FN:s konvention om barnets rättigheter

FN:s konvention om barnets rättigheter Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Fram till idag har 193 stater anslutit sig till konventionen. Ingen annan konvention om mänskliga rättigheter har någonsin fått så stor uppslutning över hela världen som barnkonventionen. Endast två stater har valt att inte ratificera konventionen – USA och Somalia. Konventionen om barnets rättigheter är en av FN:s sju konventioner om mänskliga rättigheter. De andra handlar om politiska och medborgerliga rättigheter, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, avskaffandet av diskriminering av kvinnor, rasdiskriminering, tortyr, migrantarbetare rättigheter, samt personer med funktionsnedsättning. Sverige har ratificerat alla dessa konventioner förutom den om migrantarbetare och deras barn. Barnkonventionen ratificerades i juni 1990 utan några reservationer av den svenska regeringen. I september samma år efter att 20 stater anslutit sig trädde konventionen i kraft. Till barnkonventionen finns även två tilläggsprotokoll: ”Barn i väpnade konflikter” och ”Försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi”. Dessa antogs av FN:s generalförsamling år 2000 och båda protokollen har ratificerats av Sverige. Barnkonventionen är den enda av de centrala konventionerna för mänskliga rättigheter som saknar en internationell klagomekanism. I början av 2010 gav FN:s råd för mänskliga rättigheter därför en arbetsgrupp i uppdrag att ta fram ett förslag på ett tilläggsprotokoll om en internationell klagomekanism, en instans dit barn kan vända sig om de anser att de inte fått sina rättigheter kränkta. Det är staten som är ytterst ansvarig för att se till att barn får sina rättigheter förverkligade. Familjen har huvudansvaret för sina barn men varje stat är skyldig att stötta familjerna och underlätta för dem att ta hand om sina barn på bästa sätt. Frivilligorganisationer och andra viktiga aktörer i samhället har en viktig roll att bevaka att stater tar sitt ansvar och följer barnkonventionen. Sverige har bland annat fått kritik av barnrättskommittén avseende de stora skillnaderna i genomförandet av konventionen mellan olika kommuner.

Barnkonventionens juridiska status Folkrättsligt är Sverige som stat bunden att följa konventionen. Sverige har valt att införliva konventionen i den nationella lagstiftningen genom det man brukar kalla för transformering. När Sverige ratificerade konventionen genomfördes en utredning som konstaterade att svensk lagstiftning huvudsakligen ansågs

20

överensstämma med barnkonventionen (Prop. 1989/90:107 ”Om godkännande av FN:s konvention om barnets rättigheter”). Vissa delar av barnkonventionen har transformerats till svensk rätt, vilket innebär att texten skrivits om och anpassats till svensk lagstiftning. Ett exempel är ändringen i Socialtjänstlagen som gjordes år 1998 där en bestämmelse med innebörden att hänsynen till barnets bästa särskilt skall beaktas vid åtgärder som rör barn infördes (SOU 1997:116). Diskussionen om inkorporering av barnkonventionen, det vill säga att göra texten i sin helhet till svensk lag har diskuterats sedan Sverige ratificerade konventionen 1990. I ett beslut i riksdagen 1995 avvisades dock förslag om inkorporering. Den statliga utredningen, Barnkommittén tillsattes 1996 för att se över svensk lagstiftning överensstämmande med konventionen. I huvudbetänkandet ”Barnets bästa i främsta rummet” från 1997 konstaterades det att övervägande skäl talade emot en inkorporering. Detta berodde bland annat på att konventionens bestämmelser ansågs för generella och att vissa artiklar ansågs sikta på ett gradvist genomförande (SOU 1997:116). Debatten har de senaste åren fått nytt liv. Aktörer som Unicef och Rädda Barnen har bland annat drivit frågan. Partier från båda sidor av blocken ställer sig nu bakom barnkonventionen som svensk lag (Folkpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna). FN:s barnrättskommitté uttrycker vidare i sina rekommendationer till Sverige 2009 en oro över bristen på formellt erkännande av konventionen som svensk lag och rekommenderar fortsatta åtgärder för att barnkonventionen formellt ska erkännas som svensk lag (Barnrättskommittén rekommendationer till Sverige 2009). För närvarande pågår en generell utredning om hur Sverige bör förhålla sig till internationella konventioner vad gäller att transformera respektive inkorporera dessa dokument i svensk lagstiftning. Utredningen genomförs av delegationen för mänskliga rättigheter på uppdrag av regeringen. Enligt socialutskottets betänkande 2010/11: SoU3 ”Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige” pågår det inom Socialdepartementet ett arbete med att kartlägga hur svensk lagstiftning och praxis överrensstämmer med barnkonventionen.

FN:s barnrättskommitté De stater som ratificerat barnkonventionen måste lämna in skriftliga rapporter vart femte år till FN:s kommitté för barnets rättigheter om vad som gjorts för att förverkliga konventionen. Kommittén som består av oberoende experter diskuterar sedan med representanter från statens regering och ger rekommendationer om områden som bör förbättras. Den svenska regeringen har hittills skickat fyra rapporter till kommittén (1992, 1997, 2002 och 2007). Andra aktörer i Sverige, så som Rädda Barnen, ECPAT och Nätverket för barnkonventionen, lämnar också in alternativrapporter till kommittén i samband

21

med granskningen av Sverige. Granskningsprocessen bygger på dialog och konstruktiv kritik. Sedan Sverige ratificerade barnkonventionen har en rad insatser för att stärka barnets rättigheter gjorts.

Barnets rättigheter i andra förklaringar och konventioner Nedan följer exempel från andra konventioner som tar upp barnets rättigheter: •

Europakonventionen (art. 8 och 14)

•

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 24 och 26)

•

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (art. 2)

•

ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete

•

ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete

Barnets rättigheter inom Europeiska unionen Eftersom Europeiska unionen (EU) inte är en stat kan den som organisation inte ansluta sig barnkonventionen. Därför har stats- och regeringschefer från EU:s alla medlemsstater genom bland annat Lissabonfördraget, enats om att skyddet av barns rättigheter ska vara ett mål för unionen. Barnets rätt till skydd, och den omvårdnad som krävs för dess välfärd, är dessutom inskrivet i den 24:e artikeln i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. För att främja och skydda barnets rättigheter har Europakommissionen föreslagit en ny strategi för hur EU:s inre och yttre barnrättspolitik ska tas fram. Förslaget fick stöd i Europaparlamentet 2008 och kommission håller nu på att revidera förslaget efter parlamentets, medlemsländernas och det civila samhällets olika synpunkter. Redan innan förslaget kom till skapade Europakommissionen 2007 the European Forum on the Rights of the Child. Medlemmar i forumet är bland andra representanter från medlemstaterna, barnombudsmän, representanter för Europaparlamentet, the European Economic and Social Committee, the Council of Europe, UNICEF och andra icke-statliga organisationer. Ordförande i forumet är kommissionen själv. Kommissionen har också genom avtal med internetaktörer jobbat för att öka säkerheten för barn på internet. Inom EU finns även sedan 2000 en informell arbetsgrupp för frågor om barnets rättigheter som även Sverige är med i (se regeringens hemsida om barnrättsfrågor i EU).

22