Har den klassiska musiken spelat ut sin roll?

FOTON: Jörgen Johansson/Snapshots

UTVECKLING BARN & UNGA FÖRDJUPNING I ETT AV VÅRA UTVECKLINGSPROJEKT

Har den klassiska musiken spelat ut sin roll? Hur får vi fler barn till våra kulturskolor och konserthus? Behöver vi använda nya grepp? De här frågorna dyker upp i Solisten! – utvecklingsprojektet som handlar om barn och klassisk musik. Initiativtagare är Anna-Carin Fogelqvist som här samarbetar med tre världssolister – Johan Bridger, Karin Dornbusch och Jakob Koranyi – och musikpsykologen Alf Gabrielsson. Alf har ett gediget och långvarigt forskningsprojekt bakom sig, där han har intervjuat tusentals personer om deras musikupplevelser och samlat flera hundra färgrika och gripande berättelser i boken Starka musikupplevelser – musik är mer än bara musik. Nu vill Anna-Carin bygga vidare på studien, men utifrån barnens perspektiv. Varför klassisk musik? – Klassisk musik har alltid betytt väldigt mycket för mig. Redan som liten blev jag glad och skrattade åt Béla Bartók, 24

fick tröst av Johan Sebastian Bach och blev så rädd att jag började gråta när jag fick höra Stravinskys Våroffer. Idag tappar kulturskolorna elever och publiken på våra konserthus blir allt äldre. Får vi inte dit yngre generationer, slocknar snart intresset för den klassiska musiken. Sen kan man förstås ställa sig frågan varför just klassisk musik och om den är så viktig egentligen? För mig och mina barn är den det, men mer generellt kan jag inte svara på den frågan. Därför drog jag igång det här projektet. Jag vill helt enkelt undersöka hur 2 000-talets barn upplever klassisk musik – genom att fråga dem själva – och se om man med hjälp av en föreställning kan väcka deras intresse för genren, och kanske rent av lusten att spela ett instrument. Vad är Solisten? – Det är en föreställning där en solist musikaliskt får tolka fyra historier om starka känslor, baserade på barns egna berättelser och ord. Ett nytt grepp är att lyfta in den i regel lite högtidliga och pompösa kontexten kring klassiska solister i ett helt vanligt klassrum och komma riktigt nära eleverna. Manus och regi står operaregissören Elisabet Ljungar för. Själv är jag föreställningens sagoberättare och vägleder barnen genom musiken och lyssnandet. Mot slutet får alla lägga sig ner på rygg intill instrumentet, blunda och associera fritt eller bara slappna av till musiken. Det kan komma fantastiska bilder och historier efteråt! Ibland berättar de sa-

ker, men de äldre barnen får också svara på en enkät, och de minsta rita något. Under en utvecklingsdag med Johan Bridger i höstas fick vi en massa material i form av enkäter, teckningar och videoinspelningar. Och mer blir det med vårens solister. Allt ska vi sedan, med hjälp av forskaren Alf Gabrielsson, gå igenom och sammanställa i en bok som ska vara klar vintern 2014. Varför känslor och solister? Jag utgår från min egen upplevelse, för det var när jag första gången hörde en blockflöjtist spela som jag själv föll för den klassiska musiken. Något vackrare hade jag aldrig hört och jag minns hur jag bar med mig klangen i flera dagar efteråt. Den upplevelsen har färgat hela mitt liv. Jag tror också det är viktigt att kunna prata om känslor och vad man känner när man lyssnar på musik. Samtidigt ville jag att barnen skulle få möta en person som ägnar hela sitt liv åt musiken och ge dem kvalitativ musik på hög nivå. Efter höstens turné finns det redan mycket som tyder på att barnen som lyssnat på föreställningen fått starka musikupplevelser och då blir jag alltid glad, för då har jag lyckats på något sätt. Barnen säger att de känner sig lugna och glada; att de får mer energi. En kille berättade hur han såg sig själv springa i slow motion över en stor fotbollsplan, sätta bollen i krysset och till publikens stora jubel springa tillbaka ut över planen. Text: Marika Yamoun