Facit Bolander 7 - Karlstads universitet

Karlstads universitet Estetisk-filosofiska fakulteten Avd. språk/ Anna Lindholm

FACIT Instuderingsfrågor – Bolander, kapitel 7 1. Fundamentet i en påståendesats kan ju vara vilken satsdel som helst. Men i praktiken finns vissa principer för hur man väljer att börja en mening. Svenskans ledföljd regleras till stor del av ”viktprincipen”. Särskilt i talspråk börjar man helst med ett kort, lätt led. Man undviker också att börja en sats med ny information, något obekant utan med något som lyssnaren känner igen. Man börjar ofta med att knyta till något som man har sagt tidigare. Fundamentet består därför oftast av något som redan är bekant, något som inte innehåller ny information. Naturliga fundament är alltså: ”bekanta” pronomen (jag, du, hon ...) pronominella adverb (då, där, här ..) bekanta substantiv (solen, den här texten ...) tidsadverbial (igår, i förra veckan, 2007 ...) Andra fundament får vanligtvis emfas (extratryck) och tolkas speciellt som viktig och oväntad information. Exempel på naturliga fundament:

Fagersta är en liten stad med ca 17 000 invånare. Det är ett gammalt brukssamhälle och detta faktum har präglat staden. Nuförtiden är det emellertid en modern industristad med et stort och viktigt stålverk. Stålverket sysselsätter den största delen av befolkningen. Där tillverkar man bl a verktygsstål. 2. Man gör två satser av en genom att göra ett led till predikativ i en ”det är”-sats med de andra leden underordnade i en ”som”-sats. Ex: Johan röker vita Prince. Det är Johan som röker vita Prince. 3. Ett ovanligt fundament (med ny tung information) är i allmänhet betonat. Ofta innebär det en kontrast eller en motsättning till något annat Ex:

Henne tycker jag bra om, men honom har jag aldrig gillat.

I tal kan man framhäva vilket ord som helst genom betoning eller tryck. Skillnaden mellan tal- och skriftspråk är att skriftspråket ofta har tunga, långa led som fundament. Ex Att spela grammofon på nätterna borde inte tillåtas (skrift) Det borde inte vara …. (tal)

4. Ordföljden är viktig i svenskan, eftersom vi använder den grammatiskt för att signalera vad som är huvudsats och bisats, vad som är subjekt och objekt och om ett meddelande är ett påstående eller en fråga. Dessutom använder vi den för att ge våra meddelanden ett ändamålsenligt informationsflöde genom att vi kan börja med det kända, innan vi presenterar det nya på slutet i en sats. 5. I huvudsats kommer det finita verbet alltid på andra plats, satsadverbialen på fjärde och de infinita verben på plats fem. I bisats kommer subjektet på den första platsen efter bisatsinledaren. Satsadverbialen kommer på plats tre och det finita verbet på plats fyra. Se Bolander 7.3.1 och 7.3.2. 6. Tema definieras här som det första ledet i en mening. Temat är oftast något redan känt (kanske efter någon form av presentering?). Det blir genom positionen meningens ”samtalsämne”, dvs det som meningen utsäger något om. Denna definition är inte heltäckande men ett sådant temabegrepp fungerar bra som arbetsredskap för att förstå informationsflödet i de flesta svenska meningar. Remat är då det som utsägs om temat, dvs det som är nytt och mer eller mindre anmärkningsvärt i sammanhanget. 7. Se stencil.