Förbjud ekonomisk diskriminering på bomarknaden

”Förbjud ekonomisk diskriminering på bomarknaden” Fattiga hänvisas till dyra bostäder. Diskrimineringslagen bör tillfoga en ny diskrimineringsgrund: ekonomisk diskriminering. Den är relevant när bostadsföretag ställer orimligt höga krav på kundens inkomstnivå. Hushåll med ”för låga inkomster” får inte tillgång till bostad trots att de skulle klara av att betala för den, skriver tre forskare. Den svenska diskrimineringslagen urskiljer en rad olika grunder för straffbar diskriminering. Texten i portalparagrafen lyder: ”Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.” De exempel från bostadssektorn som presenteras nedan ger enligt vår mening argument för att föra in ytterligare en diskrimineringsgrund: ekonomisk diskriminering. Detta begrepp menar vi är relevant när ett företag ställer orimligt höga krav på kundens inkomstnivå. Hushåll med ”för låga inkomster” får inte tillgång till en bostad trots att de i praktiken skulle klara av att betala för den. Som exemplen nedan visar bör begreppet ekonomisk diskriminering uppmärksammas för både hyres- och ägarmarknaden. Exempel 1: Uthyrningspolicy. Företag som hyr ut bostäder, både privata och kommunala, har ofta en så kallad uthyrningspolicy som lägger fast krav och regler som hyresvärden använder för att fördela lediga lägenheter. I rapporten ”Uthyrningspolicy” (av Kerstin Annadotter & Gunnar Blomé, 2014) analyseras uthyrningspolicyn i ett antal företag, både privata och kommunala. Att företag ställer upp villkor som är direkt relaterade till sannolikheten att göra ekonomiska förluster är väl rimligt, till exempel att personen inte ska ha misskött sin hyra tidigare. När bostadsbristen och köerna ökar kan företagen i högre grad välja och vraka, och tendensen är då, särskilt bland privata företag, att höja inkomstkraven. Är det till exempel rimligt att kräva att ett hushåll ska ha en bruttoinkomst som är tre gånger årshyran, vilket en tredjedel av hyresvärdarna i studien krävde? Bland företagen som använder Stockholms bostadsförmedling finns exempel på inkomstkrav på 4,5 gånger hyran. Mer än hälften av värdarna i studien ser inte föräldrapenning och sjukpenning som grund för ett hyreskontrakt. Inte heller barnbidrag anses vara en säker inkomst och räknas därför sällan med. Såvitt vi vet finns inga studier som visar på enkla samband mellan hushållens ekonomiska situation vid kontraktstillfället och framtida hyresförluster för företagen. Att ett hushåll får svårt att betala hyran kan sammanhänga med senare händelser, till exempel att man förlorar arbetet, skilsmässa eller någon annan typ av kris som alla kan drabbas av i livet. Ett annat villkor som i dag borde ses som diskriminerande är när företag kräver fast anställning som grund. I dag är det många personer som under längre tider försörjer sig med tillfälliga anställningar och/eller att man driver ett eget företag eller en kombination av en rad olika inkomstkällor. Fasta anställningar kan som bekant upphöra likväl som att en tillfällig anställning/vikariat kan övergå till att bli fast. Vi har i Sverige en hyresreglering som håller nere hyrorna och skapar köer. En tanke bakom detta är att även hushåll med lägre inkomster ska kunna ha råd med en bostad. I dag är dock ofta fallet att även om en person med låg inkomst har den längsta kötiden får denne inte bostaden på grund av att personen anses ha för osäker ekonomiska situation. Personer med låga och osäkra inkomster hänvisas istället till dyrare lösningar, till exempel att hyra en

Comment [A1]: Den här paragrafen är ganska rörig. Comment [A2]: Det är ändå rimligt att tro att ett sådant samband finns. Om din inkomst t ex är lika stor som hyran så är det rimligt att tro att risken att du inte kommer kunna betala hyran är stor. Att företag ställer vissa krav på hyresgästens inkomst eller förmögenhet är således knappast orimligt. Jag har svårt att se att författarna skulle invända mot det. Vad de däremot invänder mot är att dessa krav är för höga. Detta borde de emellertid sagt klart och tydligt. De borde gett en fingervisning av villka krav från fastighetsägarnas sida de anser vara rimliga. Comment [A3]: Naturligtvis, men det hindrar inte att den ekonomiska situationen vid kontraktstillfället korrelerar med förmågan att betala hyra. Comment [A4]: Det torde ändå finnas en klar skillnad här. Hela poängen med att anställa någon tillfälligt är ju att kunna säga upp denne lätt och smidigt. Det gör att arbetsgivare torde anställa personal som de tror sig vilja behålla fast, medan de anställer personal som de är mer osäker på tillfälligt.

bostadsrätt på den öppna marknaden. Detta drabbar särskilt unga vuxna, pensionärer och ensamhushåll med barn. Exempel 2: Bankernas krav för att ge lån. Många vill äga sin bostad, och på lång sikt är ägande en billigare boendeform, även om man bortser från reala värdeökningar. När bankerna i dag bedömer om ett hushåll ska få låna gör de enligt uppgift kalkyler utifrån att hushållen ska klara boenderäntor på 6–7 procent. Med tanke på dagens räntenivåer och Riksbankens bedömningar av framtida reporänta måste det betraktas som extremt osannolikt att räntan når denna nivå inom fem år. Och under den perioden kan hushållens ekonomiska situation förändras på en rad olika sätt (arbetslöshet, skilsmässa med mera). Enligt vår mening bör krav på 6–7 procents ränta också ses som ekonomisk diskriminering eftersom hushåll som med all sannolikhet klarar att betala räntan på lånet och rimliga amorteringar ändå inte får låna. Vi tycker att en rimlig kalkyl i dag i stället bör bygga på en ränta på 5 procent (som ju ändå är dubbelt dagens ränta) och sedan kräva en amorteringstakt som innebär att lånet i relation till marknadsvärdet i dag blir högst 75 procent om 5–10 år. Vi menar vidare att de kalkyler som exempelvis Konsumentverket tagit fram över ”skäliga levnadskostnader” ligger på för höga belopp. Det hushåll som vill prioritera sitt boende kan alltid snåla in på olika saker i livet och då leva betydligt billigare än Konsumentverkets mallar. Kombinerar man dessa krav på levnadskostnader med att hushållet sedan ska klara höga räntekostnader blir konsekvensen att hushåll, som med mycket stor sannolikhet skulle klara lånen, ändå inte får låna. Då alternativet ofta är en dyr nybyggd hyresrätt blir detta ännu absurdare: ”Tyvärr, du har för låg inkomst för att få låna pengar till vad som på sikt är en billigare boendeform, så på grund av din låga inkomst måste du i stället flytta till ett dyrare alternativ.” Varken ur ett individuellt eller ett samhällsperspektiv kan det vara rationellt att utestänga hushåll med lite lägre inkomster från vad på sikt med stor sannolikhet är en billigare boendeform. Slutsats: Den gemensamma konsekvensen i fallen ovan är att hushåll med lägre inkomst tvingas till dyrare bostadsalternativ, medan hushåll med högre inkomst får möjlighet till en relativt sett billigare bostad. Både när det gäller uthyrningspolicy och krav för att få lån menar vi att diskrimineringsombudsmannen bör kunna ställa krav på att företagen kan visa att hushåll som nekas hyreskontrakt eller lån faktiskt inneburit större risker än andra. Som exempel på denna typ av bedömning kan nämnas att för något decennium sedan var räntorna högre för de som skulle låna till en bostadsrätt än för de som skulle låna till köp av en villa. Motivet var att en ägd fastighet var en bättre säkerhet än en bostadsrätt (som ju formellt är ett medlemskap i en förening, ett medlemskap som ger rätt till att bo i en viss lägenhet). En långivare gjorde emellertid en undersökning om företagets förluster på lån till bostadsrätt respektive lån till egnahem och fann ingen skillnad. Därefter sänkte man bostadsrättsräntorna till nivån för villalånen. Den ekonomiska diskrimineringen avskaffades i det fallet. Förutom de rent sociala aspekterna och rättviseaspekterna bygger en fungerande arbetsmarknad och samhällsekonomi på att det finns en rörlig bostadsmarknad, och mekanismerna försvårar denna rörlighet för hushåll med lägre inkomster. Det finns alltså flera skäl till att se närmare på bostadsföretagens och bankernas krav.

Comment [A5]: Det hade varit bra att få en fingervisning av vilka dessa belopp är.

Comment [A6]: Jag förmodar att ägarna av dessa dyrare hyresrätter således inte ställer samma krav. Detta borde tydliggjorts. Comment [A7]: Detta stycke belyser ett viktigt problem. Jag tror att de flesta kan gå med på att om sannolikheten för att bostadsrättsägare inte ska betala tillbaka lånen är densamma som sannolikheten att villaägarna ska betala tillbaka lånen, så ska de betala samma ränta. På samma sätt så ska personer vars bruttoinkomst är x ggr hyran få hyra i samma mån som personer vars bruttoinkomst är y ggr hyran, om sannolikheten att de kommer betala hyran är densamma. I detta fall tjänar fastighetsägarna ingenting på att diskriminera mot de med lägre inkomster, och bör inte få göra det. En annan fråga är om fastighetsägare har rätt att välja att inte hyra till låginkomsttagare om det skadar dem själva; om det faktiskt är så att risken att de inte betalar hyran är större. (Det är ju t ex förbjudet att diskriminera på etnisk grund även om man har skäl att tro att medlemmar av en viss folkgrupp i genomsnitt underlåter att betala hyran oftare än andra.) Här är det naturligtvis viktigt att veta hur stor skillnaden i risk är. Författarna är inte tydliga med om de anser att inkomstbaserad diskriminering bör vara förbjuden enbart i det första fallet, eller om den även bör vara det i det andra fallet. Detta är en helt central distinktion. Att denna frågeställning inte tas upp är en avgörande brist med artikeln.