Formlära - Turkic languages

Kort grammatisk översikt tänkt att fungera som studiehandledning till

Stroh-Wollin, Koncentrerad nusvensk formlära och syntax, 1998 1-5. Formlära och syntax, lexikon, homonymer, morfem, ord och ordklass.

Uppdelningen i ordklasser bygger på vad ord samt deras formella och funktionella egenskaper. Utgår man från formella och funktionella egenskaper, får man två grupper (a) verb och nomen (substantiv och adjektiv), som kännetecknas av att de tar prefix och/eller suffix som tillfogar en viss betydelse, (b) partiklar, dvs. adverb, bindeord (prepositioner & konjunktioner) och interjektioner. Pronomen intar en mellanställning. 6-8. Syntagm (sammanlänkning): fras, sats

Formlära 12-18 Substantiv består av (a) egennamn, (b) artnamn – varelser och föremål – (eng. countables), (c) massord – kollektiver, ämnesnamn, abstrakta massord – (eng. uncountables). De kännetecknas av: Genus som i första hand är grammatiskt; för människor gäller naturligt genus. Numerus som är två (eller tre): singularis, (dualis), pluralis. Kasus som anger böjningsform utifrån funktion i satsen (subjekt i nominativ, direkt objekt i ackusativ, indirekt objekt i dativ) eller relation till annat ord (ofta ägande) och då i genitiv. – Artikelbruk: bestämd och obestämd artikel. 19-22 Adjektiv beskriver, klassificerar, och utmärks av kongruens, dvs. det följer sitt huvudord till genus och numerus. Adjektivet har olika funktioner: Attributiv funktion: adjektivet bestämmer sitt huvudord: en snäll hund. Predikativ funktion: adjektivet säger något om sitt huvudord: hunden är snäll. Adjektivet har tre grader: positiv, komparativ o. superlativ: fin, finare, finast.

23-31 Pronomen. Namnet antyder att det står i stället för nomen och får sin innebörd genom att peka ut (deiktisk syftning) eller anknyta till något tidigare nämnt (anaforisk syftning). Många pronomen används för båda syftningarna. I talsituationen finns en 1:a och 2:a person (jag, du) plus en – inte närvarande - 3:e person (han/hon) Till sin funktion används pronomen substantiviskt, dvs. självständigt, eller adjektiviskt, dvs. förenat med ett huvudord.

1

Personliga pronomen (jag, du, han/hon etc.) har subjekts- och objektsformer; särskild reflexiv form (sig) finns i svenskan. Possessiva pronomen (min, din, sin etc.) uttrycker ägande. 32. Demonstrativa (kraftigt utpekande): den där. 33. Relativa syftar på ett korrelat (eng. antecedent): som 34. Indefinita (obestämda) pronomen: man, någon Interrogativa (frågande): vem

36. Räkneord: grundtal (eng. cardinals) och ordningstal (eng. ordinals) 37-53 Verb uttrycker i allmänhet handling (vad någon gör, vad som sker), men nog så ofta tillstånd (hur något förhåller sig). 41-45 Tempus är verbets tidsform. I huvuddrag finns preteritum (dåtid), presens (nutid), futurum (framtid), plus dåtidens dåtid (pluskvamperfektum), dåtidens framtid (futurum preteriti). Svenskan har liksom många språk två dåtidsformer: preteritum (t.ex. ”föll”) och perfektum (”har fallit”). Preteritum berättar själva händelseförloppet (”jag föll och slog mig”), medan perfekt sammanfattar det skedda in i nutiden (”jag har fallit och slagit mig”).

Med konjugation menas mönster för verbböjning. I många språk talar man om verbklass. 47-48 Diates (huvudform, eng. voice) aktiv/passiv form är nedlagd i verbböjningen i flera språk. Svenskan bildar passiv med –s eller bli. 49. Modus (utsägesätt) anger talarens attityd: något kan framställas som faktiskt till skillnad från förmodat eller önskat, eller ger talaren en befallning. I många vissa språk är modus nedlagt i verbböjningen, såsom konjunktiv i ”leve konungen”. I andra framgår talarens attityd av sammanhanget, kanske förstärkt med någon partikel; åter andra använder modala hjälpverb. *Aktionsart och aspekt tar fasta på ett verbs inneboende natur (t.ex. fortgående ”studera” eller övergående ”falla”) och hur handlingen presenteras: som ett avslutat helt eller betraktad i dess förlopp.

2

46, 50 Finita former uttrycker, alltefter hur rikt ett språks formlära är, tempus, person (1:a, 2:a 3:e jämte numerus) och modus. Infinita former är obegränsade i dessa avseenden (hit hör infinitiver och particip). 39 Kopula (vara, bli). Många språk har inte kopulaverb (”bindeverb”) vid satser av typen kon är fin, anges kopulan ”är” genom t.ex. pronomen: ”kon (hon) fin”.

54-56 Adverb a) Adverb är ord som frågar om tid, rum, sätt och orsak (när, var, hur och varför) och sådana uttryck som ger svar på dessa frågor, såsom igår, här, fort och av glädje. b) Adverb är ord som modifierar en sats i dess helhet, s.k. satsadverb (negation: inte, attitydord: kanske, förstås, och textbindande: alltså, emellertid). Anm. Adverb kompareras som adjektiv (ofta, oftare, oftast) men skiljer sig från dessa genom att inte bestämma substantiv. De får alltså inte kongruensböjas: husen är vackra kontra husen ligger vackert.

57 Prepositioner binds till ett substantiv (eller motsvarande) och bildar ett prepositionsuttryck. Efterställd preposition är: året runt, kluven är: för - skull. 60-64 Konjunktioner Konjunktioner binder samman satser. De är av två slag: (a) samordnande konjunktioner (eller bara konjunktioner) binder samman satser av samma slag. Till sin innebörd är de likställande: och, särskiljande: eller, motställande: men, och förklarande: för.

(b) underordnande konjunktioner (eller subjunktioner) inleder bisats och uttrycker många slags tankeförhållanden mellan huvudsats och bisats (se 97-99). Anm. det oböjliga ordet som kan ha en rad innebörder: tid, orsak, jämförelse och kan alltså ses som en allmän relationspartikel/subjunktion

65-66 Interjektioner (utropsord) är fristående och kan vara en hälsning:: hej, ett uttryck för känsla: usch, eller ljudhärmande: svisch.

3

Syntax 67-69, Hierarkisk och linjär struktur. Form och funktion. Det finns ett ”lodrätt”, hierarkisk, struktur i språket vid sidan om talföljdens ”vågrätta”, linjära , flöde. Det gör att ordföljden i vissa fall kan ändras utan att innehållet ändras. Ordklasser kan ses som ordens ”form” likt byggklossar av olika utseende; ”funktionen” är den uppgift de får när man sätter samman dem och bygger satser.

70 Bestämningar till ett substantiviskt ord kallas attribut. Om attributet är ett adjektiv, får vi adjektivattribut: en fin ko. Om attributet är ett ord i genitiv eller possessivpronomen får vi ett genitivattribut: kons kalv, min kalv. Är det ett prepositionsuttryck, får vi ett prepositionsattribut: kon i hagen. Ett substantiviskt ord som bestämmer ett annat substantiviskt ord kallas apposition: Sten, vaktmästaren här, hjälper oss. Ofta är det ett förklarande tillägg, inlett av ett adverb som ”t.ex.”, ”dvs.”. Om appositionen är en titel eller liknande, kallas den epitet och ställs i svenskan framför huvudordet. Om attributet är en sats kallas det satsattribut; vanligaste satsattributet är relativsatsen (se 99)

75-82 Satsen och dess huvuddelar Satsen (eng. clause) har två delar (satsdel = eng. constituent): subjekt och predikat. Den semantiska definitionen säger att predikatet är ”det som man talar om”, och subjektet ”det som man talar om”. Predikatet utsäger alltså en handling eller egenskap, medan subjektet är den som handlar eller har egenskapen i fråga. Anm.1. Opersonligt subjekt är ”det” i: Det kommer en man. Anm. 2. Man kan betona en satsdel genom att ställa den först: Guldet tog Carolina Klüft. Då gör man ”guldet” till utgångspunkt för tanken (eng. topic). Ett sätt att framhäva denna utgångspunkt är s.k. emfatisk omskrivning (eller utbrytning): Det var guldet som Carolina Klüft tog. (se 100)

Den delen av en sats som hör till subjektet kallas subjektsdel, den som hör till predikatet kallas predikatsdel. Predikatet är oftast ett verb: kon äter. Men i de språk som inte har kopulaverb analyseras som antytts ”fin” i satsen: kon är fin, som predikat, inte som predikativ.

4

Predikatsverb tar i allmänhet objekt och/eller bestäms av ett adverbial: kon äter hö, kon äter hö snabbt, kon äter snabbt; En sats är ett sammanlänkande av ett subjekt och predikat, som alltså bildar en mening, dvs. ett sammanhållet helt. Men en mening behöver i sig inte ha satsform, t.ex. God dag! En mening kan till sitt innehåll vara ett påstående, en fråga, en uppmaning eller ett utrop. Bestämningar till verb, adjektiv och adverb kallas adverbial. Till sitt innehåll anger adverbialen rum, tid, sätt, orsak osv. för den handling som uttrycks i satsen. Ett adverbial kan vara ett adverb: kon äter snabbt. Också prepositionsuttryck kan bilda adverbial: kon går på ängen. Även agenten (den handlande) i en passiv sats analyseras som adverbial: kon jagas av hunden. Mycket vanligt är att en hel sats står som adverbial till en annan sats (se adverbiella bisatser 98).

83-85, 92 Objekt. Föremålet för ett verbs handling kallas (direkt) objekt, kon ger mjölk, medan den/det som en handling riktar sig till kallas indirekt objekt: kon ger oss mjölk. Om objektet förs in med preposition: han tänkte på kon, talar man om ett prepositionsobjekt. 86,87, 93 Termen predikativ står för flera saker. (1) predikatet efter ett kopulaverb, även kallat subjektiv predikatsfyllnad (se ovan). (2) bestämning till objektet vid verb som ”kalla”, ”anse”, ”göra”: han gjorde mig ledsen, och då kallad objektiv predikatsfyllnad. (3) Bestämning till subjektet men i anslutning till verbet, och då kallad predikativt attribut, t.ex. månen lyser klar, till skillnad från: månen lyser klart, där ”klart” är adverbial. Ett substantiviskt ord, pronomen inräknat – med eller utan eventuella bestämningar – kallas nominalfras. Ordet ”kon” är alltså en nominalfras i sig, ”en fin ko” är också en nominalfras (se 70). Nominalfrasen kan används både som subjekt och objekt.. Adjektiv och adverb – både med och utan sina eventuella bestämningar – kallas adjektivfras respektive adverbfras. Ett ensamt adjektiv kan alltså i syntaxen kallas adjektivfras. Som sades i 19-22 ovan kan adjektivfrasen stå attributivt eller predikativt (se även 74, 71,72, 88-91).

5

Bisatser 94-96. Man skiljer mellan huvudsats (eng. main clause) och bisats (eng. subordinate clause). En bisats fungerar som en satsdel i den överordnade satsen. 97. Till sin funktion kan vissa bisatser vara utbytbara mot ett substantiviskt uttryck (nominal bisats). De kan då stå som subjekt: Att han kom förvånade mig, eller objekt: Jag vet att han kom. 99. En relativ bisats står som attribut till sitt huvudord (attributsbisats): Kon, som står där, är fin. 98. Den största gruppen är bisatser tjänstgör som adverbial till sin huvudsats (adverbiell bisats). De flesta inleds av en underordnande konjunktion (subjunktion) som anger tid: när; villkor: om; avsikt: för att; följd: så att; orsak: eftersom; jämförelse: som, än; medgivande: fastän, osv. Anm. I meningen: Han är längre än jag behövs inte ”är” i den jämförande bisatsen ”än jag är”, vilken därmed övergår till en komparativfras (se 109).

104-106. I allmänhet behandlas satsförkortningar som förkortade bisatser, dvs. bisatser som saknar verb eller har verbet i infinit form. Den enklaste typen har en infinitiv som uttrycker avsikt: Han lovade att komma (= Han lovade att han skulle komma). Om infinitiven föregås av objekt, får vi objekt med infinitiv: Jag hörde honom sjunga (= Jag hörde att han sjöng). Anm. Idet senare fallet tar engelskan ofta ing-form

108. I en satsförkortning av typen Som ung kom han till Paris, kan man se ”som ung” som en förkortning av ”när han var ung”. Allmän anmärkning: I vissa avseenden har inte läroboken följts full ut. Det gäller diskussionen av uppdelning i ordklasser, predikat och i någon mån satsförkortningar.

6