Gabriella Nilsson, doktorand vid etnologiska

Den våldsamme mannen – historiska och kulturella perspektiv Gabriella Nilsson, doktorand, etnologiska institutionen, Lunds universitet Föredrag på SVUP:s utbildningsdag om Läkemedel och våld Refererat av Anna Montgomery för Janus webb 2002-05-03

Våld och kön Sambandet mellan våld och kön är inte särskilt kontroversiellt. Nästan allt våld i världen utförs av män; män är både gärningsmän och offer. Diskussionen om varför vissa män utför våld har sett olika ut genom historien. Den följer strömningar i sin samtid – både politiska, ekonomiska och sociala faktorer spelar in i hur man ser på våld. Vissa förklaringar passar bättre i en viss samhällskontext än andra. Argumentationen om mäns våld är sig påfallande lik när man tittar på den från ett historiskt perspektiv. Förklaringar dyker upp och försvinner men de återkommer ofta något decennium senare. Föredraget bär titeln ”Den våldsamme mannen” – men det ska visa sig att ”den ickevåldsamma kvinnan” är minst lika viktig för förståelsen av våld. Här fokuseras på hur föreställningarna uppkommer, försvinner och återkommer genom historien, från 50-talet till nutid. Föreställningar om kön och våld kan delas upp i två rörelser som existerar som motpoler till varandra. Anhängarna är avståndstagande mot dem som tycker annorlunda. Biologism Biologismen är den ofta antifeministiska ideologi som fått allt större inflytande sedan 1980talet, men som även går att spåra längre tillbaka i debatten om våld. Här lånar man fritt teorier från naturvetenskap och samhällsvetenskap. Man använder de ofta i kombination med arketyper från myt och saga och behandlar dem som uråldriga sanningar. Evolutionshistoriska drifter verkar vara en självklar grund för hur dessa vetenskapliga teorier används. År 1893 lanserade kriminologen Lombrosco teorin om kriminaliteten som ett evolutionärt bakslag, som ett steg tillbaka i utvecklingen. Anledningen till att kvinnor så sällan begick brott var att utrymmet för degenerering var mindre för kvinnans del eftersom hon inte uppnått samma utvecklingsnivå som mannen. Lombroscos teorier återvanns på 1970-talet av sociobiologiska teoretiker som bl a hävdade att det patriarkala förhållandet mellan män och kvinnor berodde på det hormonella aggressionsövertag som män har över kvinnor. På nittiotalet blev teorierna återigen på modet, t ex inom den sk särartsfeminismen. Kanske berodde framgången på att teorierna förmådde ge enkla och tydliga svar på svåra frågor. Ett exempel från särartsfeministen Birgitta Kurtén-Lindbergs bok Tokfeminismen:

2(6)

”Det är inte det patriarkala samhället som skapat patriarkatet – utan naturen. Patriarkatet är trots sina skiftande former universellt. /.../ Det är skapat ur de biologiska förutsättningarna för att undvika naturens kaos, för ordningens upprätthållande och till skydd för kvinnor och barn. Kulturen, manssamhället är kvinnans vän. Själv är naturen inte särskilt snäll. I naturen härjar våldtäktsmannen fritt.” Motståndarna mot särartsfeminismen kallar Kurtén-Lindberg och andra biologister för tokfeminister eftersom de genom ständiga jämställdhetssträvan har lett in kvinnorna i en farlig återvändsgränd där våld uppstår genom att vi brutit mot den naturliga könsordningen. Patriarkalism Den andra rörelsen är den ideologi som har sina rötter i kvinnoforskningen och den sk andra vågens feminism på 70-talet. Här ser man patriarkatet som ett maktsystem, där män är överordnade kvinnor och där våld ingår som själva kärnan. Våldtäkten ses som det mest extrema sättet att befästa en patriarkal samhällsordning som en förlängning av osynliga normer i könsmaktordningen. Ett av den patriarkalistiska rörelsens främsta mål har varit att förändra synen på brottsoffret. Själva ordet uppstod i svenskan först 1970, innan dess fokuserade man på offrets eventuella skuld. Bland annat kriminologen Amirs tankar om offerprovocerad våldtäkt låg till grund såväl till den allmänna föreställningen som för rättspraxis. Men 1971 tillsattes en utredning för att se över lagstiftningen på sexualbrottsområdet, och när den kom ut 1976 byggde den fortfarande på Amirs tankar. Men eftersom åsiktsklimatet hade förändrats vid den här tiden blev det ramaskri i media och med ett citat från utredningen som titel skrev Maria-Pia Boëthius boken ”Skylla sig själv” som resulterade i att utredningsförslaget lades åt sidan och en ny utredning tillsattes. Debatten på 70-talet blev en vändpunkt för synen på brottsoffret. En del av den patriarkalistiska ideologin är kvinnojoursrörelsen som växte fram på 70-talet. Här har man arbetat med att lyfta fram det rena offret. Kritiken mot det synsättet har varit omfattande, framför allt inom kriminologin som ofta hävdat att kvinnojourerna genom sin funktion som ideell välgörare kunnat göra anspråk på hegemoni i förklaringen till bl a kvinnomisshandel. Man har menat att trots att rörelsen bygger på ideologiska grunder, så har den i samhället tillåtits att fungera som expert och förkastat alla förklaringar till mäns våld mot kvinnor som inte bygger på en patriarkatsmodell. Även från feministiskt håll har kvinnojoursrörelsen kritiserats för att den vill göra alla kvinnor till handlingsoförmögna offer. Men inom kvinnojoursrörelsen har man tvärtom hävdat att det är vetenskaper som kriminologi, psykiatri och psykologi som gjort sig till sanningssägare i frågan. Förutom det rena offret talar man om den ideale gärningsmannen. De två kategorierna förutsätter varandra för att fungera: logiken innebär att ju omänskligare gärningsman och hemskare brott, desto renare offer. Debatten efter mordet på Fadime Sahindal är ett exempel på detta. En mer ideal gärningsman än en kurdisk man som skjuter sin ”modiga, vackra och begåvade” dotter till döds med en pistol, är svårt att föreställa sig. Problemet är att de våldshandlingar som inte utförs av ideala gärningsmän blir mindre farliga och riskerar att undgå uppmärksamhet såväl i media som i rättslig behandling.

Anna Montgomery, Janusredaktionen, SLL

3(6)

Historiska exempel En våldtagen kvinna på 40-talet kunde bara förstås på två sätt, som hora eller som madonna. Det gällde att inte placera sig i fel kategori. Genom att undersöka offrets sexvanor kunde man avslöja hennes eventuella skuld och delaktighet i våldtäkten. Under 1950-talet var det våldtäktsoffrets eventuellt okvinnliga sexualitet som skulle undersökas. Det handlade om kvinnans moral och sexualitet, snarare än mannens. Den manliga sexualiteten ansågs på 40- och 50-talen visserligen vara aggressiv av naturen, men i normala fall domesticerad och tämjd. Så länge flödet inte täpptes till utan tilläts regelbunden avledning genom samlag var den manliga sexualdriften inget problem. Men vid fall av uppdämd manlig drift var självkontrollen det enda som stod emellan mannen och ett sexuellt övergrepp. En man kunde inte alltid styra sina sexuella impulser och en begränsad våldsamhet ingick därför som en del av samlaget. Enligt etnologen Simon Ekström fanns även en sk Casanovaförståelse för kvinnans sexualitet och naturliga återhållsamhet: passiviteten var tvungen att övervinnas av ett kraftfullt manligt agerande. Kvinnan gjorde alltid motstånd, det var en del av hennes naturliga sexualitet. Det fanns därför inget problem med att mannen brukade ett visst mått av våld för att få sin vilja igenom. Vad som skulle utredas i rätten var i stället om det hade använts onödigt mycket våld. Historiska föreställningar lever kvar Intressant är att föreställningarna från mitten av förra seklet lever kvar idag. Advokaten Pelle Svensson skrev t ex på 90-talet i samband med det han kallade ”en häxjakt på oskyldiga män”: Kvinnor är faktiskt inte så känsliga och sköra att de inte tål ett övergrepp. Kvinnor är rustade med en psykisk styrka som gör att de klarar både fysisk smärta och psykiska påfrestningar i stora mått. /.../ Kvinnan tycker om att bli tagen i anspråk på ett kraftfullt sätt. /.../ Hur ska en man våga släppa fram sin sunda aggressiva lust mot kvinnan när han plötsligt riskerar att stämplas som sexualförbrytare? Även särartsfeministen Birgitta Kurtén-Lindberg menar, i samma anda som på 40- och 50talen, att naturen inte upphört att verka inom oss även om mannens mer vildvuxna könsdrift är kulturellt tämjd. Hon säger att eftersom testosteronet skapar en våldsammare könsdrift och ett större mått av aggressivitet är det inte konstigt att vissa män inte kan hålla sig i styr. Vi blir helt enkelt inte av med våldtäktsmännen, konstaterar Kurtén-Lindberg. Många har kritiserat den deterministiska synen på kulturen som ett skyddande skal mot naturen. Ett skal som när som helst riskerar att rämna och visa den riktiga människan. Forska om våld När man forskar om våld är det viktigt att vara medveten om vilka konsekvenser resultaten kan få. Forskningsresultat används i media och kan användas i politiska syften. Debatten efter mordet på Fadime Sahindal är ett exempel på hur föreställningen om en etnisk brottslighet fått eget liv i media och kommit att hamna på den partipolitiska dagordningen.

Anna Montgomery, Janusredaktionen, SLL

4(6)

Ett annat exempel är när biologiska förklaringar populariseras och sprids i media för att i förenklad form övertas av enskilda individer för att ursäkta ett våldsamt beteende. Man måste som forskare vara medveten om att en forskningsmodell blir en folkmodell. Ansvarsbefriande retorik Margareta Hydén talar i boken ”Kvinnomisshandel i äktenskapet” om ansvarsbefrielsens retorik som ett sätt att använda sig av populariserade naturvetenskapliga rön för att förklara ett individuellt beteende. Ett av hennes exempel: ett samtal med en man som misshandlat sin fru. — Jag blev förbannad. Hon kan bli väldigt tjatig. Jag måste ha fått en blackout helt enkelt för jag kommer inte ihåg nånting förrän hon låg blödande på golvet. Det var för djävligt. Jag tror vi blev chockade båda två. Jag blev tvungen att hjälpa henne. — Du fick en blackout – får du det ofta? — Jaa, lite då och då. — Konstigt – hur kan det komma sig? — Jo, du förstår, det här är lite svårt att förklara. Det är så att uppe i huvudet finns det på ett ställe två stycken… ja, vi kan kalla dem poler. Dom ligger på ett visst avstånd från varandra, så här stort ungefär... När man druckit kommer de där polerna närmare varandra. När man blir förbannad gör dom det också. För mig är det så att dom där polerna sitter för nära varandra. När jag druckit och sedan blir förbannad då smäller dom ihop. — Mm, jag ser på dig att du inte tror mig, men det är faktiskt sant. Det är faktiskt en läkare som sagt det här till mig, en neurolog som jag träffade efter att jag varit med om en motorcykelolycka. — Hur märker du det där sa du? — Jag får en blackout helt enkelt, jag blir förbannad och så PANG! smäller dom ihop. Jag märker ingenting på en lång stund, och när jag är med igen har jag oftast gjort något våldsamt – slagit till Pia (hustrun) eller röjt i lägenheten. Ansvarsfrihetens retorik som mannen använder sig av, beskriver Hydén som ett berättartekniskt knep som gör honom frånvarande som handlande subjekt. Han beskriver sina våldsamma handlingar i aktivt passiva termer och gör på så sätt sig själv fri från ansvar för det som hänt. Många av de förklaringar som används av män som misshandlar är just ursäktande eller rättfärdigande på det här sättet. Psykologiska förklaringar som exempelvis säger att män som misshandlar är hypermaskulina, att de har extra stort behov av att visa sin könstillhörighet, kan användas urskuldande för att presentera sig själv som en särskilt manlig man. Aggressiviteten blir då visserligen ett överdrivet, men ändå normalt manligt beteende. Medierapportering vid våldtäkt Våldtäkt är problematiskt eftersom samma handling kan användas både som en del i en kärleksakt och som ett uttryck för våld. Föreställningen om att det är svårt för en man att veta om en kvinna vill ha sex eller inte existerade såväl på 50-talet som idag. Det är fortfarande

Anna Montgomery, Janusredaktionen, SLL

5(6)

viktigt att kunna presentera sig som ett rent offer. Det här blir särskilt tydligt i medias våldtäktsrapportering. Redan i en kortare notis avgörs om offret är rent eller inte. Faktorer som sexuella vanor, alkohol och föreställningen om vad som verkligen är en riktig våldtäckt får media att på ett tidigt stadium bestämma att skriva att en flicka blev våldtagen, eller om man nöjer sig med att ange att det finns en misstanke om att hon blev våldtagen. Trots att statistiken säger att de flesta våldtäkterna sker i hemmet är bilden av överfallsvåldtäkten utomhus som vi använder oss av när vi föreställer oss vad en våldtäkt är. Ansvarsfrihetens retorik och de berättartekniska greppen går också att spåra i medias rapportering av våldsbrott. Redan på ett tidigt stadium i rapporteringen väljer man ut en förklaring som man sedan håller fast vid, samtidigt som man väljer bort alla andra tänkbara faktorer som kan ha spelat in. Rapporteringen styrs av vad som anses ha nyhetsvärde vid en viss tidpunkt, vad som säljer i lösnummer. Två uppmärksammade exempel som beskriver hur media väljer förklaringsmodell: ·

Gruppvåldtäkt på 16-årig flicka på Cypern Gärningsmännen beskrevs som helt vanliga ungdomar från välsituerade hem, ansågs sakna problematisk bakgrund (inga ”ideala” gärningsmän). Gärningen förklarades som ett misstag orsakad av ungdomligt oförstånd och för mycket alkohol. Pojkarna gjordes till offer och istället valde man ut en annan syndabock. Valet föll på charterresearrangören som utpekades som ansvarig i de flesta medier. En omfattande debatt om åldersgränser för charterresor drog igång. Vittnen berättade om reseledare som uppmanade ungdomar att dricka sig redlösa. I viss mån klandrades också pojkarnas och den våldtagna flickans föräldrar för att de låtit sina barn åka på chartersemester. Debatten handlade inte om våldtäkten utan om resvanor. Föräldrarnas skuld bestod inte i att de eventuellt skulle ha uppfostrat några våldtäktsmän utan att de släppt iväg sina barn till Cypern. Minst skyldiga var pojkarna själva. Slutsatsen i media blev att hade de inte befunnit sig på chartersemester hade det varit otänkbart att en liknande incident inträffat.

·

Gruppvåldtäkt på 14-årig flicka i Rissne Gärningsmännens kulturella bakgrund dominerade rapporteringen. Samtliga gärningsmän hade invandrarbakgrund och var kända av polisen (”ideala” gärningsmän). Det var inte pojkarna själva som skuldbelades utan deras kultur. Aftonbladet hade t ex rubriken ”Tusenåriga kulturmönster måste brytas i förorten” till en av artiklarna.

Inom kulturvetenskaperna används begreppet kultur som en process som ständigt skapas och omskapas, något man gör i mötet med andra människor. I media däremot, verkar kultur beteckna något som man har, närmast i deterministisk bemärkelse. Kultur blir en överordnad egenskap som styr individen och individen är oförmögen att fatta egna moraliska och personliga beslut. Intressant är att människor som har en kultur, de är alltid bara kulturvarelser – de är varken biologiska eller psykologiska varelser. Dessutom är det bara invandrare som har sin kultur. Kultur kan aldrig användas för att förklara svenska mäns våld. Ibland är det tydligt hur lätt medierna väljer en förklaring i rapporteringen om våldsbrott, utan att fundera över vilka andra faktorer som spelat in.

Anna Montgomery, Janusredaktionen, SLL

6(6)

Efter mordet på Fadime Sahindal var hedersmordförklaringen den enda tänkbara förklaringen, den enda möjliga förklaringen. Och genom mordet förstärktes föreställningen om att problemen finns någon annan stans, dvs fokus flyttas från att misshandel, våldtäkt och mord finns i Sverige. Vi får en ny fiende som vi kan hata, samtidigt som den officiella föreställningen om Sverige som världens mest jämställda land både bibehålls och förstärks. ”Det är ett politiskt misslyckande att unga flickor mördas av sin familj i hederns namn”, skriver t ex SSU:s ordförande Mikael Damberg. Och Mona Sahlin menade att: ”Det allvarliga är att det växer sig starkare mitt i allt det fria jämställdhetstänkande Sverige.” Det är ett politiskt misslyckande att unga kvinnor mördas över huvudtaget oavsett om det sker till följd av tusenåriga kulturmönster, patriarkala samhällsstrukturer, psykisk störning eller ett överskott av testosteron, oavsett om våldet sägs bero på ”otuktiga sexualflickor”, ”sund aggressiv lust”, alkoholpåverkan, defekta poler i hjärnan, charterresearrangörer eller bristande integration. Oavsett hur vi skapar och presenterar mannen som våldsam finns det män som använder våld och män som utsätts för våld.

Anna Montgomery, Janusredaktionen, SLL