan handla om normalitet, sexualitet och sexuellt självbestämmande, där frågor om vad som är normalt eller ett visst motstånd eller icke motstånd tolkas. Beroende på vem som sitter i domstolen kan dessa värderingar skifta mycket. Det beror på vilket värde som en viss omständighet tillmäts när bevisen skall värderas. Att det kan bli så olika utfall i bedömningen kan bero på domarens allmänna bakgrund, grundläggande synsätt samt andra faktorer som spelar en stor roll. Domaren tolkar genom sina erfarenheter, kunskaper och attityder innebörden av en viss handling, en viss omständighet och en viss utsaga. 34

34

ibid s. 93-97

28

5 Stödbevisning I detta kapitel kommer en fördjupning av det område som jag intresserat mig mest för under mina studier gällande våldtäkt och det är stödbevisnigen och dess betydelse för svensk rätt. Här kommer jag ta upp en del information om vad det är och hur det kan eller bör användas enligt praxis och doktrin. Jag kommer även ta upp två rättsfall som fått en avgörande ställning gällande stödbevisning vid våldtäktsmål för domstolarna och rättsväsendet i övrigt. Efter dessa domar har det nyligen kommit en ny på temat som kan ses som ett förtydligande från HD om vad de redan fastslagit tidigare. Kaldal och Lainpelto har efter denna dom skrivit en intressant artikel om huruvida domen skall ses som ny praxis för sexualbrott eller inte. Denna artikel kommer jag redogöra för i stora drag i kapitlet. Även den senaste SOU:n på området har tagit upp en del om den aktuella domens betydelse och det kommer även det att belysas i slutet av detta kapitel.

5.1 Vad är stödbevisning och hur används det? Det är ovanligt med renodlade utsagemål, mål som enbart baseras på målsägandeutsaga samt den tilltalades uppgifter. Stöd till de hördas versioner tillkommer oftast angående själva händelseförloppet genom att t ex anhöriga kan vittna om blåmärken på målsäganden samt om dennes hälsotillstånd vid olika tidpunkter. Det kan även vara vittnesmål angående den tilltalades alkoholkonsumtion och hur han/hon agerar i samband med det, eller andra uppgifter som kan vara av betydelse för målet och bevisningen. Det är denna typ av vittnesmål som kallas stödbevisning. 35 Men de finns som bekant de situationer där det endast finns ord- mot-ord och inga vittnen till själva händelsen finns. Inga synliga skador kan heller fastställas som tecken på ett sexuellt övergrepp men även i de fallen är det dock vanligt att målsäganden har berättat om händelseförloppet för någon annan, oftast en närstående. Stödet och värdet för målsägandeberättelsen höjs om han eller hon berättat om händelse för någon annan och denne sen kan bekräfta uppgifter som lämnats för rätten. Denna typ uppgifter ger stöd åt utsagan och blir som ovan sagts stödbevisning. Finns det då även vittnesuppgifter som utgör bevisfaktum, eller om stöd åt utsagan kan ges från mer än en målsägande som bekräftar varandras uppgifter, får den ännu högre bevisvärde.36 Svagheter i en målsägandeutsaga skall kunna kompenseras med stödbevisning. Dessa svagheter kan avse detaljer eller tidpunkt. Målsägandeutsagan måste vara förenlig med samtliga fakta i målet för att kunna räcka som full bevisning37 Det finns i svensk rätt inget formellt 35

Schelin s. 40 Ibid s. 173 37 Kaldal och Sutorius s,. 60ff 36

29

krav på att stödbevisnig i sexualbrottsmål, men den fyller oftast en funktion som stöd vid bedömningen av en utsagas bevisvärde. 38 Det finns inte heller klart definierat exakt vad som menas med stödbevisning, men dess funktion är att ge stöd åt huvudbevisningen. Därför kan man säga att den utgör en del av åklagarens huvudbevis. Diesens definition av begreppet är att det är samverkande som vanligen förekommer som svaga bevisfakta eller indicier. Det kan t ex vara skador som är svårtolkade. 39 I praxis har det beskrivits som om i stort sett alla omständigheter som har betydelse i fallet har accepterats som stödbevisning. Det kan även vara frågan om svagare hjälpfakta som får funktionen som stödbevisning. Exempel på praxis som tar upp vad som kan vara stödbevisning är NJA 1988 s 40, 1991 s 83 och 1992 s 446 samt 2005 s 217,där det sägs att stödbevisning kan vara teknisk och/eller medicinsk bevisning där konstaterade skador är omnämnt. Det kan också vara fynd i samband med gynekologiska undersökningar som kan ge stöd åt målsägandens utsaga. Schelin efterfrågar någon form av definition på vilka krav som skall finnas på stödbevisningen, då hon menar att det är viktigt att det står klart. Hon menar att om domstolen ställer för stora krav på stödbevisningen, kommer målsäganden som redan har en svag position, ha väldigt små möjligheter att få upprättelse i rättsprocessen. Det finns en risk att processerna blir mer krävande och omfattande, där åklagarna blir tvungna att kalla fler vittnen som i sig har en marginell betydelse, men som krävs för att kravet på stödbevisning skall vara uppfyllt. 40 Christian Diesen har i sin artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i tagit upp detta ämne och menar att HD:s praxis säger att det i sexualbrottsmål i praktiken alltid skall krävas stödbevisning i form av samverkande bevisfakta för att åtal skall väckas. Detta gäller enligt honom åtminstone när det gäller barn, och då speciellt vid videoupptagningar. Han menar vidare att detta är åklagarnas tolkning av HD:s praxis och de verkar följa den. 41 Även HD:s ordförande Bo Svensson har varit med i debatten angående stödbevisningens betydelse och menar i sin artikel ”Felaktigt dömda? – några synpunkter med anledning av en rapport från JK:s rättsäkerhetsprojekt”, att rättsfallet NJA 2005 s 712 i praxis skall tolkas som ett fastslagande att stödbevisning alltid krävs i sexualbrottsmål om ingen annan bevisning föreligger. Han menar att HD i detta rättsfall stramat upp bevisvärderingen genom att som regel kräva att målsägandens berättelse skall styrkas genom någon form av stödbevisning. Detta är ett krav för att domstolen skall kunna meddela fällande dom. Han säger inget om huruvida detta skall vara en huvudregel, men på det sätt han skriver kan man anta att det är så han menar. Svensson preciserar inte vilka krav som skall ställas på stödbevisning, utan säger bara att det skall vara någon form av stödbevisning. 42

38

Ibid s. 40 Diesen s. 228 40 Schelin s. 41 41 Diesen i JT s. 241 42 Svensson s. 375ff. 39

30

5.2 Avgörande praxis avseende stödbevisning I detta avsnitt har jag valt att ta upp rättsfallen NJA 1991 s. 83 samt NJA 2005 s. 712 då de är de mest omskrivna och erkända praxis på området. Vi har dessutom haft de uppe i samband med undervisningen på sexualbrott, dels under grundkursen, men även under fördjupningskurserna jag deltagit i. Litteraturen som jag studerat inför examensarbete tar även samtliga dessa upp rättsfallen som exempel på hur HD dömt gällande stödbevisning.

5.2.1 NJA 1991 s. 83 TR Åklagaren väckte åtal för våldtäkt, misshandel och olaga hot i Trelleborgs TR. Enligt åtalet hade R.T, vid upprepade tillfällen misshandlat och våldtagit sin sambo H.H. Han var även åtalad för att, vid ett tillfälle misshandlat hennes mamma och syster genom att utdela slag med lillfingersidan på handen. R.T förnekar gärningarna och menar att hans och H.H:s liv tillsammans var perfekt, speciellt samlivet. Paret träffades på en fest där de även blev tillsammans. Året därpå föddes deras första gemensamma dotter. R.Thade redan från början svårt att bli accepterad av sina svärföräldrar. Kort efter att de ingått äktenskap märkte H.H att R.T hade problem med alkoholen. H.H påstod att R.T våldförde sig på henne i onyktert tillstånd. Detta ledde till att de sökte hjälp hos familjerådgivningen i staden där de bodde, men det visade inget resultat och de skildes. Ganska snart efter skilsmässan sökte R.T upp H.H igen och ville träffas. H.H var först tveksam med tanke på vad som skett under äktenskapet med hon tyckte om honom blev de tillsammans igen. R.T startade eget inom fiskeribranschen och H.H arbetade mindre på sitt jobb för att hjälpa honom. Ganska snart upptäckte H.H att R.T fortfarande hade problem med alkoholen. De kontaktade läkare och R.T provade ett antal olika alternativ för att bli av med missbruket, men inte lyckats. Fiskeriföretaget de hade gick dåligt och skulderna steg. R.T kunde enligt H.H brusa upp för minsta småsak. Det var under en semesterresa anförtrodde H.H sin mamma och syster att R.T slog och våldtog henne. Detta resulterade att mamman och systern åkte en dryg månad senare åkte hem till paret för att hämta H.H och deras nu två barn. Vid tillfället var R.T berusad och påståtts ha slagit mamman och systern med handens lillfingersida. Det uppstod bråk och de ringde polisen som kom och hämtade R.T. Det var vid det tillfället som H.H, anmälde R.T för våldtäkt och misshandel och menade att hon blivit misshandlad av R.T två-tre gånger i veckan under hela deras relation. Några dagar efter anmälan kom ytterligare en med anklagelser om flertalet våldtäkter. Det är parternas utsagor som kommer att utgöra bevisningen i målet. Det finns även stödbevisning i form av vittnen som berättar om R.T:s alkoholvanor samt mammans och systerns berättelse

31

av vad H.H anförtrott dem. Det finns inga vittnen till övergreppen och heller ingen teknisk bevisning. I bedömningen har det varit avgörande vilken tilltro som kunde sättas till H.H:s uppgifter. TR menar att den berättelse H.H framfört inte kunde karaktäriseras som vare sig sammanhängande, klar eller detaljerad. Hennes uttalanden har varit vaga och generellt hållna. Det har endast varit i ett fåtal fall har hon kunnat närmare redogöra för och beskriva vad hon påstått inträffat. TR påpekade även att hon flera gånger ändrat sina uppgifter. Särskilt anmärkningsvärt ansåg TR det vara att hon inte har kunnat precisera ett enda våldtäktstillfälle, och att vid de tillfällen H.H skulle berätta om ett tillfälle då övergrepp skett, istället endast talat om händelser när R.T varit berusad. Slutligen menade TR även att det fanns punkter i hennes berättelse som verkade svårförklarliga och som kunde ge anledning betvivla att de riktigt återgett vad som inträffat. Samtidigt menade TR i sin bedömning att H.H. berättat på ett påfallande trovärdigt och levande sätt. De påpekade att hon flera gånger fallit i gråt. Efter vad som framgått om H.H som person angås rätten Inte att det var oförklarligt att hon har haft svårt att i precisa ordalag redogöra för sexuella handlingar. Att hennes uppgifter helt har saknat överdrifter var något de vidare uppmärksammade och menade att intrycket snarare varit det att hon i själva verket underlåtit att tala om vissa händelser som kunnat styrka åtalet. Det fanns inte heller något beaktansvärt skäl för henne hitta på dessa anklagelser mot R.T menade TR. Av allt att döma hade hon helst velat slippa rättegången menade TR. Försvaret frågade sig varför H.H. inte lämnat R.T. om denne nu verkligen utsatt henne för allvarliga övergrepp. Det bedömde TR som naturligt då H.H hotats av R.T flera gånger att han skulle döda henne och deras två barn. Även det faktum att hon hela tiden hoppats att relationen skulle bli bättre var en faktor till varför hon inte lämnade. Försvaret frågade sig även varför mamman och systern inte direkt ingripit när de fick reda på vad R.T gjorde mot H.H, men TR menade att mot det kunde med giltiga skäl invändas att de fått uppgifterna i förtroende samt att de slutligen trots allt ingripit. TR kom även fram till att H.H:s uppgifter vunnit visst stöd av övrig utredning. H.H:s mamma hade t ex omvittnat att hon vid något tillfälle sett två strypmärken på sin dotters hals men att hon inte fått någon rimlig förklaring till dessa. Även R.T:s problem med sin affärsverksamget och spritmissbruket ansåg man utgöra ett mönster för att även övergrepp var möjliga. TR fann att det icke kan rådde någon tvekan om att H.H:s trovärdighet och att hennes uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen framför R.T:s version. Däremot var de inte lika säkra på om hennes uppgifter också var så detaljerade att det kunde anses klarlagt att R.T gjort sig skyldig till det gärningar åklagaren påstått. I betydelse för den bedömningen tog TR främst upp att H.H. inte har förmått redogöra för vilket slags våld eller hot som förekommit vid våldtäkterna, utom i två avseenden: händelsen med kudden och låsningen av hennes armar. I övrigt har det i själva verket nästan enbart rört sig om rena påståenden om våldtäkt från hennes sida. I det sammanhanget noterade även TR att H.H påpekat att något egentligt våld aldrig förekommit i samband

32

med de sexuella övergreppen. TR ansåg att det sagda hade ett högt värde i bedömningen av R.T:s uppsåt, om han verkligen insett att det var genom våld och hot som han tilltvingat sig samlag eftersom paret även haft normalt sexuellt umgänge samt det faktum att han var berusad varje gång. Bevisningen av åtalet om våldtäkterna lade åklagaren fram genom H.H:s berättelse. Enligt denne hade R.T vid ett tillfälle tilltvingat sig samlag genom att hålla en kudde över H.H:s huvud. Enligt utsagan hade hon gått och lagt sig när han kom in i sovrummet. Han gjorde närmanden, men hon sade att hon inte ville och började gråta och skrika. Trots detta tog han då en kudde och höll över huvudet på henne och genomförde samlaget. En annan gång låste R.T armarna på H.H och tilltvingade sig samlag då inte kunde göra motstånd. Eftersom paret under denna tid även hade normalt sexuellt umgänge menar TR att det kan hållas för visst att R.T insåg samlagen inte kom till på frivillig basis, utan tilltvingades genom våld. TR menar att det fanns mycket som talade för att övergreppen varit mer omfattande än vad som framkommit men på grund av svagheten i berättelserna och förundersökningens brist på tid, kan det dock inte anses klarlagt. Domslut. TR:n dömde R.T. misshandel, grov misshandel, olaga hot och våldtäkt till fängelse 1 år 6 mån.

HovR Båda parter överklagade och talan fullföljdes i HovR. R.T nekade brott även här. Åklagaren yrkade på att skärpa fängelsestraffet. Åtalet vad gällde våldtäkterna byggde i huvudsak på de uppgifter som H.H. har lämnat. R.T:s inställning och utsaga var den samma som i TR: En avgörande fråga för HovR mot denna bakgrund kom att bli att, bedöma vilken av deras versioner som återger de verkliga förhållandena. Denna fråga bedömer HovR:n enligt följande. Det lades stor vikt vid R.T:s alkoholvanor och hans beteende i samband med intagande av alkohol. H.H menade att hans personlighet helt och hållet ändrades genom att han blev aggressiv och var svår att få kontakt med, till skillnad från i nyktert tillstånd då han var snäll och skötsam. HovR kom i sin utredning fram till att R.T var en alkoholist, och hade varit så under hela äktenskapet. Alkoholkonsumtionen bekräftas av vittnen som utgörs av b la H.H:s mamma och syster samt en före detta granne till R.T och H.H. HovR gjorde bedömningen att R.T:s alkoholvanor inte kunde tolkas på annat sätt än att han trots sina försök till avhållsamhet inte lyckats, och att han har försökt dölja detta för sin omgivning. Det ansågs ställt utom varje rimligt tvivel att han förtärt alkoholhaltiga drycker i en långt större utsträckning än han har velat medge. HovR ansåg inte heller att det verkat som om R.T är främmande för att ta till våld i berusat tillstånd, precis som H.H berättat om. Försvaret påpekade även i HovR på flera omständigheter som de ansåg skulle förringa tillförlitligheten av H.H:s uppgifter. Omständigheterna var de samma som i TR där de tog upp att H.H inte lämnat R.T efter att han utsatt henne för allvarliga övergrepp, samt att H.H haft normalt sexuellt umgänge med R.T under perioden för övergreppen. De påpekade även att H.H:s mamma och syster underlåtit att anmäla trots att de visste att övergrepp skedde samt att H.H verkat ha en rigorös inställning till alkohol och att det skulle färgat hennes inställning till det. Slutligen menade

33

försvaret att H.H:s uttalanden varit präglade av viss obestämdhet och brist på konkretion. HovR gjorde en sammantagen bedömning av försvarets påståenden och bevisningen i målet och fann att H.H:s uppgifter var mer trovärdiga än R.T:s och skulle därför ligga till grund för prövningen. Trots det tog även HovR upp att H.H.s utsagda präglats av en viss vaghet, och hon har inte kunnat närmare precisera varje särskilda våldstillfälle, eller tiden för dem. Detta kan precis som hon själv sagt bero på att hon utsatts under en lång tid och övergreppen har sett i stort sett likadana ut varje gång. Men HovR menar ändå att denna vaghet skall spela in vid bedömningen av vad som är utrett i fallet. HovR fann med utgångspunkt från det att ansvarspåståendena för misshandel var utredda, men inte var av den allvarligare graden. Vad gällde våldtäktspåståendena kom HovR fram till att även de var utredda och belagda och ändrade TR:ns dom till fängelse i 3 år och 6 mån.

HD HD meddelade prövningstillstånd vad gällde åtalen om misshandel och våldtäkt samt påföljdsbestämningen och skadestånd till H.H. R.T yrkade att HD skulle ogilla åtalet, alternativt ändra påföljden. Riksåklagaren och H.H bestred ändring. I HD hördes H.H, och R.T på nytt och berättelserna överensstämde i stort med vad som kommit fram i TR och HovR. H.H gjorde några tillägg och preciseringar till sin utsaga. HD konstaterade att ansvarspåståendena grundar sig på H.H:s uppgifter vilket ofta är fallet när det gäller aktuell brottslighet, där det inte finns insyn, direkta vittnesuppgifter eller någon teknisk bevisning. Detta menar HD inte hindrar att bevisningen ändå kan anses tillräcklig för en fällande dom. För att detta skall ske skall domstolen funnit det ställt utom rimligt tvivel att den åtalade gjort sig skyldig till det han åtalats för. I det aktuella fallet är det frågan om H.H:s trovärdighet som blir avgörande. Riksåklagarens framförda omständighet till stöd för utsagan att H.H vid ett tillfälle fått ett blåmärke på övre delen av vänster arm kan inte styrkas av någon läkarundersökning eller någon annan utredning om skadan, och kan därför inte ge någon ytterligare tilltro till H.H:s utsaga. Samma bedömning görs av ett av riksåklagaren påstått strypmärke på halsen där utredning saknas, och vittnen bedömt det som olika saker. Vid frågan om sanningshalten i utsagan har HD beaktat det faktum att H.H för sin mamma och syster berättat om R.T:s misshandel och våldtäkter på henne. Hon har lämnat en övertygande förklaring till varför hon valde att berätta just vid det tillfället, under deras resa till Bulgarien. HD ansåg att H.H. har lämnat en lång och i sina detaljer sammanhängande berättelse. Sättet hon lämnat uppgifterna på ger ett trovärdigt intryck. Berättelsen stämmer i alla väsentliga avseenden väl överens med de uppgifter som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. Att H.H gjort tillägg och förtydliganden i HD har hon förklarat med att upplevelserna varit sådana att hon försökt förtränga dem och att det tagit fram tills förhandlingen i HD tills hon kunnat erinra sig och placera vissa händelser i tid. H.H. har givit rimliga förklaringar i de delar där hennes uppgifter har satts i fråga. HD finner inte något beaktansvärt skäl till att HH skulle

34

beljuga R.T och tillvita honom dessa brott. Det har inte heller kommit fram några felaktiga uppgifter från H.H i förundersökning och förhandlingar. Efter övervägande av det av HD anförda och vad utredningen i övrigt visat fann HD att H.H:s utsaga måste anses trovärdig, och att påstådda våldtäkter och misshandel inträffat. Det kunde därför inte styrka att det skett i den omfattning som åtalet avsåg. Genom de detaljerade uppgifter H.H lämnat fann HD det utrett att R.T vid fyra tillfällen med våld tilltvingat sig samlag. De övrigt påstådda sexuella övergreppen H.H inte kunnat lämna några preciserade uppgifter om tidpunkt och antal, och bedömningen har försvårats av att H.H under perioden haft frivilliga samlag med R.T. Trots detta bedöms H.H:s uppgifter sådana att det är ställt utom rimligt tvivel att under den avsedda perioden åtminstone vid några tillfällen utöver de fyra tidigare angivna våldtäkt skett. HD ändrade HovR:ns domslut endast på så sätt att påföljden bestäms till fängelse 3 år.

5.2.2 NJA 2005 s. 712 TR Åklagaren väckte talan om ansvar för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt, grov fridskränkning och misshandel vid Huddinge tingsrätt. Enligt åtalet hade L.G vid ett stort antal tillfällen låtit barnen bevittna hur han misshandlat och hotat deras mamma. L.G var även åtalad för att vid flera tillfällen hotat barnen till livet, ofredat och misshandlat dem, samt vid upprepade tillfällen våldtagit C.G. (hustrun) genom att med våld tvingat henne till samlag. Våldet har bestått i att L.G. tagit tag i henne bakifrån, lagt henne på sängen där han med sin kroppstyngd hållit fast henne, slitit av henne byxorna, utdelat flera slag mot hennes kropp och därefter tryckt en kudde över hennes ansikte under det att han genomfört samlaget. L.G har även begått brottsliga gärningar mot sönerna, vilka gärningar var och en utgjort led i en upprepad kränkning av deras integritet och har varit ägnade att allvarligt skada deras självkänsla. L.G. och C.G. var gifta var gifta och hade tillsammans barnen T.G., F.G. och S.G. de bodde tillsammans i en villa, där fram till något år innan förhandlingen även C.G.s dotter K.D bodde. Under äktenskapet var C.G hemma med barnen och L.G arbetade. Det har från båda parter framkommit att C.G. har alkoholproblem. Detta har bekräftats av alla i familjen, och det har också framkommit att det varit bråk mellan L.G och CG, vilka enligt barnen oftast ägt rum när hon varit påverkad. Angående åtalspunkterna om våldtäkt och grov kvinnofridskränkning framkom två helt skilda versioner där den enda gemensamma nämnaren har varit de gräl som makarna haft. L.G har sagt att upprinnelserna till alla bråk har varit C.G:s alkoholproblem och hennes därmed sammanhängande provokativa sätt. Han menade att det är hon som startar bråken genom att skrika och bråka och kalla honom nedsättande tillmälen. När hon väl börjat bråka slutar hon inte, och L.G varit tvungen be barnen hjälpa honom att ta bort henne. L.G, menade att han 35

aldrig slagit vare sig C.G eller barnen och förstod inte varför hon påstår det. C.G, hade en helt annan förklaring till varför de börjar bråka. Hon medgav att hon har alkoholproblem men menade inte att de är orsaken till bråken. Hon menade snarare att hon börjat dricka på grund av L.G:s behandling av henne och barnen, vilken pågått under många år. Även L.G hade under åtskilliga av dessa tillfällen varit starkt berusad. Våldet hade varit vid ca två tillfällen i månaden, och oftast har det varit slag med öppen hand mot hennes ansikte men vid ett stort antal tillfällen har han också knuffat omkull henne så att hon slagit sig mot element, möbler eller golv. Även knytslag och sparkar från L.G hade förekommit. Eftersom det är vid så många tillfällen som våldet och sexuella övergreppen skett hade hon, förutom några tillfällen haft svårt att skilja dem åt och berätta närmare om varje specifik händelse mer ingående. C.G berättade att LG vid flera tillfällen inte respekterat hennes nej till sexuella aktiviteter utan ansett att detta var hans rätt. Vid några tillfällen har barnen då kommit in i sovrummet för att sära på dem, men L.G har antingen sparkat dem eller slängt ut barnen. I och med detta har C.G slutat säga nej då hon inte vill att barnen skall behöva se och vara med om detta. Också dessa tillfällen har hon haft svårt att skilja från varandra men har dock, bland annat på grund av att L.G. tryckte en kudde över hennes ansikte, kunnat berätta om det övergrepp som behandlats i en av åtalspunkterna. TR gjorde bedömningen att om C.G:s version läggs till grund för tingsrättens prövning skulle det innebära att åtalet mot L.G. under dessa punkter i huvudsak skulle anses styrkt. Därför var det av största betydelse att avgöra vilken tilltro som kan sättas till CG:s uppgifter så hennes berättelser kan läggas till grund för rättens fortsatta prövning. TR sade att berättelsen är sammanhängande, klar och detaljerad. C.G hade inte i någon väsenlig del heller frångått de uppgifter hon lämnat under förundersökningen. De fann heller inget beaktansvärt skäl till att C.G skulle beljuga L.G med dessa uppgifter om påstådda brottsliga gärningar. Trovärdigheten för C.G:s berättelse var hög med hänvisning till den mängd smådetaljer, kringomständigheter som hon hade till stöd för sitt minne. Dessa detaljer tydde på att det hon berättat är självupplevt, och det förefallet inte sannolikt att det skulle vara fantasier. C.G:s berättelse fick även stöd av övrig åberopad bevisning. Att C.G berättat för sin mamma och syster hur hon haft det hemma, och dessa uppgifter överensstämmer med vad de vittnat om, talade för att C.G under en längre tid berättat för dem hur hon hade det hemma. Ett betydligt större stöd fick C.G:s berättelse av det barnen uppgett under polisförhören. De berättade hur de sett pappa och mamma bråka med varandra, och ur de försökt få dem att avbryta och sluta med bråken.. De har också sagt att L.G brukat våld mot C.G med både slag och dragningar i håret. Samtliga barn vittnade om att bråken en eller två gånger i månaden. Detta medförde att C.G:s berättelse var styrkt vad gäller det och förtjänar tilltro. Med hänsyn till vad som sålunda anförts förtjänar C.G:s berättelse tilltro i sådan grad att den kan beaktas vid bedömningen.. Angående åtalet om grov fridskränkning gjorde TR bedömningen, att beträffande trovärdigheten och tillförlitligheten i lämnade utsagor gör tingsrätten samma överväganden som under tidigare åtalspunkter. Även vid

36

denna åtalspunkt hade barnen berättat vad deras pappa skulle gjort mot dem själva och deras mamma, även om de vill tona ner det. Mot bakgrund av den trovärdighet och tillförlitlighet TR funnit hos C.G. och med beaktande av det intryck tingsrätten fått av barnens vilja att tona ned händelser riktade mot dem själva fann TR att de uppgifter C.G. lämnat i huvudsak skall läggas till grund för den fortsatta prövningen. TR gjorde den sammantagna bedömningen att det var ställt utom rimligt tvivel att L.G gjort sig skyldig till det åklagaren lagt honom till last för under samtliga åtalspunkter, och skulle bedömas på det sätt åklagaren gjort. TR:s domslut blir fängelse i tre år och 6 månader.

HovR I HovR yrkade åklagaren L.G. skulle dömas till ett längre fängelsestraff än det som tingsrätten hade dömt ut. L.G. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet och lämna framställda skadeståndsanspråk utan bifall. C.G, och barnen yrkade helt bifall avseende skadeståndsyrkandena från TR. HovR gjorde bedömningen att vad som framkommit där inte föranledde dem att i fråga om åtalet för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och misshandel göra någon annan bedömning beträffande skuld och rubricering än den som TR hade gjort. Åtalet om grov fridskränkning fick även den samma bedömning med undantag från en punkt under åtalspunkten (fanns 6 punkter). HovR uttalade att tolkningen av en straffbestämmelse alltid måste ske restriktivt. Det finns inget stöd i praxis, lag eller förarbeten, för att en person( i detta fall barnen) som bevittnat brott, därigenom blivit straffrättsligt ofredad, vilket den punkten gick ut på. Däremot fastlog HovR att de övriga gärningar som L.G. har befunnits skyldig till under åtalspunkten ändå är tillräckliga för att de sammantagna skall bedömas som grov fridskränkning. HovR fastlog TR:s dom.

HD HD gjorde uttalandet att grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning är brott som grundas på enskilda, preciserade gärningar som i sig är straffbelagda. För straffansvar krävs att var och en av dessa gärningar utgjort led i en upprepad kränkning av den utsattes integritet och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla och hänvisar till 4 kap. 4 a § BrB. De hänvisade även till NJA 2004 s. 437, där HD fastslagit att kan det till grund för en fällande dom vara godtagbart att, förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, lägga gärningar av likartat slag som begåtts under en viss tidsperiod och där det hålls mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssätt för respektive gärning. HD sa vidare att parterna under förhören i stort sett lämnat samma berättelser som i TR och menade att av särskild betydelse för prövningen av frågan om L.G. begått de brott som han nu ställts till ansvar för var vilken tilltro som kan fästas till C.G:s uppgifter. L.G. hade i HD till 37

stöd för att hon inte är trovärdig åberopat ett utlåtande av överläkare där denne uttalat sig i allmänhet om alkoholisters bristande trovärdighet. Dessa uttalanden ansåg HD inte kan sammankopplas till C.G med då det inte förekommit någon sådan undersökning på henne. C.G. däremot hade under förhöret lämnat en utförlig berättelse, där hon berättat uppenbart påverkad av situationen och har vid flera tillfällen gråtit under berättandet. Hänvisning gjordes till TR:s uttalande om trovärdigheten av hennes berättelse bl.a. mot bakgrund av den mängd detaljer som hon har haft till stöd för sitt minne och som tyder på att det hon berättat är självupplevt. Åtalspunkterna stöddes ytterligare av sönernas åberopade vittnesbevisning samt uppvisade rättsintyg. Vid en samlad bedömning finn det HD styrkt att L.G. utövat det våld och det hot som påstås i åtalspunkterna 1 och 3 vilket är kvinnofridskränkning och fridskränkning. Angående åtalet för våldtäkt saknades den stora detaljrikedom som hennes uppgifter om övriga övergrepp haft. C.G, hade inte kunnat placera händelsen i tiden, men mindes det ändå särskilt, då L.G placerade en kudde över henne ansikte under en dryg minut för att slippa höra hennes protester. HD uttalade vidare att det i denna typ av fall ofta saknas vittnesiakttagelser och teknisk bevisning, men hänvisade till NJA 1991 s 83 där det fastslogs att detta inte hindrar att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för fällande dom. I det nämnda fallet fanns stödbevisning bl.a. i form av uppgifter som kvinnan lämnat till sin mor och sin syster. Någon stödbevisning av det slaget fanns inte i förevarande mål när det gällde den påstådda våldtäkten. C.G hade för sin väninna berättat att hon inte får vara ifred sexuellt för L.G, vilket väninnan vittnat om, men detta i sig menade HD inte behövde visa att våldtäkt skulle skett. Så i åtalet gällande våldtäkt var det endast C.G:s egna uppgifter som fanns i utredningen, vilka i och för sig hade hög trovärdighet. HD menade ändå att avsaknaden av stödbevisning i förening med den stora vagheten i tidsangivelsen för det påstådda brottet ledde till slutsatsen att det inte kunde anses vara ställt utom rimligt tvivel att L.G. gjort sig skyldig till den påstådda våldtäkten. Åtalet för våldtäkt lämnades därför utan bifall. I åtalet om misshandel gjorde HD samma bedömning som TR och HovR och L.G dömdes därför för enligt åtalet. HD ändrade vad HovR kommit fram till i ansvardelen som gällde våldtäkt, där åtalet ogillades, och påföljden blir fängelse i 2 år och 6 mån.

5.3 Har det kommit ny praxis för stödbevisning? Det har förekommit en återkommande diskussion om bevisningsfrågorna efter Svea HovR:s dom i mål B 3806-07 (Stureplansprofilerna) och NJA 2005 s. 712. Diskussionen har handlat om vad det är som krävs för att beviskravet skall vara uppfyllt, och särskilt hur domstolen skall bedöma behovet av stödbevisning. NJA 2005 s 712 ledde till ogillande av våldtäktsåtalet där motiveringen var bristen på stödbevisning där utsagan ansågs vara detaljfattig när det gällde tidsangivelsen för gärningen. Trots det hänvisade HD till NJA 1991 s. 83 där våldtäktsåtalet bifölls eftersom målsägandens utsaga fick stöd av att hon berättat om händelserna för sin

38

mamma och syster, och den stödbevisningen var tillsammans med utsagan tillräcklig för fällande dom. Det kan genom denna ändring i utfall tolkas som om 2005 år fall är ett förtydligande av kravet på utsagans tillförlitlighet. 43 Efter denna dom har det inom rättsväsendet efterlysts fler HD-prejudikat på området, vilket bl.a framfördes av Bo Svensson i hans artikel ”Felaktigt dömda? – några synpunkter med anledning av en rapport från JK:s rättsäkerhetsprojekt”. 44De efterlysta domarna har nu kommit i form av NJA 2009 s 447 I och II vilka redovisas här nedanför.

5.3.1 NJA 2009 s. 447 I och II I TR Allmän åklagare väckte åtal för våldtäkt enligt 6 kap. 1§ BrB vid Vänersborgs tingsrätt Enligt åtalet hade Y.A. i en väns lägenhet genom våld och hot om våld tvingat A till samlag. Våldet och hotet har bestått däri att Y.A. knuffat in A i lägenhetens toalett, låst dörren och därefter tagit ett tag med sin ena hand om hennes mun, hållit en kniv mot henne och mot hennes hals samtidigt som han tagit av henne kläder och tvingat henne att klä av sig. Samlag har skett genom att A tvingats suga på Y.A:s penis, genom att Y.A. genomfört ett vaginalt samlag med henne och genom att han försökt tränga in eller trängt in med sin penis i A:s analöppning. Y.A. har därefter i vardagsrummet genomfört ett vaginalt samlag med A. Y.A förnekade brott men vitsordade att de haft sex med vandra som de var överens om. Förhör hölls med A och Y.A. Det hölls även vittnesförhör med U.A. och polismannen D.J. samt A.M. Åklagaren har åberopade den skriftliga bevisning som anges i stämningsansökan, dvs. uppspelning av inspelat samtal mellan målsäganden och larmoperatör, protokoll över brottsplatsundersökning och rättsintyg. A och Y.A kände inte varandra sedan tidigare men träffades genom gemensamma bekanta utanför en restaurang en sen kväll och började prata. Båda parter kommer från Somalia. Utanför restaurangen kom de tillsammans med bl. a A:s vän U.A i bråk med några andra män och Y.A, A och U.A gick därifrån, där U.A gick åt ett annat håll än de två andra. Målsäganden och Y.A. gick till A.M:s studentlägenhet på Karlstorpsvägen. De redovisade helt olika uppgifter om skälet till att målsäganden följde med till lägenheten. A.M. låg och sov i lägenheten. Sängen var placerad längs med väggen till lägenhetens badrum. I badrummet förekom samlag och oralsex mellan målsäganden och Y.A. Y.A. bad därefter A.M. att gå ut en stund, vilket denne gjorde. Under tiden A.M. var ute förekom samlag mellan Y.A. och målsäganden i A.M:s säng. Målsäganden har påstått att Y.A. tilltvingade sig sex med henne med en kniv mot hennes hals, medan Y.A. 43 44

Kaldal och Lainpelto s. 95 ff Svensson s. 375ff

39

har påstått att de båda var överens om att ha sex med varandra. När A.M. återkom till lägenheten visade det sig att målsäganden och A.M. kände igen varandra sedan tidigare. Innan målsäganden lämnade lägenheten skickade hon ett sms med texten "Hej" till Y.A:s mobiltelefon. Sedan hon lämnat lägenheten skickade hon ett sms till en kamrat och bad kamraten ringa omedelbart. Strax därpå skickade hon ytterligare ett sms till kamraten där hon skrev att hon blivit våldtagen. Senare på natten ringde hon 112 (SOS Alarm) och anmälde att hon blivit våldtagen. Polisen ankom till henne några minuter senare. Målsägandens kläder var då våta. Målsäganden medtogs till polishuset och förhördes. Hon fördes därefter till lasarett för rättsmedicinsk undersökning. Hon lämnade för den undersökande läkaren en redogörelse enligt vilken hon blivit våldtagen av en somalisk man såväl vaginalt som analt samt tvingad även till oralsex. I utlåtandet fanns antecknat bl.a. att målsäganden under undersökningen varit upprörd och ledsen, att hon gett ett adekvat intryck och lämnat en trovärdig redogörelse för händelseförloppet. I utlåtandet fanns vidare antecknat att målsäganden inte visat några säkra tecken till yttre våld på hudkostymen generellt, att hon varit påtagligt öm i hårbotten och att hon uppvisat intensiv smärta vid undersökning av anus och yttre delen av ändtarmen. Den undersökande läkaren hade vidare i intyget antecknat att det på grund av att målsäganden är mörkhyad kan vara svårt att observera eventuella blåmärken. Vid husrannsakan i den aktuella lägenheten morgonen efter påträffades en bestickkniv i en låda i köket och en likadan kniv på ett bord som stod nära fotändan av A.M:s säng. Några andra knivar påträffades inte i lägenheten. Kniven som påträffades på bordet undersöktess vid SKL. SKL konstaterade vid undersökningen att det på kniven inte påträffats DNA som kommer från målsäganden eller Y.A. Den andra kniven som påträffades i lägenheten har inte undersökts. På golvet i badrummet påträffades ett örhänge som tillhörde målsäganden. TR gjorde bedömningen att A:s och Y.A:s uppgifter var i väsentliga avseenden motstridiga. De menade att Y.A:s uppgifter skulle godtas om de inte vederlades av utredningen. Utredningen bestod till övervägande del av Y.A:s och målsägandens berättelser. A.M:s uppgifter ansågs i allt väsentligt överensstämmande med eller väl förenliga med de uppgifter Y.A. har lämnat. TR konstaterade dock att han inte har sett de sexuella handlingarna mellan målsäganden och Y.A. samt att han dessutom, som kamrat till Y.A., kunde ha intresse av att lämna för denne fördelaktiga uppgifter. Det anförda kom att beaktas vid värderingen av hans uppgifter. TR konstaterade därefter att A, så vitt framgått, saknade rimligt motiv att beljuga Y.A. TR ansåg att A lämnade en mycket detaljerad och nyanserad redogörelse. Hon berättade på ett till synes måttfullt men ändå känslofullt sätt. Hon beskrev tankar och känslor på ett mycket övertygande sätt. Hon ansågs vidare ha lämnat uppgifter som syntes oförenliga med en vilja hos henne att oriktigt anklaga Y.A. för våldtäkt. A lämnade vidare i allt väsentligt samma uppgifter till TR som hon tidigare hade lämnat till SOS Alarm, polisen, som hört henne flera gånger, och till den undersökande läkaren. Detalj- och nyansrikedomen i hennes redogörelse var ägnad att stärka tilltron till hennes uppgifter. Målsäganden gjorde sammantaget ett starkt och trovärdigt intryck på TR. Enligt det rättsmedicinska utlåtandet uppvisade A vid

40

undersökningen inte några synliga skador. TR konstaterade att det ofta förhåller sig så att det inte uppkommer några fysiska skador vid våldtäkt. Frånvaron av synliga skador ansåg de därför inte medger någon egentlig slutsats. Enligt TR:s uppfattning gav det rättsmedicinska utlåtandet stöd åt målsägandens uppgifter. Att det inte påträffades några DNA-spår från A eller Y.A. på kniven som undersöktes vid SKL, talade enligt TR främst för att varken målsäganden eller Y.A. var i kontakt med kniven. Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter bedömde TR att målsägandens uppgifter är tillförlitliga och således vederlade Y.A:s uppgifter. A:s uppgifter kom därmed läggas till grund för bedömningen i målet. Genom A:S uppgifter ansågs det utrett att Y.A. begått de åtalade gärningarna. Gärningarna var att rubricera som våldtäkt, och Y.A dömdes till fängelse i 2 år och 4 månader.

HovR Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

HD I HD åberopade parterna samma bevisning som vid TR och i HovR. Videoinspelningar av förhören vid TR har spelades upp vid. Även ljudinspelningen av målsägandens samtal med SOS Alarm har spelades upp. Parternas inställning till brottet kvarstod. HD påpekade att det för en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre och hänvisade till NJA 1992 s. 446. De påpekade även att det påstådd brottslighet av förevarande slag ofta saknas direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Detta i sig hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuduppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet - t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen - vara tillräcklig för en fällande dom och hänvisade här till. NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712. HD ansåg vidare att den avgörande frågan i målet varom det sexuella umgänget framtvingats under knivhot. Enligt HD var A:s berättelse om händelseförloppet är utförlig, levande och detaljerad och framstod till 41

övervägande delar som sammanhängande och följdriktig. Detta gällde dock inte fullt ut i fråga om uppgifterna om hur Y.A. hotade henne med kniv som de menade var svårförenlig med vad hon i övrigt berättat om händelseförloppet. Berättelsen innehöll enligt HD även andra inslag som var mindre väl förenliga med uppgiften att det sexuella umgänget ägde rum under knivhot. Ett exempel på det menade HD var att Y.A. vid ett tillfälle under samlaget närmast bad om ursäkt liksom att han kramade och kysste henne när hon skulle lämna lägenheten. Även om A:s vid sitt samtal till SOS snart efter händelsen berättat om sitt knivhot även där vann uppgiften om hotet enligt HD inte något stöd av övrig utredning i målet. Inte heller rättsintyget gav något stöd för målsägandens berättelse om att kniven hållits mot hennes hals då det enligt intyget inte fanns några säkra synliga tecken på yttre våld på halsen. Y.A. åberopat som motbevisning dels sin egen utsaga och dels vittnesförhör med A.M, och A:s berättelse ansågs av HD inte förenlig med de uppgifter som denne har lämnat. Däremot ansåg HD att A.M:s uppgifter skulle bedömas med stor försiktighet bl.a. med hänsyn till att han var nära vän till Y.A. och att de hade talat om händelsen sedan A lämnat lägenheten. Efter en samlad bedömning från HD kommer de fram till att det finns starka skäl som talade för att A blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av det slag som hon hade berättat om. Det förhållandet att det fanns tveksamheter kring hennes uppgifter om knivhotet och att den tekniska utredningen inte kunnat belägga detta hot utan i någon mån talar i motsatt riktning i förening med att A.M:s vittnesuppgifter kunde inte lämnas helt utan avseende och medförde att det inte kunde anses vara ställt utom rimligt tvivel att Y.A. tilltvingat sig samlag genom knivhot på det sätt som åklagaren påstått. Med denna utgångspunkt fick det HD anses så oklart vad som inträffat i lägenheten att inte heller det som åklagaren i övrigt hade lagt Y.A. till last kunde bilda underlag för en fällande dom för våldtäkt och åtalet ogillades.

II TR Åklagaren väckte åtal för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § BrB vid Södertörns TR. Enligt åtalet hade K.S tvingat M.K till samlag genom att putta ner henne på en säng, lägga sig över henne med hela sin kroppstyngd och dra av hennes byxor och underbyxor. K.S förnekade brott. Förhör hölls med parterna och vittnen och viss skriftlig bevisning åberopades bl.a. ett rättsintyg avseende M.K. K.S, som vid åtalstillfället var 16 år gammal bodde tillsammans med sin pappa och I.S är hans mamma. M.K var 15 år gammal är dotter till R.K och A.K. Hon hade sin fasta bostad hos mamman men vistades varannan helg hos pappan. A.S var mycket god vän med M.K. M.K hade sedan en tid 42

tillbaka en relation med A, vilken är vän med K.S. M.K hade vid ett tillfälle före de nu aktuella händelserna varit hemma hos K.S och då var även A.S med. Den aktuella dagen för påstådda gärningen hade M.K och K.S smskontakt där de kom överens om att M.K skulle komma hem till K.S, då M.K hade ett prov i spanska att plugga till och K.S hade felaktigt uppgett att han var duktig på det och kunde hjälpa henne. K.S var vid tillfället själv hemma. När hon kom hem till K.S framkom det att han inte alls kunde spanska och M.K kände sig besviken. Båda har berättat att det sen förekommit ett samlag mellan dem och att K.S under detta använt kondom. M.K. har dock uppgett att samlaget var påtvingat henne, att K.S. med sin kroppstyngd betvingat henne och mot hennes uttryckliga vilja genomfört samlaget med henne, vilket K.S starkt motsätter sig och menar att de båda var överens innan. T.R, ansåg det utrett att K.S. och M.K. har haft samlag den aktuella dagen, så frågan i målet var om K.S., i strid med sina egna uppgifter, tvingat sig till det samlaget på det sätt åklagaren angett. I den delen stod deras uppgifter mot varandra. Innehållet i rättsintyget gav inte stöd av någondera av versionerna. Det fanns heller ingen anledning att ifrågasätta tillförlitligheten av någon av deras berättelser. Det som blev avgörande för ansvarsfrågans bedömning blir vilken tilltro som kunde fästas vid M.K:s berättelse. Hon hade på ett sammanhängande och detaljerat sätt lämnat sina uppgifter, och hade hela tiden vidhållit sina uppgifter. M.K hade vad rätten kunnat bedöma inte överdrivit allvaret i händelsen och kunnat ge begripliga förklaringar på sitt handlande när hon blivit ifrågasatt av försvaret. K.S hade inte samma djup i sin berättelse när han beskrev de sexuella handlingarna. TR fann det dessutom svårförklarigt att M.K, som vid tillfället var kär i A, skulle inleda en sexuell relation med hans vän. De ansåg även att det verkar högst osannlikt att M.K hade valt att ljuga om att en för henne ytlig bekant skulle begått ett allvarligt brott mot henne. Det hade i TR framkommit att M.K hade haft ett samtal med A.K under kvällen där det framkommit att hon befunnit sig i en utsatt situation, och att K.S inte som han lovat skjutsat henne hem utan lämnat henne vid en busshållsplats. Detta ansåg TR inte var förenligt med att han precis avslutat den sexuella gemenskap som K.S tidigare hade beskrivit. En kort tid efter att M.K hade lämnats vid busshållplatsen ringde hon sin vän A.S och pratade på ett sätt som gjorde henne uppmärksammad på att K.S tilltvingat sig samlag med M.K. Det faktum att MK först 4 dagar efter händelsen berättat för sin mamma har hon på ett fullt godtagbart sätt förklarat. Efter TR gjort en sammanvägning fann de att M.K:s berättelse har ett sådant försteg framför K.S:s att den skulle läggas till grund för ansvarsbedömningen. Det var genom M.K:s uppgifter klarlagt att K.S. på det sätt åklagaren angett tvingat M.K. till samlag och brottet bedömdes som våldtäkt. TR dömde K.S. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § BrB till ungdomsvård med särskild föreskrift: K.S. ska fullfölja det ungdomskontrakt som upprättats, samt ungdomstjänst 80 timmar.

HovR

43

K.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet, men åklagaren bestred ändring. Videoupptagningarna av förhören vid TR med spelades och samma skriftliga bevisning har åberopades där som vid TR. Utredningen i HovR var således densamma som vid tingsrätten. HovR gjorde samma bedömning som TR i frågan om vilken tilltro som skulle läggas vid MK:s uppgifter och fann med denna utgångspunkt att åtalet var styrkt och TR:s dom fastställdes.

HD K.S. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet men riksåklagaren bestred ändring av HovR dom. I HD åberopade parterna samma bevisning som vid TR och HovR. Videoinspelningar av förhören vid tingsrätten spelades upp vid huvudförhandlingen i HD. HD hänvisade till TR:s bedömning att M.K hade lämnat sina uppgifter på ett sammanhängande och detaljerat sätt. Där hennes redogörelse varit präglad av tvekan, hade detta varit förklarligt då det är en ung flicka som yttrat sig om mycket känsliga förhållanden. Det fanns dock vissa inslag i hennes berättelse som väckte tvivel om K.S verkligen hade tilltvingat sig samlaget på det sätt som beskrivits. Det framgick även att M.K först inte betecknade det inträffade som våldtäkt när hon berättade om händelsen. Vad gällde läkarundersökningen menade inte HD att den ger någon vägledning och det varit våld eller inte. De uppgifter parterna lämnat om telefonsamtal och smstrafik mellan dem efter händelsen hade varit oförenliga och det fanns ingen teknisk bevisning vad gällde det. De ansåg det också oklart vad som egentligen avhandlades per telefon och sms mellan M.K och A.S efter händelsen. M.K:s föräldrar hade i TR berättat om hennes beteende och reaktion senare samma kväll och dagarna närmast efter händelsen. Enligt mamman var dottern mycket upprörd när hon kom hem från K.S, men mamman trodde då det berodde på att dottern fått reprimander för att hon brutit mot familjens regler för vistelse utanför hemmet på vardagskvällar. Men när dottern sen berättade om övergreppen kunde mamma koppla hennes upprördhet till händelsen hos K.S. HD menade att det nu anförda talade för att M.K. varit med om något som hon uppfattat som obehagligt, men att det kunde tas till intäkt för att hon tvingats till samlag. HD konstaterade vidare att kravet på våld som kommit till användning för att det skall vara fråga om våldtäkt har i praxis satts lågt. Men trots detta kunde det vid en samlad bedömning inte anses vara ställt utom rimligt tvivel att K.S tilltvingat sig samlag på det sätt som åklagaren påstått. HD ändrade domen från HovR och ogillade åtalet.

5.3.2 Analys av fallen NJA 2009 s. 447 I och II Det finns en del likheter mellan de olika fallen i form av att de inblandade är unga, att den tilltalade medger samlag men förnekar brott, och att det saknas direkt bevisning som medicinsk eller teknisk bevisnig som styrker brotten. Det saknades skador i båda fallen men i fall I hade det säkert betydelse att målsäganden direkt efter händelsen kontaktade polis och visade tecken på 44

chock. Denna typ av stödbevisning hade betydelse i B 3806-07 (Stureplansprofilerna) så åklagaren hoppades förmodligen att rätten skulle beakta det även här. Det är relevant att fråga sig varför HD valde ut just dessa två fall för prejudikatbildning då de inte är mer typiska för anmälningar än åtal. Dessa handlar om ren bevisvärdering, och det är svårt för den som inte varit på plats och hört utsagorna att bedöma resultatet av denna värdering. HD skriver inte så mycket om hur bevisvärderingen gått till så de är svåra att ha som vägledning i kommande rättstillämpning. 45 Författarna inser inte att det förekommer något nytt principiellt uttalande från HD i NJA 2009 s 447 när det gäller stödbevisningen i sig. Det som leder till friande domar i båda fallen är inte bristen på stödbevisning utan det är målsägandeutsagan tillsammans med stödbevisningen som inte räcker för en fällande dom. Det skulle däremot kunna tolkas som om HD vill slå fast att stödbevisningen fått ett krav att generellt vara med, oavsett hur utsagans tillförlitlighet ser ut. Ett sådant eventuellt krav skulle i sig strida mot principen om fri bevisprövning som finns i RB 35 kap 1 §, vilken innebär att prövningen i domstol skall vara fri från regler som bestämmer vad som utgör tillräcklig bevisning. Den innebär även att den skall vara fri från regler om vilket värde bevisningen skall ha. 46 I SOU 2010:71 har utredningen kommit fram till att innebörden av avgörandena torde egentligen inte – mot bakgrund av hur domskälen utformats – vara någon annan än den vägledning som HD har gett angående bevisvärdering vid tidigare tillfällen (se bl.a. NJA 1991 s. 83, 1992 s. 446 och 2005 s. 712). De påpekar dock att det från flera håll har sagts dem att 2009 års avgöranden har fått en betydelse för bevisvärderingen. Betydelsen har sagts vara att frågan när det anses som ”ställt utom rimligt tvivel”, att gärningsmannen gjort sig skyldig till den åtalade gärningen, nu tolkas strängare av såväl åklagare vid beslut om åtal som av domstolarna. Men enligt utredningen återstår det dock att se om avgörandena verkligen har haft en sådan effekt och, i så fall, om denna blir bestående.47

5.3.3 B 2937-10 I december 2010 kom ännu en dom avseende bevisningen vid sexualbrott och stödbevisningens betydelse. Åtalet avsåg våldtäkt mot barn så det är egentligen inte samma brottsrubricering som mitt examensarbete handlar om men jag väljer ändå att ta med den då den är så pass aktuell och… S.P yrkade att åtalet skulle ogillas samt att han skulle befrias från skyldigheten att utge skadestånd och avgift till brottsofferfonden. Riksåklagaren och T.P, som har biträdde åtalet, har bestridde ändring.

45

Ibid s. 95 ff Ibid s. 95 ff 47 SOU 2010:71 s. 219 46

45

S.P var gift med Y.J under åren 1988–1999 och de fick tillsammans fyra barn, varav T.P är näst äldst (född 1990). Efter äktenskapsskillnaden bodde de fyra barnen först en kort tid hos S.P och sedan hos Y.J. T.P flyttade till S.P hösten 2002 och bodde där till januari 2006, då han flyttade tillbaka till Y.J och syskonen.

TR I TR åtalades S.P 2009 för våldtäkt mot barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (åtalspunkt 1) samt grov fridskränkning (åtalspunkt 2). Brotten hade enligt åtalet begåtts mot T.P under tiden januari 2003 till januari 2006 i den gemensamma I åtalspunkten 1 angavs att S.P ”vid upprepade tillfällen tilltvingat sig sexuellt umgänge respektive sexuell handling i form av orala samlag […] vilka med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförliga med samlag”. TR ogillade åtalet och skadeståndsyrkandet.

HovR HovR dömde S.P för våldtäkt mot barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse fyra år. Åtalet för grov fridskränkning ogillades även i HovR

HD I HD lades samma bevisning fram som i TR och HovR. Enligt T.P skedde det första övergreppet efter att de hade sett på en film som SP hade hyrt. S.P drog ner sina kalsonger och tryckte T.Ps huvud mot sin penis. Några dagar senare ville S.P att T.P skulle suga av hans penis, vilket också skedde. Det förekom därefter ett stort antal övergrepp, som följde väsentligen samma mönster. Det sista övergreppet skedde vid den tid då S.Ps sambo A.P flyttade till deras hus hösten 2005. S.P har förnekat att några övergrepp förekom. HD påpekar i sin bedömning att för att fällande dom i mål om sexualbrott krävs, liksom i brottmål i övrigt, att domstolen genom den utredning som har lagts fram finner det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som läggs honom till last. En trovärdig utsaga från målsäganden kan, i förening med vad som I övrigt har framkommit i målet, vara tillräcklig för en fällande dom och hänvisar till NJA 2009 s. 447 I och II. HD påpekade vidare att vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis I vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande

46

delar. De säger vidare att Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. HD kommer vidare med ett uttalade att i de fall som även det nu aktuella, där åtalet omfattar ett obestämt antal gärningar som inte individualiserats i gärningsbeskrivningen, måste prövningen av skuldfrågan ske med beaktande av att den tilltalade i praktiken kan ha begränsade möjligheter att förebringa någon annan motbevisning än sådan som avser målsägandens allmänna trovärdighet. Men den bristande individualiseringen utesluter enligt HD inte en fällande dom och hänvisar till NJA 1991 s. 83, 1992 s. 446 och 1993 s. 616). Däremot gör det att stränga krav bör upprätthållas när det gäller bevisföringen. Det är I sådana fall bl.a. särskilt angeläget att åklagaren tydligt redovisar vad som är avsett att bevisas med varje enskilt bevis och på vilket sätt som det angivna bevistemat har samband med gärningspåståendet. HD skriver vidare i sin bedömning att T.P i viss detalj berättat om två inledande övergrepp som skall inträffat ca ett år efter att han flyttade in hos fadern samt om ett sista som skall ha skett vid den tid A.P flyttade in I huset. Uppgifterna om sexuella övergrepp lämnade T.P först under februari 2009. Dessförinnan hade han i utredningar flera gånger svarat nej på frågan om det hade förekommit några sådana övergrepp. Anledningen till detta menade T.P berodde på att han skämdes och antog att han inte skulle bli trodd om han berättade om övergreppen. HD gjode bedömningen att T.Ps berättelse om övergreppen framstod som påtagligt detaljfattig I jämförelse med hur han hade berättat om andra förhållanden. Hans berättelse tedde sig i allmänhet som kortfattad och vag ansåg HD. I HD vittnade en person vid namn K.H som uppgav att T.P under hösten 2006 hade antytt att han utsatts för sexuella övergrepp. Ett annat vittne vid namn S.O uppgav att T.P under år 2008 bekräftat sexuella övergrepp efter fråga. Båda vittnena har sagt sig vara övertygade om att T.P utsatts för såna övergrepp. HD bedömde däremot deras vittnesmål som kortfattade och oprecisa, och gav enligt deras bedömning inte något tydligt stöd för de uppgifter T.P hade lämnat i målet. Vidare ansåg HD att den bevisning som åklagaren I övrigt hade åberopat saknade anknytning till de påstådda gärningarna och hade i huvudsak rört S.Ps person och hans agerande under tiden före de i åtalet aktuella händelserna. Hd menade att de uppgifter som lämnats i den delen kan möjligen kunde vara av betydelse som allmän bakgrund vid en bevisvärdering men saknade i sig egentligt bevisvärde i förhållande till gärningspåståendet i målet. Vid en samlad bedömning ansåg HD att den till stöd för åtalet åberopade bevisningen är inte tillräcklig för att kunna ligga till grund för en fällande dom. Det saknades under sådana förhållanden anledning att gå in på den bevisning som SP åberopat till fredande frånåtalet. Åtalet ogillades, liksom också TPs skadeståndsyrkande.

47

6 Typer av bevismedel i brottmål Det finns olika typer av bevisningstyper i brottmål och jag har i detta kapitel valt att ta upp DNA-bevisningen då den kan ha stor betydelse i ett våldtäktsmål på olika sätt, där jag börjar med ett avsnitt om vad DNA är och fortsätter med en belysning av hur DNA använd vid våldtäktsbrott. Det andra avsnittet i detta kapitel kommer ta upp värderingen av den tilltalades och målsägandens utsagor. Detta är en avgörande och grundläggande punkt i processen vid en rättegång gällande våldtäkt då det kan vara den enda typ av bevisning som finns. Torkel Gregow har i en artikel gjort en omtalad bedömning av vad han kallar trovärdighetskriterium, och de kommer behandlas i kapitlets sista del.

6.1 DNA DNA är den kemiska beteckningen för vår arvsmassa dvs våra gener. I människans cellkärnor finns, förutom i de röda blodkropparna, en trådig arvsmassa som är DNA. Genom upptäckten av DNA-tekniken finns det nu möjlighet att identifiera människor genom analys av de flesta spår som blod, sperma, vaginalsekret, saliv, slem, vävnad, ben, urin osv. För att kunna genomföra en sådan analys räcker det oftast med mycket små mängder. Varje människas DNA är unikt, förutom hos enäggstvillingar. DNA:t är konstant genom hela livet och likadant i alla celler. Det är vanligt förekommande i utredningen av brottmål där en tidigare ointressant brottsplats utan fingeravtryck, nu med DNA-analysen kan hitta nya spår efter t ex förövaren. En DNA-analys kan dock aldrig ensamt vara avgörande för en fällande dom. Detta beror på att DNA:t endast binder personen till platsen inte till själva brottet. Oftast räcker det inte med att binda en person till platsen utan kompletterande bevisning om när den misstänkte befann sig där, vad han gjorde och vilket uppsåt han hade är viktiga delar som måste finnas. 48 De risker med användandet av DNA-analys i brottmål kan vara de felkällor som är möjliga i form av fel vid insamling och provtagning, felaktig analys och förväxling mellan analysresultat och bevisvärde. Fel vid insamling och provtagning kan vara att nersmittning och förväxling sker då prov tas på en brottsplats. En felaktig analys kan ske om endast en begränsad DNA-del analyseras och samma profil kan då uppträda hos flera personer. Med förväxling mellan analysresultat och bevisvärde kan nämnas att en hög sannolikhet för identitet mellan DNA-prov och misstänkt innebär inte automatiskt ett avgörande bevis i frågan om gärningsmannaskapet. 49

48 49

Ibid s. 224 Ibid s. 257

48

6.1.1 DNA som funnits på ett offer för våldtäkt i form av sperma kan binda den misstänkta till en påstådd våldtäkt. Men detta utgör endast ett bevis för sexuellt umgänge, inte för sexuellt övergrepp. Hur detta fynd av DNA vidare skall tolkas och värderas beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Målsägandens utsaga är det viktigaste bevismedlet för våldtäkt, tillsammans med annan samverkande bevisning som medicinsk undersökning i form av rättsintyg. Dessa bevis har ett betydligt större värde i bevisprövningen än vad ett DNA-prov kan ge. Däremot kan DNA vara ett mycket bra medel för att styrka gärningsmannaskap och för att styrka ett sexuellt umgänge eller handling. 50

6.2 Värdering av utsagor 6.2.1 Den tilltalades utsaga Det vanliga är att den tilltalade förnekar brott, så därför brukar ett erkännande betecknas som ”bevisens drottning”. Om den tilltalade erkänner utgör detta erkännande en avgörande del av åklagarens huvudbevisning. Rätten måste alltid enligt 35 kap. 3§ st1 RB göra en självständig prövning av erkännandet, men beroende på brottets grovhet och utsagans sannolika verklighetsförankring kan den se olika ut i hur ingående den måste vara. Om erkännandet är klart och understöds av faktiska uppgifter bör inte någon mer ingående prövning vara nödvändig. Mer diffusa uppgifter borde däremot behöva stöd från annan bevisning för att kunna läggas till grund för fällande dom. När den tilltalade nekar till brott blir även där frågan hur dess utsaga skall värderas. I de fall åklagaren har styrkt åtalet och bevisningen överstiger beviskravet, krävs det att den tilltalades uppgifter har ett förhållandevis högt motbevisvärde för att åtalet skall ogillas. Om åklagarens huvudbevisning däremot precis når upp till beviskravet sänkt kraven på den tilltalades utsaga, och det krävs bara att den tilltalade för fram någon omständighet som anses ha ett visst bevisvärde i försvaret. Det kan beskrivas som att bedömningen av den tilltalades uppgifter kan resultera i fyra olika slutsatser. Den första är att uppgifterna har ett bevisvärde och skall beaktas vid avgörandet. Den andra går ut på att den tilltalades uppgifter inte har något bevisvärde alls och skall lämnas utan avseende. Det kan även vara som den tredje beskriver att uppgifterna verkar osannolika och ha stora brister i verklighetsförankringen men eftersom de inte omkullkastats så skall de ligga till grund för prövningen. Den fjärde och sista innebär att den tilltalades uppgifter motbevisats och skall som följd av det lämnas utan avseende. 51

50 51

Ibid och Diesen s. 234 Schelin s. 88ff

49

6.2.2 Målsägandens utsaga Ett åtal anses inte styrkt genom att målsägandens utsaga, vid en vägning mellan dennes och den tilltalades, bedöms vägra tyngre. Det är inte tillräckligt för en fällande dom. HD har fastslagit detta i bl a NJA 1992 s. 446 och NJA 2009 s. 447 I och II. Däremot kan en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden i förening med vad som i övrigt framkommit i målet vara tillräckligt för en fällande dom. Det kan t ex vara målsägandens beteende efter händelsen som spelar in. Mer om detta har HD beskrivit i NJA 1991 s. 83, NJA 2005 s. 712 och även i NJA 2009 s. 447 I och II. De har även här tagit fram att det är ett rimligt krav att målsägandens berättelse är kontrollerad till den del det är praktiskt möjligt under förundersökningen. Detta har möjligen mer att göra med bevisningens robusthet än själva bevisvärderingen. I de fall det inte finns vittnen eller teknisk bevisning som uppenbart talar för den tilltalade kan man säga att det för fällande dom i våldtäktsmål krävs att målsäganden lämnar en alltigenom trovärdig utsaga. Att bedöma trovärdigheten i målsägandens och den tilltalades utsagor är det centrala i bedömningen. HD har vid flera tillfällen använt sig av bedömningskriteriet vid trovärdighetsanalysen som skall beaktas. Det som utmärker trovärdighet kan vara: -

-

Spontanitet (NJA 2005 s. 712) Lång och detaljrik (NJA 1988 s. 40, NJA 1991 s. 83 och NJA 1992 s. 446). Adekvat känslokoppling - d.v.s. gråter när berättar något hemskt o.s.v. (NJA 2005 s. 712) Rimlighet, inget svårförklarligt - d.v.s. berättelsen i sig är rimlig (NJA 1980 s. 725 och NJA 2005 s. 712) Sammanhängande/klar berättelse (NJA 1980 s. 725 och NJA 1992 s. 446) Lång och detaljrik (NJA 1988 s. 40, NJA 1991 s. 83 och NJA 1992 s. 446) Homogenitet - d.v.s. inga luckor (NJA 2005 s. 712) Resistans/inte gjorts gällande att frångått utsaga vid tidigare förhör/rimliga förklaringar under pressande förhör - d.v.s. utsagan står emot motförhör (NJA 1980 s. 725, NJA 1988 s. 40, NJA 1991 s. 83, NJA 1992 s. 446 och NJA 2005 s. 712) Konstant - d.v.s. berättelsen ändras ej över tiden (NJA 1988 s. 40, NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712)

6.2.3 Gregows trovärdighetskriterium Torkel Gregow, tidigare justitieråd har gjort en sammanställning av trovärdighetskriterierna vid en bedömning av bevisvärde när det gäller

50

sexualbrott. Han har i sin artikel utgått från bevisvärderingen när det är brott mot barn, men menar att den kan lämpa sig lika bra vid sexualbrott mot vuxen. Det första Gregow tar upp är det sk. konstanskriteriet, vilket tar upp huruvida målsäganden lämnat likartade uppgifter trots ett antal förhörstillfällen, och detta i sin tur har betydelse för trovärdigheten. I denna process måste domstolen beakta brottets beskaffenhet, vilket kan ge förklaring till varför det ibland inte är särskilt anmärkningsvärt att vissa delar i en utsaga ändras. Om avvikelserna kan ges en godtagbar förklaring, kan det te x vara övergreppens placering i tid samt deras omfattning som kan ändras, utan att större vikt läggs vid det. Ett annat kriterium är det som omnämns som homogenitetskriteriet. I de fall där målsägandens utsaga visar sig vara oriktig eller orimlig eller om uppgifterna är motstridiga, påverkar det även trovärdigheten för övriga uppgifter i utsagan. Detaljrikedomen hos utsagan när det gäller händelseförloppet vid de påstådda övergreppen har också en speciell roll vid bedömningen. Om vissa uppgifter de lämnat, speciellt i de viktiga hänseendena, skulle visa sig vara osannolika kan det finnas en anledning att inte överhuvudtaget godta utsagan. Detta kriterium benämns som detaljkriteriet. Ett annat kriterium är det som innebär att rätten skall undersöka om det finns något motiv till beljugande hos målsäganden, om kan antas ha anledning att lämna osanna uppgifter om övergreppen. Det kan t ex vara om det finns en osämja mellan parterna, eller om målsäganden tycker illa om eller har behandlats illa av den tilltalade. Domstolen skall även ta hänsyn till om det finns psykisk ohälsa, inbillning eller fantasier hos målsäganden som går att visa på. Det skall också beaktas om det finns någon möjlighet att målsäganden blivit påverkad av någon annan att lämna felaktiva uppgifter och den tilltalades påstådda övergrepp. I sådana fall skall möjligheten om övergreppen kan ha begåtts av någon annan beaktas. Det kan även finnas möjligheter att målsäganden lämnar oriktiga uppgifter om ett påstått sexuellt övergrepp i hopp om att få ett högt skadestånd tilldömt sig, vilket rätten bör beakta. Ett kriterium som kan ha betydelse vid bedömningen av trovärdigheten är det som säger att målsägandens uppgifter har hög trovärdighet bara genom att hon genomgått och utsått de påfrestningar och obehag som en brottsutredning innebär. Det intryck om tillförlitligheten som målsäganden gjort vid förhöret skall inte bortses helt ifrån vid bedömningen. Även om det krävs att målsägandens uppgifter skall vara klara och sammanhängande för att anses trovärdiga kan den personliga aspekten ha en viss betydelse, då domstolen inte kan förvänta sig att målsäganden är helt bekväm i sin situation. Gregow anser dock inte det skall utgöra någon större betydelse vilken tillförlitlighet målsägandens intryck gjort då det är en mycket subjektiv bedömning. Men han avfärdar inte helt att de personliga egenskaperna vid några tillfällen kan ha betydelse vid bedömningen. Det kan vara att målsäganden har en stor fantasi, men inga långtgående slutsatser får trots det dras av faktumet. Hur målsäganden uppträder i övrigt under och efter tiden för de påstådda övergreppen kan dock beaktas av domstolen. Vid den bedömningen skall

51

domstolen ha i åtanke att människor reagerar olika på övergrepp och det ena eller andra är inte rätt eller fel. Detta leder till att kriteriet där offersymptomen kommer ifråga vid trovärdighetsbedömningen bör inte leda till alltför långtgående slutsatser om trovärdigheten. Det finns fall där de påstådda sexuella övergreppen helt plötsligt dykt upp i målsägandens minne, och då vara detaljerade, efter flera år där det inte fanns några minnen alls. Man talar om återvunna minnen. Gregow menar att en utsaga som baseras på återvunna minnen inte kan ligga till grund för en fällande dom. Det sista kriteriet som Gregow tar upp är det som säger att en utsagas trovärdighet ökar om det finns teknisk, medicinsk eller annan bevisning i målet som stämmer överens med målsägandens uppgifter. Efter de olika kriterierna beaktats skall en helhetsbedömning på ett försiktigt och nyanserat sättgöras. All bedömning skal göras utan förutsättningar och med hänsyn till de inblandade personernas och det enskilda fallets individuella förutsättningar. 52

52

Gregow, s. 511ff

52

7. Hovrättsfall från år 2010 7.1 Bakgrund Efter att ha studerat stödbevisningens vara eller icke vara, och vilken betydelse den har för svensk rätt efter HD:s uttalande ville jag se hur domstolarna tolkar och anpassar sig efter praxis. Jag valde att studera och analysera åtta domar från HovR över Skåne och Blekinge från 2010 för att se om och i så fall hur de tolkar och använder sig av stödbevisning vid bevisvärderingen. I detta avsnitt kommer jag redovisa ett antal domar gällande våldtäkt enligt 6 kap. 1§ BrB som jag har inhämtat från Hovrätten över Skåne och Blekinge i Malmö. Jag tog kontakt med kansliet på HovR innan jag kom dit och bad dem plocka fram samtliga domar gällande våldtäkt mot vuxen som varit uppe under år 2010. Detta resulterade i att jag fick totalt 13 domar att titta igenom och bedöma värdet av innehållet för det syfte jag hade. Mitt syfte var att se huruvida HovR tar fasta på HD:s uttalanden om stödbevisningens relevans och anledningen att jag ville ha så nya domar att se hur domstolen i dagsläget bedömer hur stödbevisning skall bedömas och vikten av dess förekomst. Av de 13 domar jag fick tillgång till valde jag ut samtliga där det endast fanns med våldtäkt som brott och det resluterade i 8 st. Resterande hade även andra åtalspunkter som mordförsök, mihhandel och tillgreppsbrott. Först kommer en redogörelse av de åtta fall jag plockat ut, och efter görs en analys av de resultat jag kommit fram till.

7.1.1 B 1945-09 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av normalgraden, medan den åtalade yrkade på ogillande alternativ lindring av påföljden. K.S har i HovR påstått att M.J haft sitt finger i hennes slida, vilket M.J nekade till. Om HovR skulle komma fram till att så var fallet åberopade M.J att han sovit vid tillfället och inte varit medveten om det. Vittnesförhör med vännen S.S hölls. Parternas berättelser var i flera avseende överensstämmande, förutom två väsentliga skillnader, där M.J menat att han låg och sov i K.S:s säng med hennes medgivande, medan hon hävdat motsatsen, och där K.S menar att hon hade M.J:s finger i slidan när hon vaknade, vilket han alltså förnekat. SS kunde inte i rätten ange några uppgifter som kunde anses stå i strid med någon av de bådas uppgifter. HovR fann ingen anledning till att K.S skulle ha hittat på de uppgifter som framkommit i rätten. Att M.J skulle lagt sig och somnat i sängen, mot K.S vilja, innan gärningen utfördes talar alla bevis mot. Att han efteråt bett om ursäkt för det inträffade är ett tecken på att han visste vad han gjorde. Han hade även ändrat sig från att i TR sagt att han vaknat med ryggen mot K.S, vilket rimmar dåligt med påståendet att han 53

sov när övergreppet inträffade, som M.J anfört i HovR. Efter en bedömning av fakta i målet bedömde HovR det vara ställt utom rimligt tvivel att M.J handlat på det sätt som beskrivits i gärningsbeskrivningen och M.J dömdes för våldtäkt.

B 2362-09 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande, vilket hade bifallits i TR. MÄ (målsäganden) och M.R, träffades utanför ett uteställe där M.R tog kontakt. De delade en taxi till hans hem, där det påstådda övergreppet skall ha skett. M.R hade i sin utsaga sagt att han köpte sexuella tjänster av MÄ, vilken var en HIV-smittad ensamstående flerbarnsmor, och det fanns inget annat i utredningen som HovR ansåg hade visat på att hon skulle varit prostituerad. Detta styrktes vidare efter att två vittnen, bla hennes väninna L.N, har vittnat om det rakt motsatta. MÄ:s berättelse bedömde HovR som sammanhängande, detaljrik och följdriktigt. Hon lämnade den under till synes stor vånda och gav ett övertygande intryck, tillsammans med det faktum att MÄ under hela utredningen vidhållit sina uppgifter. Hennes utsaga framstod som alltigenom trovärdig. HovR fann inte heller några belägg för varför MÄ skulle beljuga M.R om det sexuella övergreppet. M.R:s utsaga om att MÄ skulle hitta på det för att senare komma undan eventuella anklagelser om brott pga. smittorisk fann HovR som synnerligen långsökt, med förklaringen att ett betydligt enklare alternativ för henne att helt ljuga om samlaget eller säga att det var skyddat. Den medicinska undersökningen gav inget stöd åt målsägandens uppgifter, och det fanns ingen stödbevisning som kunde vägas in vid bedömningen av sanningshalten i MÄ:s utsaga. Hon hade i och för sig berättat om våldtäkten för A.K mycket snart efter våldtäkten, vilket ledde till att han polisanmälde händelsen. Hon hade även för L.N, vilken MÄ förtvivlat försökt få tag i direkt på morgonen, i ett upprivet tillstånd berättat om våldtäkten nästa dag. Det fanns även uppgifter från MÄ som av rätten kontrollerats, om olika telefonkontakter, som förekommit i nära anslutning till händelsen. Detta gjorde att HovR efter en bedömning av MÄ:s berättelse i belysning av övrig utredning, sammantaget ansåg att den hade sådan styrka att den skulle läggas till grund för bedömningen. M.R dömdes till fängelse i två år och TR:s dom ändrades.

B 2672-09 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande. Ett sakkunnigutlåtande från SKL avseende målsägandens shorts och trosor som hon bar vid händelsen. Den aktuella händelsen innebar enligt MÄ att Z.B burit in henne i sovrummet och att han fysiskt tvingat sig på henne genom att föra henne

54

shorts och trosor åt sidan, medan hon på olika sätt protesterade och bad honom sluta. MÄ och Z.B hade vid ett antal tillfällen innan påstått övergrepp haft kontakt med varandra, vilket de båda uppgav. Däremot gick deras uppgifter om vilket typ av relation de haft isär, där MÄ menade att Z.B visat sexuellt intresse för henne men hon avvisat honom. Z.B menade att det var MÄ som visat intresse för honom och att de vid flera tillfällen kyssts. De är överens om att den nu aktuella händelsen slutade som ett fullbordat samlag, men MÄ menade att det skedde under tvång från Z.B. HovR menade att det inte kan varit frågan om en missuppfattning från Z.B:s sida om MÄ:s ovilja. MÄ:s berättelse bedömde HovR som levande och utförlig, men hon hade svårt att på ett självständigt sätt berätta om övergreppet. En möjlig förklaring kunde enligt HovR vara att hon ville glömma, eller att hon tagit mycket illa vid sig av händelsen. Att hon skakade under stora delar under förhöret ansåg de tala för det. Berättelsen innehöll inga motsägelser och det framkom inget som tydde på att hon ändrat sin berättelse. Det fanns inga uppenbara skäl för MÄ att beljuga Z.B och det var tillslut MÄ:s dotter som anmälde våldtäkten. Även Z.B:s utsaga ansågs som utförlig och detaljerad, utan motsättningar, därför kom det avgörande att bli vilket stöd de båda utsagorna fick av övrig utredning. MÄ:s utsaga fick stöd av vittnesmål från hennes vän E.B och hennes dotter, samt sakkunnigutlåtandet från SKL. Detta ansåg rätten gav sådant stöd åt hennes berättelse att det var ställt utom rimligt tvivel att samlaget skett som åklagaren påstått. Z.B dömdes till fängelse i två år för våldtäkt.

B 3147-09 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som grov våldtäkt, med skräpning av de i TR uttömda fängelsestraffen. De tilltalade yrkade att rätten skulle ogilla åtalen, och i andra hand bestämma påföljden till skyddstillsyn. Det har i HovR varit samma muntliga och skriftliga bevisning som i TR i form av förhör med MÄ, de tilltalade J.W och C.W samt vittnena A.W, A.T, M.H och MÄ:s syster. Frågan om åtalet gällde var huruvida MÄ befann sig i hjälplöst tillstånd eller inte. Enligt gärningsbeskrivningen hade MÄ blivit nerdragen på golvet när hon satt på toalettstolen samt att J.W försökt vända henne på mage när hon inte följt hans uppmaningar att själv vända på sig. J.W och C.W har på toaletten tagit av MÄ hennes kläder på underkroppen och sedan på golvet efter varandra genomfört samlag med henne genom att lägga sig på henne. Efter samlagen skall C.W fört in J.W:s penis i MÄ:s mun trots att hon spottat och försökt vända bort ansiktet. MÄ hade på grund av berusning, illamående och rädsla inte förmått göra fysiskt motstånd och kalla på hjälp. HovR fann MÄ:s uppgifter tillförlitliga och trovärda. De vann även stöd till vissa delar av vittnesuppgifter, och kunde läggas till grund för bedömningen. Uppgifterna och den övriga bevisningen styrkte att J.W och C.W i enlighet med gärningsbeskrivningen tillsammans och i samförstånd förmått MÄ till samlag och med samlag jämförlig sexuell handling. HovR

55

fann det även styrkt att MÄ befann sig i ett hjälplöst tillstånd, och att J.W och C.W var införstådda med det, och otillbörligen utnyttjat detta. Brottet bedömdes trots sin karaktär som våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1st till fängelse i två år.

B 2182-10 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande. Enligt åtalet skulle A.P våldtagit C.L i ett tält under en festival genom att han misshandlat och med annat våld tilltvingat sig samlag med henne. A.P förnekade brott och menade att de haft samlag och oralsex efter att båda samtyckt och varit överens. Deras uppgifter om vad som egentligen hänt var därför i väsentliga avseenden motstridiga. A.P och C.L hade vid ett flertal tillfällen tidigare haft frivilligt sex vilket poängterades av rätten. Det ansågs utrett att deras sexuella kontakter innefattat strypsex och dominanta inslag, och att C.L då varit delaktig i detta. C.L menade dock att hon aldrig vid dessa tillfällen fått den typ av skador som hon fått vid det aktuella tillfället för brottet. Läkarutlåtandet som åberopades till stöd för hennes talan visade på under- och överhudsblödningar på flera ställen, vilket A.P inte kunde ge förklaring till. C.L:s berättelse fick stöd av vittnesmål från T.S och M.I, vilka var vänner till henne, samt de SMS som A.P skrivit senare samma dag som händelsen. HovR ansåg liksom TR att C.L på ett klart, sammanhängande och övertygande sätt redogjort för vad som hände under natten. Hennes uppgifter var de samma hos polisen och till vittnena som de var i rätten, och detalj- och nyansrikedomen i hennes redogörelse bidrog till att stärka tilltron till hennes uppgifter. Med hänvisning till vad som framkommit fann HovR det uteslutet att A.P inte insett att samlaget inte varit frivilliga från C.L:s sida. Åtalet för våldtäkt ansågs därmed styrkt och A.P dömdes till fängelse i 18 mån.

B 912-10 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande. Enligt åtalet skulle J.B och MÄ haft samlag med varandra i J.B:s rum hemma hos hans mamma. MÄ uppgav att J.B klädde av henne och påbörjade ett ofrivilligt samlag med henne medans hon sov, medan J.B uppgav att det var ett frivilligt samlag på initiativ av MÄ. Inga vittnen fanns på platsen vid tiden för påstått brott. HovR ansåg att MÄ trots en påfrestande förhörssituation lämnat en sammanhängande berättelse, som inte ändrats under förhörens gång. Hennes uppgifter om händelseförloppet bedömdes dock som detaljfattiga. MÄ berättade först om händelsen för sin mamma, men omständigheterna runt berättandet, gjorde att HovR ansåg att de skulle värderas med viss försiktighet. Även de uppgifter MÄ berättat för vännerna B.P och A.N ansågs begränsade då de inte varit särskilt detaljerade, och det inte kunde

56

klarläggas att hon berättat för dem innan polisanmälan gjorts. HovR ansåg efter en samlad bedömning att det inte kunde anses som ställt utom rimligt tvivel att J.B våldtagit MÄ som åklagaren påstått, och åtalet ogillades.

B 434-10 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som grov våldtäkt, medan den åtalade yrkade på ett ogillande, alternativt att straffet skulle mildras i det fall han blev dömd för grov våldtäkt. B.S och MÄ var i förhören överens om att deras relation till en början var vänskaplig men hade delade uppfattningar om vad som gällde bakgrunden till den aktuella händelsen. B.S menade att MÄ under flera veckor bott i hans lägenhet och då kommit ut naken från duschen och tagit initiativ till sexuellt umgänge. MÄ menade att hon endast besökt lägenheten några gånger för att duscha och tvätta. Den aktuella helgen för brottet menade MÄ att hon blev drogad och frihetsberövad direkt när hon kom dit, och fram till kvällen efter blev utsatt för övergrepp. B.S menade att det var han som blev drogad och inte vaknade upp förrän dagen efter MÄ lämnat lägenheten och då var han nersmetad med blod, samt hela lägenheten var upp- och nervänd. HovR fann MÄ:s berättelse som trovärdig, och fann inga bakomliggande motiv för att beljuga B.S. De ansåg att med hänsyn till vad som framkommit om MÄ:s personliga svårigheter kunde det ifrågasättas om hon kunde planera och vidmakthålla en sådan falsk berättelse. Även B.S ansågs ha lämnat en trovärdig och detaljerad berättelse, så HovR:s uppgift var att bedöma vilket stöd deras berättelser fick av utredningen i övrigt. De ansåg inte att det fanns något mer påtagligt stöd för B.S berättelse. Visserligen var det påvisat att han hade droger i kroppen, vilket var förenligt med hans påstående att han blivit drogad, men samtidigt inte oförenligt med MÄ:s berättelse. B.S vän C.A vittnade om att MÄ skulle bott i lägenheten. Som ytterligare bevisning åberopade B.S vittnesmål från sin vän S.N samt protokoll från husrannsakan av hans lägenhet efter händelsen, samt utlåtande från SKL. Föremålen som funnits vid husrannsakan ansåg HovR var där av naturliga skäl då MÄ varit där och duschat och tvättat vid flera tillfällen, och gav inget belägg för att hon bott där. MÄ:s berättelse fick enligt HovR starkt stöd av vad vittnena C.A och A.A berättat om hennes beteende efter händelsen. Utlåtandet från rättsläkaren efter undersökning på MÄ är vad gäller skadorna förenliga med hennes beskrivning av händelseförloppet. MÄ:s berättelse fick ytterligare stöd av utlåtandet från SKL, samt den kniv som upphittats i B.S:s hall, vilken MÄ påstått att han hotat henne med. HovR fann att MÄ:s berättelse skulle läggas till grund för bedömningen. Det ansågs därför vara ställt utom rimligt tvivel att B.S handlat som åtalet påstått och HovR bedömde brottet som grovt.

B 646-10 Åklagaren yrkade på att HovR skulle bedöma brottet som våldtäkt av normalgraden, medan den åtalade yrkade på ett ogillande.

57

Enligt åtalet skulle M.N sexuellt utnyttjat MÄ i hans hem där hon var för att umgås med hans son K.N. MÄ befann sig i ett hjälplöst tillstånd då hon under övergreppet sov, och M.N på ett otillbörligt sätt utnyttjat det. Eftersom MÄ sov under övergreppet var frågan för HovR huruvida det var M.N som begått övergreppet eller inte. MÄ:s berättelse bedömdes som sammanhängande och i centrala delar detaljrik, vilken gav ett starkt intryck av att vara självupplevd. Hennes berättelse vann dessutom betydande stöd i vittnesmålen. Att hon vid tillfället utsatts för övergrepp rådde det enligt HovR inget tvivel på, och hennes berättelse om det sexuella övergreppet skulle ligga till grund för bedömningen. Det var vidare genom hennes, M.N och K.N:s utsagor fastställt att M.N under flera tillfällen aktuell kväll befunnit sig i soffan och suttit på samma plats som gärningsmannen. MN:s förklaring till varför han dragit ner MÄ:S byxor bedömdes som tillrättalagt och mindre övertygande. Efter överväganden förekom det enligt HovR ingen annan möjlig gärningsman än M.N. Åtalet för våldtäkt ansågs därmed styrkt och M.N dömdes till fängelse i två år.

7.2 Min analys och slutsatser av HovR domar Efter att ha analyserat och läst igenom de 8 domarna skrev jag ner hur samtliga av dem hade med något om stödbevsning eller inte och det såg ut som följande. I det första fallet (B 1945-09) fanns endast stödbevisning i form av ett vittnesmål som inte kunde styrka varken den ena eller andra partens berättelse, men HovR ansåg att det ändå efter bedömning av utsagorna från parterna fanns tillräckligt med bevis som talade mot den tilltalade och fann honom skyldig. I fall nummer 2 (B 2362-09) fanns enligt HovR ingen stödbevisning eller medicinsk bevisning som kunde ge stöd åt målsägandens uppgifter. Trots detta tar de längre fram i bedömningen upp att målsäganden berättat för två olika personer om händelsen, vilket togs med i bedömningen och gjorde hennes berättelse till den som skulle ligga till grund för den fällande dom som det beslutades om. Varför rätten inte väljer att kalla denna bevisning för stödbevisning förstår jag inte. Fall nummer 3 (B 2672-09) innehöll enligt HovR både stödbevisning och sakkunnigutlåtande från SKL som jag stöd till målsägandens berättelse vilket ledde till en fällande dom. I fall nummer 4 (B 3147-09) fann HovR att det fanns viss stödbevisning som gav stöd till vissa delar för målsägandens berättelse. Tillsammans med den övriga bevisningen ansåg de att det styrkte gärningsbeskrivningen vilket ledde till fallande dom. Fall nummer 5 (B 2182-10) innehöll både läkarutlåtande och vittnesmål som kunde utgöra stödbevisning och åtalet ansågs därigenom styrkt. Fall nummer 6 (B 912-10) fanns stödbevisning den var inte till någon hjälp då målsägandens uppgifter om händelseförloppet ansågs detaljfattiga och räckte inte för en fällande dom. Åtalet ogillades.

58

I fall nummer 7 (B 434-10) ansåg HovR att de vittnesuppgifter som fanns utgjorde starkt stöd för målsägandens uppgifter. Tillsammans med denna stödbevisning fann ytterligare bevisnig i form av utlåtande från SKL. Detta tillsammans med målsägandens berättelse ledde till fällande dom och den åtalade blev dömd för grov våldtäkt. I det sista fallet, nummer 8 (B 646-10), fanns ett vittnesmål som styrkte målsägandens berättelse och utgjorde stödbevisning vid värderingen av parternas utsagor. Detta ledde tillsammans till fällande dom. Som jag redovisat ovan tas det i samtliga fall upp att det fanns vittnesmål till stöd för målsägandens berättelse men det är endast i fall nummer 2 som ordet stödbevisning skrivs ut. I de andra fallen kallas det stöd, men man kan med deras resonemang förstå att det är stödbevisning de pratar om och är ute efter. Ingen av fallen tar upp vikten eller användandet av stödbevisning på det sättet som NJA 1991 s. 83, NJA 2005 s. 712 och NJA 2009 s. 447 I och II gör. Däremot tar de i varje enskilt fall tar upp egenskaper hos målsägandens berättelse som sedan ligger till grund för bedömningen, där ord som sammanhängande, detaljrik, övertygande, tillförlitliga, trovärdiga osv används vid bedömningen. Det tas även i flertalet av fallen upp att rätten inte funnit någon anledning till varför målsäganden skulle beljuga den tilltalade. Dessa omständigheter och egenskaper är som redovisats tidigare i uppsatsen ett kriterium vid bedömningen av målsägandens berättelse och skall enligt praxis vara med och beaktas. Mer analys över reslutatet kommer redovisas under avslutande analysen i kapitel 8.

59

8.

Analys

8.1 Inledning I detta avslutande kapitel skall jag göra en analys och sammanfattning av vad jag kommit fram till i mitt studerande av våldtäktsbestämmelsen och praxis runt den, med det speciella fokuset på stödbevisningen. Vad krävs för att en handling skall kunna rubriceras som våldtäkt? Hur ser bevisföringen och bevisvärderingen ut vid våldtäktsbrott? Vad är stödbevisning och vad har det för betydelse i svensk rätt och domstol? Svaret på dessa frågor är inte helt klart utan ser olika ut beroende på vem jag frågar eller studerar men det finns en del gemensamma nämnare som jag sett och uppmärksammat, och som förhoppningsvis skall komma fram i denna analys. Med tanke på min bakgrund som beteendevetare med specialområde sexualbrott så kommer det vara svårt för mig att inte beakta det jag kan, trots att det är juridiken som står i fokus här och nu.

8.2 Varför anmälningsstatistiken ser ut som den gör BRÅ har i sin rapport kommit fram till att det från år 1995 till år 2006 skett en ökning med 131% av polisanmälningar gällande fullbordad våldtäkt. Beträffande anmälningarna om våldtäktsförsök var den i stort sett den samma. Vad det beror på att det skett en sådan stor ökning av anmälningarna gällande fullbordad våldtäkt vet jag inte men jag kan spekulera och tänka mig att det är olika faktorer som spelar in. Personligen tror jag inte att antalet våldtäkter i sig ökat så mycket per år som siffrorna visar, däremot tror jag att det är anmälningsbenägenheten som ökat betydligt de senare åren. I dagens samhälle är brottet våldtäkt mycket uppmärksammat och som jag skrev i inledningen förekommer det mycket i media. I stort sett varje fungerande människa har en åsikt om våldtäktsbrottet och hur domstolarna hanterar det, även om de inte är insatta i juridiken och processen runt det. Under mina år i Kriminalvården med sexualbrottsdömda män fick jag mycket kommentarer och funderingar från mina medmänniskor som inte arbetade där eller var insatta i den problematik som leder fram till ett sexualbrott, eller hur svårt det är för domstolen att döma i dessa brott. Många kommentarer handlar just om okunskap inför det de inte känner till men fruktar och är rädda för. Att anmälningsbenägenheten är större idag är nog mycket på grund av denna öppenhet som numera finns i samhället gällande våldtäkt. Gemene man läser om det i media och den som utsätts vet vad det handlar om i större utsträckning, och framför allt vet hon att hon inte är ensam och behöver skämmas över det. Det är snarare hennes rätt att få upprättelse från den kränkning som hon utsatts för och det anser även människorna runt henne, vilket i många fall gör det mer självklart eller ok att anmäla. Det är inte 60

riktigt lika skamfullt och tabubelagt längre och som jag sagt så är öppenheten större. En annan bidragande faktor anser jag vara att det i dagens samhälle är fler som vet vad som klassas som våldtäkt än vad som var självklart förr. Ungdomar i dagens samhälle är mer upplysta och vet vad som är ok och inte i deras sexuella umgänge. Kanske inte alla men betydligt fler än 1995 när jag själv var ungdom. Våldtäkt var inget jag och mina jämnåriga hade något begrepp om, utan vi trodde att det bara avsåg situationer där någon blev påhoppad ute på gatan av en okänd och hölls fast under övergreppet. När jag började på Kriminalvården minns jag hur förvånad jag var att majoriteten av de som var dömda för våldtäkt, hade begått övergreppet mot någon de kände, i hans eller hennes hem, många hade till och med en etablerad relation.

8.3 Dagens lagstiftning När den nya lagstiftningen kom år 2005 ändrades begreppet sexuellt umgänge till sexuell handling och begreppet blev i och med det vidare i sin betydelse. Däremot fanns kravet på våld eller hot om våld från gärningsmannen kvar, där misshandel enligt 3 kap 5§ är referens. Den sexuella kränkning det innebär att bli våldtagen skulle komma att hamna mer i fokus vid bedömningen än tidigare. Begreppet vanmakt togs bort och ersattes med hjälplöst tillstånd. Den sexuella handlingen behöver inte vara ett fullbordat samlag utan det räcker med att kränkningen är av den grad att det är att handlingen är att jämföras med ett fullbordat samlag. Det skall däremot vara frågan om en varaktig fysisk beröring, där något av parternas könsorgan är inblandat. För mig är det självklart att dessa handlingar skall omfattas av lagstiftningen då de kan innebära lika stort obehag som ett fullbordat samlag. Att bli tvingad till en sexuell handling med eller på någon person måste vara bland det värsta som kan hända. I det läget spelar det nog ingen roll vilken typ av sexuell handling det var utan det räcker med känslan av att bli involverad i något sådant med en person man inte vill uppleva det med. Bestämmelsen omfattar alla typer av relationer vilket jag anser vara bra. Som jag skrev tidigare är nog inte våldtäkt inom äktenskapet eller samboförhållandet det man först associerar begreppet till, och de fallen kan vara de mest kränkande och även svårbevisade på grund av sin dolda sida för allmänheten. Att bli så sviken och kränkt av någon man förmodligen litar på och tycker om måste vara fruktansvärt. Men det kan också vara svårdefinierar för den utsatte om det inte är direkt uppenbart med mycket våld involverat. Vart går gränsen personligen för att bli utsatt för övergrepp eller bara vara tyst och acceptera det för husfriden eller de bra tillfällenas företräde? Den frågan kan bara individen som blir utsatt svara på men lagen har sin bestämda åsikt och det är att det är våldtäkt om man blir tvingad eller känner sig tvingad och mannen uppsåt omfattas av det. Som jag skrev i avgränsningen är mannens uppsåt eller inte en annan fråga beteendevetenskapligt och den skall inte tas upp här, där det är den rent juridiska som skall bedömas. I SOU 2010:71 gällande utredning om eventuellt införande av samtyckesrekvisit har de föreslagit att de tysta samtyckena inte borde räknas 61

som en samtyckesakt vid eventuell ändring och även poängterat hur olika ett samtycke kan komma till uttryck vilket gör det svårt att definiera. De särskilt svåra fallen anser de vara de där målsäganden varit passiv och gärningsmannen invänder att han trodde hon var med på handlingen. De tror och anser att bevisproblematiken kommer bli lika omfattande oavsett vilket regleringssätt det blir. Deras slutsats i utredningen gällande samtycket var att det inte bör införas en ren samtyckesreglering, men att det däremot bör framgå direkt av lagstiftningen vad samtyckets betydelse skall ha vid bedömningen av vad som är en tillåtet respektive otillåten sexuell handling. Min uppfattning om huruvida vi skall ha en ren samtyckesreglering eller inte samstämmer med utredningens. Min åsikt är att det kommer bli ännu mer svårbevisat än vad det är idag och de nackdelar som förs fram är så starka att fördelarna inte kan väga upp det. Risken att det blir ökat fokus på målsäganden är ett argument som ensamt väger emot en sådan reglering anser jag. Det är redan tillräckligt stort fokus på dem i processen och pressen på dem är obehaglig som den är. Blir det då som utredningen befarar svårt att definiera vad ett samtyckesrekvisit skall innehålla och hur det skall definieras kan rättsäkerheten för båda parter bli än mer äventyrad än vad den är idag men den lagstiftning och bevissvårigheter som vi har. Eftersom samtycke skall ha kommit till uttryck för att räknas så kan man se det som att en del av bevisbördan flyttas över på den tilltalade, då han måste bevisa detta och det kan i sin tur bryta mot den oskuldspresumtion vi har i svensk rätt.

8.4 Bevisvärderingen och dess metoder Enligt 35 kap. 1§ RB så skall rätten avgöra målet efter att ha beaktat vad som i målet är bevisat. I svensk rätt är det principen om fri bevisprövning, som innefattar fri bevisföring och fri bevisvärdering som domstolens process bygger på. Åklagaren formar ett bevistema och gör en gärningsbeskrivning som åtalet byggs upp runt. I domstolen förekommer huvudbevis och motbevis, och det är åklagaren som har bevisbördan för sitt åtal. Vad som i målet är bevisat finns inte vidare utvecklat i lagen utan det är upp till domstolen att med hjälp av praxis och förarbeten fastslå vad de anser vara bevisat av de omständigheter som kommer fram och på det sättet meddela en dom. Anledningen till att åklagaren har den fulla bevisbördan är för att motverka att det meddelas felaktiga domar, och att om det var omvänt kunde det resultera i att det skedde pågrund av att den tilltalade inte kunde presentera tillräckligt med bevis för sin sak. Att man använder begreppet hellre fria än fälla anser jag vara bra och jag hoppas att alla domaren följer den principen, även när det gäller brott som våldtäkt, där man inte gärna vill att en skyldig skall gå fri och kanske utsätta fler för övergrepp. Det är därför som det finns en grundläggande tes i brottmålsprocessen som säger att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig till det han anklagats för. Vid bevisvärderingen i ett brottmål prövas det om det inträffade i verkligheten stämmer överens med gärningsbeskrivningen. Om domstolen inte kan komma fram till att det är bevisat så skall åtalet ogillas. Att uppnå den absoluta sanningen i ett våldtäktsmål kan vara svår om inte 62

omöjlig beroende på vad som framkommer. Det är domarens skyldighet att förhålla sig objektiv men vem som sen kontrollerar om det skedde, den existerar inte. Jag är helt övertygad om att det finns en viss felmarginal gällande våldtäktsdomar då de just är så svårbedömda då det sällan finns teknisk eller medicinsk bevisning eller vittnen till händelsen. Metoderna för bevisvärdering som belysts i uppsatsen använd inte i domstolarnas redovisningar eller bedömningar i de fall jag tagit upp och kan nog anses vara lite förlegade men förtjänade ändå ett avsnitt i uppsatsen då de är omdiskuterade och uppmärksammande dels under vår utbildning till jurister, samt förekom i stort sett i all den doktrin jag läst. Vid bevisvärderingen av sexualbrott är det av HD fastslagit att kravet på tillräckliga bevis inte får efterges, och åklagarens bevis- och utredningsbörda får inte heller försvagas. Definitionen av själva brottsrekvisitet förändras över tiden beroende på de attityder som finns i samhället gällande kön och sexualitet. När domstolen tolkar begreppet som används vid en rättegång gällande våldtäkt kan det förekomma begrepp som våld, motstånd eller samtycke, och det är inte helt utan influenser utifrån samhället som en sådan bedömning görs. Objektivitet är något som förespråkas och krävs från domaren men om det ser ut så i verkligheten är något man kan ifrågasätta. Domaren är en människa som lever ute i samhället som alla vi andra och tar in intryck från det han eller hon läser eller hör i sitt vardagsliv och skapar sig en uppfattning om saker och ting precis som alla andra. Det är dennes skyldighet och uppgift att bortse från detta och vara professionell när han eller hon befinner sig i rättssalen men det finns ingen garanti för att det sker. Vid brott som våldtäkt kan domarens personliga inställning och åsikter ha väldigt stor betydelse för hur bevisningen som finns tolkas då den ofta bygger på utsagor som är svåra att verifiera. Det är en fråga om bedömning av tillförlitlighet i utsagan som domaren skall göra och min åsikt är att den i vissa fall kan färgas av hur domaren känner och tycker privat. Som jag skrev i inledningen är våldtäktsbrottet ett brott som väcker känslor hos alla människor på ett eller annat sätt, och säkert även hos en domare. Konstigt vore det annars. Men sen är det som sagt en annan sak om han eller hon tar med sin inställning i domstolen eller inte. Är det en domare som anser att kvinnor får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att uttrycka sig starkt, när de följer med okända män hem till deras bostäder eller kanske tar med dem till sig, eller är ute och går en mörk natt helt själv påverkar det kanske bedömningen av hur utfallet i domen blir. Det kanske är en domare som anser att kvinnor är svagare i samhället och behöver skyddas till varje pris, och att kvinnor inte skulle kunna hitta på en sådan här sak om det inte var sant. Nu är det två extremer som jag tagit upp för att belysa hur det kan se ut när domaren skall göras sin trovärdighetsbedömning, men jag tror inte att någon av dem är obefintliga. Mellantingen som inte ligger helt ute i kanterna är säkert inte heller helt ovanliga och den som säger att domarens inställning till brottet aldrig påverkar deras bedömning tror jag har fel. Min förhoppning och tro på rättsamhället är att detta inte är vanligt förekommande men ändå är ett problem som bör belysas och kanske arbetas med. Att gärningsmannens

63

handling under övergreppet är det som skall vara i fokus och inte kvinnans eventuella beteende är för mig självklart, men jag säger inte att det kan finnas tillfällen där även kvinnans eventuella delaktighet kan spela in. Och andra sidan är det inte det som åtalet går ut på utan det är frågan om mannen är skyldig till brott eller inte som står i fokus. Det spelar egentligen ingen roll hur kvinnan vid tillfället agerat enligt min åsikt för det är ändå aldrig rättfärdigat att våldta henne. Att använda sig av DNA vid våldtäktsbrott är relativt vanligt förekommande så länge det finns spår att ta. Det kan inte ensamt vara avgörande för en fällande dom, men väl binda gärningsmannen till platsen eller bevisa att sexuellt umgänge har ägt rum, vilket kan vara utmärkt vid ett förnekande. Det finns ju som bekant de gärningsmän som förnekar att de ens träffat personen som nu är målsäganden och då kan åklagaren använda detta som ett bevis.

8.4.1 Utsagorna Att en gärningsman erkänner en våldtäkt är vad jag tror och vet väldigt ovanligt, utan de brukar förneka även efter fällande dom kommit. Förnekelsen är ett sätt att skydda sig själv från andras fördomar och åsikter om vilken typ av person han är som begått ett sådant brott och så länge man förnekar kanske det finns en chans att medmänniskorna runtomkring tror att man är oskyldig. Vem vill erkänna och stå för ett brott som han vet att det kommer väcka känslor och avsky hos andra och i många fall leder till uppsagt bekantskap. Att ett erkännande av en våldtäkt kan ha betydelse för processen om det kommer är jag helt överens med, men tyvärr tror jag inte det är något som de flesta domstolar får uppleva och därför inte spelar en jättestor roll i denna diskussion. Däremot är målsägandens utsaga av mycket stor betydelse i en rättegång gällande våldtäkt då den kan ligga till grund för fällande dom. Enligt HD skall utsagan vara alltigenom trovärdig i förening med vad som i övrigt framkommit i fallet. HD har i ett antal domar slagit fast att det som utmärker trovärdighet kan vara en lång och detaljrik berättelse, att den är sammanhängande och klar, homogeniteten, rimlighet, konstant osv. Hur domstolen i processen tar del av och bedömer dessa kriterier och dess innehåll skulle jag gärna vilja vara med en gång och höra. Återigen är man vid den punkten att domstolen består av människor som gör en bedömning och det är trots allt dennes personliga bakgrund som kan och säkert spelar in i många fall. Det som slagit mig många gånger och fått mig fundera på detta är när jag läst domar och domslut och redogörelse för trovärdigheten kommit till uttryck, är att de kan trots allt inte veta till 100% om det är en korrekt tolkning och bedömning som görs. Det är absolut inte det att jag säger att domstolarna dömer en massa oskyldiga på grund av detta men risken finns alltid att de gör en felaktig bedömning. Denna utläggning skulle kunna bli lång men som jag skrivit i avgränsningsdelen så är det inte här fokus skall ligga. Jag vill ändå visa att det är en fråga som jag under mina år i arbetslivet funderat över och som jag vet är ett omdebatterat ämne som inte

64

bör bortses från, och det vet jag att det inte görs. I många domslut, och även de som jag har med i denna uppsats skriver domstolen att ”deras bedömning” och ”deras inställning är” och det är just så det är. Det är deras bedömning som sitter i rätten just den dagen, och det är inte säkert att andra domare skulle göra samma bedömning. Sen förstår jag också att så kan man inte hela tiden tänka för då vore det i stort sett omöjligt att döma någon gärningsman där det är ord-mot-ord och inget annan form av bevisning finns.

8.4.2 Gregow En som är kritisk mot domstolens svåra uppgift att bedöma trovärdigheten är Torkel Gregow som själv arbetat på HD. Han har i sin artikel gjort en sammanställning av bedömningskriterierna vid bevisvärderingen gällande sexualbrott och har en del åsikter om hur de skall beaktas. Min inställning till Gregows artikel är att jag håller med honom i stora drag och anser att det är bra argument han för fram. Jag kan även se i den praxis som jag tagit upp att detta beaktas av domstolen vid deras bedömning och det görs på ett bra sätt. En an de viktigaste kriterierna han har med anser jag vara det som tar upp målsägandens personliga aspekter och hur bedömningen skall beakta beteendet före, under och efter rättegången. Precis som Gregow säger reagerar människor olika på övergrepp och man kan inte säga att det ena är rätt eller fel eller dra slutsatser från det som ensamt påverkar utgången i målet.

8.5 Vilken betydelse har stödbevisningen? Som jag belyst under avsnittet om stödbevisning och vad det innebär finns det ingen formell förklaring till vad det är eller något formellt krav på att det skall förekomma i sexualbrottsmål, men doktrinen är överens om att det spelar en stor roll, och vissa drar det så långt som att HD fastställt ett krav på dess existens om inga andra bevis finns. I NJA 1991 s. 83 tar HD upp betydelsen av stödbevisning och menar att det i detta fall ger ett sådant stöd för målsägandens utsaga att den kan anses som trovärdig och ligga till grund för fällande dom. I domslutet tar de även upp kravet att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen är skyldig till det brott han anklagats för och att målsägandet gett ett trovärdigt intryck, att det finns rimliga förklaringar till varför hon inte minns alla detaljer, att det inte förekommer felaktiga uppgifter, att hennes utsaga är lång och sammanhängande osv. I NJA 2005 s. 712 blir den åtalade frikänd från våldtäktsanklagelsen på grund av avsaknad av stödbevisnig, men fälld på övriga åtalspunkten med hänvisning till att det finns stödbevisning gällande dem. Avsaknaden i förening men vaghet i målsägandens utsaga gällande våldtäkten ledde enligt HD till slutsatsen att det inte kunde vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade gjort sig skyldig till våldtäkt. Även i denna dom tas de faktorer som kan utmärka en trovärdig utsaga upp och beaktas. Min analys av dessa två fall är att HD anser att stödbevisningen har en avgörande roll i de fall där 65

ord står mot ord, och är i allra högsta grad med i bedömningen om huruvida målsägandens utsaga skall ligga till grund för bedömningen eller inte. Som ett förtydligande på detta kom senare NJA 2009 s. 447 I och II där de åtalade blev frikända i båda fallen då det inte fanns stödbevisning tillräckligt som kunde belägga målsägandeutsagan. I fall I kom HD fram till att det fanns starka skäl som talade för att målsäganden blivit utsatt för övergrepp men det fanns andra oklarheter i hennes berättelse som gjorde att de inte kunde se henne som fullt trovärdig. Det saknades även teknisk bevisning för att belägga knivhotet, och de tillsammans gjorde att HD friade. I fall II kom HD fram till att det fanns uppgifter som talade för att målsäganden hade blivit utsatt för något obehagligt men det kunde inte tas som intäkt för att hon utsatts för våldtäkt. Kaldal och Lainpelto framhäver i sin artikel att det inte i NJA 2009 s. 447 I och II framkommer något nytt principiellt uttalande gällande stödbevisning och det kan jag till viss del hålla med om. Jag anser precis som de gör att HD genom att ogilla åtalen påpekar vikten av stödbevisningens betydelse för att kunna få en fällande dom när andra bevis saknas, och att de vill fastställa ett krav på stödbevisning i dessa fall. I fallet från HD med nummer B 2937-10 som kom i slutet av 2010 och är det senaste på sexualbrottsområdet gällande bevisning, gjorde HD en ganska kort beskrivning och analys enligt mig, men de tog dock upp de viktigaste kriterierna för utsagan, och hur den skall bedömas. Eftersom den i detta fallet inte var så utförlig som önskades så ansågs den inte kunna ligga till grund för åtalet och bedömningen i övrigt. Inte heller vittnesmålen som fanns och utgjorde stödbevisning ansåg HD vara tillräckligt och valde därför att ogilla åtalet. Enligt min bedömning har HD här ännu en gång slagit fast stödbevisningens betydelse för en fällande dom när målsägandens utsaga inte kan anses tillräcklig och tar sig därmed friheten att bedöma värdet av de vittnesmål och stödbevisning som finns. De slår som sagt inte bara fast att det skall finnas stödbevisning, utan påtalar även vikten av att den är på ett visst vis för att kunna beaktas. Frågan framöver hos de som på ett eller annat sätt är engagerade i frågan är säkert hur de vill att stödbevisningen skall se ut för att vara tillräcklig och hur det påverkar målsägandens möjligheter att få upprättelse och få till stånd en fällande dom där ord står mot ord.

8.6 Mina personliga tankar om stödbevisning och dess betydelse Det som fångat mitt intresse och uppmärksamhet under studerandet av stödbevisning är att det egentligen är frågan om ett vittnesmål från någon annan person som bekräftar att målsäganden blivit utsatt för en våldtäkt. Oftast är det en närstående som hon berättat för och det hon berättat är just hennes egna upplevelser i egenskap av målsäganden i en rättegång gällande våldtäkt. Att detta berättande kan vara ett stöd för trovärdigheten till utsagan är jag tudelad till. Jag anser att det är bra att det kan ligga just som stöd men är lite skeptisk till det ändå. I de flesta fall är det som jag sa en närstående som hon berättat för och den är inte direkt objektiv i ärendet anser jag. Det

66

är klart att en mamma eller syster eller vad det nu är, är på sin närstående sida om man får uttrycka sig så, och gärna berättar något som kan ge henne ytterligare trovärdighet. HD har i och för sig uppmärksammat detta och har säkert med det i sin bedömning av stödbevisningens innehåll och värde för övrig utredning, men det är ändå en aspekt jag ville belysa lite kort. Däremot är jag lite orolig för hur HD kommer utveckla sina krav på stödbevisning efter domen i december med målnummer B2937-10 där det fanns två vittnesmål som båda avvisades med hänvisning till att de inte var tillräckligt precisisa. Nu kan man hamna i situationen att det finns stödbevisning och att den åberopas eftersom HD gjort uttalanden att den krävs, men sen avvisas i rätten. Å andra sidan är det bra tycker jag att HD drar öronen åt sig lite mer i just denna typ av åtal där det står ord mot ord, då det som jag tidigare tagit upp är oerhört svårt att göra en bedömning av vem som talar sanning, och vad som egentligen hänt. Och som man säger; hellre fria än fälla, men hur långt skall det dras är ju frågan. Som jag kommit fram till vid studerandet av domarna från HovR över Blekinge och Skåne från 2010 gällande våldtäkt mot vuxen i syfte att se huruvida de beaktar förekomster av stödbevisning och hur den bedöms så var det endast i ett fall som de tydligt formulerade detta och använde sig av begreppet. Men det var alltså ingen som tog upp vikten av stödbevisningen i sig utan fokuserade mer på egenskaper hos målsägandens berättelse och de egenskaper som kan ligga till grund för trovärdighetsbedömningen. Varför det är så kan jag inte svara på men jag kan spekulera. Egenskaperna är fastställda i ett antal NJA-fall som jag också redovisat för i avsnitt 5.2.2, och är i doktrin erkända och omtalade som ett instrument i bedömningen. De är mer reella och något man kan ta på medan stödbevisning visst förekommer i praxis men är inte formellt formulerat och spikat, och kravet uttalas inte helt tydligt och klart. Som jag skrivit tidigare är åsikten om dess absoluthet skild i doktrin och HD har som sagt inte direkt uttalat ett krav på det även om det kan läsas mellan raderna. Detta gör att HovR kanske i större utsträckning känner sig bekväma med att använda sig av egenskaperna hos målsägandens utsaga än stödbevisnigen då den är lite mer osäker. De kanske väntar på ytterligare förtydligande från HD innan de för in det som en självklarhet och låter HD fatta de besluten så länge så behöver inte HovR ta den diskussionen. Men det är en tanke jag har och inget som jag har några ytterligare belägg för än min egen analys.

8.7 Avslutande ord Avslutningsvis och som en sammanfattning vill jag säga att det varit svårt att komma fram till någon absolut sanning gällande bevisföringen vid våldtäktsbrott enligt 6 kap. 1§ BrB, precis som jag väntat mig. Det är i stort omöjligt att säga vad som krävs för att förutspå vad som kommer bli en fällande dom. Däremot finns det bra instrument i arbetet med bevisföringen som domstolarna kan och skall rätta sig efter och som jag även kommit fram till att de gör i den utsträckning som behövs för att upprätthålla rättsäkerheten som den är avsedd att vara. Principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering gör det öppet för åklagaren att framföra de bevis hon 67

eller han anser viktiga för målet. Att det finns många fall som saknar teknisk och medicinsk bevisning just gällande våldtäkt gör inte det lättare för bedömningen, men utsagorna och trovärdigheten på dem får istället spela en stor och avgörande roll, vilket HD flera gånger slagit fast. De har även påpekat vikten av stödbevisningen och hur den skall användas och tolkas. Beroende på vem man frågar finns det till och med ett krav på att stödbevisning skall finnas i de fall det är ord mot ord utan övriga bevis. Min bedömning utifrån HD:s praxis är att stödbevisningen har en avgörande roll och som jag sa ovan, jag kan till och med säga att den beroende på omständigheterna krävs. Som jag kom fram till beaktar inte HovR den i den utsträckning som kanske önskas, men vem vet, det kanske kommer det med om HD kommer med ytterligare praxis och sätter ner foten hårdare. Det är en spännande utveckling som jag gärna är med och ser hur den fortskrider.

68

Käll- och litteraturförteckning Offentligt tryck Proposition 2004/05:45, En ny sexualbrottslagstiftning SOU 2001:14, Sexualbrotten. Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor. SOU 2010:71, Sexualbrottslagstiftningen – utvärderingen och reformförslag.

Litteratur Björkman J, Chamiran, Diesen, F Forssman, P Jonsson, Bevis- Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, Norstedts juridik 1997. Diesen Christian, Bevisprövning i brottmål, Norstedts juridik 2002 Ekelöf Per-Olof, Rättegång IV, Norstedts juridik 1993 Fitger Peter och Mellqvist Mikael, Domstolsprocessen en kommentar till rättegångsbalken, Norstedts juridik 2002 Lindell, Bengt, Eklund, Hans, Asp, Petter, Andersson, Torbjörn, Straffprocessen, Iustus Förlag, Uppsala 2005

Holmqvist Lena, Leijonhufvud Madeleine, Träskman Per Ole, Wennberg Suzanne, Brottsbalkskommentaren del 1 (1-12 kap.) Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m. 2007 Schelin Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts juridik 2007 Sutorius Helena och Kaldal Anna, Bevisprövning vid sexualbrott, Norstedts juridik 2003 Stening Anders, Bevisvärde, Liber tryck Stockholm, 1975

Artiklar Diesen Christian, Inga bevis för oskyldigt dömda, Juridisk Tidskrift vid Stockholms Universitet 2006/07, häfte 1, sida 231-246

69

Gregow Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn, SvJT 1996 s 511 Kaldal Anna och Lainpelto Katrin, Nya sexualbrottsprejudikat?, Juridisk Tidskrift vid Stockholms Universitet 2009/10, häfte 1, sida 95-103. Svensson Bo, Felaktigt Dömda – några synpunkter med anledning av en rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, Juridisk Tidskrift vid Stockholms Universitet 2006/07, häfte 2, sida 375-387.

Övrigt Hradilova Selin Klara, Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre: utvecklingen under åren 1995 – 2006, BRÅ rapport nr 2008:13

70

Rättsfallsförteckning NJA 1980 s. 725 NJA 1982 s. 164 NJA 1988 s. 40 NJA 1991 s. 83 NJA 1992 s. 446 NJA 1996 s. 176 NJA 2005 s. 712 NJA 2009 s. 447 I och II HD B 2937-10 Svea HovR B 3806-07 Hovrätten över Skåne och Blekinge B 1945-09 B 2362-09 B 2672-09 B 3147-09 B 434-10 B 646-10 B 912-10 B 2182-10

71