Förslag till nya föreskrifter om slakt och annan

Datum

Diarienummer

2006-09-26

112-2006-7118

Handläggare

Otto Kugelberg

Djurskyddsmyndigheten Box 80 532 21 SKARA

Förslag till nya föreskrifter om slakt och annan avlivning Vetenskapsrådet har genom skrivelse från Djurskyddsmyndigheten 2006-07-05, Dnr 2005-2179 beretts tillfälle att lämna synpunkter på rubricerade förslag till nya föreskrifter om slakt och annan avlivning av djur. Inledningsvis vill Vetenskapsrådet framhålla att syftet med att skapa regler för vilka metoder som är djurskyddsmässigt acceptabla vid slakt och annan avlivning av djur som hålls av människor är vällovligt. Vetenskapsrådet begränsar sig till att främst kommentera de delar av förslaget som direkt eller indirekt berör avlivning av försöksdjur eller avlivning av djur som används inom destinationsuppfödning och avel av försöksdjur vilka ej använts i försök. Försöksdjur som är föremål för etisk prövning omfattas av 49 a § djurskyddsförordningen. Genom regleringen i denna § kommer det fortfarande vara möjligt för en djurförsöksetisk nämnd att tillåta andra avlivningsmetoder än de som föreskrivs i de nya föreskrifterna L 22 beträffande djur som ingår i försök. Detta bör anges på framskjuten och tidig plats i föreskrifterna och inte omnämnas på spridda ställen. Det bör också konstateras att i destinationsuppfödning och avel som drivs med avelstillstånd kommer djur att behöva avlivas utan att de blivit föremål för etisk prövning (kommit till användning i djurförsök). Nomenklaturen gällande djurarter och taxonomiska grupper av djur i förslaget har bearbetats vid jämförelse med hittills gällande föreskrifter. Dock bör den nomenklaturen ses över ytterligare för att bli konsekvent. Till exempel bör i 8 kap. 5 och 9 § ordet ”reptiler” bytas mot det svenska ”kräldjur” (i analogi med ”groddjur”). Vidare kan det finnas anledning att se över omfattningen av listan över angivna djurslag (1 kap. 1 §), som skall omfattas av föreskrifterna, t ex har hållande av kameldjur ökat i Sverige. På flera ställen i paragraftexterna anges, med olika formuleringar, att det finns en skyldighet att verifiera att ett djur faktiskt är dött, som följd av den valda slakt- eller avlivningsmetoden. Detta krav bör kunna anges i mera generell form tidigt i berörda kapitel, eftersom det rimligen alltid måste gälla.

1 (3)

Utöver ovanstående mer generella synpunkter har Vetenskapsrådet följande detaljsynpunkter. 2 kap. 1 - 2 §§. För att säkerställa att djuren avlivas på ett snabbt och bra sätt bör kunskapskraven skärpas så att det tydligt framgår att den som utför avlivningen ska ha både teoretisk kunskap och praktisk färdighetsträning på respektive djurslag och avlivningsmetod som ska användas. 8 kap. 3 §. Formuleringen gällande avblodning bör vara mer generell, t ex ”avblodning ska ske genom att man öppnar ett centralt blodkärl som leder till ett snabbt tömmande av cirkulationsapparaten och att valet av kärl bör vara sådant att minsta möjliga ingrepp görs för att öppna kärlet”. Den föreslagna ändringen blir också tillämplig på tabelltexterna. 8 kap. 5 §. Dekapitering som avlivningsmetod ska inte begränsas av djurens storlek. Avgörande är om man använder adekvat metodik och dekapiteringsutrustning som leder till en snabb avlivning, t ex avlivning av råtta med därtill avsedd giljotin. Dekapitering utförd på ett snabbt och adekvat sett kan innebära ett mindre lidande för djuret än att avlivningen först ska föregås av bedövning. Detta torde ge ett bättre djurskydd än att en viktgräns används. Hjärnan och ryggmärgen har i de arter vi känner till en dimensionering avpassad till storleken på nervsystemet och står vidare under s.k. autoreglering. Det finns ingen anledning därför att tro att mindre djur skulle bli medvetslösa/avlida snabbare än större djur. Djurets tolerans för anoxi torde vara viktigast och styrande för hur snabbt medvetslöshet inträder. 8 kap. 10 §. Rätt utfört är hjärnstamstick en snabb och säker avlivningsmetod även för andra arter än kräldjur och groddjur. Därför bör inte metoden begränsas till de nämnda djurslagen. 8 kap. 16 – 18 §§. Kravet på att avlivning med narkosmedel och andra avlivningspreparat ska utföras av en veterinär, samt att en veterinär, om avlivningen delegerats till annan person, är skyldig att fastställa att djuret är dött är undantaget försöksdjur. Detta undantag måste även gälla djur som avlivas inom destinationsuppfödning och avel av försöksdjur. Att en försöksveterinär skulle behöva närvara och fastställa döden hos samtliga avelsdjur som avlivas skulle vara onödigt tidskrävande och förhindra att veterinären utför ur djurskyddssynpunkt mer angelägna arbetsuppgifter. Det skulle också kunna medföra att djur utsätts för lidande under onödigt lång tid. En mer ändamålsenlig skrivning skulle vara ”att avlivning sker med i föreskriften angiven metod och att vederbörande har dokumenterat erforderlig skicklighet” alternativt ”att avlivningen kan ske på delegation av försöksdjursveterinär”.

2 (3)

8 kap. 21 §. Att ange en åldersgräns generellt som innebär att endast gnagare som är äldre än 14 dagar skulle få avlivas med koldioxid bedöms inte lämpligt ur flera aspekter. Beträffande möss, där en tidigare avlivning skulle kunna vara aktuell, bör koldioxid kunna få användas redan tidigare. Vid två veckors ålder har musungar full syn och hörsel och har börjat söka egen föda. Om koldioxid ej finge används för musungar under 2 veckor skulle antagligen dekapitering bli aktuell metod, vilket av personalen kan uppfattas som en mer obehaglig och även mer tidskrävande metod att använda. Det skulle vidare underlätta om samma metodik fick användas för samtliga djur som ska avlivas vid en avelsanläggning. Den föreslagna åldersgränsen bör därför sänkas. Skyldighet att fastställa att djuret är dött skall fortfarande gälla. Beslut i ärendet har fattats av generaldirektören Pär Omling i närvaro av biträdande generaldirektör Gunnel Gustafsson samt administrative chefen Jan Stålhammar. Föredragande har varit forskningssekreterare Otto Kugelberg. I beredningen av beslutet har också deltagit biträdande huvudsekreteraren vid ämnesrådet för medicin Karin Forsberg Nilsson. Yttrande har utarbetats efter beredning av ärendet i Vetenskapsrådets nämnd för försöksdjursvetenskap.

Pär Omling Generaldirektör Otto Kugelberg Forskningssekreterare Medicin

3 (3)