Finns diskriminering de jure i utkastet till ny handikappservicelag i

60

Nordisk Administrativt Tidsskrift nr. 3/2015, 92. årgang

Finns diskriminering de jure i utkastet till ny handikappservicelag i Finland? Refereevurdert

Av Jan-Erik Helenelund Nordisk Administrativt Tidsskrift nr. 3/2015, 92. årgang Jan-Erik Helenelund Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

1. Artikelns tema, syfte och bakgrund Det finländska social- och hälsovårdsministeriet tillsatte är 2013 en arbetsgrupp, som fick i uppgift att utreda hur speciallagstiftningen för personer med funktionsnedsättning bör reformeras. Bland syftena med arbetsgruppen fanns bl.a., att den skulle lämna förslag hur handikappservicelagstiftningen borde utvecklas med tanke på den totalreform av socialvårdslagen, som då bereddes. I uppdraget ingick också andra element1, men för denna artikel är gränsdragningen mellan allmän service enligt socialvårdslagen och på föreslagen ny handikappservicelag baserad specialservice för personer med funktionshinder och -begränsningar central. I det utkast till ny handikappservicelag som arbetsgruppen presenterat ingår nämligen också ett förslag, som jämfört med gällande handikappservicelag (380/1987) skulle begränsa den nya lagens tillämpningsområde. Enligt utkastet skulle lagen nämligen inte tillämpas på »person vars funktionsförmåga i huvudsak är försvagad på grund av sjukdomar och funktionshinder som har samband med normalt åldrande«.2 Syftet med denna artikel är att studera om det är förenligt med Finlands människorättsförpliktelser, att på föreslaget sätt från en ny handikappservicelags tillämpningsområde utesluta funktionshinder, som i huvudsak anses bero på sjukdom eller begränsning som uppstått via »normalt åldrande«. Särskilt fokus sätts på frågan, om förslaget är förenligt med människorättssystemets diskrimineringsförbud i en lag, som ska implementera sociala mänskliga rättigheter. Avsikten är ändå, att behandla frågan mer ingående endast för en begränsad del av de serviceformer, som nuvarande lag ger en subjektiv rätt till. Dessa serviceformer är sådana, som på sätt eller annat rör boendet. Artikelns fokus på just diskriminering de jure beror på, att åtminstone FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (nedan ESKkonventionen) anses förutsätta att all diskriminering omedelbart avskaffas.3 De s.k. Limburgprinciperna, som enligt Eide utgör bästa möjliga guide till vilka typer av förpliktelser konventionsstaterna har enligt ESK-konventionen,4 preciserar sedan mer

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

61

explicit att all diskriminering de jure i lagstiftningen bör avskaffas, genom att omedelbart upphäva eventuella lagar som innehåller diskriminerings de jure.5 Den nya handikappservicelag som arbetsgruppen föreslår är samtidigt avsedd som nationell implementering av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I slut-rapporten hävdas att både riktlinjerna för Finlands funktionshinderpolitik och föreslagen till ny lag om handikappservice bygger på just nämnda konvention. Slutrapporten noterar också explicit att FN-konventionen inte är avsedd att utesluta någon form av funktionsnedsättning från konventionens tillämpningsområde. I slutrapporten lyfts fram att människorättskonventioner i allmänhet, liksom vår nationella grundlag, förutsätter att funktionshindrade har jämlik rätt till den hjälp och det stöd de behöver, »oavsett hur skadan uppkommit.« Slutrapporten hänvisar till att varaktigheten i uppkommet funktionshinder i stället är det centrala, för när man ska kunna definieras som funktionshindrad i FN-konventionens mening. I FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar funktionshinder definieras funktionshinder utgående från de begränsningar de föranleder i förhållande till omgivande miljö, och inte utgående från diagnos.6 Då man i slutrapporten motiverar varför funktionshinder, som i huvudsak anses förorsakade av »normalt åldrande«, ändå ska utgå från den föreslagna nya handikappservicelagens tillämpningsområde, förväntar man sig därför en argumentering utgående från människorättsförpliktelser och -krav. Sådana motiveringar till nämnda förslag saknas likväl helt. Argumentationsmönstret ändras i stället, då man motiverar föreslaget att utesluta via »normalt åldrande« utlösta funktionshinder från den föreslagna nya lagens tillämpningsområde. De motiveringar som framförs verkar följa tre olika linjer: 1) »Äldre personers behov av service har ökat och kommer att fortsätta att öka i framtiden. För att svara mot den äldre befolkningens ökade behov av service kan lösningen dock inte vara en fortsatt utvidgning av tillämpningsområdet för speciallagstiftningen«, heter det i slutrapporten. Motiveringen kunde närmast klassa som en nationell ekonomiskpolitisk motivering. 2) »En funktionsnedsättning är ofta livslång, vilket ska beaktas vid bedömningen av sättet för ordnande av och tillräckligheten ifråga om servicen« är en annan motivering. Motiveringen indicerar ett krav, att definitionen av funktionshinder bör avgränsas så, att åtminstone en klar majoritet av dem som kan klassas som funktionshindrade i lagens mening bör ha ett livslångt funktionshinder. 3) Den tredje motiveringen bygger på något som i slutrapporten kallas »normalitetsprincipen«. Behov av hjälp och stöd som föranleds av funktionsnedsättningar, som i främsta hand beror på »normalt åldrande«, »ska enligt den principen ordnas med stöd av den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftning som gäller social- och hälsovård«, heter det.7 Centralt i denna »normalitetsprincip« är enligt slutrapporten, att service baserad på allmän lag är primär, ifall funktionshindret kan anses som utlöst av »normalt åldrande«. I finländsk socialrätt finns en generell »normaliseringssträvan«. Den innebär att mottagande av sociala förmåner inte bör leda till att individer stämplas som avvikande.8 Här är det knappast fråga om det normaliseringssyftet, eftersom en arbetsgrupp som lägger förslag till nationell implementering av FN:s »handikappkonvention« rimligtvis inte kan ha som utgångspunkt, att mottagande av service och stöd p.g.a. handikapp är stämplande. Slutrapporten innehåller i stället en text, som verkar belysa bakgrunden till principen. Vid beredningen av nuvarande handikappservicelag på 1980-talet, var syftet att handikappservicen skulle gälla bara en begrän-

62

Jan-Erik Helenelund

sad grupp. Funktionsnedsättning definierades därför i förhållande till en referensgrupp, som angav normal funktionsförmåga hos personer i samma åldersgrupp. »Servicebehovet hos en äldre person med funktionsnedsättning bör i första hand behandlas på samma sätt som servicebehovet hos personer i samma åldersklass«, avslutas nu slutrapportens motivering till här avsett »exkluderingsförslag«.9 »Normalitetsprincipen« skulle då alltså innebära, att funktionsnedsättningar bör ses som normala hos åldringar, och att det därför inte kan klassas som funktionshinder i handikappservicelagens mening, ifall åldringar drabbas av inom egen ålderskategori vanliga funktionsnedsättningar. Det explicit redovisade syftet med på 1980talet införd »normalitetsprincip«, att på handikappservicelagen baserad handikappservice bara skulle gälla en begränsad grupp, utgör en mycket tydlig indikation på att även denna motivering i grunden är en motivering av nationell ekonomiskpolitisk karaktär. Också hänvisningen till att man i den nya lagen ska beakta att funktionshinder ofta är livslånga, kan tolkas på samma sätt, om den faktiskt är avsedd att begränsa rätten till handikappservice enligt handikappservicelagen.

2. Diskrimineringsförbudet och sociala rättigheter – Vad krävs av nationell lag? Slutrapporten innehåller alltså inga försök, att i människorättssystemet förankra motiveringarna att utesluta dem, vars funktionshinder utlösts av »normalt åldrande«, från rätten till en ny handikappservicelags service. Samma sak gäller också på en allmännare nivå. Slutrapporten förankrar nämligen inte heller i människorättssystemet sitt förslag, att splittra upp de funktionshindrade i två grupper, en som också i föreslagen ny handikappservicelags mening skulle betecknas som funktionshindrad, och en som inte ska betecknas funktionshindrad.10 Först nämnda grupp skulle alltså ges rätt till handikappservice, medan den senare gruppen skulle fråntas all service i stöd av en eventuell ny lag, i och med att lagen inte skulle kunna tillämpas på deras funktionshinder. Då människorättssystemets krav inte utretts, finns alltså orsak att kritiskt granska om förslagen respekterar Finlands människorättsförpliktelser. Granskningen bör beakta hela människorättssystemet, men också fokusera på den kontext som här är aktuell, d.v.s. sociala mänskliga rättigheter. Redan åberopad traktat, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, skulle ha förutsatt, att även de förpliktelser som följer av andra traktat borde ha utretts och beaktats. I inledningen till nämnda konvention erkänns nämligen i b-punkten, att alla rättigheter i FN:s internationella människorättskonventioner, »utan åtskillnad av något slag«, skall respekteras då konventionen implementeras. I d-punkten åberopas sedan bl.a. FN:s Internationella konvention om ekono-miska, sociala och kulturella rättigheter, (nedan ESK-konventionen), och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (nedan MP-konventionen). Enligt FN:s människorättskommittés allmänna kommentar nr. 18 innehåller MP-konventionens artikel 26 ett diskrimineringsförbud, som kan betraktas som en självständig mänsklig rättighet.11 Scheinin ger exempel på att artikeln även tillämpats på diskriminering visavi sociala rättigheter i ett mål som handlat om lagbaserad diskriminering, där »ställning i övrigt« var den i MP-konventionen kränkta diskrimineringsgrunden. Målet, Gueye et al v. France, byggde på att soldater av senegalesisk nationalitet, vilka tjänat i franska armén, enligt nationell lag erhöll en

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

63

lägre pension än de kolleger, som var franska medborgare.12 Målet belyser begränsningar ifråga om rätten att via nationell lag särbehandla någon grupp ifråga om ekonomiska nivåer på sociala förmåner. Fast FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar inte nämner Europeiska människorättskonventionen, är den som ett allmänt människorättsinstrument relevant även ur finländsk synvinkel, eftersom konventionen har getts rättsverkan i Finland.13 Europeiska människorättsdomstolen (nedan EMRD) har i målet Koua Poirrez v. France år 2003 slagit fast att också en lagreglerad exkludering från rätten till handikappförmån utgjorde en kränkning av Europeiska människorättskonventionens (nedan EMRK) artikel 14. Målet gällde en funktionshindrad man, vars adoption till fransk familj fick laga kraft först då han var i 21-års ålder. Han bodde i Paris. Han ansökte då adoptionen fått laga kraft om franskt medborgarskap, men fick avslag. Han var därför fortfarande medborgare i sitt födelseland Elfenbenskusten. Året efter slutlig adoption fastslogs, att han hade ett funktionshinder om 80 %, och han beviljades franskt invalidkort. Då han ansökte om sådan handikappförmån, som enligt fransk lag kan beviljas vuxna funktionshindrade, avslogs ändå anhållan. Avslaget berodde på, att dylik enligt gällande lag enbart kunde beviljas franska medborgare, och medborgare i sådant land med vilka Frankrike hade avtal. EMRD:s fällande dom kom i stöd av EMRK, artikel 14, samtolkad med artikel 1 i tilläggsprotokoll 1. Artikel 14 innehåller ett diskrimineringsförbud ifråga om de i EMRK tryggade rättigheterna. Artikel 1 i tilläggsprotokoll, igen, handlar om egendomsskydd.14 Hänvisningen till egendomsskyddet i artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 var ett kreativt sätt att komma förbi det faktum, att EMRK inte innehåller artikel, som tryggar vare sig rätt till handikappförmåner, eller en allmän rätt till sociala förmåner. EMRD beaktade, då den åberopade egendomsskyddet, ministerkommitténs rekommendation om funktionshinderpolitik. Enligt den bör de funktionshindrade vid behov tryggas en acceptabel levnadsstandard via sociala överföringar, som bör omfatta både bidrag, och via social service, samt bygga på en noggrann utvärdering av individuella behov och individuell helhetssituation. Även funktionshinderanpassning av bostaden bör enligt nämnda rekommendation ingå i den »verktygsback« med specialservice, som funktionshindrade ska tryggas, ifall deras individuella behov så förutsätter.15 EMRD:s utslag innehåller också ett konstaterande, som indicerar en nationell prövningsmarginal ifråga om vilken särbehandling som är förenlig med konventionen. Exkluderingen på basen av nationalitet byggde enligt utslaget inte på objektiva och rimliga grunder.16 Särbehandling på dylik grund är alltså tillåten. I målet utgjorde nationalitet den i artikel 14 förbjudna diskrimineringsgrunden. Nämnda artikel avslutas med en förbjuden diskrimineringsgrund, som även finns i MP-konventionen, nämligen »ställning i övrigt«. Finland har även ratificerat, och nationellt gett rättsverkan åt, EMRK:s tilläggsprotokoll 12, som innehåller ett generellt diskrimineringsförbud.17 Trots detta, är det inte självklart att nämnda tilläggsprotokoll substantiellt medför någon väsentligt nytt med tanke artikelns tema, eftersom funktionshindrades rätt till sociala överföringar redan tryggas via egendomsskyddet i EMRK, och genom att diskrimineringsförbudet i artikel 14 således också är tillämpbart på diskriminering p.g.a. funktionshinder. Men möjligen kan det ge en direktare grund för samma slutsats. Artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 stipulerar nämligen, »att varje rättighet som anges i lag skall säkerställas utan diskriminering«. Bland de förbjudna diskrimineringsgrunderna finns också »ställning i övrigt«. Enligt Pellonpää

64

Jan-Erik Helenelund

(et al) är det sannolikt, att även tilläggsprotokollets generella diskrimineringsförbud kommer att tillåta sådan särbehandling som bygger på objektiv och saklig grund.18 Samma avgränsning av rätten att icke bli diskriminerad tycks gå genom hela människorättssystemet, och gäller både i diskrimineringsförbudet som självständig mänsklig rättighet i MP-konventionen, och i det diskrimineringsförbud som avser specifikt sociala mänskliga rättigheter. En särbehandling som bygger på sakliga och objektiva grunder är tillåten, men ESK-konventionens övervakningsorgan anger ett tilläggskriterium. Dylik särbehandling bör ändå vara proportionell.19 En kärnfråga är alltså, om en exkludering av via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder kan anses ha »saklig och objektiv grund«, och också vara proportionerlig. Auktoritativ tolkning av ESK-konventionen kan förhoppningsvis belysa den frågan, eftersom ovan relaterade krav från människorättssystemet endast partiellt kopplat till artikelns boendetema, och inte alls till åldringars rättigheter ifråga om sociala mänskliga rättigheter. FN:s ESK-kommitté, som fungerar som övervakningsorgan för ESK-konventionen, har i sin allmänna kommentar nr. 4 tydliggjort att åldringar inte är exkluderade från den rätt till lämplig bostad, som ingår i artikel 11. Rätten till lämplig bostad förutsätter bl.a., att de specialbehov ifråga om boendet, som finns bland utsatta grupper, bör tryggas med de medel samhället anvisar för att främja boendet. Dessa grupper bör också ges fullt tillträde till ekonomiska resurser som främjar boendet, och individuella behov bör beaktas. Som exempel på utsatta grupper nämns bl.a. mentalpatienter, kroniskt sjuka, åldringar och funktionshindrade.20 Allmänna kommentarer av ESK-konventionens övervakningsorgan klargör enligt människorättsliteraturen konventionsförpliktelserna, och kan därför också underlätta en direkt tillämpning av ESK-konventionen i nationella domstolar.21 Åldringar och funktionshindrade nämns visserligen som separata missgynnade grupper. Uppenbart är ändå att de nämnda missgynnade grupperna även sinsemellan bör behandlas jämlikt. ESK-konventionen innehåller nämligen också ett eget diskrimineringsförbud. I artikel 2.2 stadgas, att i konventionen nämnda rättigheter skall förverkligas utan någon som helst diskriminering. Följaktligen betonar även ESKkommittén, att rätten till »lämplig bostad« bör tryggas utan någon som helst diskriminering.22 Trots att handikapp, eller funktionshinder med en modernare term, inte ens nämns i konventionen, har övervakningskommittén i en annan av sina allmänna kommentarer klargjort att de funktionshindrades mänskliga rättigheter kräver, att de omfattas av skyddet i såväl allmänna lagar, som i speciellt för dem avsedda lagar och program. Punkt 3 i den allmänna kommentaren anger att det faktiska handikappet, och inte enskilda diagnoser, avgör om någon ska klassas som handikappad. Funktionshinder kan vara antingen bestående eller av övergående natur. Konventionsstaterna har också en skyldighet att använda maximalt tillgängliga resurser, för att trygga de funktionshindrade de rättigheter ESK-konventionen avser.23 FN:s ESK-kommitté har ytterligare en allmän kommentar, som bör tillmätas betydelse då man utvärderar nu aktuellt förslag att exkludera på »normalt åldrande« baserat funktionshinder från en ny handikappservicelags tillämpningsområde. Det är dess allmänna kommentar nr. 6, som handlar om åldringars ESK-rättigheter, alltså bl.a. sociala rättigheter. I den förutsätts att även åldringar ska tillförsäkras de mänskliga rättigheterna, och att de oberoende av ålder, funktionshinder och annan ställning bör bemötas rättvist.24 Europeiska sociala stadgan kan inte heller förbises för finländsk del, fast FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar inte innehåller

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

65

någon hänvisning till den. Stadgan har nämligen även i sin reviderade form getts rättsverkan i Finland.25 Dess artikel 15 handlar om funktionshindrades rätt till oberoende, social integrering och deltagande i samhällslivet. Dessa rättigheter ska enligt artikelns ordalydelse tryggas funktionshindrade »utan avseende på deras ålder samt arten av och orsaken till deras funktionshinder«.26 Den Europeiska reviderade sociala stadgans artikel 31 är rubricerad »rätten till bostad«. Enligt stadgans Case Law från år 2008 påverkas övervakningsorganets tolkning av denna europeiska rätt till bostad också av auktoritativt riktig tolkning av ESK-konventionens »rätt till lämplig bostad«. Stadgans Digest of Case Law nämner explicit, att man fäster stor vikt vid ovan relaterade allmänna kommentar nr. 4 av ESK-konventionens övervakningsorgan.27 Det innebär i klartext, att åldringar också enligt den Europeiska reviderade sociala stadgans artikel 31, bör tryggas en rätt till bostad, som inkluderar deras specialbehov i boendet. Den slutsatsen stärks ytterligare av att den Europeiska sociala stadgan har en egen artikel, artikel E, som förbjuder diskriminering. Artikeln stipulerar, att åtnjutandet av i stadgan stipuleraderättigheter bör säkerställas utan någon som helst diskriminering. Artikeln anger efter det ett antal förbjudna diskrimineringsgrunder, bland vilka också »ställning i övrigt« finns. I stadgans Digest of Case Law år 2008 konstateras att just den grunden är tillämplig på diskriminering p.g.a. funktionshinder, fast artikeln inte explicit nämner funktionshinder bland de förbjudna diskrimineringsgrunderna. Däremot kunde stadgans Digest of Case Law vara tydligare ifråga om avgränsningen av diskrimineringsförbudet, nämligen att särbehandling som bygger på saklig och objektiv grund är tillåten. Där nämns den avgränsningen bara i »omvänd form«, d.v.s. att också om signifikant olika fall behandlas lika, krävs för detta en objektiv och saklig grund.28 Det konstaterandet, och det tolkningsinflytande som finns från ESKkonventionens övervakningsorgans linjedragningar, talar ändå för att inte heller Europeiska sociala stadgan kan tolkas så, att lika fall kan behandlas olika utan objektiv och saklig grund. Sammanfattningsvis finns alltså mycket starka indikationer på att människorättssystemets minimikrav är, att de som drabbats av via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder bör tryggas likvärdiga rättigheter i annan lag, ifall de exkluderas från en ny handikappservicelags tillämpningsområde. Auktoritativ tolkning av ESKkonventionens rätt till »lämplig bostad« är ju väldigt tydlig på att även åldringars boende inkluderas i rättigheten. Deras specialbehov ska också tryggas. Europeiska reviderade sociala stadgans artikel 31 är, å sin sida, den allra tydligaste på att arten av och orsaken till funktionshindren inte får påverka rättigheterna. »P.g.a. normalt åldrande« utgör rimligtvis även i stadgans mening en orsak till funktionshinder. ESKkonventionens tydliga inkludering av åldringar i rättigheterna, medför också att det verkar långsökt att hävda, att det skulle finnas objektiv och saklig grund att negativt särbehandla åldringar visavi rättigheten till »lämplig bostad«. Frågan om utkastet till nya handikappservicelag innehåller en diskriminering de jure kan likväl inte besvaras, ifall man samtidigt inte beaktar ytterligare ett funktionssätt, som kännetecknar b.la. de sociala mänskliga rättigheterna. Konventionsstaterna har en relativt stor frihet att nationellt välja metod för förverkligandet. Konventionens artikel 2, 1 § framhåller ändå lagstiftningens centrala roll. Också ESK-konventionens övervakningsorgan har betonat, att bekämpandet av diskriminering knappast blir framgångsrikt, ifall inte lagstiftning ingår i de nationella metoderna att förverkliga konventionen.29 Då de funktionshinder som föreslagen ny handikappservicelag ska

66

Jan-Erik Helenelund

täcka fortsättningsvis föreslås bli tryggade i lag, är det således minst sagt rimligt att även rättigheterna för dem, vars funktionshinder uppkommit p.g.a. »normalt åldrande«, skulle tryggas på samma sätt. De sociala mänskliga rättigheternas ovan nämnda funktionssätt innebär ändå, att det inte i människorättssystemet finns något krav att rättigheterna skall tryggas i samma lag. Väljer man att bryta loss rättigheterna för dem, som drabbats av funktionshinder som uppkommit via »normalt åldrande«, från en ny handikappservicelags tillämpningsområde, bör ändå likvärdiga rättigheter tryggas i annan lag. Det gäller också rätten till sådan service åldringars specialbehov kräver, eftersom föreslagen ny handikappservicelag är avsedd att trygga just den särskilda service och det stöd övriga funktionshindrades individuella behov förutsätter. ESK-konventionens rätt till »lämplig bostad« skulle ju, enligt ovan återgivna allmänna kommentar nr. 4, trygga förutom funktionshindrades specialbehov även åldringars och kroniskt sjukas motsvarande behov. Kravet att likvärdiga rättigheter bör tryggas i annan lag, om de inte tryggas i en eventuell ny handikappservicelag, inkluderar att rättigheterna också bör tryggas som subjektiva rättigheter. Det beror på att även den föreslagna nya handikappservicelagen är avsedd att trygga subjektiva rättigheter, för dem som omfattas av dess tilllämpningsområde. Kravet är också byggt på Europeiska sociala stadgans artikel 15, enligt vilken bl.a. rätten till oberoende och social integrering bör tryggas »utan avseende på … arten av och orsaken till ... funktionshinder«. Ytterligare stöd för kravet finns i ESK-konventionens övervakningsorgans allmänna kommentar nr. 20 om ickediskriminering. Där anges bl.a. att: »discrimination constitutes any distinction, exclusion, restriction or preference or other differential treatment that is directly or indirectly based on the prohibited grounds of discrimination and which has the intention or effect of nullifying or impairing the recognition, enjoyment or exercise, on an equal footing, of Covenant rights«.30 Rättspraxis ifråga om gällande handikappservicelag (380/1987) kan förhoppningsvis belysa vilka effekter utkastet till ny handikappservicelag skulle få på dem som drabbats av via »normalt åldrande« utlösta funktionshinder. Samtidigt kan den kanske ge vägkost för slutsatser, om respekten för människorättssystemets diskrimineringsförbud de jure i utkastet till ny handikappservicelag.

3. Rättigheter visavi boende och konsekvenserna av föreslagen exkludering Serviceboende är en av gällande handikappaservicelags serviceformer, till vilken gravt handikappade har en subjektiv rätt i stöd av 8.2 §.31 Serviceboende kan även ordnas via personlig assistans i den funktionshindrades egna hem. Personlig assistans är också en självständig serviceform, som inte nödvändigtvis behöver vara kopplad till ett serviceboende. Ifråga om denna serviceform finns även i gällande lag den begränsning, som nu föreslås bli införd för all handikappservice enligt föreslaget till ny handikappservicelag. Rätten till personlig assistans finns nämligen inte om hjälpbehovet i främsta hand beror på sjukdom eller funktionshinder, som har uppstått genom »normalt åldrande«. Rätten till personlig assistans är i gällande lag den enda serviceformen, som har denna begränsning.32 Ändå vilseleder slutrapporten läsaren, genom påståendet att lösningen på äldres ökade behov av handikappservice inte kan vara en fortsatt utvidgning av tillämpningsområdet för denna speciallagstiftning. Det

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

67

är vilseledande just därför att via »normalt åldrande« utlösta funktionshinder i gällande lag endast utesluter rätt till personlig assistans. Slutrapporten tycks därför inte ens klara av att skilja ett utvidgat tillämpningsområde för handikappservicelagen från att det bland de äldre finns ett ökande behov av handikappservice, vilket kan ge ökade kostnader för densamma. Nuvarande handikappservicelag, 8.2 §, ger gravt handikappade en subjektiv rätt också till annan service, d.v.s. till färdtjänst jämte följeslagare, och till dagverksamhet. På åldrande baserade funktionshinder diskvalificerar inte heller från gravt handikappades subjektiva rätt enligt 9.2 §, att få skäliga kostnader ersatta av kommunen för sådana ändringsarbeten i den egna bostaden, som med hänsyn till handikappet är nödvändiga för att klara funktioner som hör till normal livsföring.33 Vilka handikapp som är grava regleras nu i handikappserviceförordningen (759/1987). Regleringen har inte någon koppling till orsaken eller uppkomstsättet för handikappet. Också via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder kan, med ovan nämnt undantag, vara grava i handikappservicelagens mening, och en subjektiv rätt till service eller stöd därmed finnas.34 Om någon nekas service, som den enligt handikappservicelagen har en subjektiv rätt till, finns förstås besvärsrätt och dylikt beslut kan upphävas av domstol.35 I utkastet till ny handikappservicelag kvarstår i princip rätten till serviceboende, likväl omformad så att all service en funktionshindrad behöver i första hand ska ordnas i den funktionshindrades egna hem. Också rätten till personlig assistans enligt 8 § 2 mom. och 8c § kvarstår för dem, vars rätt till handikappservice skulle tryggas även i den nya handikappservicelagen. Samma sak gäller rätten att få skäliga kostnader ersatta för ombyggnadsarbeten i den egna bostaden, ifall ändringsarbetena är nödvändiga för en funktionshindrads normala livsföring. Sistnämnda framgår av utkastet till ny lag, men under en ny rubrik, d.v.s. »Stöd för tillgängligt boende«, vilket skulle regleras i 15 §.36 De vars funktionshinder har uppstått via normalt åldrande skulle däremot berövas rätten till dylik service, i och med förslaget att lagen inte till någon del skulle tillämpas på deras funktionshinder. Rättspraxis ifråga om till boende relaterade rättigheter, kan belysa hur gällande »exkluderingsklausul« vad gäller rätten till personlig assistans tillämpats, alltså den som anger att rätten inte finns, om »behovet av hjälp i främsta hand beror på sjukdomar eller funktionshinder som har samband med normalt åldrande«. Tillsammans med rättspraxis, som gällt åldrings rätt enligt gällande handikappservicelag till serviceboende som arrangerats i ett gruppboende, kan rättspraxisen belysa problemen med föreslagna förändringar. Rättsfallen är i huvudsak plockade ur HFD:s årsbok. HFD:s utslag 2012:111 gällde en 85-åring, som varit kärnfrisk tills han drabbades av en hjärnblödning. Efter den var han förvirrad och desorienterad, och ansökte därför om serviceboende i eget hem med hjälp av en personlig assistent. HFD ansåg det styrkt, att risken för hjärnblödningar avsevärt ökar vid hög ålder, varför den berott på »normalt åldrande«. Han hade alltså inte en på handikappservicelagen baserad rätt till serviceboende i eget hem, ordnat via personlig asistent.37 Enligt HFD:s utslag 2003:12 utgör också demens en sjukdomstyp, som utlöses av »normalt åldrande«. Demenssjukdom berättigar därför inte heller till serviceboende, ordnat genom personlig assistent i det egna hemmet.38 Enligt HFD:s utslag 2013:6 och 2013:7 hade däremot två åldringar rätt till i handikappservicelagen avsett boendeservice, då det skulle ordnas i ett separat serviceboende med flera boendeplatser. Också dessa klienter hade drabbats av hjärnblödningar. De var i mycket sämre skick än 85-åringen i

68

Jan-Erik Helenelund

förstnämnda mål ovan. De beskrivs i årsboken närmast som »paket«, som var helt beroende av utomstående hjälp. Deras ålder framgår inte av utslagen. Att det handlade om åldringar indiceras ändå av att deras hemkommuner, liksom Social- och hälsovårdsministeriet i sitt sakkunnigutlåtande till HFD, hänvisade till service inom den kommunala åldringsvården, och till serviceformer för »ålderstigna«. Bådas servicebehov hade också några år efter respektive hjärnblödningar bedömts av specialist i geriatri. HFD:s linjedragning i dessa fall var, att de hade rätt till serviceboende enligt handikappservicelagen, därför att de behövde omfattande tillsyn och service, men deras huvudsakliga servicebehov krävde inte sjukvårds- eller annat specialiserat kunnande. I dessa fall konstituerade därför behovet av serviceboende en subjektiv rätt till serviceboende enligt handikappservicelagen (380/197).39 En fråga man ställer sig utgående från utslagen är förstås, på vilka grunder domstol ska kunna avgöra när en åldrings funktionshinder uppstått p.g.a. normalt åldrande. Svar måste ju ges utgående från en lång rad olika sjukdomar och åkommor, som potentiellt kan utlösa funktionsnedsättningar. Finns faktiskt forskning, som för hela spektret av tänkbara funktionsnedsättande sjukdomar, utvisar när »normalt åldrande« är centralt för att en funktionsnedsättning ska utlösas? Om utkastet till ny handikappservicelag omfattas även av regering och riksdag, ska dessutom den frågan avgöras för den nya handikappservicelagens samtliga serviceformer, till vilka handikappservicelagen ska ge subjektiv rätt, eftersom nämnda lag inte kan tillämpas på dylika. I slutrapporten med utkast till ny handikappservicelag finns nu inte några försök att analysera, om det är möjligt att för varje sjukdom eller funktionsnedsättande åkomma, fastställa när »normalt åldrande« är centralt för att funktionshindret ska utlösas. En annan fråga som osökt inställer sig är, om de funktionshinder som ansågs utlösta av »normalt åldrande«, och därmed inte berättigade till serviceboende ordnat via personlig assistent, inte de facto byggde på att vissa diagnoser bland åldringar exkluderade från rättigheten. Människorättskraven var de motsatta. Diagnos bör inte påverka funktionshindrades rättigheter. Ifråga om demenssjukdomar framhåller Mäki-Petäjä-Leinonen & Nikumaa dessutom att dylika definitivt inte hör till ett normalt åldrande. De är sjukdomar hos en minoritet av åldringarna, som också undergräver de drabbades säkerhet i hemmen.40 Tillsammans med människorättskrav att diagnos inte ska avgöra funktionshindrades rättigheter, kunde det i stöd av GL 22 och 19.1 §§ ha gett underlag för en annan rättstolkning än den som nu syns i HFD:s praxis. Enligt nuvarande handikappservicelag avgörs frågan om handikappet är gravt, och därmed också om det finns subjektiv rätt till servicen, skilt för varje serviceform. Slutrapporten med förslag till ny handikapservicelag anger nu, att den subjektiva rättigheten till service i föreslagen ny handikappservicelag enbart ska gälla personer med »svår funktionsnedsättning«, som i slutrapporten används som ny term för det som idag kallas »gravt handikapp«. Den anger också att svår funktionsnedsättning specificerats separat för varje serviceform. De definitionerna föreslås nu bli lyfta till lagnivå, utan uttrycklig hänvisning till de goda skäl grundlagen ger för dylik åtgärd. De skälen finns i GL 80.1 §, där det bl.a. stipuleras: »Genom lag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter …« Dylik lagreglering föreslås nu både i själva lagtexterna i kapitel 3 för varje serviceform separat. Existensen av en subjektiv rättighet indiceras också, genom att stadgandet inleds med uttrycket: »Personer med funktionsnedsättning har rätt att …«41

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

69

Samma slutrapport »flummar ändå till« vad som utgör subjektiva rättigheter, genom en detaljmotivering till den »särskilda servicen« i kapitel 3, som anger att kommunerna skulle bli skyldiga att ordna servicen »inom ramen för det anslag som beviljats för ändamålet«.42 I dagens finländska socialrätt indicerar den formuleringen, att servicen faller inom ramen för kommunens allmänna skyldighet att ordna socialservice, vilken inte grundar subjektiva rättigheter.43 Texten ålägger ändå kommunerna att dimensionera budgetanslagen för servicen utgående från behov,44 vilket i sin tur knyter an till en av socialsektorns rättsprinciper, nämligen behovsprincipen.45 HFD:s ovan återgivna utslag 2013:7 och 2013:7 utgör exempel på, att behovsprincipen i gällande handikappservicelag också kan grunda en subjektiv rättighet till i lagen avsett serviceboende, vilken upphäver handikappservicelagens subsidiära natur i förhållande serviceboende ordnat utgående från socialvårdslagen. En hänvisning till att kommunerna enbart skulle bli skyldiga att ordna servicen inom ramen för befintliga anslag är alltså olycklig, då man samtidigt anger att behovsprincipen ska styra vilka anslag som bör anvisas. Om de faktiska budgetanslagen underskrider den nivå behoven indicerar, är det olyckligt om skyldigheten att ordna servicen är knuten till faktiskt beviljade budgetanslag.46 De rättsfall, där HFD ansåg att rätt till serviceboende enligt handikappservicelagen fanns, belyser igen en typ av fall där åldringars rätt till serviceboende enligt handikappservicelagen helt skulle utgå, om utkastet till ny lag godkänns även i riksdagen. Serviceboende finns också i den nya socialvårdslag (1301/2014), som trädde i kraft 1. 4. 2015. HFD:s utslag 2005/3369 belyser ändå vilka begränsningar alternativet att ordna serviceboende enligt den har. HFD underkände i utslaget en kommuns beslut att neka serviceboende enligt handikappservicelagen, vilket enligt ansökan delvis skulle ordnas via personlig assistent. Kommunen motiverade sitt nekande beslut med att handikappservicelagen, enligt 4 §, tillämpas endast då tillräcklig service inte kan anvisas enligt annan lag. Eftersom socialvårdslagen är primär i förhållande till handikappservicelagen, ansåg kommunen att serviceboendet kunde ordnas i stöd av den. Handikappservicelagens subsidiära natur viker ändå undan vid tillämpning på personer som har en på handikappservicelagen 8.2 § baserad subjektiv rätt till serviceboende, enligt HFD-utslaget. För dylik klient kan serviceboendet inte ordnas utgående från socialvårdslagen, därför att dess serviceboenden är avgiftsbelagda. Personlig assistans, liksom specialservice i serviceboenden enligt handikappservicelagen är däremot avgiftsfria, enligt L om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992), 4 §.47 Om förslaget till ny handikappservicelag går igenom, får det alltså kostnadskonsekvenser för dem, vars funktionshinder uppstått via »normalt åldrande«. Klient vars funktionshinder, med eller utan rätt, anses bero på »normalt åldrande« skulle förlora rätten till den avgiftsfria specialservice de behöver i de serviceboenden de då skulle anvisas, d.v.s. i serviceboenden enligt socialvårdslagen. Slutrapporten med förslag till ny handikappservicelag uppvisar också en insikt att så blir fallet. Det sker genom att ange vilka av handikappservicelagens serviceformer som är avgiftsfria. Konsekvenserna av den negativa särbehandling, som föreslås för via »normalt åldrande« utlösta funktionshinder, problematiseras inte trots detta. Ifråga om rätten enligt handikappservicelagen 9.2 § att få skäliga kostnader för handikappanpassning av den egna bostaden ersatta, för att möjliggöra en normal livsföring trots uppkommet handikapp, finns tyvärr en väldigt mager rättspraxis. Till den del sådan finns, nämns inte klienternas ålder. Och varför skulle den nämnas? I lagen finns ingen indikation på att åldrandet skulle påverka rätten till ersättning för

70

Jan-Erik Helenelund

ombyggnadskostnaderna av bostaden. Också denna rätt föreslås alltså nu bli berövad, om funktionshindret anses utlöst av »normalt åldrande«. Till denna del finns inte heller annan lag, som ger drabbade åldringar någon subjektiv rätt till ersättning för dylika ombyggnadskostnader. Eventuell handikappanpassning av bostaden skall tydligen bekostas av åldringarna själva. Dylikt selektivt berövande av rätten att få skäliga kostnader för handkappanpassning av egen bostad ersatta, accentuerar ytterligare behovet att kritiskt analysera förslaget utgående från människorättssystemets krav på omedelbart avskaffande av all diskriminering de jure. Förslaget att helt exkludera via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder från tillämpningsområdet för den föreslagna nya handikappservicelagen motiveras med att det inte kan betraktas som åldersdiskriminering, då någon fast åldersgräns inte föreslås för när rätten till service enligt handikappservicelagen upphör. »Begränsningen knyts i stället till den objektiva orsaken till funktionsnedsättningen på motsvarande sätt som i nuvarande 8 c § 3 mom.«, heter det slutrapporten.48 Konstaterandet bygger på grundlagsutskottets utlåtande om den regeringsproposition som utgör grund för att de som drabbats av »via normalt åldrande« uppkomna funktionshinder, enligt nuvarande handikappservicelags (380/1987) 8 c §, saknar rätt till personligs assistans. Grundlagsutskottet hänvisade nämligen uttryckligen, i sitt utlåtande om den regeringspropositionen till, att det är de »objektiva orsakerna« till funktionsnedsättningen som utgör grund för exkluderingen från rätten till personlig assistans, och inte åldern. Utskottet fortsatte därefter; »följaktligen behöver den inte bedömas utifrån 6 § 2 mom. i grundlagen«.49 Enligt denna logik är alltså inte av »normalt åldrande« utlösta funktionsnedsättningar åldersrelaterade. De utgör tydligen inte heller orsak till funktionshindret, då nu föreliggande slutrapport ju faktiskt explicit anger att funktionshindrens uppkomstsätt inte får hindra en jämlik rätt till handikappservice. (Sic!) Nu föreliggande slutrapport kopplar detta till det nationella grundrättighetssystemet, och till mänskliga rättigheter, utan att ändå direkt åberopa Europeiska sociala stadgans artikel 15, där denna människorättsreglering allra tydligast ingår.50 Motiveringen är krystad, också fast det är en av riksdagens grundlagsutskott år 2008 anförd grund att godkänna, att i huvudsak via »normalt åldrande« utlösta funktionshinder inte berättigar till personlig assistans enligt nuvarande 8c §.51 Grundlagsutskottet kan kritiseras för att år 2008 helt ha underlåtit att analysera om utskottets slutsats är förenlig med människorättskraven, bl.a. Europeiska reviderade sociala stadgans artikel 15.

4. Slutrapportens nordiska jämförelser Slutrapporten, för revidering av handikappservicelagstiftningen har också ett kapitel om den internationella utvecklingen, och om lagstiftningen i andra länder. Bl.a. behandlas de övriga nordiska ländernas lagstiftning om handikappservice. Det nordiska system som mest verkar likna det föreslagna finländska, är dansk service för funktionshindrade. Danska kommuner bör, enligt slutrapporten, ordna stöd utgående från behov ifråga om vissa uppräknade stödformer, där boenderelaterade stödformer ändå inte ingår. Dessa serviceformer bör ordnas utgående från »serviceloven«, d.v.s. Danmarks socialvårdslag. Skyldigheten att ordna servicen är inte baserad på klientens ålder. Särskild service för vuxna med funktionshinder, ska däremot ordnas enbart för personer i åldern 18-65 år. Service för dem som är äldre än 65 år ordnas,

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

71

enligt slutrapporten, inom ramen för äldreomsorgen. Av den fortsatta texten får man bilden att serviceboende utgör en särskild service för vuxna, även om det inte klart sägs ut. Även dylikt serviceboende ordnas i stöd av »serviceloven«, varför det tydligen bygger på ett skyldighetskoncept kombinerat med behovsprincipen. Texten gör ändå inte läsaren klok på, om behovsprincipen även grundar en rättighet, som ger möjlighet att i domstol vinna ett mål där besväranden kan styrka behov. Texten belyser inte heller frågan om det finns skillnader ifråga om ekonomiska villkor i serviceboende som bör ordnas enligt »serviceloven«, och den service som bör tryggas inom ramen för äldreomsorgen.52 Texten ger därför inte möjligheter till en jämförelse 1:1 med föreslagen finländsk reglering. Däremot använder slutrapporten ifråga om dansk personlig assistans uttrycket »rätt till«, vilket indicerar en subjektiv rätt till dylik. Rätten finns för vuxna, vilket alltså avser personer i åldern 18-65 år. Den finns, ifall assistansbehovet omfattar minst 20 timmar per vecka. De som bor i ett serviceboende får likväl, precis som i Finland, sina assistansbehov uppfyllda där, och omfattas inte av rätten till personlig assistans. Avgränsningen av den subjektiva rättigheten så, att personer över 65 år inte har nämnda subjektiva rättighet, tyder på att just denna reglering kan vara jämförbar med den finländska lagstiftningen, även om den finländska »exkluderingsmekanismen« av åldringar inte bygger på en entydig åldersgräns. Då slutrapporten inte ger information om eventuella motsvarande subjektiva rättigheter inom äldreomsorgen, är definitiva slutstaser alltså inte möjliga att dra. Än mindre belyser slutrapporten frågan om den danska lagstiftaren utrett betydelsen av människorättssystemets diskrimineringsförbud då lagen tillkom, och om det finns en övervägd argumentering, varför lagregleringen inte ska anses kränka diskrimineringsförbudet de jure.53 Beträffande Sverige anges de lagar handikappservice grundar sig på. Ifråga om två serviceformer nämns explicit att serviceformerna inte kan ges till personer över 65 år. Det gäller personlig assistans, ifall servicebehoven uppkommit först efter det att en person fyllt 65 år. Ifråga om denna serviceform anges att klienter »kan ha rätt« att få assistanstimmar. Texten är ändå så sparsmakad, att läsaren inte får klara besked huruvida det faktiskt finns en rätt till denna service. Den belyser heller inte om personer över 65 år har motsvarande rätt i stöd av annan lag. Den andra serviceformen är i socialförsäkringslagen reglerat bilstöd. Inte heller till denna del ingår uppgifter, huruvida de funktionshindrade också har en rätt till bilstöd.54 Slutrapportens referat av svenska handikappservicelagstiftningen ger följaktligen inte heller möjligheter till jämförelser 1:1 med nu föreslagen finländsk reglering av handikappservicen. Än mindre ges underlag för en bedömning av den svenska regleringens förenlighet med människorättssystemets diskrimineringsförbud. Ifråga om Norge uppges att servicebehov som beror på funktionsnedsättning i huvudsak sköts via allmänna lagar, och att kommunerna har en skyldighet att ordna de tjänster som funktionshindrade behöver, utan att det för den skull i de flesta fall finns någon subjektiv rätt till tjänsterna. Fr.o.m. ingången av år 2015 finns, avvikande från detta, »en starkare rätt« till personlig assistans, om hjälpbehovet överstiger 32 timmar per vecka, och hjälpbehovet är långvarigt. Som långvarigt anses hjälpbehov i minst 2 år. Till denna del finns en klar åldersgräns. Kommunen har inte skyldighet att ordna personlig assistans åt personer över 67 år. Specialutgifter för transport som behövs p.g.a. av funktionshinder eller sjukdom kan också ersättas via ett ekonomiskt stöd för dessa kostnader. Dylika behöver likväl inte ersättas åt personer över 70 år. I övrigt finns inga åldersgränser som exkluderar från handikappservice.55 Då också i

72

Jan-Erik Helenelund

denna redogörelse saknas en redovisning av om annan lag ger motsvarande rättigheter på likvärdiga villkor, ger den inte möjlighet att jämföra med föreslagen finländska exkluderingen av via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder från all handikappservice. Redogörelsen ger inte ens grund att bedöma om »en starkare rätt« faktiskt utgör en subjektiv rätt till personlig assistans i Norge.

5. Slutsatser och möjligheten att i domstol utmana diskriminering i enskilda mål Enligt människorättslitteraturen är ESK-rättigheterna ofta förbisedda och nonchaleras, vilket bygger på ett för de flesta av dem typiskt funktionssätt. De kan förverkligas stegvis, och kräver inte ett omedelbart förverkligande. Som av det inledande kapitlet framgick, gäller detta inte diskriminering de jure. All sådan bör omedelbart slopas, genom att upphäva stadganden där sådan finns. Ovan har lyfts fram människorättsreglering, som innebär att åldringar tveklöst är inkluderade i människorättssystemets rätt till bostad. Utgående från artikelns källmaterial verkar det också finnas en entydig rätt för åldringar, att få sina specialbehov i boendet tryggade enligt enahanda grunder med övriga funktionshindrade. Däremot finns inte grund att kräva att åldringars rätt till bostad, och till specialservice i boendet, absolut bör tryggas via just handikappservicelagen. Människorättssystemet möjliggör att likvärdiga rättigheter kan tryggas via annan lag. Det problematiska i förslaget att exkludera p.g.a. »normalt åldrande« utlösta funktionshinder från den nya handikappservicelag som föreslås, består i att de som drabbats av dylika inte skulle ha likvärdiga rättigheter med övriga funktionshindrade ifråga om två dimensioner. Dessa är frågan om annan lag tryggar de exkluderade en subjektiv rättighet till samma service, och om den tryggats på likvärdiga ekonomiska villkor. Om de vars handikapp utlösts via »normalt åldrande« utestängs från en eventuell ny handikappservicelags boendeservice, finns enbart socialvårdslagens boendeservice att tillgå, om behov för dylikt finns. Den proposition som ligger grund för nuvarande socialvårdslag innehöll en text som indicerar en avsikt, att dess serviceboende inte skall utgöra en subjektiv rättighet. Det är texten som anger att i kap. 3 angiven socialservice, till vilken även boendeservice hör, är en allmän socialservice. Texten säger också, att klientens intresse i gällande rätt styrt bort från allmän service till handikappservicelagens subjektiva rätt till serviceboende,56 vilket tydligen sågs som en olägenhet. Grundlagsutskottets utlåtande om propositionen pekar i samma riktning. Utlåtandet bygger på den välkända doktrinen, att de subjektiva rättigheterna främst skall sökas inom den särskilda socialservicen.57 Utskottet framhöll också, att den nya socialvårdslagen innehåller »mycket få konkreta subjektiva rättigheter som ska ingå i kommunens särskilda skyldigheter att ordna sociala tjänster«. Utlåtandet anger sedan exempel på begränsade undantag, där dylik särskild skyldighet ändå finns. Serviceboendet finns inte bland dem. Utlåtandet betonar också, att det inom sociallagstiftningen är viktigt att lagstadgandena är så tydliga att det klart framgår vilka uppgifter som ingår i kommunens särskilda uppgifter, och alltså konstituerar subjektiva rättigheter. Utlåtandet pekar också på lagens 4 §, enligt vilket klientens intresse skall styra lagtillämparna till den lag som bäst tillgodoser klientens intresse.58 I nuvarande lagstiftning har det styrt till gällande handikappservicelag, även

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

73

om HFD åberopat behovsprincipen, vilket ovan relaterade utslag HFD 2013:6 och HFD 2013:7 utgör tydliga exempel på. Innehållsmässigt torde »klientens intresse« och den socialrättsliga behovsprincipen ändå i här avsett sammanhang vara nära relaterade till varandra. Grundlagsutskottets utlåtanden bör principiellt tillmätas stor betydelse för frågan, om det finns subjektiv rätt till i socialvårdslagen avsett serviceboende. Det beror på att grundlagsutskottets ställningstaganden i finländsk rätt utgör den mest auktoritativa källan till grundlagstolkning,59 och att utskottet i aktuellt fall tolkat huruvida grundlagen, speciellt 19 §, kräver att socialvårdslagens serviceformer ska ses som subjektiva rättigheter. Kanske kan denna tolkning också ses som ett utslag av det Lehtonen, i ett sammanhang som explicit handlade om de äldres subjektiva rättigheter, betecknat som en strävan att undvika en juridifiering av offentlig service, med de rättsprocesser en dylik kunde skapa.60 En sådan strävan skulle leda till att man undviker att skapa subjektiva rättigheter. Den rättsvetenskapliga litteraturen innehåller ändå material som gör att sista ordet inte nödvändigtvis är sagt vad gäller frågan om socialvårdslagens (1301/2014) serviceboende konstituerar en subjektiv rättighet, då behov av dylikt föreligger. Tuori & Kotkas hävdar nämligen att det också är möjligt att tala om gradskillnader ifråga om subjektiva rättigheter. Också socialväsendets behovsbaserade socialservice kan i ett dylikt synsätt grunda subjektiva rättigheter. Tuori & Kotkas pekar samtidigt på att den kommunala social- och hälsovården långt reglerats som behovsbaserade förmåner. Om kommunen ifråga om dylika inte anvisat tillräckliga budgetmedel, har den brutit mot sin allmänna skyldighet att ordna servicen. I dylik situation kan besvär mot avslag i stöd av bristande budgetmedel godkännas av domstol, och kommunen anses skyldig att bevilja servicen enligt behov.61 Tuori & Kotkas verkar se detta som en subjektiv rättighet av svagare grad än den som finns i den särskilda socialservicen. Den har i praktiken i lagtext utformats som objektiva förpliktelser för kommunerna, vilket även verkar vara fallet med nuvarande socialvårdslags boendeservice utgående från i synnerhet 14 §, vilken enbart kompletteras av 21 §. Motsvarande reglering via objektiva förpliktelser och en behovsprincip finns också i L om missbrukarvård (41/1986), där detta syns i 3 och 7 §§. Enligt rättsvetenskaplig litteratur grundar även den lagen en subjektiv rätt till missbrukarvård, likväl som en mer begränsad rättighet, som inte ger rätt att välja vårdform.62 Det manifesterar att ett dylikt regleringssätt faktiskt kan medföra en annorlunda, och svagare, subjektiv rättighet. Slutrapportens förslag att exkludera funktionshinder som utlösts via »normalt åldrande« är följaktligen ifråga om serviceboende problematiskt så länge den inte intresserar sig för frågan, om de funktionshindrade som skulle exkluderas från handikappservicelagens serviceboende har en lika stark subjektiv rätt till ett serviceboende i stöd av annan lag, som det övriga funktionshindrade skulle ha i stöd av föreslagen ny handikappservicelag. Slutrapportens exkluderingsförslag bör inte okritiskt omfattas av en eventuell regeringsproposition, om den inte samtidigt tryggar en likvärdig subjektiv rätt till boendeservice via annan lag. En dylik lagberedning bör även ta upp frågan, om de från en ny handkappservicelag exkluderade får en klarare subjektiv rätt till socialvårdslagens boendeservice, då klientens intresse efter exkluderingen inte längre kan styra till särskilda servicen i en eventuell ny handikappservicelag, och till dess serviceboende. De exkluderades rättigheter bör nämligen då bedömas utgående från en förändrad socialrättslig totalkontext.

74

Jan-Erik Helenelund

Respekten för människorättssystemets diskrimineringsförbud de jure är likväl inte säkerställt, fast man skulle stanna för att socialvårdslagens boendeservice bör ses som en stark subjektiv rättighet för dem som exkluderats från en ny handikappservicelags tillämpningsområde. Ifråga om rätten enligt nuvarande handikappservicelag, att få skäliga kostnader ersatta för en handikappanpassning av den egna bostaden finns ju, som ovan framkommit, inte annan lag som ger kommunerna en skyldighet att ersätta dylika ombyggnadskostnader. Till denna del skulle alltså de som drabbats av funktionshinder av exkluderat slag helt berövas en subjektiv rättighet, och utsättas för en lagbaserad negativ särbehandling. Den andra problematiska dimensionen med tanke på människorättssystemets diskrimineringsförbud är alltså frågan om den grupp funktionshindrade som föreslås bli exkluderade från handikappservicelagens tillämpningsområde har tryggats likvärdiga ekonomiska villkor i annan lag. Ovan nämnd avsaknad av rätten, att få skäliga ombyggnadskostnader för en handikappanpassning av den egna bostaden ersatta, har självfallet relevans även för den frågeställningen. Då de drabbade varken tryggats subjektiv rättighet till dylik i annan lag, eller kommunerna i annan lag har ålagts en objektiv förpliktelse att ersätta dylika kostnader, skulle även på denna punkt uppstå en negativ särbehandling. Dessutom skulle, på ovan angivet sätt, uppstå klara skillnader ifråga om de ekonomiska villkoren för av individuella behov påkallad specialservice i serviceboendet. De som skulle få tillträde till ett serviceboende enligt handikappservicelagen skulle ha avgiftsfri specialservice. De som skulle »förvisas« till socialvårdslagens serviceboenden skulle däremot sakna rätten till avgiftsfrihet, och följaktligen bli tvungna att betala för motsvarande service. Inte heller på denna punkt skulle alltså en lagreglerad likvärdig behandling ifråga om de ekonomiska villkoren för handikappservicen tryggas för den grupp som nu föreslås bli exkluderad från handikappservicelagens tillämpningsområde. Människorättssystemet verkar inte heller ge stöd för uppfattningen, att via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder skulle vara så väsenskillda från övriga funktionshinder, att det skulle skapa grund för nu föreslagen exkludering. Skulle man i stället inkludera dem i den föreslagna handikappservicelagens tillämpningsområde, skulle förstås också den normala definitionen av funktionshinder tillämpas på dem. Den bygger på »långvarig funktionsnedsättning« eller nödvändigt och upprepat behov av hjälp och stöd, för att klara normala livsfunktioner.63 Definitionen skulle redan i sig utesluta kortvariga funktionsnedsättningar i livets slutskede. Det finns alltså mycket starka indikationer på att det faktiskt kan handla om diskriminering de jure, om förslagen omsätts till lag. Om förslagen i slutrapporten oförändrade skulle återfinnas även i en eventuell regeringsproposition med förslag till ny handkappservicelag, bör grundlagsutskottet följaktligen kunna ta fasta på, att 8 c § i nuvarande handikappservicelag (380/1987) i rättspraxis getts en tolkning, enligt vilken diagnos i praktiken kunnat leda till en exkludering från rätten till personlig assistans. Utskottet bör kunna konstatera att detta inte är förenligt med Europeiska reviderade sociala stadgan artikel 15. Utskottet bör också kunna ta fasta på vad som ovan anförts, utgående från en analys av vilka effekter exkluderingen skulle få ifråga om till boendet relaterade rättigheter. För dem som drabbats av via »normalt åldrande« utlösta funktionsnedsättningar blir det oklart om de alls har någon subjektiv rättighet till serviceboende. De boende i ett på socialvårdslagen baserat serviceboende skulle också oberoende tappa sin rätt till avgiftsfri specialservice i ett dylikt serviceboende. Personer, vars funktionsnedsättning anses

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

75

utlöst vi »normalt åldrande«, skulle också förlora den subjektiva rättigheten att få skäliga kostnader för en handikappanpassning av sina bostäder ersatta av kommunen. Grundlagsutskottet bör därför konstatera, att en eventuell proposition med ovan angiven exkludering av via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder, entydigt strider mot GL 6.2 och 22 §§. Grundlagen innehåller även stadganden, som kunde skapa ytterligare ojämlikhet i samhället, om slutrapportens exkluderingsförslag genomförs. I GL 22 § stadgas: »Det allmänna skall se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.« Stadgandet anses innebära att finländsk grundlag numera syftar till ett materiellt förverkligande av såväl nationella grundläggande rättigheter som för Finland bindande mänskliga rättigheter. Riksdagens grundlagsutskott betonade i sitt betänkande om förslaget till grundrättighetsreform, att endast sådana begränsningar i grundläggande rättigheter är tillåtna, som är i samklang med tolkningen av motsvarande mänskliga rättigheter. Grundlagen bygger också på en modern syn på mänskliga rättigheter, enligt vilken de utgör en helhet, och är odelbara.64 Övervakningsorganens auktoritativa tolkning av för Finland förpliktande mänskliga rättigheter får alltså via GL 22 § tolkningspåverkan på våra nationella grundrättigheter. Dessa kan enbart ges en tolkning som är vidare än motsvarande mänskliga rättighets, men aldrig en snävare.65 Grundlagens grundrättighetskapitel innehåller i GL 19.4 § en skyldighet för det allmänna att främja rätten till boende. GL 19.1 § och dess rätt subjektiva rätt till »oundgänglig omsorg«, igen, döljer en subjektiv rätt till ordnat boende, ifall hälsa eller liv är i fara utan dylikt.66 Dessa till boende relaterade nationella grundrättigheter kan tillsammans med GL 22 och 106 §§ användas i domstol, för att i enskilda mål yrka på att i grundlagen avsedd människorättsvänlig tolkning bör ges tolkningsföreträde framom en möjlig framtida exkludering av via »normalt åldrande« uppkomna funktionshinder från handikappservicelagens service för funktionshindrade. GL 106 § förpliktar nämligen domstol att i behandling av enskilt mål ge grundlagen företräde framom sådant stadgande i vanlig lag, som uppenbart strider mot grundlag. Lavapuro har i en doktorsavhandling påvisat två olika tolkningar av detta uppenbarhetskriterium i GL 106 §. Den traditionella har både i Finland och internationellt uppvisat en svaghet i att den inte lett till materiellt förverkligade mänskliga rättigheter, vilket han ser som problematiskt då den finländska grundlagens grundrättighetskapitel även innehåller ESK-rättigheter. En nyare rättspraxis har etbalerat en annan modell, av Lavapuro benämnd balansmodellen, i vilken människorättssystemets krav vid sidan av vanligt lagberedningsmaterial påverkat tolkningen av uppenbarhetskriteriet. Modellens styrka ligger i att mänskliga rättigheter i denna modell materiellt förverkligas.67 En skicklig advokat kan alltså åberopa GL 22, 19.1 och 19.4 §§ tillsammans med GL 106 §, och yrka på att en exkludering av via »normalt åldrande« utlösta funktionshinder i en ny handikappservicelag måste vika för den människorättsvänliga tolkning av finländsk rätt, som GL 22 § kräver. Syftet i GL 22 §, att även mänskliga rättigheter materiellt bör förverkligas, kan ingå i den argumentering med vilken uppenbarhetskriteriet i GL 106 § uppfylls. Auktoritativt riktig tolkning av ESKkonventionens »rätt till lämplig bostad« i artikel 11, som anger att åldringar inte kan exkluderas från den rätt till bostad dessa traktat avser att trygga, och att de även bör ha rätt till den avgiftsfria specialservice andra handikappade får i stöd av handikappservicelagen, kan givetvis åberopas i dylik domstolsbehandling. Till den delen kan

76

Jan-Erik Helenelund

även diskrimineringsförbudet i GL 6 §, som också ska tolkas utgående från motsvarande mänskliga rättighet, anföras tillsammans med bevisning, som styrker att de inter heller i annan lag tryggats likvärdiga rättigheter. Även EMRD:s utslag i målet Poirrez v. France kan åberopas som bevis på att en lagbaserad negativ särbehandling av en funktionshindrad grupp jämfört med övriga funktionshindrade, visavi ekonomiska rättigheter p.g.a. handikapp, också kan kränka EMRK:s diskrimineringsförbud i artikel 14. Ovanstående forskningsrön ger inte grund att tro, att möjligheter att vinna en dylik rättsprocess skulle saknas. Konsekvensen kunde bli att grundlagens uttalade mål, att tolka finländsk rätt grundrättighets- och människorättsvänligt, kan leda till att den som har råd att anlita en skicklig advokat kan få nu föreslagen handikappservicelags exkludering av via »normalt åldrande« utlösta funktionshinder försatt ur spel till förmån för grundlagen i enskilt ärende. De som däremot saknar resurser att anlita en god advokat, eller helt enkelt bara tror att en eventuell ny handikappservicelag bör tillämpas bokstavligt, skulle däremot drabbas av dess exkluderingsmekanism, ifall de har en funktionsnedsättning som anses utlöst av »normalt åldrande«. Vill vi verkligen ha dylik lagstiftning? Och är det så vi ska tacka de seniorer som byggt upp dagens välfärdssamhälle?

Referanser Eide A, »Economic, Social and Cultural Rights as Human Rights«, i A. Eide, C Krause and A Rosas. (Eds), 2001, Economic, Social and Cultural Rights. Martinus Nijhoff Publishers, Dordrecht/Boston/ London. Helenelund J-E, 2011, Rätten till boende/bostad ur ett bostadslöshetsperspektiv, Acta Wasaensia Nr 251, Rättsvetenskap 10. Offentlig rätt, Vaasan Yliopisto – University of Vaasa, Vaasa. Kaukonen O, 2006, i kapitlet »Päihdehuolto«, som ingår I Narikka J. (Toim.) Sosiaali- ja terveyspalvelujen lainsäädäntö käytännössä. Tietosanoma Oy, Helsinki. Lavapuro J, 2010, Uusi perustuslakikontrolli, Suomalaisen Lakimiesyhdistyksen julkaisuja, A-sarja No 301. Helsinki. Lehtonen L, 2007, Vanhuksen subjektiivinen oikeus hoivapalveluihin, i Gerontologia 3/2007. Mäki-Petäjä-Leinonen A. & H. Nikumaa, 2010, Ajoissa apua? – Näkökulmia muistisairaan ihmisen oikeuksien toteutumiseen, i Pajukoski M. (Toim.), Pääseekö asiakas oikeuksiinsa? Terveydenhuollon ulkopuoliset tekijättyöryhmä, Raportti III, Yliopistopaino. Helsinki. Official Records of the Human Rights Committee 1988/1989, Communication No 196/1985, målet Gueye et al v. France. Pellonpää M, M. Gullans, P. Pölönen & A. Tapanila, 2012, Euroopan Ihmisoikeussopimus, Talentum. Helsinki. Poikonen H, 2013, »Päihdehuollon lainsäädännöllinen kehitys«, i tidskriften Oikeus 2013:4. Saraviita I, Uusi perustuslakimme, 2000, Iura Nova, Turku. Scheinin M, »Economic and Social Rights as Legal Rights«, i Eide A., C Krause & A. Rosas, (Eds) 2001, Economic, Social and Cultural Rights. Martinus Nijhoff Publishers, Dordrecht/Boston/London.

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

77

Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbets-gruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen. Tuori K & T. Kotkas, 2008, Sosiaalioikeus, WSOYpro, Helsinki. UN doc. E/CN.4/1987/17, Limburg Principles. Riksdagsmaterial: RP 309/1993, Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna. RP 164/2014, Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ny socialvårdslag och vissa lagar som har samband med den. Riksdagens grundlagsutskotts betänkande nr. 25/1994 om Regeringens proposition till Riksdagen om en grundrättighetsreform. Riksdagens grundlagsutskotts utlåtande nr. 30/2008 om Regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om service och stöd på grund av handikapp samt 4 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Riksdagens grundlagsutskotts utlåtande nr. 36/2014 om Regeringens proposition till riksdagen med förslag till socialvårdslag och vissa lagar som har samband med den. ERMD:s utslag: EMRD:d dom i målet Gaygusuz v. Austria den 16 sept. 1996. EMRD:s dom i målet Koua Poirrez v. France den 30 sept. 2003. HFD:s utslag: HFD 2003:12, HFD 2005, liggaren nr.3369, HFD 2007:79, HFD 2012:111, HFD 2013:6 och HFD 2013:7 www-källor: www.coe.int/Human Rights and Legal Affairs/Monitoring/European Social Charter/Digest of Case Law 1 September 2008. Utskrift 03. 03. 2011. www.coe.int/Human Rights/European Social Charter/Signatures and ratifications/Complete presentation of the state of Signatures and Ratifications. Utskrift 14.9. 2015. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 3, »The nature of State parties obligations«. Utskrift 3.6. 2014. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 4, »The right to adequate housing«. Utskrift 31.1. 2009. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/ General Comment No 5, »Persons with disabilities«. Utskrift 8.5. 2007. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 6, »The economic, social and cultural rights of older persons«. Utskrift 14.9. 2015. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 20, Non-discrimination in economic, social and cultural rights (art. 2. para. 2 of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights), Utskrift 27.5. 2014.

78

Jan-Erik Helenelund

www.ohchr.org/Human Rights bodies/Committee on Human Rights/General Comments/General Comment No 18,Non-Discrimination. Utskrift 27.05. 2014. Författningsmaterial: Finlands grundlag (731/1999). L (438/1990) om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i tilläggsprotokollen till konventionen. F (439/1990) om ikraftträdande av konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och tilläggsprotokollen till konventionen, samt lagen om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen och tilläggsprotokollen (Europarådets människorättskonvention). Republikens presidents F (639/2002) om sättande i kraft av den reviderade Europeiska sociala stadgan och om ikraftträdande av lagen om sättande ikraft av bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i den reviderade Europeiska sociala stadgan samt om upphävande av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i Europeiska sociala stadgan och dess tilläggsprotokoll. Republikens presidents F (33/2005) om sättande i kraft av protokoll nr. 12 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och om ikraftträdande av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftning i protokollet. L om missbrukarvård (41/1986). L om service och stöd på grund av handikapp (380/1987). Socialvårdslag (1301/2014). F om service och stöd på grund av handikapp (759/1987).

Noter 1. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 5. 2. Ibid s. 2. Kursiveringen har gjorts endast för denna artikel. 3. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 3, »The nature of State parties obligations«, punkt 1, och General Comment No 20, Non-discrimination in economic, social and cultural rights (art. 2.para. 2 of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, punkt 7, samt UN doc. E/CN.4/1987/17. Limburg Principles, punkt B37. 4. A. Eide i artikeln »Economic, Social and Cultural Rights as Human Rights«, s, 25 I A. Eide, C Krause and A Rosas 2001, Economic, Social and Cultural Rights. 5. UN doc. E/CN.4/1987/17 Limburg Principles, vilka också finns återgivna i Annex 4, s. 717-734 i A. Eide, C. Krause and A. Rosas, 2001, Economic, Social and Cultural Rights. 6. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 5-6 och 45-46. 7. Ibid s. 59-60. 8. Tuori K. & T. Kotkas, 2008, Sosiaalioikeus, s. 165. 9. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 60.

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny …

79

10. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29. Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen. 11. www.ohchr.org/Human Rights bodies/Committee on Human Rights/General Comments/General Comment No 18,Non-Discrimination. 12. Scheinin, M. i »Economic, and Social Rights as Legal Rights«, s. 33 i Eide A., C Krause & A. Rosas, 2001, Economic, Social and Cultural Rights. Se även målet Gueye et al v. France i Communication No 196/1985, Official Records of the Human Rights Committee 1988/1989. 13. L 438/1990 och F 439/1990. 14. EMRD:s dom den 30 sept. 2003 i målet Koua Poirrez v. France. 15. Ibid, punkt 27. Sättet att i diskrimineringsmål som handlar om sociala förmåner stöda sig på egendomsskyddet är likväl bekant ända sedan mitten av 1990-talet, och EMRD:s utslag i målet av Gaygusuz v. Austria, som handlade om immigrants rätt till arbetslöshetsersättning. 16. EMRD:s utslag den 30 september 2003 i målet Koua Poirrez v. France. 17. Republikens Presidents förordning 33/2005. 18. Pellonpää M, M. Gullans, P. Pölönen & A. Tapanila, 2012, Euroopan Ihmisoikeussopimus, s. 836-838. 19. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Human Rights/General Comments/general Comment No 18, Non-Discrimination, punkt 13, www.ohchr.org/Human Rights Bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 20, Non-discrimination in economic, social and cultural rights, (art. 2, para 2, of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, punkt 9. 20. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/ General Comments/General Comment No 4, »The right to adequate housing«, punkt 8 e. 21 Se Scheinins artikel »Economic and Social Rights as Legal Rights, s. 45 i Eide A., C Krause and A. Rosas,2001, (Eds.), Economic, Social and Cultural Rights 22. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 4, punkt. 6. 23. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/ General Comment No 5, »Persons with disabilities«, punkt 6. 24. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 6, »The economic, social and cultural rights of older persons«, punkterna 5 och 10. 25. Republikens Presidents F (639/2002). 26. Kursivering enbart här, för att framhäva ett krav på likvärdig behandling, som verkar ha betydande relevans för artiklens tema. 27. www.coe.int.Human Rights and Legal Affairs/Monitoring/European Social Charter/Digest of CaseLaw 1 September 2008, punkt 666.71. 28. Ibid, punkt 695. 29. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 3, »The nature of State parties obligations«, punkterna 1-4. 30. www.ohchr.org/Human rights bodies/Committee on Economic, Social and Cultural Rights/General Comments/General Comment No 20, »Non-discrimination in economic, social and cultural rights (art. 2, para. 2 of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights), punkt 7. 31. Tuori, K & T Kotkas, 2008, s. 269. 32. Lag om service och stöd på grund av handikapp (380/1987), 8 c §. Jämför uteslutningen i det stadgandet med kriterier att klassas som gravt handikappad ifråga om övriga i handikappservice-

80

33. 34. 35.

36.

37. 38. 39. 40.

41.

42. 43. 44. 45. 46.

47. 48. 49. 50. 51. 52.

53. 54.

Jan-Erik Helenelund lagens 8.2 § tryggade subjektiva rättigheter, som framgår av handikappserviceförordningen (759/1987)! Tuori, K & T Kotkas, 2008, s. 269-270. F om service och stöd på grund av handikapp (759/1987). Se t.ex. HFD 2007:79 för ett mål som gällde serviceboende ordnat via personlig assistans i hemmet! I detta mål ansågs en multihandikappad 11-åring, som också var förståndshandikappad ha rätt till ett serviceboende, ordnat med hjälp av en personlig assistent i det egna hemmet, i stöd av handikappaservicelagen 8.2 § och handikappserviceförordningens 10, 11 och 16 §§. Hemkommunen hade avslagit anhållan om dylikt serviceboende. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, förslaget till lagtext i 11 och 14-15 §§, s. 156-158. HFD 2012:111. Utslaget är avgivet 10.12. 2012. HFD 2003:12. Den demenssjukdom rättsfallet gällde var Alzheimers sjukdom att döma av att Alzheimersförbundet varit inkopplat i klientens ärende. HFD 2013:6 av 21.1. 2013 och 20013:7, också daterat 21.1. 2013. Termen »ålderstigna« är artikelförfattarens översättning av i utslaget använd term »ikääntyneitä«. Mäki-Petäjä-Leinonen, A & H Nikumaa, 2010, i Pajukoski M. (Toim.) Pääseekö asikas oikeuksiinsa? Sosiaali. ja terveydenhuollon ulkopuoliset tekijät-työryhmän raportti, Raportti III, s. 94 och 96-99. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 109-110, förslaget till stadganden i 10-11 samt 14-15 §§, samt detaljmotiveringarna till nämnda paragrafer på s. 110-119 och 127137. Ibid, s. 73. Tuori K & T Kotkas, 2008, Sosiaalioikeus, s. 242-246. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 73. Tuori K & T Kotkas, 2008, Sosiaalioikeus, s 166. Se ändå Tuori K & T Kotkas, 2008, Sosiaalioikeus, s 167, enligt vilken även gällande handikappservicelag kopplar samman en allmän skyldighet att ordna socialservice och den nivå på budgetanslagen för dylik service bör ha i udgeten. HFD 2005, liggaren nr. 369, daterat 16.12. 2005. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 59. Riksdagens grundlagsutskotts utlåtanden nr. 30/2008 Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 59. Riksdagens grundlagsutskotts utlåtande nr. 30/2008. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, s. 50-51. Till den del artikelns diskrimineringsförbud bygger på den Europeiska reviderade sociala stadgan, är det likväl värt att notera att Danmark inte ratificerat den reviderade stadgan, och att artikel 31 infördes först i denna, medan artikeln inte ingår i av Danmark ratificerad ursprunglig version av Europeiska sociala stadgan. Se www.coe.int/Human Rights/European Social Charter/Signatures and ratifications/Complete presentation of the state of Signatures and Ratifications. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen s. 52. Ibid s. 48-49.

Artikler: Finns diskriminering de jure i utkastet till ny … 55. 56. 57. 58. 59. 60. 61. 62.

63. 64.

65. 66. 67.

81

Ibid s. 48-50. RP 164/2014. Se t.ex. Tuori K & T Kotkas, 2008, s. 245-246 och 248. Grundalgsutskottets utlåtande 36/2014, om regeringens proposition till ny socialvårdslag. Saraviita I 2000, Uusi perustuslakimme, s. 43. Lehtonen L, 2007, i artikeln »Vanhuksen subjektiivinen oikeus hoivapalveluihin«, i tidskriften Gerontologia 3/2007, s. 248. Tuori K & T Kotkas, 2008, s. 244-245 och 249-250. Poikonen H., 2013, i artikeln Päihdehuollon lainsäädännöllinen kehitys, i tidskriften Oikeus 2013, s. 419. Se även Kaukonens text om missbrukarvården i Narikka J. (toim.),2006, s.383385. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2015:29, Slutrapport av arbetsgruppen för revidering av handikappservicelagstiftningen, förslaget till lagtext i 1 §, s. 154. RP 309/1993, s. 20, 29 och 42-43. Se även Tuori K & T Kotkas, 2008, s. 205, ifråga om uppfattningen att grundlagen syftar till materiellt förverkligande av både nationella grundrättigheter och mänskliga rättigheter samt riksdagens grundlagsutskotts betänkande nr. 25/1994 om föreslagen grundrättighetsreform. RP 309/1993, s. 42-43. RP 309/1993, s. 73-74. Se Helenelund J.E. 2011, s. 171-172 och 175-190 för en mer detaljerad behandling av den subjektiva rätten till ordnat boende. Lavapuro J 2010, s. 161-163 och 213-224.