Existentiell psykologi

Existentiell psykologi – väjer inte för de stora livsfrågorna Existentiell psykoterapi sätter fokus på individens kamp med livet, med de stora frågor som berör oss alla. En av de främsta företrädarna för existentiell psykoterapi, Emmy van Deurzen, har besökt Sverige. Annika Nordin har träffat henne.

– Känslor är som väder, de finns alltid, säger Emmy van Deurzen, en av de främsta företrädarna för dagens existentiella psykoterapi.

K

largöra problem och livssituationer. Uppmuntra till att ställa frågor om livet. Få människor att börja tänka själva. Göra livet till något meningsfullt och viktigt. Genom att ifrågasätta livet öppnas möjligheter till förändring! Det är i korthet, förklarar Emmy van Deurzen, fokus för existentiell psykologi. Van Deurzen är professor i psykoterapi, författare till ett flertal böcker och en av de främsta moderna företrädarna för existentiell psykoterapi. I slutet av oktober besökte hon Sverige, inbjuden av Linköpings Universitet, Svenska Nätverket för existentiell terapi och Svenska Psykoterapisällskapet i Stockholm. Föreläsningen i Stockholm inleder hon nu med att visa upp en symboliskt avklippt sidenbandssnutt. Bevis för att också Sverige i dagarna fått ett Sällskap för existentiell psykoterapi, SEPT. Det allra första bildades av van Deurzen 1988 i England, där hon fortfarande är verksam. Vem är jag? Vad är meningen med livet? Existentiell psykoterapi väjer inte för livets stora vadan och varthän? Tvärtom! Och, menar van Deurzen, därmed erbjuds en unik möjlighet, att filosofera över livets grundvillkor samt uppnå psykologiska insikter. ”En filosofisk metod för att förstå mänskliga svårigheter.” Så kan grundtesen formuleras för den existentiella psykoterapins tillvägagångssätt och hållning eller approach som van Deurzen själv säger. – Filosofer är inriktade på att göra livet mer verkligt, komplext och intensivt, inte lyckligt och behagligt. Men detta förutsätter att vi upplever både det negativa och positiva. Inser att livet är blandat. Filosofer har förstått att accepterar vi detta och inte bara försöker eliminera smärta och fly från det svåra, då ökar chansen att få ut mesta möjliga av livet. – Existentiell psykologi fokuserar på individens kamp med livet, fortsätter Emmy van Deurzen, snarare än patologi eller symtom. Ibland behöver vi få utrymme för att ta ett nytt tag om tillvaron. Få perspektiv på vad som gått snett. Och alldeles särskilt behöver vi förhålla oss till livets paradoxer och begränsningar! Vi ten-

Psykologtidningen 1/06

derar att tro att det konstant går att förbättra tillvaron, fortsätta bortom alla gränser. Men i livet ställs vi mot oundgängliga mänskliga och personliga begränsningar. Vi bestämmer inte förutsättningarna vi föds till. Och vi drabbas av händelser och katastrofer som ingen har makt över. och röda tråden utgår i huvudsak från 18-1900-tals tänkare som Kierkegaard, Nietzsche, Buber, Sartre och Merleau-Ponty. Och tillämpningen av fenomenologisk metod kommer från filosoferna Husserl och Heidegger. Den existentiella psykoterapin började utvecklas på 40-talet av främst fyra psykiatrer: Karl Jaspers i Tyskland, Ludwig Binswanger och Medard Boss i Schweiz samt Viktor Frankl i Österrike. Binswanger, god vän med både Jung och Freud, inspirerades av Buber och fenomenologi och flyttade tyngdpunkten till vad han kallade Existenzanalyse. Han utvecklade tre för existentiell psykoterapi centrala begrepp – Umwelt, Mitwelt, Eigenwelt. Boss gick i analys hos Freud och samarbetade länge med Jung. Påverkad av både Binswanger och Heidegger och utifrån dennes term Dasein utvecklade Boss sin existentiella terapi så kallad Daseinanalyse. Till gruppen existentiella psykiatrer/psykoterapeuter/författare brukar i dag räknas bland andra R D Laing, Thomas Szazs, Rollo May och Irvin Yalom. Emmy van Deurzens bidrag är att presentera, systematisera och placera denna varierade skara tänkare under ett ganska så brokigt existentiellt paraply. Men mot så kallad positiv psykologi, dit hon till exempel räknar den för begreppet flow kände Mihaly Csikszentmihalyi, drar hon dock en tydlig gräns. Kritiker å sin sida har hävdat att existentiell psykoterapi bara handlar om medvetna val, beslut och att ändra livet över en natt. – Varje gång vi gör ett val, väljer vi också bort något, argumenterar Emmy van Deurzen. Vi arbetar med dessa mänskliga dilemman. Har vi modet att konfrontera paradoxerna kan vi lättare leva med möj-

DEN HISTORISKT FILOSOFISKA

ligheter och begränsningar. – Att vara människa är att vara i en relation. Alla existentiella filosofer är överens om detta, slår van Deurzen fast och ritar en omslutande ring runt mötet mellan terapeut och klient. En cirkel av varande, being. Buber utvecklar temat i sin bok ”Jag och du”. ”Allt liv är möte”, skriver han, antingen vi aktivt söker det eller ej. Också undvikandet är en form av möte. Terapi är ett exempel på mänskligt möte, fortsätter hon. Men cirkeln av varande gör att fokus inte bara ligger på klientens inre liv eller relationen i rummet utan också omfattar ett övergripande perspektiv på mänskligt liv och existens. Tomas Szazs, en av anti-psykiatrins företrädare, betraktade psykisk sjukdom som en svårighet att leva och menade att detta är vad psykoterapeuter ska ta ansvar för. Terapeuten blir då mer av praktisk filosof. En som vet och inser konsekvenser av olika sätt att leva. Att inte betrakta den andre som sjuk eller med några symtom som ska botas är, understryker van Deur-

”Många sidor av det moderna livet gör människor förvirrade” zen, ett nytt sätt att se på terapi. Det kräver också helt nya riktlinjer. Ledord för existentiell terapi är, återupptäcka, se och överblicka, vidga horisonter, upptäcka samband, fördjupa förståelse, öka livsmod och frihet. Privilegierade ögonblick kallar Emmy van Deurzen de stunder av klarsyn då individen förmår omfatta sitt livslopp – det förflutna, nuet och framtiden. De varar aldrig länge, vi orkar inte leva så, men stunderna kan inträffa i en terapi. – De gör oss mer medvetna om vilka vi är. Återger känsla av mening, av att vara sitt eget centrum. Här befinner jag mig, vad vill jag med resten av mitt liv? ETISKA PROBLEM ,

moraliska värderingar och de stora livsfrågorna är ständigt närvarande i människors liv, hävdar van Deurzen. Frågorna kanske inte ställs öppet och omedelbart. Men de finns där implicit. Det gäller bara att läsa lite mellan raderna.

11

E X I S T E N T I E L L P S Y KO L O G I

– När en klient säger, ”han gjorde så mot mig, men jag sa nej och det tycker jag är rätt”, då är undertexten en filosofisk frågeställning. Hur ska vi relatera till varandra. Finns det regler för människor? Problematiserar man och reflekterar kring detta upptäcker människor att livet är mycket av en konst. Och en konst de kan bli bättre på! Två klassiska psykodynamiska begrepp som existentiell psykologi har en annorlunda syn på är det omedvetna och självet. – Under min psykoanalytiska skolning tvingades jag noga tänka över alla begrepp. Fråga mig, vad berättar begreppet. Vad fångar det omedvetna. Filosofer talar om olika nivåer av erfarenhet, förklarar Emmy van Deurzen. Heidegger kallar det som blivit ”icke-fördolt” för sanning. Det mesta i världen och mellan människor är fördolt. Man skulle kunna säga att det inre omedvetna för existentiella psykoterapeuter ersätts med en yttre medvetenhet om det ”fördolda” och det ”icke-fördolda”. I århundraden har filosofer envist, uttryckt med en travesti på Winnicott, hävdat ”There is no such thing as a self.” Det vi kallar självet är, förklarar van Deurzen, erfarenheten och upplevelsen av att vara i centrum av den värld vi skapat runt oss själva. Där vi upplever oss vara i mitten av vår värld, vårt liv, det kallar vi vårt själv. Och ”självet” är snarast att betrakta som en pågående process. – När världen runt oss förändras kommer vi också i obalans. Det är då klienterna kommer till oss, konstaterar hon. Erik Eriksson med sin idé om olika utvecklingsstadier som fortsätter livet ut, kommer enligt henne närmast det existentiella synsättet. Medan andra hävdar att Daniel Stern är mer näraliggande. för existentiell terapi blir därför att utforska klientens världsbild och centrala värderingar. – Världsbilden är vi sällan riktigt medvetna om. Tar den för givet. Värderingar grundläggs tidigt och ligger bakom mycket av våra handlingar. Ofta tappar vi kontakten med värderingarna utan att vi inser det. Förlorar ur sikte den människa vi tänkte oss vara vid livets slut. Terapin syftar till att möjliggöra för klienten att leva efter sina värderingar. – En människas strävan i livet stämmer inte alltid med hennes inre känsla av öde eller bestämmelse, säger Emmy van Deurzen. Människor kan berätta om speciella föreställningar. Om hur de alltid känt att göra det ena eller andra är deras egentliga öde. Det kan också handla om personliga

MEN GRUNDLÄGGANDE

12

talanger, resurser som du skulle kunna göra mycket mer av. Formuleras denna hemliga längtan och dessa föreställningar ökar sannolikheten att de kan förverkligas. Kierkegaard menade att hemligheten bakom all hjälpandets konst är, att först och främst finna människan ”där hon är och att börja där”. – Terapeuten måste göra ansträngningen att lämna sitt eget centrum, fortsätter van Deurzen. Auktoriteten skiftar från terapeut tillbaks till klienten. Vi måste förstå varifrån människor kommer och vilka värderingar de har. Endast så kan klienten få hjälp att knyta ihop sin världsbild, sitt livsutrymme. Och bli medveten om att det är individen själv som är författare till sitt eget liv. är inte inriktad på att tolka eller komma med teoretiska förklaringar. Den fenomenologiska metoden bygger förståelsen direkt utifrån det som berättas och beskrivs i själva terapisituationen. Mycket handlar det om att vara i det som kommer fram. Klienten eller den andre ses som kapabel att ta ansvar för sitt eget liv. Terapeuten betraktas som en medundersökare eller följeslagare. Begrepp som regression finns följdriktigt inte heller som tankegång. – Vi försöker få människor att etablera relationer som är jämlika och rättframma och detta ska avspeglas i terapin. Syftet är att möjliggöra för klienten att söka sanningen om sig själv och sitt liv. Sökandet efter sanning är mer hälsosamt än att söka bot eller lycka. Och vårt grundantagande, påpekar Emmy van Deurzen, är att vi människor förmår möta sanningen. R D Laing var anti-psykiatrins förgrundsgestalt i England, författare till ”Det kluvna jaget” och grundade 1965 det revolutionerande terapeutiska samhället Kingsley Hall i London. Laing står bakom två begrepp centrala för existentiell psykoterapi – resonans och co-prescence. Begreppens andemeningen är att värna en levande och icke objektifierad relation. – Vår terapeutiska hållning är att låta patientens problem få bli relevanta för mig, beröra mig, förklarar Emmy van Deurzen. Det som händer i klientens liv är i existentiell mening också viktigt i mitt. Varje klient bär med sig allas våra potentiella mänskliga erfarenheter. I den terapeutiska situationen lär vi oss och förstår tillsammans lite mer om mänsklig existens. – Detta är något som nästan framstår som magiskt för mig, utbrister hon, att varje klient lär mig något nytt om livet.

EXISTENTIELL PSYKOTERAPI

Öppnar ständigt nya perspektiv och fönster också i mitt liv! – Resonans är inte olikt empati, fortsätter van Deurzen, men ändå helt annorlunda. Resonans handlar om att direkt tona in och vara med den andre. Uppleva vad han/hon upplever. Begreppet ligger närmare identifikation. Att direkt och på en djup nivå känna hur den andre påverkas av livet. Begreppet är knepigt för det gäller att inte bli dränkt av klientens upplevelse. Vi måste arbeta med våra egna känslor, ifrågasätta vår identifikation för att bevara klarheten. Stundom, när Emily van Duerzen framhåller den existentiella psykoterapins särskilda förträfflighet tänker jag lite småsint att mycket av detta kan förekomma också inom andra terapiriktningar. Allt är väl mer eller mindre möjligt och beroende av terapeuten åtminstone i det fält som ligger hitom stelbent teknikfixering och ortodoxa idéer. Men van Deurzen är också en medryckande föreläsare som engagerat pläderar för en sympatisk livssyn. Otaliga gånger säger hon ”klargöra, tänka om, öppna nytt” understruket med målande handrörelser. Och snart börjar jag vädra såpdoft och för min inre blick se hur milt lödder blankar nya öppningar på livets ingrodda fönsterfyrkanter. KÄNSLOR ÄR SOM vädret, konstaterade filosofen Heidegger. Snö, sol, regn - ”ickeväder” finns inte, precis som känslor. – Vi är så rädda för känslor att vi tränger bort dem, säger van Deurzen. Men känslor är budbärare och oerhört användbara. De berättar om oss själva, vad vi värderar och var vi befinner oss i världen. Till ledning i denna känslornas ofta ogenomträngliga terräng, skissar hon en emotionell kompass. Där norr är att vara på topp och söder är motsatsen. – När världsbild och värderingar hotas rör vi oss från norr till öst, pekar van Deurzen. Svartsjuka gör oss medvetna om vad vi värderar. Vi reagerar med att kämpa, säger hon och skriver vid den östliga positionen ordet ilska. Sorg och ledsenhet säger att nu har vi förlorat. Och rakt söderut står depression. Här finns inte mer att förlora. Ingen kan ge dig något och du kräver inget. Människor kan vilja stanna kvar här, påpekar hon. Rörelsen från norr ner mot öst och söder handlar om att förlora och slutligen inte vara engagerad. Den motsatta riktningen från söder, mot väst och norr igen, är en uppåtgående rörelse som handlar om att återigen engagera sig i världen. – Avundsjuka är en bra känsla, säger

Psykologtidningen 1/06

Emmy van Deurzen överraskande. Oftast när vi åter vill något uttrycks det som avundsjuka. Stark längtan kan föra dig mot den västliga positionen som är hopp. Här börjar en aktivitet för att återigen förenas med värderingar och världsbild. När vi uppnått detta känner vi lycka och glädje. Men lycka, varnar hon, är alltid kortvarig. Och vi får återigen anträda denna cykliska process, denna livsresa. van Deurzen orienterat om är kopplad till känslodimensioner där tillfredställelse och förlust är motsatsparen vid topp och botten. Men också de konkreta, fysiska känslor, som vi upplever genom våra fem sinnen kan placeras in i ett liknande cykliskt kompasstänkande. Där lust och olust utgör motsatsparen. Denna fysiska dimension kallade Binswanger ”Umwelt”. I dag betecknas den inom existentiell terapi oftast som den fysiska världen. Den värld som innehåller den stora paradox vi alla måste förhålla oss till. – Vi lever och vet att vi ska dö. Binswangers ”Mitwelt”-begrepp kallas i dag social dimension. Den handlar om våra relationer till andra och rör sig mellan polerna tillhörighet och isolering. Den personliga dimensionen, ”Eigenwelt”, avser den värld du skapat inom dig själv. Den inre psykologiska världen med känslomässiga motsatspar som överlägsenhet och underlägsenhet. Hit hör också det existentiellt paradoxala begreppet frihet längtan efter frihet och rädsla för frihet. Emmy van Deurzen har själv, utifrån en vidaretolkning av Heideggers idéer introducerat en fjärde dimension. På tyska ”Überwelt” och den engelska termen är ”spiritual”. En andlig eller metavärld. Den dimension utifrån vilken vi konstruerar vår världsbild. Här utgörs de existentiella motsatsparen av gott och ont, mening och meningslöshet.

DEN KOMPASSROS

DEN EMOTIONELLA kompassen och de fyra dimensionerna med sina paradoxer är bara modeller man kan ha i bakhuvudet. Men det är alltid verkligheten som gäller, understryker van Deurzen och berättar om den trettioåriga djupt deprimerade Rita. Hon hade plötsligt förlorat make och femårig son i en bilolycka. Svartklädd och med en ridå av hår framför ansiktet satt hon förstummad i terapirummet. – En tår rann oavbrutet nerför kinden. Hon grät ljudlöst även när hon talade. Livet hade stannat i det ögonblick hon förlorat sin familj. Rita var tveksam till att komma, hade sagt att hon inte ville ”tvingas till mer sorgearbete”.

Psykologtidningen 1/06

Det var, berättar Emmy van Deurzen som om hon inom sig skyddade minnet av livet med mannen och sonen. På så sätt befann hon sig i relativ säkerhet på en plats djupt inom sig själv. Ville bara relatera till det hon förlorat. Inte fortsätta eller fullfölja den emotionella cirkeln. Ty detta skulle betyda att erkänna förlusten. Hon ville hålla kvar mannen och barnet. – Jag nådde henne knappt i början, fortsätter van Deurzen. Och det var inte mina ord som först gav gensvar. Nej, snarare min beslutsamhet i att fortsätta att bry mig om henne utan att pusha på. Jag lät mig bli berörd av hennes djupa smärta. Försökte lära mig att uthärda det hon fann outhärdligt. Satt tyst mycket och länge. Slutligen uttryckte jag den känsla hon gav mig och sa nästan viskande och mycket prövande. ”Du försöker hålla smärtan i schack genom att gömma den inom dig.” Det är en observation, inte tolkning. Jag försökte finna platsen där hon befann sig och möta henne där. Rita nickade stumt. Och därmed hade det skapats en gemensam punkt för förståelse om var Rita befann sig. Förlusten kommer alltid att vara en del av hennes liv, betonar van Deurzen. Men upplevelsen kan förändras. En stor kris kan lära oss något om mänskliga villkor.

bjöds till Laings terapeutiska samhälle Kingsley Hall i London. Berke arbetade där med Mary Barnes och tillsammans skrev de boken ”En resa genom själens mörker”. 1977 flyttade van Deurzen till England och började på Kingsley Hall. Men snart nog blev hon kritisk mot de terapeutiska samhällena. – Patienterna lämnades med väldigt lite informell eller formell psykoterapi eller någon verklig hjälp alls. Institutionerna var helt enkelt inte tillräckligt bra, säger hon. Fem år senare, 1982, höll hon sin första kurs i existentiell psykoterapi med ambitionen att förena filosofi och psykologi. Detta utvecklades så småningom till ett stort utbildningsinstitut. 1996 startade Emmy van Deurzen The New School of Psychotherapy and Counselling med enbart existentiell inriktning. Intresset för det andliga har ökat i samhället och hos psykologer och terapeuter.

”Avundsjuka är en bra känsla”

egen väg till existentiell psykoterapi började med att hon som 18-åring i slutet av 60-talet lämnade hemlandet Holland, berättar hon när vi samtalar efter föreläsningen. I Frankrike tog hon en masters degree i filosofi. Började arbeta som psykolog på ett mentalsjukhus. Men insåg snart att hon måste ha en psykologutbildning. Återvände till universitetet och tog en masters degree i klinisk psykologi och praktiserade. – Psykodynamisk teori var vid den här tiden främst Lacan. Med min filosofiska bakgrund var jag mycket kritisk mot det synsättet. Men anti-psykiatrin hade också fortfarande en stark ställning. På en konferens mötte hon två av dess företrädare Joseph Berke och Morton Schatzman och in-

EMMY VAN DEURZENS

Är det en reaktion hos äldre och mognande yrkesmänniskor? En reaktion mot teknik och metodförenklingar? Ett uppvaknande ur psykodynamiska förhoppningar och insikten om att existentiella frågor inte enkelt låter sig behandlas. För Emmy van Deurzen är det tydligt och följdriktligt att människors intresse för existentiella frågeställningarna ökar. – Människor konfronteras med döden. Terminala sjukdomar drabbar också de unga. Många av mina studentrådgivare tycker att den existentiella hållningen är mest relevant för unga människor. Katastrofer inträffar och det är ingens fel. Många sidor av det moderna livet gör människor förvirrade. Men de vill inte gå i terapi och endast få höra att det är något fel på dem. Människor är bara förvirrade och vill ha möjlighet att fundera över livet. ● ANNIKA NORDIN

För information om existentiell psykoterapi och utbildningar se www.existens.nu Information om Emmy van Deurzen se www. dilemmas.net

LITTERATUR Emmy van Deurzen: Det existentiella samtalet. Ett perspektiv för psykoterapin. Natur och Kultur 1998 Emmy van Deurzen: Vardagens mysterier. Existentiella dimensioner inom psykoterapi. Studentlitteratur. Lund 2003 Emmy van Deurzen, Raymond Kenward: Dictionary of Existential Pschycotherapy and Counselling. SAGE Publications London. 2005 Annika Nordin: Om Mary Barnes ”Genom inferno mot något heligt” Väl & Ve, 1990, nr 4

13