Från cypressernas land till björkarnas– om italienska

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 1 av 9

Från cypressernas land till björkarnas– om italienska invandrare till Sverige apr242013 Skrivet av Thomas Notini Essäer I Italien förekommer det sedan länge ett talesätt som säger, att den första person som Christofer Columbus mötte, när han steg iland på den amerikanska kontinenten, var en gipsfigurförsäljare från Lucca.

Detta säger något dels om att italienare sedan lång tid tillbaka varit kända för att gärna vilja söka sig ganska långa vägar bort från sin hembygd och sitt hemland och etablera sig i andra länder, andra delar av världen. Det säger dels också något om en typ av hantverk som sedan länge varit mycket vanligt i just Lucca-regionen och därifrån spritt sig till stora delar av världen. Men gipsgjuteri är inte något enhetligt hantverk, det är viktigt att hålla i minnet, och jag återkommer till det. Sverige ligger dessutom i den yttre periferin av det område där det förekommit italiensk invandring. De stora italienska invandringsområdena har naturligtvis varit USA, Canada, Sydamerika och så småningom Australien, men även de europeiska länderna på kontinenten och Domenico Notini (urspr. Nutini), 1803-1875, stuckatör och ornamentbildhuggare, verksam i Storbritannien har haft en proportionellt större italiensk Stockholm och Göteborg invandring än Sverige och det övriga Norden. Så sent som 1890 fanns i Sverige bara 69 registrerade personer som var födda i Italien. Och på liknande sätt tycks det ha varit under de föregående decennierna. Det var endast genom ströinvandring som italienare kom att bosätta sig här, och det är först efter andra världskrigets slut, då Sverige hade ett starkt behov av arbetskraft inom främst verkstadsindustrin, som man kan tala om en mer omfattande italiensk invandring hit. Den italienska kolonin vid ASEA i Västerås på 50- och 60-talen – känd under namnet ” Little Italy” – kanske dem av oss kommer ihåg som har minnen från den tiden, liksom de italienska arbetare som var med och byggde de nya kraftverken. När jag som nioåring flyttade till Stugun i Jämtland i januari 1956, då min far blivit kyrkoherde där, fanns i byn en liten koloni av baracker, där det bodde italienska specialarbetare och deras familjer. De lade just då sista handen vid det kraftverk som nyligen hade uppförts vid Indalsälven och som strax skulle invigas och tas i bruk. När kraftverket var igångsatt, flyttade de därifrån, en del av dem antagligen hem till Italien, andra tog arbete på andra platser i Sverige där det pågick vattenkraftsutbyggnad, eller de fick andra arbeten inom framförallt verkstadsindustrin. En del av de italienare som kommit till Sverige genom aktiv arbetskraftsimport efter kriget återvände så småningom till Italien, men många blev kvar och rotade sig här. Den s.k. ” cykelkungen” Salvatore Grimaldi, bördig från Taranto längst ner i söder på Italiens ” klack” , växte upp i ” Little Italy” i Västerås. Hans ovanliga framgångssaga är välbekant, och man påminns om den när man vandrar längs Djurgårdsbrunnskanalen och ser upp mot den magnifika, palatsliknande Villa Geber, som idag är i hans ägo. Och den inte heller okända journalisten Amelia Adamo, som är född i Rom, kom också till Sverige i samma italienska invandringsvåg.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 2 av 9

Går vi så långt tillbaka som vi kan komma när det gäller att med säkerhet spåra italiensk invandring till Sverige, hamnar vi i Gustaf Vasas tid på 1500talet. Även här handlar det om hantverksyrken, i första hand glasblåsare, och de som kom var uttryckligen efterfrågade som arbetskraft. 1556 uppfördes på Gustaf Vasas nådiga befallning ett glasbruk på Norrmalm av två italienska glasblåsarmästare, brödernRochus Niquedo och Andrea Niquedo Venetiano. Det första svenskägda glasbruket, Melchior Jungs glasbruk, som låg på Kungsholmen och drevs åren 1641-1678, var också i behov av italienska glasblåsare, som tillsammans med sina familjer inbjöds att komma hit och verka här. Men här berättas det, att det uppstod konflikter mellan dessa glasblåsare och deras arbetsgivare, då de var ovilliga att lära ut sin konst till svenska lärlingar. Det hela resulterade i att en del avskedades och andra självmant återvände till sitt hemland. Verksamheten vid glasbruket låg då nere c:a tio år, innan man kunde locka hit andra italienska glasblåsare som arbetade här endast begränsad tid.

En annan viktig italiensk yrkesgrupp i Sverige, redan från 1570-talet och framåt, var stuckatörerna. I Sverige kallades stuckatörer vid den här tiden kalksnidare, vilket i sig avslöjar en hel del om hur detta konsthantverk faktiskt bedrevs. ” Kalk” tycks ha varit en samlingsbenämning för de olika ofta Francesco Uttini, 1723-1795, tonsättare och sammansatta material av kalk, gips och olika hovkapellmästare i Stockholm stucksorter, förstärkta med olika härdnings- och armeringsmaterial, som stuckatörerna, kalksnidarna, använde. Man göt ornament genom avgjutning av modeller och sedan uppgjutning från formar, men det gällde i första hand fristående ornament, som statyer, statyetter, lösa putti o.s.v. Det vanligaste, åtminstone när det gällde väggfasta ornament, var att man modellerade dem på plats, i den ännu mjuka och formbara stuckmassan. Än idag går det ibland till så, särskilt när äldre byggnader skall återuppföras eller restaureras. Det var först i ett senare skede i stuckaturens historia, när byggverksamheten blev mer omfattande och industrialiserad, som styckformning och gjutning i verkstad, eller direkt på byggarbetsplatsen, av både mindre och större ornament blev det vanligaste arbetssättet. Så 15- och 1600-talens stuckatörer ” snidade” i kalk och stuck liksom träsnidarna snidade i trä. Första gången som italienska stuckatörer nämns vid namn i Sverige är på 1570-talet, då de tre bröderna Domenico, Francesco och Giovanni Pahr utförde stuckarbeten vid Uppsala och Kalmar slott. Vid Skoklosters slott verkade den italienske stuckmästaren Giovanni Anthoni åren 16631664. En viss svacka i efterfrågan på stuckatörer kom sedan på 1700-talet, när den yviga barockstilen ersattes av den mer återhållsamma rokokon, och nästa uppsving för stuckaturhantverket kom under 1800-talet. Italien var ju ännu på 1700-talet och fram till 1860-talet inte ännu ett enat land, utan ett lapptäcke av en mängd mindre eller större s.k. stadsstater, däribland den då ganska omfattande Påvestaten. Förbindelserna mellan Sverige och de italienska staterna var inte särskilt omfattande, och de hade i regel ingen diplomatisk representation här. Italien fick ingen diplomatisk beskickning här förrän efter 1870, då landets enande var helt genomfört. Det skedde i och med att Garibaldis armé hade erövrat Rom och reducerat den tidigare Påvestaten till den territoriellt pyttelilla Vatikanstat som består än idag. När t.ex. min anfader, Domenico Nutini – vars namn senare kom att stavas Notini – fick brev från sin far och sin bror hemma i Lucca, fanns ingen annan möjlighet för fadern och brodern än att sända breven till Spaniens beskickning i Stockholm. Hans adress kände de inte till, och någon beskickning för storhertigdömet Toscana fanns inte i Stockholm. Kung Adolf Fredrik, Gustaf III:s far, lät kalla hit ett antal italienare som han behövde för den teaterkonst som var under utveckling och som senare Gustaf III kom att befrämja så starkt. En av dem var kompositören Francesco Uttini, som redan 1754 kom till Stockholm som ledare för ett italienskt operasällskap och som efter många års arbete

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 3 av 9

på Stockholmsoperan utnämndes av Gustaf III till förste hovkapellmästare 1881. Och en italiensk konstnär och scenograf vid namn Donato Stoppani skapade sinnrika dekorer på Drottningholms Slottsteater. 1795, några år efter Gustaf III:s död, anställdes en balettdansare från Milano, Giovanni Battista Ambrosiani, som balettmästare vid Stockholmsoperan. Han gifte sig med en svenska, stannade kvar i Sverige och blev anfader till släkten Ambrosiani, som torde vara en av de äldsta ännu bestående italiensk-svenska släkterna. Den mest kände av dess medlemmar idag är arkeologen Björn Ambrosiani, som bl.a. lett den senaste stora utgrävningen av Birka i Mälaren. Under 1800-talet ökade invandringen från Italien till Sverige, men inte heller då i någon större utsträckning, som vi redan sett. Den italienska världsemigrationen blev eljest mycket omfattande efter Italiens enande. Italien blev det största av alla europeiska utvandringsländer, och man räknar med att närmare 20 miljoner italienare mellan 1860 och 1940 lämnade Italien, drygt hälften av dem för gott.

Jacopo Foroni, 1825-1858, dirigent och hovkapellmästare i Stockholm.

Vilka var då orsakerna till utvandringen? Några känner vi till med rätt stor säkerhet, andra stannar på det hela taget vid spekulationer. Fattigdomen som orsak till utvandring är väldokumenterad, även när det gäller den italienska emigrationen under 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet. En del av de italienska invandrarna till Sverige förde med sig ett certificato di miserabilità, ett ” fattigdomsintyg” , som den lokale kommunalborgmästaren, il sindaco, på deras hemort utfärdat, troligen med avsikt att underlätta för emigranterna att söka arbete på de platser dit de utvandrade. I en del av de orter som drabbades hårdast av utvandring, som områdena runt Parma och Piacenza, rådde korta men ända hårda vintrar som man var illa rustad för att hantera. År med missväxt och stängning av gruvor och andra företag som gett arbetstillfällen fick många att bryta upp och ge sig av. Skattetrycket i de italienska stadsstaterna var erkänt hårt, och särskilt kännbar blev den omfattande jorddelning som genomfördes vid arvsskiften, då ett flertal arvingar i de barnrika familjerna skulle dela på ett kanske redan begränsat jordinnehav. Den omfattande utvandringen från städerna Parma och Piacenza har fortsatt långt in på 1900-talet. Andelen invånare i yrkesverksamma åldrar är än idag påfallande låg i de båda städerna. Krig drabbade under 1800-talet i första hand de norra delarna av Italien, där stormakterna Frankrike och Österrike ofta stred om herraväldet och lade under sig småstater, furstendömen och stadsrepubliker. I krigshärjningarnas spår följde naturligtvis, som alltid, ekonomisk och social turbulens. Politisk förföljelse kände Italien av främst som en följd av den enhetsrörelse som grundades omkring 1820 och hade ett enat Italien som mål. Rörelsen, som var liberalt sinnad, kallades carbonari, ” kolbrännarna” , och deras mål var ett enat italienskt rike, från Sicilien i söder och till Piemonte, Trentino och Lombardiet i norr. Rörelsens främsta ledare var de två som betraktas som det moderna Italiens grundare, Giuseppe Mazzini och Giuseppe Garibaldi, och medlemmarna rekryterades främst inom medelklassen och bland de intellektuella. Oavsett var i Italien dessa enhetskämpar var verksamma – i de områden som erövrats av Frankrike eller Österrike eller i de självständiga och feodalt präglade furstendömena – uppfattades de som revolutionärer och

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 4 av 9

samhällsomstörtare. Många av dem måste fly för sina liv, och många hamnade framför exekutionsplutoner. Religionsförföljelse kan knappast ha varit en bidragande orsak till den italienska utvandring som gick till Sverige. Den enda folkgrupp i Italien som var drabbad av förföljelser på grund av sin tro var den lilla protestantiska valdenserkyrkan, men veterligen kom inga valdenser till Sverige under vare sig 1700- eller 1800-talet. Valdensiska utvandrare slog sig mest ner i Rio de la Plata-regionen i Argentina. De italienare som sökte sig till Sverige var i de allra flesta fall katoliker, och för dem innebar omplanteringen här snarast att de måste finna sig i, att deras religion gjorde dem till ett slags andra klassens medborgare. Om deras barn behöll sina föräldrars katolska tro, visste de att de t.ex. aldrig skulle kunna få offentlig tjänst i stat eller kommun – t.ex. som lärare, läkare, tjänstemän vid post eller järnväg o.s.v. En ordning som bestod i Sverige till – märk väl! – 1952. Vad gäller talet om såkallad ” äventyrslusta” , är det väl mest ett sätt att på mycket osäkra grunder beskriva vad man fördomsmässigt uppfattat som en nationalkaraktär. Bakom generella påståenden om äventyrslust och vagabonderande ligger troligen faktorer av privat natur: konflikter med familj och överordnade, tragiska dödsfall, desertering från armétjänst och mycket annat, som bara familjetraditioner och bevarade dokument kan vittna om, ifall de alls finns bevarade.

Och till detta kommer alltså det periodvisa aktiva sökandet efter specialkunnig arbetskraft, som vi sett exempel på i bl.a. Sverige. Under den tidigare delen av 1800-talet fortsatte alltså den typ av invandring, som kan betecknas Stuckornament i matsalen i Skoklosters slott, utförd c:a 1664 av som sporadisk, i varje fall till Sverige. Det är kalksnidaren Giovanni Anthoni. Foto Thomas Notini alltså intressant nog först efter Italiens politiska enande som en mer omfattande utvandring från Italien till olika delar av världen börjar. Inte bara Nordamerika utan även sydamerikanska länder som Brasilien och Argentina tar under 1800-talet emot stora strömmar av italienska nybyggare. I staden Trail i B.C. i Canada, där en kanadensisk gren av Lucca-släkten Nutini finns, är 30 procent av befolkningen av italienskt ursprung, och i Buenos Aires är 60 procent av namnen i telefonkatalogen italienska! När Domenico Nutini (Notini) 1821 bröt upp från sin hembygd, 17 år gammal, begav han sig enligt kyrkboken i Camigliano närmast till Frankrike. Det var inte helt oväntat, eftersom provinsen Lucca vid den tidpunkten låg under franskt styre. Domenico var alltså i princip fransk undersåte. Och hans färd genom Europa gick vidare; 1824 var han i Köpenhamn, och 1826 kom han till Sverige, där han först tycks ha landat i Göteborg. Hur reste han då? Vi vet genom samtida vittnesbörd, att de flesta unga italienare som utvandrade inom Europa före järnvägens utbyggnad på 1850-talet gick till fots. För att klara av kost och logi på resan utförde de olika dagsverken på de platser där de rastade. Domenico kom till ett land, där antalet landsmän var få men höll tätt samman i små kolonier. De behövde verkligen varandras stöd och hjälp; det kan inte ha varit en lätt omställning till en miljö där språk, kultur, seder och klimat var så helt annorlunda än vad man var van vid söder om Alperna. Bara de annorlunda matvanorna måste ha inneburit en smärre kulturchock. Och att få tag på de råvaror som behövdes för det gamla hemlandets matlagning var inte alla gånger så lätt. Från ett senare skede av 1800-talet vet vi, att vitlök och paprika tillhandahölls på apoteken och att olivolja bara kunde inhandlas i välsorterade färghandlar. För svenskar var alltså paprikan och vitlöken i bästa fall bekanta som läkeörter, och olivoljan användes troligen för att impregnera olika slags träföremål och som bindemedel vid exempelvis temperamålning. Och ännu i min barndom på 1950-talet såldes olivolja som livsmedel bara i vissa delikatessaffärer, dyrt och i små flaskor med en pyttesmal droppkork.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 5 av 9

Bland de traditioner som de invandrade italienarna var mest angelägna om att bevara intog just maten den främsta platsen, och det gällde även i italiensk-svenska ” blandfamiljer” . De italienska männen lagade själva sällan mat, men de lärde sina svenska hustrur att tillaga de italienska rätter som gick att åstadkomma här, framförallt olika slags pasta. Vinet, som ju varit en vardagsdryck därhemma, var dyrt att införskaffa i Sverige och dracks därför oftast bara vid helger och fester. De som hade möjlighet bryggde ofta eget vin av äpple. Men de mer företagsamma övervann emellanåt bristen på äkta vin på annat sätt. En på 1950talet invandrad norditaliensk man, som under en följd av år var min arbetskamrat, brukade ibland per tåg privatimportera en halv vagnslast vindruvor från Italien. Han avhämtade lasten vid Italiensk positivspelare i Stockholm, början av 1900-talet Centralen och transporterade den ut till sitt sommarställe i Stockholms skärgård, där han egenhändigt trampade druvorna efter konstens alla regler och beredde eget förstklassigt vin. Innan tomater blivit så lättåtkomliga som de numera sedan länge är, kokade man ner de tomater man lyckats komma över till en tjock, kittliknande massa som man lindade in i blad av vitkål till knyten som förvarades i olivolja. Denna tomatmassa späddes efter hand med vatten och räckte på så sätt till ett större antal tomatsåser under en del av året. De flesta invandrarna bodde inne i städerna, men de som flyttade utanför stadsgränserna började odla pumpa, melon och andra mer sydländska nyttoväxter i sina trädgårdar. Med sig till Sverige hade Domenico Notini ett yrke, stuckatöryrket, som nu återigen började bli efterfrågat, när byggnadsverksamheten i de större och mellanstora städerna började ta fart. Nyklassicism och nyrenässans började komma till användning i den mer påkostade arkitekturen, och det gav de skickligare stuckatörerna nya arbetstillfällen. Och här kan det vara lägligt att göra en distinktion mellan de olika typer av gipshantverk som invandrarna från Luccaregionen förde med sig. Fram emot mitten av 1800-talet började ordet ” gipskatt” användas som skällsord eller nedsättande benämning på italienska försäljare som gick runt på torg och marknader eller reste omkring i landet och sålde olika slags figurer gjutna i gips, omålade eller målade: djur, människofigurer, små kyrkor och byggnader, byster föreställande Napoleon, Carl XIV Johan eller någon annan kung, små prydnadsreliefer o.s.v. De tillverkades i gipsgjuterier, där arbetet skedde på ett slags halvindustriellt sätt. Man hade modeller i trä, keramik, bränd lera, porslin, gips, metall eller något annat material. Mycket sällan formade man dessa modeller själv, man hade kommit över dem på annat håll, och man gjorde helt enkelt avgjutningar i stora serier och sålde dem sedan som prydnadsföremål. De som sysslade med detta hantverk behärskade enbart en grundläggande gjuteriteknik, ingenting annat. De kallas i de officiella källorna ” gipsarbetare” eller ” gipsförsäljare” och blev ofta sedda över axeln av den stora allmänheten; det hände även emellanåt, att de blev arresterade för dagdriveri under sina försäljningsrundor ute i landet. Vid sidan av dessa gipshantverkare fanns de egentliga stuckatörerna, ibland även kallade

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 6 av 9

ornamentbildhuggare. Deras huvuduppgift var att utföra utvändiga och invändiga ornament till olika slags hus och byggnader. De måste inte bara kunna gipsgjutningens konst, de behärskade även olika dekorativa och arkitektoniska stilar, och när de nått så långt i sin yrkesskicklighet att de var i stånd att arbeta helt självständigt, kunde de även själva modellera de ornament som de sedan använde som modeller att visa upp och erbjuda sina kunder: arkitekter, byggherrar och privatpersoner. De arbetade ibland Positivspelarnas härbärge, Lilla Glasbruksgatan 16 i Stockholm, början av 1900fritt ur minnet, ibland utifrån tryckta talet förlagor. Det är i denna kategori av konsthantverkare vi finner Domenico Notini, hans båda söner och fyra av hans sonsöner. Man kan livligt föreställa sig, att de ogärna ville bli förväxlade med de kringvandrande gipsfigurförsäljarna, men bådadera var som sagt ofta bördiga från Luccaprovinsen. Domenico Notini var inte ensam i sitt yrke bland sina invandrade landsmän. Den med honom jämnårige stuckatören Giovanni Barsuglia, som han umgicks med och troligen också samarbetade med, hade liksom Domenico sin verkstad vid Drottninggatan i Stockholm. Barsuglia medverkade även som bröllopsvittne när Domenico gifte sig med en svensk torpardotter Anna Catharina Fryckman från Vänersborg. En annan vän och stuckatörkollega med efternamnet Nardi var verksam i Malmö. Andra stuckatörer från Lucca och övriga delar av Norditalien under 1800-talets lopp hade namn som Viotti, Buglia, Conte, Scaglioli, och mot slutet av århundradet Antonio Bellio. Antonio Bellio öppnade även en populär italiensk taverna, Taverna degli Artisti, som samtidigt fungerade som vinbutik. Den hade adress Norrmalmstorg 4, på samma plats där det nyinrättade Nobis Hotel ligger idag, och den tillkom i samband med Stockholmsutställningen 1897. Där kunde genuint italiensk mat avnjutas, och italienska viner som Bellio specialimporterade. Som namnet antyder, blev tavernan ett populärt ställe för konstnärer och musiker, i ädel konkurrens med närbelägna Operabaren. Av lätt insedda skäl kunde Bellios taverna endast bli samlingspunkt för de mer välbeställda delarna av den italienska kolonin. Bellio började sin verksamhet i Stockholm 1884, alltså samma år som Domenico Notinis son Axel Notini uppförde sitt kända hus på David Bagares gata 10, och var verksam fram till 1914, samma år som Axel Notini dog. Bellio fick i uppdrag att utföra stuckornamenteringen i bl.a. Berns Salonger, Restaurang Riche, Nationalmuseum, Kungliga Teatern och sist men inte minst det nya Riksdagshuset. I samband med sina arbeten i Nationalmuseum kom Carl Larsson att samarbeta med Bellio, som han trots en del kritiska synpunkter blev god vän med. I sina minnen återger Carl Larsson bl.a. en episod med Bellio, som tycks ha varit en tämligen originell och egensinnig person: Han led mycket av reumatism. Så fick han för sig att om han haft tillfälle få bada i Adriatiska havet skulle detta hjälpa. Men som han inte hade tillfälle få resa dit, beställde han ett par tunnor av dettas vatten. Långt om länge kom det till Stockholm, men ruttet och stinkande. Publikanerna kräktes och svuro hämnd: de debiterade Antonio för ”apoteksvaror”, som höjde räkningen till en svindlande summa. Då blev vännen Antonio vild av ilska.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 7 av 9

-Nå, frågade jag slött och antog historien vara slut. -Jo, jag badade i det, fortsatte han till min häpnad, och blev genast återställd och frisk. Se, det är kolartro! Men även en rad andra yrkesgrupper finns företrädda bland de italienska invandrarna under 1800-talet. Kringvandrande musiker, däribland även positivspelare, var en grupp som var lika omskriven och omtalad som gipsfigurförsäljarna. I sin bok ” Gamla Stockholm” (1879) har August Strindberg lämnat denna kortfattade och närmast oslagbara beskrivning av positivet: I början af detta århundrade anländer positivet till Sverige. Det var ett lättskött och demokratiskt instrument som höll allmänheten i kunskap om operans repertoar.

Bellios Taverna vid Norrmalmstorg i Stockholm, början av 1900talet

I Stockholm bodde de flesta av de italienska positivspelarna i ett kvarter på Lilla Glasbruksgatan 16 på Söder. Inte många av positivspelarna är kända mer än till namnet, men en av dem, Antonio Franchi, även kallad Franke, har Hasse Z beskrivit i sina memoarer. Han berättar bl.a. att Franchi ”var italienare, en brunhyad vacker karl med en röst och ett par ögon, som kommo alla husets pigor att handlöst lämna disken och spisen så länge han fanns på gården”. Hasse Z vittnar också om hur positivspelarskrået var organiserat: Han var positivhalarekungen och det sades, att det var han som ägde alla positiven i staden. Han hyrde ut dem till de andra och förtjänade mycket pengar. Man var också liksom generad över att kasta ned pengar till honom. Fattiga femöringar och tvåöringar till en sådan karl. Franke spelade och sjöng italienska visor, som ingen förstod, men som rörde allas hjärtan med sin vemodigt klagande ton. Positiven, som oftast var av tysk tillverkning, var dyra att köpa. De flesta av positivspelarna var därför anställda av ” impressarier” som ägde instrumenten och hade ett tjugotal positivspelare anställda. Lönen bestod i att de fick behålla större delen av intäkterna och lämna resten i ” arrende” till impressarien – och en sådan entreprenör var således Antonio Franchi. Ofta fick positivspelarna även mat och husrum hos sin arbetsgivare, och kvarteret Lilla Glasbruksgatan 16 i Stockholm var ett sådant positivspelarkollektiv och kallades ” Positivspelarnas härbärge” . Bland de kringvandrande musikerna och gårdsmusikanterna finner vi också sådana som spelade fiol, dragspel, klarinett och trumma men även syditalienska folkmusikinstrument som säckpipa och skalmeja. Både manliga och kvinnliga musikanter förekom. En stor del av 1800-talets och det tidiga 1900-talets italienska invandrare sysslade med olika arbeten under olika årstider. Kombinationer som musiker, gipsgjutare och försäljare eller ” gårdsfarihandlare” var inte ovanliga. Glass var en läckerhet som kunde njutas redan vid Gustaf III:s hov. Före frysteknikens tid kunde den endast anrättas med hjälp av något slags kylblandning och var länge förbehållen de mer välbeställda. Men från slutet av 1800-talet blev glassen mer allmänt tillgänglig och började kunna inhandlas på olika platser i Stockholm och andra städer, och de som sålde var italienska glassmakare. En sådan var musikern Augusto Mengarelli, som tröttnat på att hela året flacka runt i

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 8 av 9

landet som restaurangmusiker och som därför slog sig på att tillverka och sälja en av sitt hemlands mest attraktiva delikatesser, glassen. Hans märke hette Mengis Glass, och han hade ett flertal försäljningsställen runtom i staden. Augusto Mengarelli var gift med en finska, Emma Mykäänen, och familjen var – som så många italienska familjer vid den här tiden – ganska barnrik. De yngre sönerna Julius och Mario och dottern Rose-Marie blev dansare vid Stockholmsoperan. RoseMarie gifte sig med operaregissören Bengt Petersson, och parets son Mikael Mengarelli gick i moderns och morbrödernas spår och blev så småningom premiärdansare vid Operan. Under 1800-talets lopp var också ett flertal klassiska musiker verksamma i landet. Stockholmsoperan, som tidigare haft Francesco Uttini som förste hovkapellmästare, fick 1848 hans landsman Jacopo Foroni som efterträdare. Foroni var en mycket uppskattad musiker, men hans tid här blev kort. Han dog redan 1858, drabbad av den hårt grasserande koleraepidemin. August Blanche skrev en mycket lovordande dödsruna till hans minne. Musiker som Gottardo och Guido Vecchi och Tullio Voghera har också gjort minnesvärda insatser i det svenska musiklivet. Brokigt och mångsidigt, brett och smalt, högt och lågt! Vi som bor i Stockholm behöver inte vara särskilt gamla för att någon gång ha mött italienska ballongförsäljare utanför Skansens entré eller på Gamla Stans julmarknad. Det är en handel som legat i italienska händer sedan 1800-talets början. När jag i början av 1970-talet var bosatt ett år i Enskede, bodde i villan strax intill familjen Donatello. De hade sedan årtionden tillbaka drivit försäljningen av ballonger, snurror och enklare leksaker vid Skansenentrén. En stor del av deras villa upptogs av deras enorma varulager. I ljuset av vår tids debatter om rasism och främlingsfientlighet kan vi slutligen fråga oss, hur de italienska invandrarna under 1800-talet och det tidiga 1900-talet blev bemötta i Sverige. Ingenting tyder på att den sorts brutala våldsdåd som förekommit i vår tid drabbade dem. Men visst har tidvis glåporden haglat och fördomarna grasserat. Och det ganska långt in i vår egen tid. För ett antal år sedan träffade jag den tidigare omnämnde premiärdansaren Mario Mengarelli. Det var på hans ålders höst, och den tidigare så vigilante dansaren hade nu svårt att gå p.g.a. ledförslitning i knäna. Vårt samtal kom naturligtvis in på sverigeitalienska frågor, och han sade bl.a.: ” Det var inte lätt att heta Mario Mengarelli på 30- och 40-talet!” När jag ganska förvånad undrade varför, svarade han med ett enda ord: ” Mussolini.” Men idag är allt detta historia, som det brukar heta, och när vi idag, för det mesta utan att tänka närmare på det, ser de avtryck som Italien lämnat i vår miljö – i arkitektur, musik, konst, mode, mat, litteratur, design, industri och mycket annat – är det inte svårt för oss, vare sig vi är Italienättlingar eller inte, att älska landet Italien, med alla dess gåvor och förtjänster men också med alla dess fel och brister.

Thomas Notini

Litteratur Christian Catomeris: Gipskattor och positiv. Italienare I Stockholm 1896-1910. Stockholm 1988. Thomas Notini (huvudredaktör): Släkten Notini. Historien i ord och bild om en ornamentbildhuggare från Lucca och hans svenska efterkommande. Huvudredaktör. Stockholm 2002.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 9 av 9

Inline article positioning by Inline Module.

Nästa >

http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24