Föreläsning den 21 januari 2015, Cemus, Uppsala Universitet Vår

Föreläsning den 21 januari 2015, Cemus, Uppsala Universitet

Vår världsbild och andras Om konsten – och svårigheten – att se Den Andra

Inför föreläsningen skulle jag uppskatta om ni dels läser ett avsnitt ur min lärobok Att förstå världen. Internationella Relationer ur skilda perspektiv, några sidor som handlar om vad vi kan veta (sid 1014), dels läser och reflekterar över två kommentarer till attentatet mot Charlie Hebdo i Paris nyligen.

Först utdraget ur min bok ” Vad kan vi veta? Om värdet av teoretisk pluralism Vår text har också en metodologisk profil, ett specifikt angreppssätt som vi vill förmedla. Vi har kallat hållningen för ”teoretisk pluralism” och det finns skäl att förtydliga vad vi menar med detta. Till att börja med innebär det frånvaron av något: nämligen ”mainstream”. Det är alldeles för vanligt att undervisning strävar mot att reproducera en bestämd forskningssyn. Att se vetenskapen som en normerande uppfattning där forskningen finslipar kunskaperna utifrån givna utgångspunkter. En sådan kunskapssyn innebär att undervisningen arbetar utifrån en dold dagordning, och med syfte att producera nyttiga adepter, kuggar i maskineriet. Den teoretiska pluralism vi vill förmedla innebär en strävan att motverka en sådan strömlinjeformning av undervisningen. Detta begrepp bygger för det första på den vetenskapsteoretiska grundsyn på samspelet mellan vetenskap och värderingar som Gunnar Myrdal är den främsta representanten för inom svensk samhällsvetenskap. Enkelt uttryckt handlar det om ett förkastande av uppfattningen av vetenskapen som en värderingsfri verksamhet. I sin Vetenskap och politik i nationalekonomien (1930) utvecklade han för första gången i kritik hur värderingar ofrånkomligen kommer in i det vetenskapliga sökandet såväl när det gäller val av frågeställningar och metodik som av tolkningar. Det är ett synsätt som är lika aktuellt idag som det var då och det är en hållning som vi ansluter oss till. Med ”teoretisk pluralism” menar vi också något ytterligare, något som har med sanningssökandets villkor att göra. Det kan belysas med en paradox hämtad från fysikens värld: den Heisenbergska ”osäkerhetsrelationen” som formulerades 1927. Fysiken hade länge utgått från partikelteorier vid studiet av naturens grundelement: atomen och dess inre uppbyggnad. Heisenberg och andra visade att man med tillämpning av Einsteins relativitetsteori (som alltså påpekade att massa kunde omvandlas till energi) lika väl kunde uppfatta materien som bestående av vågrörelser, laddade med energi. Med tillämpning av ett sådant betraktelsesätt kunde ett antal experiment göras där man utvann mycket ny kunskap om materiens karaktäristika.

Utifrån detta formulerade han en grundläggande paradox i studiet av materiens minsta beståndsdelar: man kan inte samtidigt bestämma en elementarpartikels läge och dess hastighet. Ju bättre man kunde fastställa partikelns läge, desto mindre visste man om dess våglängd och hastighet. De två betraktelsesätten (partikel- respektive vågteorierna) var sinsemellan oförenliga: en partikel finns på en bestämd punkt, vågen inom ett diffust område. Men båda förmedlade de fördjupad kunskap om materiens egenskaper. Kunskapen var således avhängig betraktelsesättet.1 Överfört till samhällsvetenskapens värld innebär det att det inte finns någon kunskap utan ett bestämt betraktelsesätt, ett bestämt teoriperspektiv (utsagt eller underförstått). En teoretisk pluralism inrymmer påståendet att objektet för våra studier, det vi kallar ”verkligheten”, kan studeras utifrån sinsemellan oförenliga betraktelsesätt som alla har specifika utsagor om denna verklighet. Betraktelsesätt som alla trots sin oförenlighet har kunskap - olika aspekter av sanningar - att förmedla. Denna pluralism ska inte ha till syfte att frambringa någon slags syntes: sådana försök att åstadkomma en sammansmältning av olika kunskaper slutar oftast i att reduktion av verklighetens motsägelsefullhet, en fattigare kunskap. Inte heller ska pluralismen förstås som eklekticism, som sammanblandning av olika teorielement. Om man på det sättet tar litet av varje från olika teoretiska perspektiv och fogar den samman kan man möjligtvis få en imponerande trasmatta, men knappast något som hänger ihop. Denna grundsyn ska inte heller förväxlas med kunskapsrelativism: synsättet att verkligheten kan vara litet hur som helst, att allt egentligen är konstruktioner. Trots att all kunskap är relativ kan man ändå – med rimliga anspråk på sanningshalt – uttala sig om ungefär hur det förhåller sig. Att exempelvis som vissa postmoderna filosofer ifrågasätta att Irak-kriget över huvud taget ägt rum blir bara befängt. Men det finns alltså ingen kunskap utan ett bestämt betraktelsesätt. Ett förhållningssätt är ofta något som ligger begravt i de termer man väljer att använda sig av. Begreppet ”internationella relationer” kan ju uppfattas som inter-nationella relationer: då betonar man att de relationer man är intresserad av är de som råder mellan olika nationer. ”Internationell” kan å andra sidan beteckna något som skiljer sig från det som är nationellt, inhemskt. En händelse av internationell betydelse handlar inte nödvändigtvis om olika nationer, bara att den fick genomslag utöver ett enskilt lands gränser. När det akademiska ämnet ”Internationella Relationer” fokuserat just på internationell politik har det ibland döpts om till ”världspolitik”, ibland till ”global politik”. Bakom alla dessa termer ligger olika antaganden. Att ordet ”nation” försvunnit har varit i linje med åsikten att stater, nationer inte längre är de grundläggande aktörerna på den politiska arenan. ”Global politik” uttrycker samtidigt ett uppifrånperspektiv: det är snarast stormakternas privilegium att se sig som aktörer på den globala arenan. Vi kommer senare att problematisera också begreppet ”globalisering” . poängen här är att illustrera hur bestämda betraktelsesätt genomsyrar varje till synes neutral skildring av internationella förhållanden. Att motsatta betraktelsesätt kan vara sanna och oförenliga är en erfarenhet många gjort som lyssnat till olika debatter. Ibland kan man få höra att ” inget är så lätt som att ljuga med statistik”. Det är ett alltför lättvindigt sätt att avfärda obekväma argument. I de allra flesta fall rör det sig inte om några lögner utan om att allt hänger på vilka frågor som ställs, vilken tidsperiod som avses och vilka andra uppgifter som 1

Denna paradox har lett till mycket huvudbry för de fysiker som sett den entydigt fastställda materiella ”verkligheten” som den hörnsten all vetenskap måste grunda sig på. Den danske fysikern Niels Bohr såg det inte så, han kallade denna paradox för ”komplementaritetsprinciper”: motsatserna komplementerar varandra. Det är den hållningen vi här vill tillämpa.

borde funnits med. För att inse det måste man som åhörare ha förmåga att gå bakom det som sägs, att ställa sig egna frågor. Ofta är det också så att flera olika orsakssamband kan te sig mycket rimliga, trots att de framställs som motstridande. Vem har inte hört att ”ökad vinst ger ökad ekonomisk tillväxt och möjligheter till ökad välfärd”? Framfört i avtalsförhandlingar och skattediskussioner innebär det ett argument för att se goda företagsvinster som något som i första hand måste säkras. Å andra sidan kan de som talar för höjda löner peka på värdet av en jämnare fördelning: ”rättvis fördelning ger arbetsfred och ökad konsumtion vilket gynnar den ekonomiska tillväxten”. Båda hållningarna har skäl för sig, vilket som är mest rätt är i regel en fråga om underliggande värderingar. Gentemot båda skulle dessutom en ekologiskt sinnad ekonom kunna vända sig mot fixeringen vid ekonomisk tillväxt: för att tillväxten skall vara hållbar måste den bygga på hushållning med knappa resurser kunde ekologerna hävda. Många resonemang kan alltså te sig rimliga - det viktiga ligger i att reflektera över vilken faktor som ses som avgörande. Om det handlar om vinst, fördelning eller hushållning styr vilka slutsatser resonemanget leder fram till. På motsvarande sätt kan vi antyda tre olika förhållningssätt till nyttan av internationell handel. Frihandelsvännen menar att ”frihandels ger effektiv arbetsdelning vilket leder till större produktion och ett större gemensamt välstånd”. Protektionisten skulle istället betona behovet av skydd åt inhemskt jordbruk och industri: ”importtullar ger ökad inhemsk produktion och stärkt nationell ekonomi, det möjliggör en ökad internationell handel och på mer rättvisa villkor”. För reformister i utvecklingsländerna som menar att det stora problemet är klassklyftor och fattigdomen på landsbygden är det istället sociala reformer och jordreformer som ställs i centrum: ”sociala reformer ger en jämnare inhemsk efterfrågan, vilket främjar en mer allsidig utveckling. Det möjliggör en mer rättvis arbetsdelning i den internationella handeln”. I varje enskilt fall finns det olika tyngd i argumenten för dessa olika samband. Vilket av dessa samband som ställs i centrum är dock också ett uttryck för bakomliggande värderingar. Vilka ord som används, vilka fakta som dras fram, vilka samband som betonas: allt detta styr alltså läsaren mot olika slutsatser. Vad innebär då detta för den som är nyfiken på internationella relationer och debatten om dessa? Jo att det är av grundläggande betydelse att låta olika teoriperspektivs tolkningar av skeenden möta varandra. Det är så man lär sig känna igen vissa tolkningsmönster och får tillfälle att reflektera över ert eget förhållningssätt. Läsarna kommer i denna introduktion att möta fem olika teoriperspektiv: realism, liberalism, strukturalism, genusperspektiv och social konstruktivism. Strävan är att man på detta sätt tillägnar sig förmågan att också i andra frågor förstå den här metodens sätt att besvara olika frågeställningar. Den teoretiska pluralismens utgångspunkt påverkar vilka frågor som blir relevanta: - Vilken fråga är central?’ - Hur mycket kan det här synsättet förklara av just det har problemet? Med andra ord: vilket är förklaringsdjupet? - Hur allmängiltig är den här förklaringen? Vilken är alltså förklaringens räckvidd?

Det är exempel på de sätt att reflektera som vi vill uppmuntra till. Omvandlat till ett mer konkret plan kan man fråga sig vilka kvalitéer ett visst teoriperspektiv har för ett i förväg givet problem: - Vilken ny kunskap kan vi t.ex. få om vi betrakta jordbrukets problem i tredje världen ur ett genusperspektiv? - Vad kan den sociala konstruktivismen förklara när det gäller mediebildernas betydelse för världspolitiken? Vi nämnde tidigare att den teoretiska pluralismen inte strävar efter en syntes mellan olika förklaringsmodeller. Istället är det genom dialogen – polemiken, om man så vill – mellan dessa som kunskaperna fördjupas. En första förutsättning för att denna dialog ska ge fördjupad kunskap är att de olika perspektivens ståndpunkter återges korrekt och rättvisande. En polemik där man använder sig av karikatyrer av motståndarsidans argument är tyvärr alltför vanlig men hör inte hemma i en akademisk miljö. Förmågan att exakt, relevant och rättvisande återge de centrala argumenten i alla förekommande teoriperspektiv – oavsett de egna värderingarna – är därför av grundläggande betydelse, särskilt i grundkursens inledande moment. Idealet är att företrädare för även det teoriperspektiv man själv finner befängt ska säga: ”Just så menade jag” innan man kan övergå till frejdig polemik. Det är nämligen förmågan att visa olika synsätt respekt som avgör hur givande dialogen, det vetenskapliga samtalet blir. Vad undervisningen utifrån detta synsätt syftar till att producera är inte främst ett antal ståndpunkter utan att stärka vars och ens nyfikenhet, hantverkskunnighet och självreflektion i fortsatta studierna.” (Obs. Texten här endast en prelminär version, den enda som var tillgänglig i min dator)