/Ladda ner digital version

January 8, 2018 | Author: Anonymous | Category: Social Science, Law, Criminal Justice
Share Embed Donate


Short Description

Download /Ladda ner digital version...

Description

multiethnica

1

multiethnica s. 3–8 ELISABETH SCHELLER , Samernas språksituation i Ryssland.

10–13 PETRA GRANHOLM , Integrating new minorities into a well-protected old one. New challenges for the Åland Islands. 17–19 SVERKER FINNSTRÖM , The tide of war and the mango trees of Uganda. On receiving the 2009 Margaret Mead Award, México, March 2010. 8–9 REPORT from the 1st Conference on Linguistic Revitalization, Uppsala 15–16 October. 14–16 NYTT MASTERPROGRAM: Masterprogrammet i studier kring Förintelsen och folkmord. 20–21 ROMER: Nytt nätverk för forskning om romer.

.

. .

s. 22–29

recensioner

.

30 ff.

nya böcker

.

36

32

November 2010

medverkande

Hugo Valentin-centrum Uppsala universitet nr 32 (2010)

multiethnica

2

Samgående ger styrka Centrum och Programmet har blivit Hugo Valentin-centrum Centrum för multietnisk forskning fick sin början i mitten av 1980-talet, då IMER-relaterade ämnesområden på allvar började ta plats vid svenska universitet. De centrala forskningsområdena vid dåvarande Centrum kretsade länge kring teman som migration, invandrarforskning, det mångkulturella samhället och transatlantiska förbindelser. Tretton år efter grundandet av Centrum var det dags att utvidga verksamheten i betydande grad. Läsåret 1998/1999 började forskargrupper bildas dels för forskning kring Förintelsen, dels för folkmord mer generellt, och Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord startade. Centrum för multietnisk forskning skulle i år ha haft drygt 25 år på nacken – verksamheten kom igång 1984, även om Centrum blev till i formell mening först 1985. Att Centrum och Programmet nu har gått samman och bildat en gemensam institution, Hugo Valentin-centrum, är en odelat positiv utveckling. Att på detta sätt sammanföra verksamheter och administration frigör både energi och arbetstid. Det har också bidragit till nya kontakter och samarbetskonstellationer inom forskarkollegiet. Även kompetensen hos forskarskaran har vuxit: institutionen har fått en professor och tre nya docenter under 2009. Det skall dock sägas att ett antal av förändringarna vid nuvarande Hugo Valentin-centrum redan hade påbörjats innan den formella processen kring sammanslagningen inleddes. En sådan förändring är forskargruppernas klart synligare profilering. Dessutom har det tillkommit flera nationella eller internationella nätverk som idag har sitt säte vid Hugo Valentin-centrum. Till de nyare av dessa hör Forskarnätverket ”Judarna i Sverige”, TRAST – Nätverk för Arbete med Trauma och Sekundär Traumatisering, och DINO – Diversity in Nordic Literature. De senaste åren har också inneburit en dynamisk period i och med att ett flertal externt finansierade projekt startat vid

enheterna, däribland ”Nation and Statebuilding in a Divided Society: Identity, Inter-ethnic Relations and Democracy in Montenegro”, ”Statlig antisemitism 1921–1945: Kontinuitet eller diskontinuitet?” och ”Revitalisering mot alla odds? Sydsamiska i Sverige”. Under 2010 har Hugo Valentin-centrum fått ytterligare ett Riksbanksprojekt-projekt, nämligen ”Med eld, trolldom och sisu: En studie över ackulturations- och assimilationsprocesser bland skogsfinnar i Värmland, Orsa och Norrland”. Hugo Valentin-centrum har också under de två senaste åren blivit flitigt anlitat i utredningssammanhang. Forskningsöversikten En inventering av forskningen om romer i Sverige (2009) utfördes på uppdrag av Delegationen för romska frågor. Våren 2009 avrapporterades en utredning om minoritetsorganisationernas behov av jämställdhetsarbete till Ungdomsstyrelsen. Ett uppdrag från Integrationsoch jämställdhetsdepartementet gällde vidare behovet av riktade utbildningsinsatser för kvinnor som tillhör nationella minoriteter; uppdraget redovisades i rapporten Kunskap för egenmakt: Minoritetskvinnor och folkbildningen (2010, NAMIS-serien, Forum för nationella minoriteter i Sverige). Sist men inte minst startar Masterprogrammet i studier kring Förintelsen och folkmord vid Hugo Valentin-centrum hösten 2011. Med aktiviteter som dessa och med den goda samarbetsmiljön som tycks finnas vid institutionen kan man se framtiden an med tillförsikt. Satu Gröndahl Föreståndare

nr 32 (2010)

multiethnica

3

Samernas språksituation i Ryssland ELISABETH SCHELLER

Samerna är en ur- och minoritetsbefolkning som lever fördelade i Finland, Norge och Sverige samt på Kolahalvön i nordvästra Ryssland. De samiska språken hör till den fennougriska språkfamiljen och kan delas in i en östsamisk och en västsamisk språkgrupp. Kildin-, skolt-, enare-, ter- och akkalasamiska hör till den östsamiska språkgruppen. Nord-, lule-, pite-, ume- och sydsamiska utgör den västsamiska språkgruppen. Idag talar färre än 20.000 personer samiska av de uppskattade 70.000–100.000 samerna (jfr Aikio 2003: 34–35). Enligt faktorer som UNESCO (2003) såväl som lingvisten Joshua A. Fishman (1991: 381–415) föreslår för undersökning och bedömning av en grupps språksituation är samtliga samiska språkvarieteter allvarligt hotade.

åtgärder för att utveckla och bevara samernas språk och kultur. På denna period följde dock närmare tjugo år av repression och förryskning. Detta har inverkat kraftigt negativt på de kolasamiska språken och påskyndat språkbytesprocessen från samiska till ryska. Den frihet som följde på Sovjetunionens upphörande öppnade nya möjligheter vad gäller samernas politiska, kulturella och även deras språkliga utveckling. Det uppstod likväl nya problem, framför allt ekonomiska och sociala. Enligt rysk federal lagstiftning garanteras samerna språklig suveränitet och rättigheter att använda, bevara och utveckla sina språk (Krjažkov 2007: 164–172, 428). Den praktiska realiseringen av dessa rättigheter är dock starkt beroende av Rysslands ekonomiska situation och av myndigheternas och majoritetsbefolkningens attityd gentemot samerna.

Samerna i Ryssland Den Ryska Federationen har en folkmängd på 145,2 miljoner och är ett mångnationellt samhälle bestående av ungefär 200 olika nationaliteter. Nästan hälften av dessa räknas som urbefolkningar. Trots att den ryska folkgruppen är i majoritet har omkring 30 miljoner ryska medborgare en annan etnicitet (jfr VPN 2002). De flesta folkgrupperna har påverkats mycket av den ryska kulturen, och ryska språket används som officiellt kommunikationsspråk i hela landet. De 2.000 samer som huvudsakligen är bosatta på Kolahalvön är en av Rysslands många ur- och minoritetsbefolkningar. Kolahalvön har under en lång tidsperiod varit industriellt, ekonomiskt och strategiskt mycket värdefull för Ryssland. Som följd av en intensiv kolonisering och av en kraftig arbetskraftsinflyttning, som var starkast i samband med industrialiseringen under 1950- och 1960-talen, bor idag mer än 100 olika folkgrupper på Kolahalvön. Samerna, som är denna regions urfolk, har förträngts och assimilerats under flera århundraden och utgör numera en av områdets minsta folkgrupper (cf. VPN 2002). Som ett resultat av de tvångsförflyttningar som den sovjetiska regeringen genomförde under 1950–60-talen då samiska grupper från hela Kolahalvön fördes samman i centraliserade mångetniska samhällen lever de flesta kolasamiska språkutövare idag i samhället Lovozero (kildinsamiska Lujavv’r) och i Lovozero kommun. De kolasamiska språken har påverkats mycket av det dominerande ryska språket. Det finns exempel på en kortare period då den sovjetiska staten genomförde vissa praktiska nr 32 (2010)

Samernas språksituation i Ryssland idag Enligt den senaste folkräkningen som den Ryska Federationen genomförde 2002 ska 787 av de sammanlagt 1.991 samer som är bosatta på ryskt territorium vara samisktalande (jfr VPN 2002). Även om denna folkräkning är en av de mest omfångsrika som har genomförts ger den fortfarande en mycket ofullständig bild av den samiska språksituationen i Ryssland. Siffrorna är baserade på frivilliga uppgifter och på självidentifikation. Statistiken ger ingen information om vilka varieteter och dialekter som talas, och inte heller om vilka kunskaper i samiska som de utfrågade verkligen besitter eller hur ofta och i vilka situationer de använder språket (jfr VPN 2002). För att få en mer noggrann bild av den samiska språksituationen i Ryssland genomförde jag en sociolingvistisk enkätundersökning bland Rysslands samiska befolkning inom projektet Kola Saami Documentation Project (KSDP 2009). Undersökningen genomfördes under perioden mars 2007 till augusti 2008. Målet var att dela ut enkäter till så många medlemmar av det samiska samhället i Ryssland som möjligt, för att få en mer omfattande kvantitativ och kvalitativ information om den samiska språksituationen på gruppoch individnivå. Undersökningen resulterade i att 1.105 ifyllda enkäter samlades in på olika platser på Kolahalvön och på andra platser i Ryssland, vilket betyder att ungefär hälften av den kolasamiska befolkningen svarade på enkäterna. Undersökningens resultat kommer att presenteras och analyseras i min

multiethnica

4 doktorsavhandling där också en mer utförlig beskrivning av den samiska språksituationen i Ryssland kommer att presenteras, liksom en modell för en revitalisering av kildinsamiska – det kolasamiska språk som har störst chanser att överleva. Enligt mina egna observationer under fyra års fältarbete, i förening med de första resultaten av enkäten, kvalitativa intervjusvar samt den senaste folkräkningen (fr. 2002) har troligen 800 personer i Ryssland kunskaper i samiska. “Kunskaper i samiska” omfattar i det här fallet alla sorters språkkunskaper: från att tala flytande till att förstå lite grand.

Potentiella språkutövare Bland de omkring 800 personer som har kunskaper i samiska finns antagligen minst 200 ”potentiella språkutövare”, dvs. personer med goda passiva språkkunskaper: de förstår allt eller mycket av språket, många kan tala samiska men av olika skäl talar de inte aktivt eller inte alls. Dessa människor växte i regel upp med samiska som första språk och använde det aktivt i sin barndom. Många slutade dock tala samiska när de blev vuxna eller när de började i skolan. Trots att det finns medlemmar av den äldre och den yngre generationen bland denna grupp, tillhör de flesta av de potentiella samiska språkutövarna i Ryssland den mellersta generationen, dvs. människor som är mellan 30 och 50 år gamla. Den mellersta generationen var i högre grad utsatt för diskriminering, assimilering och stigmatisering än den äldre och den yngre generationen. Bara få av dem använder samiska i vardagslivet idag och inga föräldrar ur denna grupp verkar överföra det samiska språket på allvar till sina barn. Antagligen skulle de flesta av de potentiella språkutövarna börja tala samiska flytande (igen) om de skulle hamna i en språkmiljö där det samiska språket har en hög status och används aktivt som vardagsspråk.

Aktiva språkutövare Av de ca 800 personer som har kunskaper i samiska kan antagligen färre än 100 betecknas som aktiva språkutövare. Med ”aktiva språkutövare” menas i det här fallet personer som talar samiska flytande som sitt första eller andra språk och som, till skillnad från de potentiella språkutövarna, använder språket naturligt i vardagslivet på alla kommunikationsnivåer, dvs. samiska används som vardagsspråk innanför och utanför hemmet och oavsett samtals- eller diskussionsämne. I gruppen aktiva språkutövare ingår även personer som inte nödvändigtvis använder språket i vardagslivet hemma, men som brukar samiska regelbundet på en hög nivå som arbetsspråk, exempelvis tolkar. De flesta aktiva språkutövare tillhör den äldre generationen som är 50 år och äldre. Det finns dock även aktiva samiska språkutövare bland medlemmarna av den mellersta

generationen. De aktiva språkutövarna växte i regel upp med samiska som första språk och många talade inte ryska alls innan de började i skolan.

Symboliskt språkbruk Ett språk kan inte bara användas aktivt och passivt utan det kan även användas symboliskt. ”Symboliska språkutövare” är till exempel personer som använder språket för att markera sin etnicitet och grupptillhörighet men som annars inte använder samiska som kommunikationsspråk. En potentiell språkutövare som använder ett språk passivt kan, men behöver inte, vara en symbolisk språkutövare. I det kolasamiska språksamhället används samiska ofta symboliskt i offentliga sammanhang, till exempel för att framföra en hälsning eller gratulationer, för att öppna möten och utställningar m.m. I kulturella sammanhang verkar det vara vanligt att använda samiska som ”uppvisningsspråk” för den samiska kulturen. Detta sker till exempel i samband med folkloreföreställningar på traditionella festivaler eller när turister och gäster är på besök. Symbolisk användning av samiska verkar vara allmänt utbrett oavsett samhällsmedlemmarnas språkkunskaper. Även om de potentiella språkutövarna och de samhällsmedlemmar som bara har begränsade kunskaper i samiska utgör huvuddelen av de symboliska språkutövarna så förekommer symbolisk användning av samiska i vissa sammanhang även bland aktiva språkutövare. Det symboliska språkbruket kommer starkast till uttryck bland personer som är engagerade i det samiska samhällslivet, exempelvis politiker och kulturarbetare, lärare i samiska och i viss mån även språkaktivister.

Språkutövarnas synlighet De flesta av de samiska språkutövarna i Ryssland syns inte i samhället. Synliga är framförallt språkaktivisterna och de så kallade språkexperterna: lärare, språkutövare med högre utbildning, äldre aktiva språkutövare som är engagerade i språkvård osv. Den mest synliga gruppen är dock människor som är engagerade i samhällslivet och personer med en hög social status, som till exempel politiker och personer i ledande samhällspositioner. Trots att majoriteten av dessa människor använder samiska bara passivt och symboliskt representerar de det samiska språket på en officiell nivå även utanför det samiska samhället och är därför mest synliga. De flesta av de aktiva språkutövarna är i regel inte särskilt engagerade i det sociala, politiska eller kulturella livet, vilket gör dem osynliga, speciellt för utomstående som inte har någon djupare insyn i språksamhället. Den ”osynliga gruppen” inkluderar även majoriteten av de potentiella språkutövarna, speciellt den yngre generationen, dvs. människor yngre än 30 år. Den yngre generationen är den så kallade förlorade generationen, som i stort sett inte har nr 32 (2010)

multiethnica

5

Samerna i Ryssland TRADITIONELLA SPRÅKGRÄNSER

(Kolahalvön; Murmansks län)

för

fått språket överfört från sina föräldrar. Många av dem har dock hört samiska hos den äldre generationen när de växte upp. I regel talar inte medlemmarna av den yngre generationen samiska flytande, många talar inte samiska alls. I det kildinsamiska fallet finns det i alla händelser en grupp ungdomar som har goda passiva kunskaper i kildinsamiska och vars intresse för att lära sig språket har växt under de senaste åren. Dessa människors språkkunskaper blir dock vanligtvis inte erkända av resten av samhället, särskild inte av språkexperterna. En annan viktig grupp bland de osynliga samiska språkutövarna är människor som har en låg social status, som till exempel psykiskt sjuka, alkoholister och så kallade asociala. Dessa människor är också en del av språksamhället och många av dem är aktiva samiska språkutövare. Vanligtvis ig-

noreras de av majoriteten av det övriga språksamhället och även av språkforskare. Människor som har kunskaper i samiska men som inte är etniska samer brukar inte heller vara synliga i det kolasamiska språksamhället. Till denna grupp hör till exempel icke-samiska medlemmar i samiska familjer, människor som jobbar i en arbetsmiljö där samiska används i olika stor utsträckning eller medlemmar av andra folkgrupper som har lärt sig samiska av personligt intresse för språket och för den samiska kulturen. Efter att ha diskuterat språkbruk och språkutövarnas synlighet kommer jag nu att presentera antalet kolasamiska språkutövare i siffror. En beskrivning av de enskilda kolasamiska språkens situationer följer.

SAMERNAS SPRÅKSITUATION I RYSSLAND I SIFFROR Språkgrupp

Språkkunskaper

Potentiella

Aktiva

(vilka som helst)a

språkutövare

språkutövare

Kildinsamiska

< 700

> 200

< 100

Nordsamiskab

> 100

?

>4

Tersamiska

< 20

< 10

1–2

Skoltsamiskac

< 20

< 10



Akkalasamiska

2 (?)

1 (?)



a b c

Anmärkningar I denna kategori ingår de andra kategorierna ”potentiella språkutövare” och ”aktiva språkutövare”. Dessa siffror gäller personer som har kunskaper i nordsamiska och som lever permanent i Ryssland idag. Siffrorna gäller det skoltsamiska språksamhället i Ryssland.

nr 32 (2010)

Kildinsamiska Kildinsamiska är det största samiska språket som talas i Ryssland idag. Av de 700 personer som har kunskaper i kildinsamiska är antagligen fler än 200 personer potentiella och 100 aktiva språkutövare. Fortfarande idag används fyra kildinsamiska dialekter: Lujavv’r (lovozerodialekt) är den största dialekten, följd av Kīllt (kildindialekt), Koarrdegk (voron’edialekt) och Ārsjogk (varzinadialekt). Idag är de flesta kildinsamiska språkutövarna bosatta i Lovozero kommun. Den viktigaste språkdomänen för kildinsamiska är familjen och språkutövarnas tätare bekantskapskrets. Enligt information från den äldre generationen och från pensionerade renskötare används kildinsamiska inte längre som arbetsspråk i renskötseln eftersom de flesta aktiva kildinsamiska

multiethnica

6 språkutövare har gått i pension. De äldre informanterna menar att de yngre renskötarna som utgör majoriteten i renskötarbrigaderna idag inte har tillräckligt bra kunskaper i kildinsamiska eller intresse för att använda samiska som arbetsspråk. Samma informanter säger att arbetsspråken i renskötarbrigaderna idag är ryska och komi.1 Sedan 1987 har kildinsamiska haft ett officiellt skriftspråk baserat på det kyrilliska alfabetet. Den litteratur som är skriven på kildinsamiska omfattar framför allt barnlitteratur. Vuxenlitteratur som är skriven på kildinsamiska är det stor brist på. Det finns dock en del dikter som är skrivna på kildinsamiska och prosatexter som översatts från ryska till kildinsamiska. Obligatorisk skolundervisning i kildinsamiska finns idag bara på yrkesskolan PU-26 i Lovozero. Fram till 2004 fanns obligatorisk undervisning i kildinsamiska och komi för elever från årskurs 1 till 4 på Lovozeros internatskola. Efter att internatskolan förlorade sin officiella status som etnisk skola för samer och komi 2004, decimerades dock denna undervisning till en timmes fakultativ undervisning i veckan. Fakultativa kurser för vuxna och barn erbjuds bland annat i Lovozero, Murmansk, Revda, Olenegorsk och Ëna. Kurserna är dock huvudsakligen utarbetade för nybörjare, de har ingen permanent finansiering och genomförs inte regelbundet. Det finns läromedel för kildinsamiska som i första hand är utarbetade för skolbarn. Modernt läromaterial för vuxna och för avancerade kurser är det stor brist på och det saknas lärare som använder moderna och effektiva utlärningsmetoder inom kildinsamisk språkundervisning. Det finns en kildinsamisk daghemsgrupp i ett daghem i Lovozero. Det huvudsakliga kommunikationsspråket i denna grupp är dock ryska. Kildinsamiska används bara symboliskt och när barnen får språkundervisning. Kola Sámi Radio, som finansieras med nordiska medel, har ansvar att sända radioprogram på kildinsamiska. I praktiken sänder radion dock inte regelbundet på kildinsamiska utan de flesta radioprogram är på ryska. Av ekonomiska skäl hotades Kola Sámi Radio av nedläggning i slutet av 2009 (jfr Barentsobserver, 2009) och har sedan dess inte haft någon verksamhet. De senaste tre åren har en mer aktiv kildinsamisk revitaliseringsrörelse utvecklat sig i Lovozero. Aktiva och potentiella kildinsamiska språkutövare samt barn och vuxna som håller på att lära sig kildinsamiska möts regelbundet på språkkvällar där de övar sig i att aktivt använda kildinsamiska som vardagsspråk. De senaste tre somrarna organiserades kildinsamiska språkläger för barn och vuxna (jfr SKS-2007, SKS2008). I samband med detta utarbetades även nya läromedel för vuxna och avancerade elever. I mars 2009 kom första numret av Kīl kjājjn, en inofficiell tidning på kildinsamiska där människor med kunskaper i kildinsamiska uppmuntras att aktivt använda språket genom att skriva i tidningen (jfr KK 2009). För att kunna fortsätta revitaliseringsarbetet

planerar de kildinsamiska språkaktivisterna att etablera ett samiskt språkcentrum i Lovozero (jfr PZCHD 2009).

Nordsamiska Intressant är faktumet att det näst största samiska språket som talas på Kolahalvön idag inte är ett ursprungligt kolasamiskt språk utan nordsamiska – ett västsamiskt språk som talas i norra delen av Norge, Sverige och Finland. Nordsamiska började komma till Kolahalvön på 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, då nya kontakter och ett regelbundet kulturellt och politiskt samarbete upprättades mellan samer från Norden och Ryssland. I Lovozero kommun och i Murmansk ges regelbundet kurser i nordsamiska som finansieras av det samiska samhället i Norden och av de nordiska länderna. Genom olika stipendier får samer från Ryssland möjlighet att åka till Norden för att lära sig nordsamiska på intensivkurser eller för att få en högre utbildning på nordsamiska. Idag finns, uppskattningsvis, minst fyra aktiva nordsamiska språkutövare med kolasamisk bakgrund i Ryssland. Dessa personer använder inte nödvändigtvis nordsamiska i sitt privata familjeliv utan använder nordsamiska som ett aktivt vardagligt arbetsspråk i egenskap av tolkar, anställda på Barentssekretariatet och på Kola Sámi Radio. Bortsett från dessa aktiva språkutövare uppskattar jag att fler än 100 människor på Kolahalvön har kunskaper i nordsamiska på olika nivåer. En del har fått undervisning i nordsamiska genom att delta i språkkurser som har hållits i Ryssland, andra lärde sig språket på intensivkurser eller genom studier i Norge och Finland. I denna grupp finns även potentiella nordsamiska språkutövare som tidvis har vistats i Norden, där de lärde sig nordsamiska och använde det aktivt i vardagslivet, men som slutade använda språket aktivt sedan de återvände till Ryssland. Nordsamiska har högst status bland alla samiska språk, får mest ekonomiskt statligt stöd, har kommit längst i språkrevitaliseringsprocessen och används som lingua franca bland samer från alla fyra länder. Populariteten bland samer från Ryssland vad gäller att lära sig nordsamiska har emellertid inte bara status- och kommunikativa skäl, utan är även kopplat till privata, ekonomiska intressen. Att läsa nordsamiska innebär en möjlighet att få stipendier och tillfälle att resa till Västeuropa. Det finns en tendens bland samiska studenter från Ryssland att av ekonomiska skäl immigrera till ett nordiskt land i förbindelse med studier där. Detta är givetvis en naturlig och begriplig företeelse och har inte minst varit positivt för revitaliseringen av nordsamiska. Men välmeningen från det samiska samhället i Norden att stödja kulturellt, socialt och politiskt samarbete genom att ge ryska samer möjlighet att lära sig nordsamiska är inte oproblematiskt vad gäller bevarande och utveckling av de kolasamiska språken. Många kolasamers svåra sociala och ekonomiska livssituation och det faktum att det inte finns nr 32 (2010)

multiethnica något jämförbart ekonomiskt och ideologiskt stöd för de kolasamiska språkens revitalisering och utveckling ger upphov till en maktobalans mellan nordsamiska och de kolasamiska språken. Denna påverkar på ett påtagligt sätt kolasamiska individers personliga språkval.

Tersamiska Bland de färre än 20 personer som har kunskaper i tersamiska idag finns antagligen bara en eller två aktiva språkutövare. Båda är över 70 år gamla och de lever i Lovozero och Revda. Uppskattningsvis har färre än tio personer tillräckligt bra kunskaper i tersamiska för att kunna bli betecknade som potentiella språkutövare. Alla dessa potentiella språkutövare är över 60 år gamla och lever spridda över hela Kolahalvön samt i området kring S:t Petersburg. Det finns ingen undervisning och inga lärare i tersamiska men det finns en tersamisk grammatik och en utgiven diktsamling på tersamiska som är skriven med hjälp av det kildinsamiska alfabetet. Det finns även ljudinspelningar på tersamiska som gjordes av Ryska Vetenskapsakademin på 1950-, 1960- och 1970-talet.2

Skoltsamiska Av c:a 20 personer som lever i Ryssland och har kunskaper i skoltsamiska idag är i bästa fall hälften potentiella språkutövare. På ryskt territorium finns antagligen ingen aktiv språkutövare av skoltsamiska kvar idag. Det finns litteratur och läromedel på skoltsamiska som är skrivna med hjälp av det latinska alfabetet som används av det skoltsamiska språksamhället i Finland. I Verxnetulomskij och i Murmaši erbjuds ibland fakultativa kurser i skoltsamiska för vuxna. Kursverksamheten är dock oregelbunden och har ingen stabil finansiering.

Akkalasamiska Akkalasamiska är det mest hotade kolasamiska språket. Idag finns ingen aktiv akkalasamisk språkutövare kvar. Åtminstone två personer i 70-årsåldern har dock vissa kunskaper i akkalasamiska. En av dem växte upp med akkalasamiska som första språk men använder inte språket idag. Den andra personen är en potentiell skoltsamisk språkutövare som förstår en god del akkalasamiska och som kan översätta äldre ljudinspelningar från akkalasamiska till ryska. Det finns en akkalasamisk grammatik och det finns ljudinspelningar på akkalasamiska som gjordes av Ryska Vetenskapsakademin på 1950-, 1960- och 1970-talet.

Slutsatser Alla fyra kolasamiska språk är allvarligt hotade av det pågånr 32 (2010)

7 ende språkbytet från samiska till ryska. Akkalasamiska har nästan försvunnit, situationen för ter- och skoltsamiska är inte mycket bättre. Nordsamiska, det samiska språket med högst status, vinner allt fler språkutövare även på Kolahalvön. Det kolasamiska språket i Ryssland som har bäst chans att överleva och att bli bevarat som ett aktivt språk i framtiden är kildinsamiska. En mycket viktig men outnyttjad resurs för en effektiv språkrevitalisering med mål att återinföra kildinsamiska som vardagsspråk på alla kommunikationsnivåer är den osynliga gruppen aktiva och potentiella språkutövare av kildinsamiska. En framgångsrik språkrevitalisering kräver dock även nya läromedel och språkkurser som är utarbetade för vuxna och avancerade elever samt lärare som använder moderna och effektiva språkutlärningsmetoder. I tillägg till språkkurserna är det absolut nödvändigt att skapa flera möjligheter för att kunna använda kildinsamiska aktivt. Det behövs även mer samarbete mellan olika generationer inom det kolasamiska språksamhället och mellan de kolasamiska språkaktivisterna och myndigheterna. Det är också viktigt att höja de kolasamiska språkens status, till exempel genom att skapa situationer där kompetens i ett kolasamiskt språk är absolut nödvändigt. Statusen skulle även kunna höjas genom ett utökat aktivt intresse från det samiska samhället i Norden för de kolasamiska språken. Detta skulle bland annat kunna realiseras genom gemensamma språkkurser där medlemmar av det samiska samhället i Norden och medlemmar av det samiska samhället i Ryssland tillsammans lär sig ett kolasamiskt språk, och genom att inkludera de kolasamiska språken mer i effektiva samiska språkutvecklingsprogram i Norden.

Noter 1. Denna information är dock inte säker. Under arbetet med doktorsavhandlingen planerar jag att undersöka språkanvändningen bland renskötarna mer noggrant. 2. RAN – Rossijskaja Akademija Nauk.

Referenser Aikio, Ante (2003). The Geographical and Sociolinguistic Situation. Pennanen, Jukka, Näkkäläjärvi, Klementti, Siiddastallan. From Lapp Communities to Modern Sámi Life. Inari. 34–40. Barentsobserver, 22.01 2009: Kola Sami Radio Might Be Closed. – http://www.barentsobserver.com/kola-sami-radio-might-be-closed.4548612-16149.html (28.09 2010). Misjura = Мисюра, М. Г., ред. (2003 [2007]). Схема Северо-западного федерального округа. Санкт Петербург: Роскартография. Fishman, Joshua A. (1991). Reversing Language Shift. Theoretical and Empirical Foundations of Assistance to Threatened Languages. Clevedon: Multilingual Matters. KK 2009 = Антонова, А. А., Виноградова, Г. А., Данилова, С. С., Медведева, М. Г., Шаршина, Н. С. [eds.] (2009). Киˉл кяˉййн. Нюххчманн 2009 ы. № 1 (1) Ловозеро: «Cамиздат».

forts.

multiethnica

8

Linguistic Revitalisation in Theory and Practice First conference on linguistic and cultural revitalization, in Uppsala 15–16 October 2010 LEENA HUSS Several of the national minority languages in Sweden are likely to die out within a foreseeable future if nothing is done to prevent it. In order to highlight innovative ways of maintaining and promoting endangered languages in various contexts, a conference entitled Revitalisation in Theory and Practice was held on 15–16 October in Uppsala. The organising unit was the Forum for National Minorities in Sweden (NAMIS), a section within the Hugo Valentin Centre, and financial support was received from the Forum for Advanced Studies in Arts, Languages and Theology (SALT ) and the Faculty of Languages – both at Uppsala University –, the Uppsala Municipality, the Royal Gustavus Adolphus Academy for Swedish Folk Culture, and the Finnish Embassy in Stockholm. Special finance for a minority youth workshop was provided by the former Ministry of Integration and Gender Equality which had given

the Hugo Valentin Centre an assignment to organize a youth workshop for national minorities in connection with the larger conference.

Krjažkov = Кряжков, В. А. (сост.) 2007. Статус коренных малочисленных народов России: Международные правовые акты и Российское законодательство. Книга четвертая. Москва. Юридическая литература. 164–172, 428. KSDP 2009 = Kola Saami Documentation Project – http://www2. hu-berlin.de/ksdp/ (11.08 2009). PZCHD 2009 = Данилова, С., Шаршина Н. 2009. Проект завершился. Что дальше? – Ловозерская правда. № 11 (8450) 20.03 2009. 2. Sammallahti, Pekka (1998). The Saami Languages. An Introduction. Davvi Girji. Kárášjohka. 5. SKS-2007 = Scheller, Elisabeth, Riessler, Michael 21.01 2008. Sām’

Kīll Sījjt – Språkläger i kildinsamiska Lujavv’r, 13.08–26.08 2007. Rapport. – http://www2.hu-berlin.de/ksdp/download/RAPPORT2007.pdf (11.08 2009). SKS-2008 = Scheller, Elisabeth (18.10 2008). Sām’ Kīll Syjjt – Språkläger i kildinsamiska Lujavv’r, 03.07–17.07 2008. Rapport. – http://www2.hu-berlin.de/ksdp/download/RAPPORT2008.pdf (11.08 2009). UNESCO Intangible Cultural Heritage Unit’s Ad Hoc Expert Group on Endangered Languages, March 10 (2003). Language Vitality and Endangerment. Paris. VPN 2002 = Всероссийская перепись населения 2002 года. – http://www.perepis2002.ru (11.08 2009).

The conference gathered together around 100 participants, among them researchers and students, civil servants, teachers, parents, writers and artists, most of them with a background in a national minority. The questions taken up in papers, panels and group discussions were: finding new, innovative ways of acquiring competence in the minority language, creating new arenas for their use and overcoming psychological and social hinders for minority-language use in everyday life. Two crucial issues – family language practices and indigenous education – were addressed by invited experts

nr 32 (2010)

multiethnica from the United States, Professor Kendall King, University of Minnesota, and Professor Nancy Hornberger, University of Pennsylvania. Both of them are well-known in Sweden through former research visits and through their publications which are used in university courses and as an inspiration in community revitalization efforts carried out in various parts of Sweden. A striking example of ‘best practices’ in the reclamation of an indigenous language, was given by Ph.D. Candidate Annika Pasanen from Helsinki University who described the so-called master–apprentice method successfully applied among the tiny Inari Sámi community in the Finnish Sápmi, Samiland. Other issues taken up were pre-school language revitalization among Meänkieli-speakers in Tornedalen (Astrid Kruukka), identity and language reclamation among Sweden Finns (Andreas Jonasson), and language immersion camps as promotion of Sámi language use among South Sámi youth in Sweden and Norway (Sigrid Stångberg and Patricia Fjellgren). Ann Helén Laestadius, who has written two works of fiction for young adults, gave a talk on different ways of ‘being Sámi’, and the support for language revitalization offered by the Council of Europe and its minority-focused conventions was described by Professor Jarmo Lainio from Stockholm University who is also the Swedish member of the Expert Committee for the European Charter for Regional or Minority Languages. During the conference, a network for minority youth was initiated by the youth workshop participants, and a decision was made about a follow-up, larger revitalization conference to be arranged by Stockholm University during the spring of 2011. The latter, as well as the October conference, are part of a larger joint effort to

nr 32 (2010)

9

launch a series of revitalization-oriented conferences and activities planned by several Sweden Finnish and Sámi organizations.

Photos from the conference: Opposite page: Andreas Jonasson during his speech. Above and below: Professor Nancy Hornberger addresses the auditorium. All photos by Jouni Suomalainen.

10

multiethnica

Integrating new minorities into a well-protected old one New challenges for the Åland Islands PETRA GRANHOLM Integration of immigrants in the sparsely populated Åland islands between Sweden and Finland is surrounded by particular circumstances as the archipelagic Finnish province has special cultural and linguistic rights connected to the Swedish language – the only one allowed to be used publicly by the provincial government and spoken by an overwhelming majority of the inhabitants. The present article by pol.mag. Petra Granholm surveys the last years’ developments based on a 2009 report that she wrote for The Åland Islands Peace Institute, with which she is also affiliated. The Åland Islands Peace Institute conducts research into peace and conflict issues in a broadly defined sense from the vantage-point of Åland and the special status that Åland enjoys under international law. The institute’s focus is on security, autonomy and minorities, and the integration of immigrants on the islands falls within this scope.* hood. The decision to recognizmed.

The autonomous Åland Islands in the middle of the Baltic Sea, but in the periphery of both Finland and Sweden, are often cited as one of the most successful examples of minority protection. The Autonomy Act with its roots in a decision by the League of Nations in 1921, grants the Swedish-speaking islands guarantees for its language, culture and traditional customs. These are all well-known facts in the minority discourse. However, what happens when new minorities start finding their way to the islands? Apart from the fact that the Finnish-speakers long have encompassed up to five percent of the island population, what has been viewed as a homogenous society now has 82 countries and 51 languages represented within a population of 27,500 inhabitants.1 The immigrant population has increased on the islands, making these skerries in the Baltic Sea into a multicultural society. Multicultural Åland raises a number of questions, both regarding minority rights issues and integration policies. How flexible and welcoming can the islands be without stepping on the toes of a system of autonomy that has proved successful for many years, and wants to stay successful for many years to come? So far, the Åland Provincial Government has satisfied itself by noting that there is an issue of integration on the islands and that it is an important one for the future. Half-hearted attempts to establish a coordinator for integration has been postponed by the economic crisis. A committee for integration issues, together with civil soci-

ety, have pointed to the importance of the issue and the possibilities for Åland to become an example of successful integration of new minorities into the old minority, if the Åland Government acts now. However, one of the factors of success for the internationally known ”Åland example” is the fact that the autonomy has never been regarded as a static system thanks to the dynamic character of the act. Rather, assertive Ålandic politicians and other actors have developed the self-governance to what it is today. One of the examples is that the right of domicile, today regarded a self-evident cornerstone of the Åland autonomy, was only included in the Autonomy Act of 1951, i.e. the revised Autonomy Act. The right of domicile can be viewed as a sort of regional citizenship and is a prerequisite for the acquisition of land and real property, the right to stand and vote in the Åland parliament elections and the right to establish a business and provide services on Åland. The right of domicile was discussed and is indirectly referred to in the League of Nations decision of 1921 and the subsequent Guarantee Act, which was the domestic result of the League of Nations decision. Yet these elements – to keep Swedish as the teaching language in schools, keep land in the ownership of Ålanders, and within reasonable limits restrict the voting rights for newcomers on the island – are the starting point for autonomy legislation.

Cornerstones of the Åland self-governance One tool to “keep the land in Ålandic hands”2 is thus the right of domicile. The right of domicile is today one of the topics of discussion concerning equality on the islands. Thanks to ”the Åland protocol”, an annex to the Treaty of Accession3 in 1995 when Finland and Åland4 joined the European Union, Åland can still keep the right of domicile, albeit according to a ”stand-still” clause enshrining the standards of 1994.5 This is quite remarkable, since the right of domicile from an international and community law perspective otherwise could be considered discriminatory.6 Therefore, there are at least two issues that have to be taken into consideration when contemplating an integration policy for the Åland islands. First, the fact that the Åland autonomy is built up to ”keep outsiders out” and second of all that the issue of integration is not just one issue, but several, which span several fields of administranr 32 (2010)

multiethnica tion. Therefore, these issues have been placed under the Department of Administrative Affairs (kansliavdelningen) within the Government of Åland administration. In a unitary state, this does not give rise to additional problems, but in the case of a country where legislative competence for only one specific territory is divided between the state parliament and a provincial parliament, confusion is bound to occur. For instance, the components of the right of domicile are not entirely an Åland competence. Integration is a wide concept that spans over several areas. Citizenship and legislation concerning aliens are within the competence of the Finnish parliament, whereas the legislation concerning the right of domicile, which can be compared with a sort of regional citizenship, is both a competence of Åland and the mainland. The Automony Act has the status of constitutional law and can only be changed in constitutional procedures through a qualified majority decision of both the parliaments of Åland and the mainland.7 The loss and acquisition of the right of domicile is, however, regulated through provincial law and hence of Åland competence. The Åland parliament has a significant, but not an exclusive, competence concerning the different components of the right of domicile, such as legislation on elections, acquisition of land, right to establish a business and exemption from compulsory military service in Finland. Factors that can pose problems for an outsider wanting to settle on the Åland islands are for instance the requirement to have Finnish citizenship in order to be granted the right of domicile, and the fact that knowledge of the Swedish language is required to be granted a permit to establish a business. A parliamentary committee has recently analyzed the components of the right to domicile and come up with a few suggestions that may make life a little bit easier for an immigrant wanting to settle on the islands. According to the committee, the requirement of Finnish citizenship should be abolished, since the citizenship requirements (such as length of residence on the territory) tend to be stricter than the requirements for the right of domicile. Besides, a person settling on the islands might not wish to acquire Finnish citizenship.8 Regarding the language requirement for establishing a business, the current rules stipulate that the working language in a company on Åland has to be Swedish. In the parliamentary committee, there was a diverging opinion regarding limiting Swedish only to the official contacts, i.e. the language in which the company communicates with the authorities.9 The dividing line seems to be the question of most efficient safeguard for Åland both today and in the future – on the one hand a strict language requirement to keep the commercial and business life in Ålandic control, or, on the other hand, a business culture more fit for the reality of globalization with flexible rules and space for influences from the outside to ensure competitiveness. nr 32 (2010)

11 According to the former perspective in the parliamentary committee, which is the majority perspective, it is more important to activate the Åland people themselves, and create a stable and fruitful basis for Ålandic business. Therefore, the proposal from the parliamentary committee also suggests a continuation of the current requirement, i.e. that two thirds of the board of a company needs either the right of domicile or five years of residence on the islands. According to the other perspective, i.e. the diverging opinion, the composition of the board would be an issue for the owners of the company themselves and thus be open to non-bearers of the right to domicile. This little reservation to the parliamentary committee proposition can symbolize the two paths that Åland now can choose to take – a more conservative path where the restrictions for “outsiders” are kept but revised and developed, or a more liberal path where the emphasis is on strengthening the economy and opening up of former restrictions. When reflecting on these issues, however, it is important to keep in mind that the underlying purpose of the concept of the right of domicile is neither to hinder immigrants from entering the island, nor to make it impossible for them to lead a fulfilling life once they are there. It is rather a tool to ensure that the vulnerable minority position of Ålanders in Finland cannot be exploited, a tool that in the end will reward the immigrants that sincerely want to settle down on the islands.

Division of competences However, it is not the cornerstones of the Åland self-governance, such as the right of domicile, that are the most significant challenges to integration of immigrants on the islands. A closer look at the division of competences concerning issues of integration also shows some interesting details particular to the autonomy. In the case of general order and security (allmän ordning och säkerhet), the competences according to the Autonomy Act of 1991 are partly Finnish, partly Ålandic. Åland has its own police force that acts according to the Police Act of Åland. However, in terms of granting residence permits, which is done in Finland according to the Aliens’ Act, the Ålandic authority (i.e. the police) implements a mainland piece of legislation (i.e. the Alien’s Act), since issues concerning aliens are the exclusive competence of Helsinki. The autonomy has, however, a system for this kind of issues. It is a system of överenskommelseförordningar, which most accurately can be described as Memorandums of Understanding. These provide the legal basis for the implementation of acts belonging to the mainland competences, which can be handed over to the Åland authorities for a certain period of time (or until further notice), and vice versa. In the case of the police implementing the Aliens’ act there is the Decree or MoU about the police administration on Åland, which stipulates that the police

multiethnica

12 on Åland shall be in charge of general order and security and other tasks belonging to the police.10 Another example of a similar situation can also be traced to the Aliens’ Act. The employment office gives a partial decision on residence permit for an employed person concerning the prerequisites on the labour market,11 e.g. the employment office determines whether there is a need for workers in a certain professional field. The labour market authority (Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet) is an Ålandic authority that operates under Ålandic legislation, and is not organised the same way as the mainland system for Employment and Economic Development Offices. Under the previous Aliens’ Act there was a MoU. When the new Aliens’ Act entered into force in 2003, a new MoU was never signed. The labour market authorities are organised differently on the mainland and Åland and cannot be directly compared. However, in 2004, the Finnish Ministry of Labour issued a decree delegating the competence of partial decision making regarding labour market prerequisites to four labour market authorities in Finland, one of them being the Åland authority. This was technically an infraction of the Autonomy Act that renders the ministry decree null and void, since a Finnish authority cannot single-handedly decide over an Åland authority. But what to do for the labour market authority on Åland? So far, there is no new MoU. Therefore the Åland authority is, in practice, following the ministry decree and makes the partial decisions since it is not desirable that a Finnish employment office would make any decisions regarding the Åland labour market prerequisites. This illustrates the culde-sac that can occur in a system of divided competences. In this case, revision of the Aliens’ Act might make this situation of confusion unimportant in the future, but while it is there, it creates a lot of frustration from the side of the Åland Government administration. In the case of education, the Åland parliament has exclusive competence. Here, a direct comparison of Åland and Finnish legislation is possible. As said above, already in the League of Nations decision the importance of keeping Swedish as the teaching language in the Åland schools was emphasized. The teaching language in the Åland schools is thus Swedish.12 In the schools on the mainland, the language can be Finnish, Swedish, Saami, Romani or Sign language.13 Two arguments are often raised when speaking about education in one’s mother tongue. First of all, a child that does not have sufficient knowledge of Swedish (or a corresponding language) cannot follow the lessons to the same extent as those children who speak Swedish as their mother tongue. Secondly, Swedish language-learning might be obstructed in case the child does not have sufficient knowledge of his/her own mother tongue. In the case of Åland, this is complicated, since the Autonomy Act stipulates that the language of education in the schools that are financed

or supported by public means shall be Swedish.14 In the relevant section of law, however, there is a provision enabling the legislator to enact a provincial law deviating from this. This could open up possibilities for children whose mother tongue is not Swedish. So far, no such law has been enacted. Åland is, however, also bound by the European Community law. Because of the Council directive of 1977 about education for children of migrant workers15 there is a provision in the Åland Elementary School Act providing for temporary supporting education in the mother tongue of the child, if the resources are available. The purpose of this provision is that the pupil as soon as possible shall be able to participate in the regular education in Swedish. This is not an absolute right since in practice it means that if no teacher is found speaking the language of the pupil, no special education will be provided. In most cases, concerning the languages mostly represented on Åland, this seems to work, if on an ad hoc basis. In the Swedish-speaking schools on the mainland Finland these types of situations are often solved through methods of longer working time for assignments and milder assessments. According to the school legislation on the mainland, an immigrant child has a right to supportive education for one academic year.16 There is no corresponding provision in the Ålandic legislation, even though the same Council directive of 1977 does require Member States to ensure that free tuition is provided in order to facilitate initial reception is offered in their territory, albeit according to national circumstances and legal situations. As said above, this is carried out in Ålandic schools but on an ad hoc basis. It is interesting to note that the Åland legislator has chosen to implement the part of the directive that provides for regular education, such as a lesson in biology, in the pupil’s own language – but neither specific language education in the pupil’s mother tongue nor in the Swedish language.

Concluding remarks The uniqueness of the Åland autonomy is amplified by the fact that the autonomy is anchored both in international law through the League of Nations decision17 and in the Finnish constitution.18 Therefore, the basis for the autonomy can be considered very strong. As said before, this does not mean that the autonomy remains static. New developments mean new challenges, and sometimes these developments can be considered ground-breaking. One aspect that has been mentioned when speaking of Åland as a successful example of self-governance is the fact that the provisions of the Åland Autonomy Act force the administrations in Helsinki and Mariehamn to be in close contact with each other.19 Closer contact also means better understanding and knowledge of the Åland self-governance.

nr 32 (2010)

multiethnica Notes *

1. 2.

3.

4.

5.

Petra Granholm, Översikt av lagstiftning och policy gällande integrationen av inflyttade i Finland och på Åland, Report series 2-2009 (Mariehamn 2009); http://www.peace.ax/sv/publikationer/rapportserie. Statistics and Research Åland (ÅSUB), population statistics, publ. 2009. See, for instance, Åländsk utredningsserie 2009:4: Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt, 50. Protocol no. 2 to the Treaty between the Kingdom of Belgium, the Kingdom of Denmark, the Federal Republic of Germany, the Hellenic Republic, the Kingdom of Spain, the French Republic, Ireland, the Italian Republic, the Grand Duchy of Luxembourg, the Kingdom of the Netherlands, the Portuguese Republic, the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland (Member States of the European Union) and the Kingdom of Norway, the Republic of Austria, the Republic of Finland and the Kingdom of Sweden, concerning the accession of the Kingdom of Norway, the Republic of Austria, the Republic of Finland and the Kingdom of Sweden to the European Union, in Official Journal of the European Communities (OJEC). 29.08.1994, No. C 241, p. 9. Åland joined after a separate advisory referendum on the islands since the community competences also infringe the legislative competences of the Åland parliament, which requires the consent of the Åland parliament. By “stand still” is meant that no stricter regulations than the ones in force in 1994 can be imposed.

nr 32 (2010)

13

6. Anna-Lena Sjölund, Ålandsprotokollet och EG-rättens icke-diskrimineringsprincip. The Åland Islands Peace Institute Report Series, No. 2, 2008. 7. The Åland Autonomy Act of 1991, sect. 69. The right to domicile is stipulated in ch. 2 and sect. 72 of the same Act. 8. Åländsk utredningsserie 2009:4: Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt, 70–71. 9. Ibid., Reservation, annex 2, p. 73. 10. Förordning om polisförvaltningen i landskapet Åland, ÅFS 118/1998. 11. A residence permit for an employed person entitles the holder to work in one or several professional field. Aliens’ Act, sect. 77. See also sect. 83 for the role of the employment office. 12. Elementary School Act for Åland 1995, sect. 17.1. 13. Finnish Act on Elementary Education 1998, sect. 10. 14. Autonomy Act of 1991, sect. 40. 15. Council Directive 77/486/EEC of 25 July 1977 on the education of the children of migrant workers, OJ L 199, 6.8.1977, 32–33. 16. Finnish Act on Elementary Education 1998, sect. 9. 17. Resolution by the League of Nations of 24 June 1921. 18. Finnish constitution of 1999, section 120. 19. One very particular tool for this is the Åland delegation, made up of an equal number of representatives for both administrations and chaired by the Governor or Finland on Åland. The delegation scrutinizes every piece of legislation that is enacted by the Åland parliament and gives advice to authorities upon request.

multiethnica

14

UPPSALA UNIVERSITET: Historisk-filosofiska fakulteten

Masterprogram i studier kring Förintelsen och folkmord HÖSTEN 2011 startar Masterprogrammet i studier kring Förintelsen och folkmord vid Uppsala universitet. Undervisningen ges vid Hugo Valentin-centrum av centrets forskare och lärare. Programmet är en tvåårig utbildning med tonvikt på den komplexa dynamiken omkring folkmord och annat massvåld i deras historiska, kulturella och politiska kontexter. Speciella fördjupningsstudier i enskilda historiska fall hör till utbildningens särmärken. Programmet som är engelskspråkigt har en stark internationell relevans och utgår från den mest aktuella forskningen på området. Vi publicerar här den utbildningsplan som fastställdes av Historisk-filosofiska fakultetsnämnden den 12 oktober 2010. Se även universitetets programinformation på http://www.uu.se/node455.

Utbildningsplan Beslut och anvisningar Masterprogrammet i Studier kring Förintelsen och folkmord inrättas vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet. Undervisningen bedrivs huvudsakligen vid Hugo Valentin-centrum, men sker i samarbete med andra institutioner inom det Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet. Utbildningsplanen har fastställts av Historisk-filosofiska fakultetsnämnden i Uppsala 2010-10-12 och träder i kraft från och med 2011-01-01. Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord är en utbildning på avancerad nivå. Utbildningen ges på engelska.

Övergripande syfte Programmet syftar till att ge studenten de empiriska och teoretiska kunskaper samt metodologiska färdigheter som krävs för att självständigt och kritiskt kunna förstå och analysera Förintelsens historia och historiografi, respektive folkmordens och det massiva våldets bakgrund och karaktär samt effekter på individ och samhälle. Dessa kunskaper och färdigheter utgör en grund för forskarutbildning inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet (t.ex. historia, freds- och konfliktforskning, sociologi eller kulturantropologi) liksom för yrkesverksamhet inom förvaltning, utbildning/folkbildning, museiverksamhet, journalistik, eller internationella organisationer.

Le Mur des noms, Mémorial de la Shoah, Paris. Scanpix.

Master Programme in Holocaust and Genocide Studies

Utbildningsmål Efter avslutad magisterexamen förväntas studenten kunna: självständigt identifiera och analysera problemställningar som är av central betydelse för ämnesområdet Förintelseoch folkmordsstudier aktivt följa och använda sig av forskningen inom området använda sig av de teorier som ligger till grund för forskningen om folkmordens och det massiva våldets bakgrund, karaktär och konsekvenser använda sig av de metodologiska färdigheter som ligger till grund för studiet av massvåld i ett komparativt perspektiv med hög grad av självständighet identifiera och avgränsa ett teoretiskt relevant forskningsämne inom fältet utifrån gängse metod och teoribildning kunna författa en uppsats, som utgör ett bidrag till forskningen inom området självständigt sätta sig in i andras arbeten och genomföra en opposition aktivt delta i diskussioner och kunna bidra med kvalificerade synpunkter självständigt presentera kunskapsöversikter, samt redogöra för forskningsläget och sitt eget arbete följa utvecklingen inom forskningsområdet utifrån ett interdisciplinärt betraktelsesätt mot bakgrund av kunskap om det massiva våldets effekter på individ och samhälle identifiera relevanta problemställningar i specifika konfliktområden

Progression i utbildningen Under första terminen förvärvar studenten grundläggande empiriska kunskaper om Förintelsen och andra fall av folkmord eller massivt våld. De empiriska kunskaperna kopplas därefter under den andra terminen till teoretiska kurser om våldets mekanismer. Under andra hälften av termin två nr 32 (2010)

multiethnica och termin tre får studenten tillfälle att fördjupa sig inom ett specialområde genom att läsa andra kurser vid Hugo Valentin-centrum eller vid andra institutioner. De studenter som tar ut magisterexamen (60 hp) tar två obligatoriska empiriska kurser under termin ett, en teoretisk under termin två, och börjar skriva en 30 hp-uppsats på halvtid redan från början av utbildningen. De studenter som tar ut masterexamen (120 hp) tar fyra obligatoriska empiriska kurser termin ett, tre teoretiska kurser termin två, och börjar skriva under andra hälften av tredje terminen på en 45 hp-uppsats, alternativt på en 30 hp uppsats under fjärde terminen.

Kurser och studiegång Programmet erbjuder studenterna en tvärvetenskaplig utbildning, som baseras på teoretiska utgångspunkter inom ämnesområdena historia, sociologi, statsvetenskap, fredsoch konfliktforskning, kulturantropologi, idé- och lärdomshistoria, samt psykologi. Utbildningen omfattar två eller fyra terminers studier som rör olika aspekter av forskningen kring Förintelsen och folkmord, där särskild vikt läggs vid ett komparativt angreppssätt och relationen mellan mikrooch makronivån. Följande kurser ingår:

Termin 1 (HT, 30 högskolepoäng) Obligatoriska kurser för alla: Genocide and Mass Violence I (7,5 hp). Målet är att ge studenterna grundläggande kunskaper om ett antal fall av folkmord/massmord med utgångspunkt i ett komparativt angreppssätt. Syftet är att belysa folkmord och massivt våld under olika historiska perioder, respektive skilda politiska och sociala kontexter.

The Holocaust in European History (7,5 hp). Denna delkurs syftar till att erbjuda en fördjupning i så måtto att studenterna kommer att specialstudera Förintelsen. Momentet innefattar såväl den historiska utvecklingen i Tyskland och Europa fram till nazisternas maktövertagande som fascismens framväxt och utveckling under mellankrigstiden. Därefter specialstuderas Förintelsen och mordet på de europeiska judarna under andra världskriget.

Obligatoriska kurser för masterstudenter: Genocide and Mass Violence II (7,5 hp). Målet är att ge studenterna djupare kunskaper om folkmord/massivt våld genom att introducera ett antal nutida studier. På det viset introduceras också ett antal teman centrala för forskning kring Förintelsen och folkmord, som rör t.ex. psykologi, kultur, historia, politik, ideologi, genus, identitetsskapande, mänskliga rättigheter, lokal rättvisa och internationell närvaro.

The Holocaust in European Historiography (7,5 hp). Denna delkurs syftar till att fördjupa studenternas kunskaper i metoder, teorier och resultat av historisk forskning kring Förintelsen och mordet på de europeiska judarna och andra minoriteter under andra världskriget. Den följer också den ut-

nr 32 (2010)

15 vecklingen som studiet av Förintelsen har genomgått sedan dess början för sjuttio år sedan.

Termin 2 (VT, 30 högskolepoäng) Obligatorisk kurs för alla: Theoretical Approaches to Genocide and Mass Violence (7,5 hp). Kursen syftar till att ge studenterna grundläggande kunskaper i teorier om folkmord/massmord i ett makroperspektiv. Definitioner av folkmord och massivt våld diskuteras, liksom spänningsförhållandet mellan demokrati, statsbyggnad och storskaligt våld. Olika förklaringsmodeller relateras till teorier rörande nationalism, etnicitet och moderniseringsprocesser. Teorier om psykologi och våldets sociala mekanismer berörs.

Obligatoriska kurser för master studenter/Valfria kurser för magisterstudenter: The Psychology of Violence (7,5 hp). Delkursen syftar till att ge studenterna en fördjupad kunskap om psykologiska fenomen i och efter folkmord och massivt våld. Här belyses våldets individualpsykologiska bakgrund och karaktär. I det sammanhanget studeras relationsdynamiken och affekter mellan offer och förövare, samt beteenden och attityder hos åskådare och hjälpare. Samspel mellan individen, gruppen och ledarna berörs också, liksom problemen med trauma, generationsöverföring, sekundär traumatisering, samt de kulturella uttrycken för psykiska fenomen.

The Social Mechanisms of Violence (7,5 hp). Delkursen studerar våldets mekanismer i ett sociologiskt och socialpsykologiskt perspektiv. I förgrunden står frågan om våldets dynamik, dvs. dels hur folkmord och massivt våld gestaltar sig på lokal nivå, dels vilka mekanismer som ligger bakom enskilda massakrer och ”spontant” våld under krig eller pogromliknande situationer. Kursen relaterar förklaringsmodeller på olika nivåer till varandra och uppmärksammar hur skilda teoretiska perspektiv får konsekvenser för förklaringar till storskaligt våld.

Valfri kurs för alla: The Legacies of the Holocaust on the Development of Democracy in the EU (7,5 hp). Kursen ges i samarbete med Historiska institutionen och ägnas åt hur Förintelsen och dess minne har behandlats på olika sätt i olika länder samt hur det har påverkat det förflutna och nutiden. Kursen diskuterar också Förintelsens konsekvenser för den europeiska samtiden och dess betydelse för demokratiseringsprocessen.

Termin 3 (HT, 30 högskolepoäng) Masterstudenterna kommer under denna termin även att kunna välja mellan en rad fristående kurser på andra masterprogram vid Uppsala universitet, beroende på deras intresse och ämnesinriktning, respektive följande två kurser som ges inom ramen för Masterprogrammet i studier kring Förintelsen och folkmord:

multiethnica

16 Transitional Justice: Reconciliation, Retribution and CoExistence (7,5 hp). Kursen har två delmoment. Det första syftar till att beskriva utvecklingen inom rättstillämpningen med särskilt fokus på internationella tribunaler, nationella domstolar och så kallade ”hybriddomstolar”. Delmoment två behandlar relationen mellan ”restorative” och ”retributive justice”, med tonvikt vid lokala kontexter och alternativa former för rättsskipning, återuppbyggnad och försoning. Teaching about the Holocaust and Other Genocides (7,5 hp). Kursen riktar sig framför allt till de studenter som har ett pedagogiskt intresse och syftar till att belysa olika aspekter rörande pedagogik och didaktik i samband med undervisning om Förintelsen och andra folkmord.

Magisterexamen (60 hp)

Termin 1 HT

2 VT

Masterexamen (120 hp)

Termin 1 HT

2 VT

3 HT

Period

Fjärde terminen (VT, 30 högskolepoäng) Under fjärde terminen fortsätter studenterna att skriva på sin 45-poängsuppsats, alternativt börjar skriva en 30-poängsuppsats, i sitt respektive ämne. Handledningen sköts av lektorerna vid Hugo Valentin-centrum, samt i den mån det är nödvändigt av lärare vid andra institutioner. Schematiskt ser studiegången ut på följande sätt:

Kurs

Status

ETCS

1a

Genocide and Mass Violence I

Oblig.

7,5

1b

Uppsatsförfattande

Oblig.

7,5

2a

The Holocaust in European History

Oblig.

7,5

2b

Uppsatsförfattande

Oblig.

7,5

3a

Theoretical Approaches to Genocide and Mass Violence

Oblig.

7,5

3b

Uppsatsförfattande

Oblig.

7,5

4a

The Social Mechanisms of Violence

Valfri

7,5

4b

The Legacies of the Holocaust

Valfri

7,5

4c

Uppsatsförfattande

Oblig.

7,5

Kurs

Status

ETCS

Period 1a

Genocide and Mass Violence I

Oblig.

7,5

1b

Genocide and Mass Violence II

Oblig.

7,5

2a

The Holocaust in European History

Oblig.

7,5

2b

The Holocaust in European Historiography

Oblig.

7,5

3a

Theoretical Approaches to Genocide and Mass Violence

Oblig.

7,5

3b

The Psychology of Violence

Oblig.

7,5

4a

The Social Mechanisms of Violence

Oblig.

7,5

4b

The Legacies of the Holocaust

Valfri

7,5

5a

Transitional Justice: Reconciliation, Retribution and Co-Existence

Valfri

7,5

5b

Teaching about the Holocaust and Other Genocides

Valfri

7,5

5c

Praktik

Valfri

7,5

Valfri eller oblig.

15

Oblig.

30

6 4 VT

Studenter som på egen hand kan organisera praktik på av institutionen godkända arbetsplatser eller organisationer kommer att kunna göra också det som en delkurs på 7,5 hp under termin tre. De studenter som skriver en 45 hp uppsats börjar på den under andra hälften av terminen.

7–8

Uppsatsförberedande kurs eller uppsatsförfattande Uppsatsförfattande

Behörighet

Examen

Behörig att antas till Masterprogrammet i studier kring Förintelsen och folkmord är den som har avlagt kandidatexamen där huvudområdet utgörs av minst 90 hp i något ämne inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet. Som särskild behörighet anges också att studenten måste ha uppnått erforderlig nivå på internationella tester som TOEFL (internetbaserat 92 p., datorbaserat 237 p. och skriftligt test 580 p.), IELTS (6.5 poäng, inget lägre än 6.0).

Efter genomgånget ettårigt magisterprogram erhåller studenten en magisterexamen inom huvudområdet Förintelse- och folkmordsstudier. Efter genomgånget tvåårigt masterprogram erhåller studenten en masterexamen inom huvudområdet Förintelse- och folkmordsstudier vid Uppsala universitet.

nr 32 (2010)

multiethnica

17

The tide of war and the mango trees of Uganda On receiving the 2009 Margaret Mead Award, México, March 2010 SVERKER FINNSTRÖM

Anthropologist Sverker Finnström’s study of war-torn Acholiland in northern Uganda was rewarded with the prestigious Margaret Mead Award for 2009. The prize, instituted in 1979, and offered jointly by the American Anthropological Association (AAA) and the Society for Applied Anthropology (SfAA), was presented to him at the SfAA annual meeting, held in Mérida, México, March 2010. The text reproduced here is a shortened version of the speech he gave there. The civil war in Uganda belongs to the most cruel and long-lasting conflicts of our time, and Finnström’s study – Living with Bad Surroundings: War, History, and Everyday Moments in Northern Uganda – has added considerable knowledge of today’s armed conflicts more generally, but also of how young Acholi adults, born into civil war, understand and attempt to control their moral and material circumstances. Finnström is associate professor in cultural anthropology and presently a researcher in political violence at The Hugo Valentin Centre, Uppsala University. Bosniaks)

It is the greatest of honors to be presented with the 2009 Margaret Mead Award for Living with Bad Surroundings, my anthropological monograph on northern Uganda. I regard it as a prize acknowledging the stories of my friends living in a part of the world deeply affected by a most brutal war between the Ugandan armed forces and the Lord’s Resistance Army rebels. The leaders of the Lord’s Resistance Army are wanted by the International Criminal Court, indicted for war crimes and crimes against humanity. But the Ugandan armed forces have also committed horrendous atrocities. More than anything else, I see the anthropologist as a storyteller, only that the stories of my book are not really mine. Let me here take the time to respectfully acknowledge two storytellers who accompanied me on the road and without whom much of the insight would have been impossible. I think of Anthony Odiya Labol, who so boldly shared the stories of his life with me, and who was absolutely essential in my research efforts. Together we travelled many parts of war-torn northern Uganda, on a small second-hand motorbike that we constantly had to sweettalk and negotiate hard with. But with Tonny as navigator and supervising mechanic, this bike basically took us all nr 32 (2010)

over the place. It was hard work. At times, after some eight hours on the bike on very bad and bumpy rural roads, it was literally a pain in the ass. Tonny and some other Ugandan friends read my texts that I brought to them as I travelled forth and back between Sweden and Uganda. Many soon located their stories in the texts, sometimes nodded in agreement with my interpretations, and even revised or elaborated upon them. In such moments anthropology felt like just the right thing to be doing. Where I had used pseudonyms, some insisted on having their real names and real places given in my writings, which they claimed gave authenticity to the stories in the book. For example, I frequently, as an ever ongoing dimension of my research, bring up ethical dilemmas for discussion, and before we embark on such discussions, Tonny will always remind me of an Acholi proverb, “The growing millet does not fear the sun” (bel ka otwi pe lworo ceng). In 2004, Tonny visited my family in Sweden as we continued our research, now far from the immediate war realities in Uganda. Our conversations gave further depth to what eventually became a properly published book. I also think of Otim p’Ojok, who, just as Tonny, has worked hard with me on this project. Together we have literally dragged and carried the motorbike through miles of roads turned into an endless sea of mud because of downpours that somehow took us by complete surprise. Such everyday but very profound experiences bring you together, both in friendship and research. In 2006, just as Tonny before him, Otim visited Sweden. Again we toured Sweden as we visited friends and family, but we also revisited our Ugandan research material. It is good to have been able to share my Ugandan encounters with my family, and Swedish realities with two of my best Ugandan friends. Indeed, my family is now extended over continents and imagined borders, and I value the friendships that have been built up between Uganda and Sweden. When I was back in Sweden, writing and trying to fi nd directionality to my work, Tonny and Otim even took the time to travel around with draft chapters to consult people and crosscheck the stories as they eventually turned out on paper. Otim’s and Tonny’s suggestions and corrections have been invaluable. Over the years, they, together with several other Ugandan friends, have read and scrutinized

multiethnica

18 every page of Living with Bad Surroundings. As I said earlier, the stories of this book are Ugandan stories. And they are important stories. I want them to be read. To take the time to read a book, and to allow the stories to nestle in your thoughts, disconnecting you from your hectic life to instead connect you to the more acute realities of wartorn Africa is more important than ever these days. In a sense, in doing the research for my book, and doing so in the midst of ongoing war, I trespassed on the great Ugandan hospitality. As one of the reviewers of my book noted, my ambition was most basically to portray my Ugandan friends as the tenacious survivors they are, “remarkably resourceful in making use of past traditions as well as new means to manage their lives.” Yet I also regard my book as a contribution to a much wider debate on anthropology and the often violent developments in African postcolonies. Here another reviewer was upset, arguing that I downplay the violence of the Lord’s Resistance Army, at the verge of being a rebel apologist. To put such a harsh conclusion in perspective, the Ugandan army has dismissed the reports of Human Rights Watch as being “the work of those bent on mobilising for the LRA.”

job as an anthropologist is not to absorb the stories of my informants as mine, or to impose uncritically my stories upon them. It is about their familiarity with the world, not mine. Perhaps the contrasting feeling of the friendly breeze under the mango tree assisted me in acknowledging this important feature of the anthropological encounter as I have chosen to practice it.

The mango trees… They are big, lush, and they stand so fi rm in the storms of war. So many stories are told under their caring shade. I dedicated Living with Bad Surroundings to one of my Ugandan friends, the late journalist Caroline Lamwaka. She once sent me an unpublished poem, written in a style inspired by the great Ugandan poet, novelist and anthropologist Okot p’Bitek. Caroline was very glad to hear that I wanted to include her poem into my book. I would like to repeat it in part here: Yes, indeed it is better To return to the ruins of the old homestead Than never to return at all Soon all the people will return,

Needless to say, for me the Margaret Mead Award proves

And the neighbourhood will be fi lled with laughter and joy

the opposite. I think the latter reviewer read my book very selectively, missing an important point: if we are to understand the very real brutal violence of the Lord’s Resistance Army, and thus be able to do something about it, we need to look at the wider picture. So behind the stories I tell are many years of work, as well as scholarly loyalty, you could say, to the lived realities of northern Uganda. My ambition with my book was to revisit Ugandan political history, including its colonial and even precolonial past, in addition to scrutinizing the often destructive international inter ventions of today, to be able to better understand the confl ict in Uganda and how globalization is always locally emplaced. I tell a story of a global war, with battles that however are always locally fought. Stories of today, collected from ordinary people living in the shadows of war, guided me in this re-reading of Ugandan political history. Here I would like to take the opportunity to revisit the introduction to my book. I write there that it can sometimes be quite unreal to conduct anthropological fieldwork in a setting where memories and experiences of war are vividly and continuously reactivated in everyday life. For me, when I fi rst came to northern Uganda in 1997, stories and narratives of lived experiences could appear fictitious against the background of the nice breeze under the shade of a mango tree, where I sometimes sat, listening to my new-found friends. A helicopter gunship bombing a rebel hideout in a forest some kilometers away added to the strange experience. Of course, it became crucial for me to recognize that my

The laughter of children, running and playing The giggles and laughter of the girls and women As they joke and cut grass Huts will be rebuilt, and compounds cleared And the mango trees will blossom with fruits.

As I note in the book’s conclusion, I like to think that as long as the mango trees in Africa grow and blossom – although in northern Uganda the army sometimes has cut them down in the effort to deny the rebels food – Caroline’s hope lives on. It must. Thus I end my book by quoting the French philosopher Maurice Merleau-Ponty. “Underneath the clamor a silence is growing, an expectation,” he once wrote. “Why could it not be a hope?” Why not? In facilitating this hope, I suggested by presenting my book in memoriam of Caroline, we need to understand better how people in war-torn settings like Uganda act upon their immediate and wider surroundings, as they try to understand not only the violent practices of the warring parties but also the international involvement. It was my great wish that this would make my book an important read not only about Uganda, nor only about the Lord’s Resistance Army, but more, also beyond Uganda, even beyond Africa. It was my hope that the stories of my book would say something about the human condition more generally, that every culture is potentially all cultures. For me, the Margaret Mead Award is the fi nest acknowledgment of this wider ambinr 32 (2010)

multiethnica

19

tion of mine. As the confl ict that I write about has dangerously evolved and expanded in time and space, over ever widening stretches of Africa and with a most violent logic of its own, so increases the relevance of my book and also the works of my colleagues, which just as mine are build on in-depth and long-term fieldwork engagements. There are some important books out there now that take us beyond the many stereotypical journalist accounts. It is my hope that these books can fi nd a wider readership, and that they inspire people to reflect critically upon what is going on in Africa today, and not least our role in it. Here I see dialogue as the only hope in our contemporary global times of militant and military thinking. If we join the dialogue we can work for good and peaceful surroundings, in Uganda and beyond. “Never doubt that a small group of

thoughtful, committed citizens can change the world,” as the legendary quote attributed to Margaret Mead has it. “Indeed, it is the only thing that ever has.”

Note Editor’s note: The Margaret Mead Award – offered jointly by the American Anthropological Association and the Society for Applied Anthropology – is presented to ”a younger scholar for a particular accomplishment, such as a book, fi lm, monograph, or service, which interprets anthropological data and principles in ways that make them meaningful to a broadly concerned public.” Sverker Finnström was awarded for his monograph Living with Bad Surroundings: War, History, and Everyday Moments in Northern Uganda (Durham: Duke University Press, 2008).

F O R S K N I N G S P R O F I L E R

Nätverk för arbete med trauma och sekundär traumatisering (TRAST) Network for Work with Trauma and Secondar y Traumatisation ( TRAST ) TRAST är ett nätverk för forskare och andra som arbetar med frågor kring krig, folkmord och annat massivt politiskt våld. I vår forskning möter vi traumatiserade människor, deras vittnesmål och berättelser, och dokumentation som på olika nivåer återspeglar massiva, kollektiva trauman. I vår undervisning och i vårt skrivande förmedlar vi kunskaper och insikter om dessa traumatiska processer och händelser. Syftet med nätverket är dels att försöka förstå massiva kollektiva trauman och deras långsiktiga effekter på djupare plan, dels att förstå våra egna reaktioner och det fenomen som benämns sekundär traumatisering.

Bland forskare och andra som jobbar med krig, folkmord och andra typer av massivt politiskt våld har det funnits ett behov av ett nätverk i många år. Därför startades TRAST våren 2008 som en mötesplats inom dåvarande Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord, numera Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitetet. För den yttre verksamheten har framför allt seminarieformen använts, och läsåret 2009–2010 anordnades en seminarieserie om hur massivt politiskt trauma överförs mellan generationer. Planen för de kommande åren är att bygga ut nätverket internationellt. Behov och intresse finns, men inga tydliga eller väl organiserade fora. Som en del i internationaliseringen

kommer nätverket att arrangera en internationell konferens. Flera av forskarna som är aktiva inom nätverket söker för närvarande forskningsmedel inom området ”Massivt politiskt våld och psykologiskt trauma”, vilket på sikt kommer att leda till en forskargrupp med sådan inriktning inom ramen för den forskning kring Förintelsen och folkmord som bedrivs vid Hugo Valentin-centrum.

Ivana Maček För ytterligare information om TRAST-nätverket, se Hugo Valentin-centrums hemsida, eller kontakta Ivana Maček eller Tania Langerova.

TRAST-seminarium måndagen den 22 november Workshop med Trast och Pax et Bellum: ”Working with Conflict – A Worshop on Trauma and Secondary Traumatization”. Ordförande doc. Ivana Maček. Tid: kl. 17–19. Plats: Sal ENG 2-1077, i anslutning till Hugo Valentin-centrum, Thunbergsvägen 3 D, 1 tr. t.h., Engelska parken HC. För Hugo Valentin-centrums ordinarie Kalendarium med öppna föreläsningar och seminarier ht 2010, se www.valentin.uu.se

nr 32 (2010)

multiethnica

20

F O R S K N I N G S P R O F I L E R

Romer och resande i Norden Forskarnätverk om romers och resandes historia i Norden Ett nytt nordiskt forskarnätverk startas hösten 2010 under namnet ”Romers och resandes historia i Norden”. Nätverket är öppet för akademiska forskare från hela Norden som sysslar med eller är intresserade av forskning om romers och resandes historia i Norden. Forskarnätverket har sin bas vid Hugo Valentincentrum, Uppsala universitet. Nätverket ”Romer och resande i Norden” startas hösten 2010 och är ett tvärvetenskapligt nätverk med sin bas vid Hugo Valentincentrum, Uppsala universitet. Nätverket agerar dels i en internationell kontext – där forskningsfältet ”Romani studies” är omfattande och väletablerat i många länder –, dels i nordiska (och nationella) minoritetsforskningssammanhang, där romer och resande utgör minoritetsgrupper bland andra. Arbetsspråk i nätverketet ska vara skandinaviska språk och engelska. En av nätverkets bärande idéer är att befolkningsgrupperna romer och resande har en nordisk historia som hittills skrivits på ett otillfredsställande och ofullständigt sätt. Forskningsfältet romers och resandes historia i Norden innefattar med nödvändighet att tidigare forskningsperspektiv problematiseras, men också att nya perspektiv anläggs och nya frågor ställs om minoritetsproblematik, integration, diskriminering, kulturbevarande och liknande. Romer och resande har funnits länge i Norden och framträtt som urskiljbara minoriteter vilka, utifrån skilda historiska förutsättningar, ständigt sökt strategier för integration och anpassning. Å andra sidan har grupperna utsatts för systematisk diskriminering och exkludering. Invandringen har ägt rum under olika perioder och med skilda geografiska och socioekonomiska förutsättningar, och interaktionen mellan olika kategorier romer och resande har varit omfattande. Dagens invandrings- och integrationsforskning kan dra mycket lärdom av den nordisk-romska erfarenheten. Forskningsfältet ”Romani studies” är eftersatt men under upp-

byggnad i många länder, och förhoppningsvis kan nätverket bidra till att stärka forskningsfältet vad gäller den nordiska historien, och samtidigt lyfta fram forskningsmiljöer som gått framåt starkt under senare år med bland annat flera doktorsavhandlingar. Inte minst är det viktigt att koppla den nordisk-romska erfarenheten till den internationella. Norden har i detta sammanhang många fördelar som forskningsföremål. Det nordiska källmaterialet är omfattande och de romska befolkningsgrupperna är numerärt inte större än att det möjliggör studier även på mikronivå. De nordiska ländernas olika roller under andra världskriget som ockuperade, krigförande eller neutrala gör också det nordiska sammanhanget intressant ur ett internationellt perspektiv.

Se även nätverkets webbsida under www.valentin.uu.se

dande historieskrivningen om romer och resande i Norden. Nätverksmedlemmar och intresserade är välkomna att delta i alla delar av seminariet, eller endast i nätverksmötet, som äger rum den 24 februari. Kontakta gärna nätverket i förväg (se nedan). En målsättning för nätverket är att verka för en förbättrad infrastruktur för forskning kring romers och resandes historia. Viktiga samarbetspartner är romers och resandes organisationer samt arkivväsendet i allmänhet, liksom de nordiska ländernas respektive nationella arkiv. Det finns tankar om att inom ramen för nätverket söka externa medel för att finansiera upprättandet av en arkivguide som rör forskningsområdet. För det svenska området genomförs av denna anledning en pilotstudie av fil.dr Matthew Kott vid Hugo Valentin-centrum.

Nätverkets tillkomst och verksamhet Forskarnätverket etablerades hösten 2010 på initiativ av Hugo Valentin-centrums föreståndare, docent Satu Gröndahl, och i dialog med docent Panu Pulma, institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning, Helsingfors universitet och universitetslektor Lars M Andersson, prefekt vid Uppsala universitets historiska institution. Fil.dr Jan Selling fungerar som nätverkets koordinator. Nätverket vill stimulera till och stärka forskningsansökningar: erfarenheten från ett liknande nätverk som forskarnätverket ”Judarna i Sverige – en minoritets historia” antyder att beviljandegraden för nätverksanknutna forskningsansökningar är avsevärt högre än för andra. En första nätverksträff med arbetsgrupp och samrådsgrupp kommer att ordnas i samband med ett forskarseminarium på Hugo Valentin-centrum den 23–24 februari 2011. Ett syfte med seminariet är att jämföra historien kring den romska minoriteten och tvångssterilisering i de nordiska länderna som ett exempel på hur ett regionalt perspektiv på romers och resandes historia kunde se ut. Ett annat syfte är att diskutera möjligheterna till nordiskt samarbete och en gränsöverskri-

Internationella samarbetspartner Nätverket vill lyfta fram internationella anknytningar genom nätverksmedlemmars samarbeten i existerande internationella forskargrupper. Forskarnätverket hoppas även kunna knyta till sig utomnordiska forskare som ägnar sig åt nordisk-romsk historia. Nätverket har etablerat samarbete med forskargrupper och enskilda forskare i en rad länder som sysslar med romers historia i allmänhet. Kontakter har också etablerats med forskare och forskargrupper med syftet att utveckla internationellt samarbete, bland annat med The European Centre for Minority Issues (ECMI) i Flensburg. Successivt kommer ytterligare internationella kontakter att tas.

Kontakt Intresserade av nätverket kan kontakta Jan Selling, via e-post [email protected] För upplysningar och anmälan gällande seminariet ”Romer och steriliseringspolitik i Norden” (på Hugo Valentin-centrum den 23–24 februari 2011), och nätverksträffen i anslutning, kontakta Matthew Kott (e-post [email protected]).

Jan Selling

nr 32 (2010)

multiethnica

21

P R O J E K T

En inventering av forskningen om romer i Sverige År 2008 fick dåvarande Centrum för multietnisk forskning i uppdrag från statliga Delegationen för romska frågor att kartlägga den befintliga forskningen om romer i Sverige. Uppdraget genomfördes av Laura Palosuo (nu Brander) och resulterade i rapporten ”En inventering av forskningen om romer i Sverige”. En romsk referensgrupp bestående av Robert Brisenstam, Larissa Grönstrand, Gergor Dufunia Kwiek, Agnes Lakatos och Michal Jono Stankov var knuten till uppdraget som rådgivare och diskussionspartner. Under arbetet med bibliografin upprättades en databas över alla verk som kunde lokaliseras och som på något sätt behandlade ämnet romer. Av dessa titlar valdes först och främst de verk ut som var mest intressanta ur ett svenskt och ett nordiskt perspektiv. Kartläggningen visar att det finns en hel del litteratur, men att det i Sverige råder brist på nyanserad och aktuell forskning kring den nationella minoriteten romer. Historiskt har forskningen bedrivits av så kallade zigenarexperter, som även varit inblandade i olika statliga utredningar. Idén om att staten skulle kunna påverka och förändra individernas beteende med hjälp av olika former av intervention var djupt rotad i 1900-talets samhälle och hos dåtidens beslutsfattare. Romerna skulle passas in i ”mallen” genom att de fick bostad, utbildning och arbete. Många av de tidiga studier som nämns i rapporten hade ”social ingenjörskonst” snarare än vetenskap som syfte, vilket gör det svårt att dra en gräns mellan vetenskapliga och icke-vetenskapliga verk. Under 1980-talet kom dock en stegvis attitydförändring, som har inneburit en mer tilllåtande syn på mångfald och identitet. Men även i den nyaste forskningen om romer i Sverige finns en rad brister, även om syftet har varit gott. Framförallt har majoritetssamhällets förhållande till minoriteten analyserats, exempelvis i avhandlingarna av Norma Montesino Parra (2002) och Christina Rodell Olgaç (2006). Montesino Parra lyfter upp den statliga interventionspolitiken och betonar ”berättelsen” om ”zigenare” som existerat både hos myndigheter, experter och gemene man. Rodell Olgaç gör en studie om romerna inom utbildningsväsendet då och nu, och även här är det tydligt hur majoritetssamhället har behandlat romerna utifrån den ”berättelse” som existerat under århundradena.

nr 32 (2010)

Romernas sätt att se på saker och ting har bara undantagsvis utretts och deras misstänksamhet mot majoritetssamhället är ett talande bevis på att deras egna villkor sällan lyfts fram och/eller respekterats. Den finske historikern Panu Pulma (2006) gör en komparativ analys om hur staten agerat historiskt i de nordiska länderna och även denna studie bekräftar bilden som målas upp av Montesino Parras och Rodell Olgaçs. Pulmas undersökning är enligt undertecknad en av de mest nyanserade studierna som finns inom forskningsfältet och komparationer av detta slag välkomnas även av den romska referensgruppen som varit knuten till uppdraget. Då det kommer till forskning som har ett tydligare romskt perspektiv och som för fram romska traditioner och kultur, kan man tyvärr konstatera att det råder ännu större brist på aktuella studier. Det finns en rad språkbeskrivningar (se t.ex. Hyltenstam & Fraurud 1999 och Bijvoet & Fraurud 2007), men ingen djupare forskning har bedrivits kring språkfrågor förrän alldeles nyligen (Carling 2005 och Lindell et al. 2008). Inventeringen tar också upp det faktum att mycket av det som finns skrivet om romerna i Sverige är rapporter och utredningar som genomförts på uppdrag av statliga eller kommunala myndigheter. Statliga utredningar är nödvändiga då det finns brist på forskning, men detta kan dock inte ändra på det faktum att behovet av självständiga vetenskapliga forskningsprojekt är skriande. Forskningen bör framförallt prioritera vetenskapligt motiverade frågor, men det finns även en önskan om att dessa frågor ska formuleras av eller i nära samråd med den romska minoriteten. Det vore önskvärt om romer kunde vara en del i både planeringen och genomförandet av forskningen, men för att romer till fullo ska bli en del av den vetenskapliga processen måste skolan och utbildningssystemet hjälpa fram fler till de högre nivåerna inom landets högskolor och universitet. Slutligen ger rapporten förslag på en rad vetenskapligt motiverade frågor, utifrån de kunskapsluckor som finns, men även utifrån diskussioner med den romska referensgruppen. Här efterlyses bland annat forskning kring antiziganismens strukturer, då detta är en fråga som genomsyrar de flesta romers tillvaro, inte bara historiskt sett, utan ännu

idag. Vilka mekanismer styr antiziganismen? Hur påverkar diskrimineringen och traumatiseringen romernas liv idag? Dessa spörsmål är av oerhört stor vikt att studera inte bara för romerna utan även för majoritetssamhället. Frågor som rör ”rashygien” och folkmordet på romerna är ett annat efterfrågat område. Andra förslag tar upp mer ”positiva” frågeställningar, exempelvis kring språkforskning, romsk kultur och identitet. Forskning kring dessa områden har varit eftersatt om än inte obefintlig. Behovet av positivt laddad kunskap och positiva förebilder är således stort. En av de viktigaste slutsatserna i rapporten är således att behovet av ny forskning är stort. En annan slutsats är att det vore önskvärt om romerna själva kan vara med i upprättandet av ramarna och målsättningarna för den framtida forskningen. Genom ett sådant paradigmskifte skulle romernas intressen inom framtida kunskapsproduktion bevakas bäst.

Laura Brander (f.d. Palosuo)

Not Rapporten har senare publicerats i lätt reviderad form under samma titel i skriftserien Endangered Languages and Cultures (ELC), Uppsala 2009.

Referenser Bijvoet, Ellen & Kari Fraurud (2007). Det romska språket och romsk språkvård i Sverige. Sthlm. Carling, Gerd (2005). Romani i svenskan. Storstadsslang och standardspråk. Sthlm: Carlsson. Fraurud, Kari & Kenneth Hyltenstam (1999). ”Språkkontakt och språkbevarande. Romani i Sverige”, i K. Hyltenstam, red., Sveriges sju inhemska språk. Ett minoritetsperspektiv. Lund: Studentlitteratur. Lindell, Lenny, Kenth Thorbjörnsson-Djerf & Gerd Carling (2008). Ordbok över svensk romani. Resandefolkets språk och sånger. Sthlm: Podium. Montesino Parra, Norma (2002). Zigenarfrågan. Intervention och romantik. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet. Pulma, Panu (2006). Suljetut ovet. Pohjoismaiden romanipolitiikka 1500-luvulta EU-aikaan. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Rodell Olgaç, Christina (2006). Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola. Från hot till möjlighet. Sthlm: HLS förlag, Inst. för samhälle, kultur och lärande, Lärarhögskolan.

multiethnica

22

RECENSIONER MAGNUS NILSSON, Den föreställda mångkulturen. Klass och

etnicitet i svensk samtidsprosa. Hedemora 2010. av Rita Paqvalén TOMAS BÖHM OCH SUZANNE KAPLAN, Hämnd eller Upprät-

telse. 2:a utg. Stockholm 2009.

av Madeleine Sultán Sjöqvist

MARTIN GELIN, Det amerikanska löftet. Barack Obamas väg

till Vita huset. Stockholm 2009.

av Erik Åsard

A. R. DIUKOV, V. V. SIMINDEI et al., eds., ”Unichtozhit’ kak

mozhno bol’she…”. Latviiskie kollaboratsionistskie formirovaniia na territorii Belorussii, 1942–1944 gg. Moskva 2009. av Matthew Kott

Magnus Nilsson, Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa. Hedemora: Gidlund, 2010. 228 ss. Året 2008 var det europeiska temaåret för interkulturell dialog. I Finland markerades detta temaår bland annat av en novelltävling med temat ”nyfinländare”. Tävlingen riktade sig till personer över 16 år som inte hade publicerat sig tidigare och som hade ”erfarenhet av att leva bland olika kulturer, särskilt personer med invandrarbakgrund”. Av närmare 110 bidrag valde en jury ut 13 noveller (på finska) som publicerades i novellantologin Mikä ihmeen uussuomalainen? (ung. Vaddå nyfinländare?). Novellsamlingen var på många sätt ett lovvärt projekt genom vilket den finländska litteraturen fick många nya röster och texter som på olika sätt tacklar teman såsom främlingskap, in/utvandring, kulturmöten, smärtsamma uppbrott och avsked, förlust, hemlängtan, krig, främlingsfientlighet och kulturella missförstånd. Ändå var det mycket i själva utlysningen som skavde och kändes problematiskt – inte minst den förväntade syntesen mellan skribenternas biografi och/eller kulturella bakgrund och det litterära temat. Ett av de starkaste bidragen i samlingen, novellen ”Maahanmuuttajablues” (ung. Invandrarblues) av den slovakiskfödda Alexandra Salmela, problematiserar just denna fråga och parodierar diskursen kring ”mångkultur”. Novellen visar hur ”vi”, i viljan att skapa en mångstämmig kultur, gärna reserverar speciella ämnen för den Andre – i fallet ”invandrare” bl.a. teman såsom utanförskap, främlingskap och ut/invandring. Hur ”vi” genom intresset för det exotiska och den Andre

låser fast konstnären i den identitetspolitiska skillnaden och gör honom/henne till representant för ett helt folk, en uppsjö olika kulturer och språk eller rentav för en hel världsdel. Kritiken som Salmelas novell anför gällande den finska mångkulturella politiken har hon gemensam med många andra författare som blivit lästa som ”invandrarförfattare”. I Sverige har författare såsom Astrid Trotzig och Jonas Hassen Khemiri kritiserat användningen av ett ”etniskt filter” i läsningen av romaner skrivna av författare med icke-svensk härkomst. Och på finländsk botten riktade författaren Ranya Paasonen (tidigare Ranya ElRamly) redan i början av 00talet en liknande kritik mot den finska kritikerkåren i samband med mottagandet av hennes roman Auringon asema (sv. övers. Där solen står högst, 2004). Aleksander Motturi dissekerar på ett mycket elegant sätt denna typ av neoexotism och skillnadsfixering i sin bok Etnotism – en essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening, och lanserar begreppet ”etnotism” för att visa hur rasismen ingår som ett led i skillnadstänkandets historia.1 Att etnotismen hänger samman med föreställningar om ”ras” bekräftas, enligt Astrid Trotzig, av att det ingalunda är alla ”invandrarförfattare” som blir tolkade genom ett etniskt filter, tänk bara på författare såsom Jan Guillou!2 Magnus Nilssons litteraturvetenskapliga studie Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa är ett bidrag till ovan nämnda diskussion. Genom titeln – som anspelar på Benedict Andersons inflytelserika bok Imagined communities – introducerar Nilsson ledmotivet för sin studie, dvs. att föreställningen om att det postindustriella Sverige har blivit ett mångkulturellt samhälle genom invandring bottnar i en vanföreställning om att det skulle ha funnits ett ”före” bestående av en homogen, etnisk ”svensk” kultur. Aleksander Motturis essä är en central samtalspart i Nilssons text. Han fortsätter på Motturis linje och visar – genom analyser av skönlitterära texter och receptionen av dem – hur etnofieringen av kulturen inte enbart har låst författare i ett identitetspolitiskt fack utan också har kulturaliserat klass i analogi med etnicitet. Den föreställda mångkulturen består av sex kapitel varav ett ägnas ”det etniska filtret”, ett problematiserar klassbegreppet, tre är närläsningar av sammanlagt sex romaner och det sista kapitlet, som heter ”Bortom den föreställda mångkulturen”, i långa stycken är en nytolkning av klassbegreppet och en dialog med Nancy Frasers bok Den radikala fantasin.3 De romaner som Nilsson analyserar är Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Lindeborgs Mig äger ingen. Alla romaner är utgivna under de senaste tio åren, och medan de fyra första känns ganska självskrivna i sin kritik av det svenska samhällets enligt deras mening särskiljande multikultipolitik är de två senare mer utpräglade ”arbetarskildringar”. nr 32 (2010)

multiethnica Det är klassbegreppet och dess omvandlingar snarare än etnicitet som utgör den röda tråden i Nilssons studie (vilket i sig inte är så överraskande då han framför allt har profilerat sig som forskare om arbetarlitteratur, bl.a. med verket Arbetarlitteratur 2006).4 Samtidigt som Nilsson, liksom Motturi, vill problematisera kategorier såsom mångkultur, etnicitet och invandrarförfattare har hans studie ett annat klart uttalat syfte: att rädda begreppet klass från att utarmas och tömmas på innehåll genom kulturaliseringsprocessen. Genom att klass har tolkats analogt med etnicitet har förståelsen av klass som ekonomisk kategori ersatts med synen på klass som en kulturellt konstruerad kategori och/eller identitetsposition, samtidigt som klass som en distinkt analyskategori har eliminerats, menar Nilsson. Och vidare, att användandet av etnicitet som en nyckel för att förstå samtiden har trängt undan den tidigare självklara kärnan klass. Nilssons diskussion kring etnicitet och mångkultur i relation till klass är intressant och hans analyser av receptionen av litteratur skriven av författare med icke-svensk härkomst är skarpsynta – även om all kritik kanske inte är lika välgrundad. Speciellt intressanta är hans analyser av Khemiris och Bakhtiaris rätt så omskrivna romaner, av Khemiris berättarstrategier och grepp och av romanernas kritik av föreställningen om det mångkulturella Sverige och parodier på ”invandrarlitteratur” (här finns en parallell till den kritik Salmela ger uttryck för i sin novell). Valet att utgå från verkens tematik snarare än från författarbiografi eller andra paratexter fungerar bra som illustration av studiens teoretiska ansatser, men många gånger styr det teoretiska bagaget tolkningarna av verket i allt för hög grad. Nilssons bok är tesdrivande och ibland blir de skönlitterära texterna just exemplifieringar av hans teser. Behovet att återinskriva klass som en analyskategori blir då ett självändamål som får honom att avskriva andra kategorier som enbart kulturella och ointressanta i sammanhanget. Ett exempel på detta är hans kritik mot tidigare läsningar av Alakoskis roman Svinalängorna som en berättelse om finsk invandrad arbetarklass. Nilsson menar att omtolkningen av sociala förhållanden i etniska termer gör att dessa kulturaliseras och inte blir lästa i ekonomiska termer. Samtidigt som jag förstår hans poäng anser jag att klass bör läsas och förstås i relation till andra kategorier (såsom genus, etnicitet och sexualitet). Det betyder inte att klass som ekonomisk analyskategori bör utgå eller nertonas, men att de ekonomiska faktorerna samverkar och är tätt sammanbundna med kulturella föreställningar och andra maktpositioner. Alakoskis roman är varken en arbetarklassroman eller en roman om finska invandrare i Sverige – den är både–och, och mycket mer. Klass och etnicitet samverkar i romanen, liksom även kulturell och ekonomisk underordning. Lika mycket som det etniska filtret (eller varför inte t.ex. genusfiltret) kan osynliggöra klassmässig och ekonomisk underordning kan ett alltför uttalat klassfilter osynliggöra andra former av nr 32 (2010)

23 underordning, och häri ligger min största invändning mot Nilssons i övrigt mycket övertygande framställning. Rita Paqvalén

Noter 1. Alexander Motturi, Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening (Göteborg: Glänta, 2007). 2. Astrid Trotzig, ”Makten över prefixen”, i Moa Mathis, red., Orientalism på svenska (Stockholm: Ordfront och Re:orient, 2005). Se ssk. ss. 106–107. 3. Nancy Fraser, Den radikala fantasin. Mellan omfördelande och erkännande (Göteborg: Daidalos, 2003). (Den svenska översättningen återgår inte på ett verk som finns publicerat på originalspråket.) 4. Magnus Nilsson, Arbetarlitteratur (Lund: Studentlitteratur, 2006).

Tomas Böhm och Suzanne Kaplan, Hämnd eller Upprättelse (2006). Andra utgåvan. Stockholm: Natur & Kultur, 2009. Det förnämliga med Tomas Böhms och Suzanne Kaplans bok Hämnd eller upprättelse är att de inte är några förespråkare för förlåtelse. En sådan konsekvent terapeutisk hållning är det sällan man finner. Men det är precis denna insikt som drabbade behöver möta. På så sätt ges en konstruktiv möjlighet för dem som utsatts för grymheter att handskas med tankar, känslor och handlingar och på så sätt undvika att bli en del av en hämndspiral, en spiral som tenderar att eskalera. Kaplan har tillsammans med Böhm skrivit en bok om hämnd och upprättelse som nu kommit i en ny utökad upplaga. Här visar de hur hämnd som en psykologisk mekanism är verksam i allt från vardagens små markeringar, som undanhållande av viktig information och otrohet i parrelationer, till större samhälleliga fenomen som krig och folkmord. Både Kaplan och Böhm har stor erfarenhet av hämndens och upprättelsens psykologi: hon är psykolog, psykoterapeut, författare samt filosofie doktor i pedagogik på en avhandling där hon arbetat med barn som överlevt folkmord. Han arbetar med parrelationer, främlingsfientlighet och förövarpsykologi i egenskap av läkare, psykoanalytiker och författare. En utgångspunkt i boken är att vi alla har förmågan att hämnas när vår självkänsla såras och kränks, men att det för de flesta av oss stannar vid hämndfantasier. Vi finner helt enkelt vägar ut ur destruktiva relationer, arbetsplatser och repressiva situationer. Likaså förmår de flesta av oss att härbärgera insikten om att vi rymmer både gott och ont inom oss själva. Hämnaren däremot lever i förvissningen om att det onda finns utanför honom. Det är offret som tillskrivs det onda. Hämnaren ser ingen annan utväg än att ge igen för att på så sätt handskas med sina egna starka känslor.

multiethnica

24 Ett nyckelbegrepp hos Kaplan och Böhm är hämndspiral. Utifrån en psykologisk förståelse beskriver de i bokens första del hur hämnd och hämndspiraler uttrycks och fungerar i praktiken. Inte minst polemiserar de mot de otaliga hämndteman som tycks vara bärande i allt från litteratur och film till religion. Kulturhistorien är full av människor och gudar som utplånar, ger igen och är allmänt intoleranta – och som tror att de triumferar, skriver Kaplan och Böhm. Med hjälp av psykologiska teorier förklarar också författarna varför människor hämnas, trakasserar och visar intolerans. Personligen tror jag att de flesta av oss har ställt oss frågorna, Blundar jag när jag ser mobbing, trakasserier och hämndaktioner?; Rycks jag med av grupptrycket?; Skulle jag aktivt kunna utföra onda handlingar eller passivt åse när kollektivet utför grymheter?; – Eller skulle jag visa civilkurage, även om det kostade mig uteslutning från gruppens gemenskap? Kaplan och Böhms svar är knivskarpt: de flesta av oss skulle ge vika för grupptrycket. Men genom att känna igen och därigenom kunna förstå mekanismer som kan användas av hämnare och psykopater för att få med sig massan kan vi stå bättre rustade inför medlöperi och den tysta massans problematik. Den andra delen av boken handlar om upprättelse, en del som gärna kunde ha fått vara mer utförlig. Inte minst med tanke på att det i dagens samhälle finns en något större möjlighet för människor att bryta upp från destruktiva förhållanden, arbetsplatser och stater som utför folkmord. Vi behöver strategier för att kunna handskas med grannar, ”vänner”, ”arbets-” och ”livskamrater” som är inne i en destruktiv hämndspiral, människor som vi i vissa fall återfinns i vår vardag. Vi behöver helt enkelt inte bara lära oss att känna igen hämndaktioner, narcissistiska personligheter och psykopater, vi behöver också få exempel på manualer som kan lära oss att tänka och agera på sådant sätt att hämnden inte blir en central del i våra egna liv. Förhoppningsvis skriver författarna på en fristående fortsättning där de mer utförligt beskriver hur man kan gå vidare. Inte minst behövs det fler böcker om civilkuragets psykologi: hur de agerar som med risk för sitt eget väl och ve, ja till och med sitt eget liv har styrkan att gå emot en folkhop som är anförd av en psykopat. Det är en djupt allvarlig bok. Författarna ryggar inte för ondska, hemskheter och grymheter. Det är en stark bok i det att författarna så tydligt håller fast vid att de står på offrets sida. Det är briljant av författarna att säga att de inte tror på att förlåtelse fungerar som medel för upprättelse. Upprättelse kan, enligt författarna, bara uppnås mellan jämlikar. Om inte förövaren på djupet konfronteras med sina handlingar och radikalt förändras så finns det, helt enkelt, inga förutsättningar för förlåtelse. Kaplan och Böhm konstaterar att förövare sällan har förmågan att transformeras. Det är enkelt att tro att upprättelse ligger i att ge igen med samma mynt. Vem minns inte Don Corleone förmedla

sin livsvisdom till en av sönerna i Gudfadern: ”Keep your friends close, but your enemies closer.” Historien är full av människor och gudar som utplånar, ger igen och är allmänt intoleranta – och som tror att de triumferar. Genom Kaplan och Böhm finns det nu också en väg bort från banaliteter. Madeleine Sultán Sjöqvist (Recensenten och Suzanne Kaplan är sedan recensionen skrevs båda anställda vid Hugo Valentin-centrum; reds. anm.)

Det amerikanska löftet Martin Gelin, Det amerikanska löftet. Barack Obamas väg till Vita huset. Stockholm: Bokförlaget Atlas, 2009. 486 ss. Det amerikanska presidentvalet 2008 kommer främst att ihågkommas för att en svart kandidat, Barack Hussein Obama, för första gången segrade i ett landsomfattande val. Det var en historisk händelse med tanke på att den ägde rum i en övervägande vit nation med bara lite drygt 12 procent svart befolkning och en mörk historia av slaveri och systematisk segregation. Ett par svarta presidentkandidater har tidigare kandiderat utan framgång, däribland Shirley Chisholm (1972), Jesse Jackson (1984 och 1988) och Al Sharpton (2004), men ingen av dem kom i närheten av Barack Obamas unika karisma, effektiva kampanjorganisation och breda väljarstöd. Vid det här laget vet de flesta att Obamas far var en svart man från Kenya och modern en vit kvinna från Kansas. Mindre känt är att en av Michelle Obamas förfäder hette Jim Robinson och arbetade som slav på en plantage i Georgetown i South Carolina. Där någonstans tros han idag ligga begraven, i en namnlös grav. För ett halvsekel sedan skulle Obamas far, om han blivit amerikansk medborgare, inte ha kunnat rösta i många av nationens delstater. Rasism och diskriminerande regler skulle ha förhindrat det. Sonens tillträde som president är ett tydligt tecken på hur mycket USA har förändrats sedan slaveriets och medborgarrättsrörelsens dagar. Martin Gelins bok om Obamas segerrika presidentvalskampanj har goda förutsättningar att bli en klassiker. Gelin är journalist och sedan september 2001 bosatt i Brooklyn, New York. Hans blogg på www.svd.se präglas av ofta träffsäkra iakttagelser om amerikansk politik och kultur. I december 2006 bestämde sig Gelin för att skriva en bok om Obamas kandidatur, ovetandes om den dramatik som skulle följa. Det visade sig vara ett lyckokast. Vid den tidpunkten var det få, om ens några, politiska bedömare som trodde att Obama skulle bli demokraternas kandidat 2008, än mindre att han skulle vinna presidentvalet och bli USA:s 44:e statschef. Själv tillhörde jag tvivlarna; jag trodde länge att Hillanr 32 (2010)

multiethnica ry Clinton skulle ta hem nomineringen i kraft av sitt namn, sin erfarenhet, sin make och sina månghövdade kontakter, såväl de politiska som de finansiella. Så blev det inte, och Gelin var förutseende nog att inse det (eller om han bara chansade och hoppades på det, men det kvittar ju). Gelin tillbringade 2007 och 2008 med att resa runt i USA och samtala med människor om valet, kandidaterna och landets problem. Resan tog honom till 27 delstater och till ”hundratals olika städer – stora som små”. Styrkan i Gelins reportagebok är närheten till händelserna och människorna, främst de många aktivister och volontärer som lade ned all sin fritid på att arbeta för Obamakampanjen. Genom denna närhet lyckas han fånga ett specifikt stämningsläge, nämligen den brytningstid som USA genomgick under George W. Bushs andra presidentperiod, då många amerikaner tappade tron inte bara på sin president och på politikens möjligheter utan också på den amerikanska drömmen, denna undflyende idé om att få ett bättre liv och forma ”en mera perfekt union”. Gelin möter dessa amerikaner med nyfikenhet, han är intresserad av vad de har att säga och han delar också deras önskan om en förändring. Stundom blir skildringen av Obama och hans anhängare väl beundrande och okritisk, men i stort är Gelins eget engagemang en styrka, inte en svaghet. Boken är inte bara en inträngande rapport från en rekordlång valrörelse, den innehåller också flera tänkvärda utvikningar om amerikansk politik, kultur och samhälle där författaren får tillfälle att ge prov på sin beläsenhet. Särskilt gillar jag att Gelin är så generös med citat och referat ur Obamas tal och program; den typen av redovisning finns det sällan plats för i dagens hetsiga nyhetsförmedling. En text av denna omfattning skulle emellertid ha behövt en faktagranskare som kontrollerat myllret av namn, händelser och årtal. Helhetsintrycket påverkas negativt av en del onödiga fakta- och skrivfel som t.ex. att Howard Deans beryktade ”skrik” i valkampanjen 2004 skedde efter primärvalet i New Hampshire (det kom redan efter valet i Iowa), att Nancy Pelosi skulle vara ”Kaliforniensenator” (hon är talman i representanthuset) och att senator Robert Byrd skulle ha röstats in i USA:s senat 1964 (det skedde 1958). Det är obegripligt att förlaget inte kostade på denna i övrigt välskrivna bok en professionell faktagranskning. En viktig aspekt, som nästan glömts bort i skriverierna om valets historiska karaktär, handlar om Obamas ideologiska profil. Det sägs ofta, och med rätta, att Obama är en pragmatisk politiker, en som är mera intresserad av praktiska resultat än av ideologisk renlärighet. Men denna pragmatism innebär inte ideologisk hållningslöshet. Om man synar hur Obama faktiskt agerade som lagstiftare under åren som senator i Washington framträder ett tydligt mönster. Mediebolaget National Journal Group gjorde före valet en mätning av hur de amerikanska senatorerna hade röstat i olika inrikes- och utrikespolitiska frågor. Undersökarna använde nr 32 (2010)

25 sig av en skala som mätte från 0 till 100 – noll innebar att ledamoten konsekvent röstade höger, 100 att han lika konsekvent röstade vänster. Republikanernas presidentkandidat John McCain hamnade på 36, med andra ord på den högra halvan men med en viss dragning åt mitten. Obama fick hela 95,5, vilket gjorde honom till den mest liberala (i den amerikanska meningen av ordet) av alla senatorer. Och han har blivit alltmera liberal med åren. År 2005 var Obama enligt samma undersökning den 16:e mest liberala senatorn, 2006 hade han avancerat till en tiondeplats (86 poäng av 100 möjliga) för att 2007 lägga beslag på förstaplatsen bland de liberala senatorerna. Att en politiker med den grundsynen kunde väljas till president i ett land som ideologiskt har en center-högerprofil kan bara förklaras som en effekt av Obamas personliga utstrålning, den djupa ekonomiska krisen samt Bushs katastrofala ämbetstid i Vita huset. Om jag saknar något i Gelins läsvärda bok så är det en mera systematisk diskussion av Obamas ideologi, bortom de vackra men ofta allmänna fraser som genomsyrar hans tal. Som statsvetare kan jag inte avstå från en avslutande notis av mera valtekniskt slag. Alltsedan 1976 har demokraterna använt sig av proportionella val i primärvalen, innebärande att kandidaterna får delegater i proportion till antalet vunna röster. Det avgjorde saken till Obamas fördel; genom det proportionella valsystemet vann han många delegatröster även i de delstater som han förlorade mot Hillary Clinton. En beräkning gjord av Howard Reiter, statsvetarprofessor vid University of Connecticut och tidigare Fulbrightprofessor vid SINAS (Svenska Institutet för Nordamerikastudier), visar att om demokraterna i stället hade använt sig av ett system med majoritetsval, som görs i de allmänna valen och som demokraterna tidigare använde sig av (liksom republikanerna ännu i sina primärval), skulle Hillary Clinton ha avgått med segern. Reiter räknar med att Clinton med ett majoritetsvalsystem skulle ha fått totalt 2.922 delegater mot 2.066 för Obama. Även om den senare skulle ha tilldelats hälften av rösterna i de omstridda och jämna primärvalen i Florida, Michigan och Texas skulle Clinton ha vunnit nomineringen med 2.582,5 delegater mot 2.404,5 för Obama. Varför? Därför att även om Obama vann flera delstater totalt segrade Clinton i de stora delstaterna, de med flest antal delegater (t.ex. Ohio, Pennsylvania, Texas). Majoritetsval innebär ju att vinnaren i en delstat tar hem alla röster medan förloraren blir lottlös. Med det proportionella valsystem som användes vann i stället Obama med 2.156 delegater mot 1.923 för Clinton (2.118 behövdes för seger). Slutsatsen blir att nomineringsstriden mellan de båda var ytterst jämn, och att valsystemet spelade en avgörande roll för utgången. I framtidens historieböcker kommer det rätteligen stå att Barack Obama vann såväl nomineringen som presidentvalet. Men i en fotnot borde det tilläggas att

multiethnica

26 om demokraterna i primärvalen hade använt sig av samma valsystem som republikanerna, och som de själva använde tidigare, skulle Hillary Clinton ha tagit hem nomineringen och därmed förmodligen valts till USA:s första kvinnliga president. Även den utgången hade kunnat betecknas som historisk. Erik Åsard

New Documents and Old Interpretations on Baltic Collaboration and Nazi Crimes in Belarus. A. R. Diukov, V. V. Simindei et al., eds., “Unichtozhit’ kak mozhno bol’she…”: Latviiskie kollaboratsionistskie formirovaniia na territorii Belorussii, 1942–1944 gg. Sbornik dokumentov [“Destroy as many as possible… ” Latvian collaborationist units on Belarusian territory 1942–44. Collection of documents.] Moscow: Fond istoricheskaia pamiat’, 2009. 360 pp. The Moscow-based Fond istoricheskaia pamiat’ has been quite prolific in producing publications related to Baltic and Ukrainian collaboration with the Nazis in World War II and the Holocaust.* The recently-published document collection “Unichtozhit’ kak mozhno bol’she...” continues this tradition, by presenting the reader with a selection of lesser known sources on the role of auxiliary police units from Latvia in the Nazi crimes committed on the territory of occupied Belarus. The foreword is written by Aleksandr Diukov, one of the editors of the collection. Diukov is known for his sharp criticism of the “revisionist” historiography in the Baltic states and Ukraine concerning World War II, the Holocaust, and Stalinist repression. It thus comes as no surprise that much of this introductory essay is a polemic against Latvian writers of history (both professional historians and more popular authors) who would seek to minimise the role of Latvians in the Holocaust and other Nazi crimes by, for example, stressing the difference between the Schutzmannschaften and the Latvian Legion. The line of argument criticised by Diukov is that the former were auxiliary police formations whose functions included punitive operations, while the latter are portrayed as units of the Waffen-SS that were engaged solely in frontline combat. Diukov’s main point, however, is that, in order to realise “their misanthropic plans of genocide”, the Nazis recruited collaborationist units from amongst “Soviet citizens” of Russian, Belarusian, Ukrainian, Lithuanian, Estonian, and Latvian nationality (p. 19). Whilst the fact that such units were recruited by the Germans is indisputable, as is the fact that they took part in Nazi atrocities, what remains unclear is whom Diukov means this genocide was directed against. Not only Jews, but also Belarusian civilians and Sov-

iet prisoners of war are included in his list of victims of what he calls the “genocidal politics against the republic’s [i.e. Belarus] population” (p. 19). When referring specifically to Latvian perpetrators, though, he brings up the 1961 Soviet trial on the Slonim ghetto liquidation (p. 21), and then quotes a document where a man from the “Latvian SS” was reported as saying their duty was to “destroy as many Russians as possible” (p. 23; emphasis mine). These examples would seem to confirm the generally accepted scholarly understanding of Nazi policy that specific ethnic categories (i.e., Jews, Russians) were targeted by this “politika genotsida”, and that the genocide was not directed against the inhabitants of Belarus per se. Diukov thus demonstrates that he has a more polemical than a scholarly understanding of the definition of genocide. In lieu of an introduction, there is an article by Belarusian historian Aleksei Litvin on the activities of the Latvian auxiliary police (Schutzmannschaften, or Schuma for short) battalions in his homeland during World War II. This text is largely a revised version of a decade-old conference paper by Litvin,1 complete with all the shortcomings of the original version – such as citing partisan intelligence reports that refer to Latvian battalions by erroneous numbers.2 Aside from the Latvian police battalions discussed by Litvin, the other main unit of interest in the collection is the SD’s infamous murder squad of Latvian auxiliary security police – more commonly known after its nominal leader, Viktors Arājs, as “Sonderkommando Arajs” or simply the “Arajs Kommando”. Although this is not stated anywhere in the book, the well-known photograph on the cover shows Arājs himself and several other Latvian volunteers as part of a group that partook in a course at the SD school in Fürstenburg, near Berlin. The main body of the book consists of over hundred documents and document extracts. In the case of documents of German provenance, these have been translated into Russian. The presentation and scholarly apparatus is consistent with the usual practices for document publications. The documents presented are, with a few exceptions, generally of three main types: contemporary German reports from within the SS and police apparatus of Reichskommissariat Ostland; intelligence or battle reports from Soviet partisans in wartime Belarus; and postwar interrogations of captured German and Latvian perpetrators by Soviet security forces. Of interest to scholars is the fact that they are from archives to which researchers, particularly foreigners, often have difficulty gaining access. Most of the documents are from the State Archives of Belarus (NARB), the Central Archives of the Federal Security Service (TsA FSB), and the Central Archives of the Russian Ministry of Defence (TsAMO RF). Copies of many of the documents of German provenance from the Belarusian archives may possibly also be found nr 32 (2010)

multiethnica in the collections of the Bundesarchiv (e.g. BArch R 20), the Latvian State Historical Archives (e.g. LVVA f. P-82), or the U.S. Holocaust Memorial Museum. As such, it would be useful for the reader to know which of the documents published are unique to NARB, and which are available elsewhere. Furthermore, it is also common practice in such cases to state when a document is being published for the first time. Most of the sources presented pertain to the many campaigns of anti-partisan operations that the SS unleashed across the territory of Belarus during World War II. In fitting with the general line of presenting evidence for a planned genocide against the people of the Byelorussian SSR, incidents where Jews are murdered receive only passing mention in this context. This does not mean, however, that there is nothing to be found for those interested in the history of the Holocaust. Most intriguing are the publications of transcripts from the interrogations of captured perpetrators from the files of the FSB archives. Former Latvian members of Sonderkommando Arajs describe their actions in the ghettos of Riga, Minsk, and Slutsk. Several of the interrogations describe in some detail the use of gas vans (dushegubki) to murder Jews in Minsk in 1943. They also give some convincing evidence of the degree to which this killing squad of the SD eventually became intertwined with other SS projects, including anti-partisan warfare, the Latvian Legion, and even the stay-behind units of the SS-Jagdverbände. As with the other documents, it would have been good to know whether copies are also to be found in the NKVD/MGB/KGB case files held by the Latvian State Archive (LVA f. 1986),3 or whether they are unique to the holdings of the FSB archive in Moscow. Also of interest are Soviet investigation documents pertaining to former members of the Latvian Schutzmannschaften and German Gestapo. These also discuss the murder of the Jews in Riga and Minsk, and thus shed some light on what the Soviet security services knew about the Holocaust in the immediate postwar years. Had they wished, the editors of the collection could have put much stronger emphasis on linking the Latvian Schuma personnel who participated in atrocities in Belarus with the Holocaust in Latvia. For example, the book contains numerous documents pertaining to the anti-partisan operation “Winterzauber” in early 1943. Among the Latvian units deployed in this ethnic cleansing campaign was the 280th Latvian Schuma Battalion, commanded at that time by Kārlis Lobe. Lobe has been accused of having a key role, as local police leader, in the murder of Jews in Ventspils in 1941. In 1971, Lobe, by then in western exile, brought a court case for libel against the Swedish communist newspaper Ny Dag for publishing an article that described him as, “mass murderer Karlis Lobe from [the Stockholm suburb nr 32 (2010)

27 of] Stureby, who participated in the murder of thousands of Jews”. During the trial, not only Lobe’s role in Ventspils in 1941 but also his command function in “Winterzauber” was examined in the courtroom.4 Lobe lost the libel case against Ny Dag, in part thanks to the fact that the Soviet Latvian authorities provided copies of the German documentation on “Winterzauber” for the defendants. These copies in the case material in the Stockholm City Archives are similar, or perhaps even identical, to some of the sources published in the book under review. Despite performing the commendable function of making source material more widely available, there are several problems with the collection that cannot be overlooked. The main one is a positivistic approach to historical sources, i.e. in this case the assumption that the documents speak for themselves, and will convince the reader of the guiding hypothesis behind the publication. Scholars accustomed to proper source criticism may not be easily convinced, though. For example, why should one necessarily accept at face value the statements in 1944 concerning the brutality of “Latvian SS” towards “Russians”, when they are made by a Latvian working for the Russian Liberation Army (ROA) – itself an SS-controlled project! – to his Russian superior officer? (pp. 269–271) Can there not be a very particular context to these statements, more than just simply as evidence in general of “Russophobic motives for massacres of the population in Belarusian villages”? Similarly, in the case of the volunteers in the infamous Sonderkommando Arajs, proper source criticism calls into question the authenticity of some of the details in the interrogation protocols. Many of the “politically correct” Soviet-style formulations suggest that the Ministry of State Security (MGB) interrogators were at times putting words into the perpetrators’ mouths. Several inconsistencies also disrupt the narrative the editors are trying to portray. For example, Litvin says there is good evidence that the 18th Latvian Schuma battalion participated in the massacre of Jews at Slonim in the summer of 1942 (p. 31). Diukov refers to the same incident, citing the 1961 Soviet trial of the Latvian perpetrators (p. 21). This incident is significant, because it not only was an important element of Soviet Cold War propaganda aimed at tarring Latvian émigrés as war criminals,5 but has also entered into the memoir, fiction and scholarly literature concerning the role of Latvians in the Holocaust.6 It is therefore contrary to what might be expected that none of the documents in the book about the 18th Battalion – neither those of German, nor of Soviet provenance – actually confirm its participation in this particular massacre. Not even the interrogation of a former member of the battalion gives any hard evidence: several mass killings are mentioned for summer of 1942, but not the infamous Slonim massacre (pp. 349–350). On the other hand, one of the interrogations clearly places members of Sonderkommando

multiethnica

28 Arajs at the massacre in Slonim on 20 June 1942, and mentions the participation of a “Latvian batallion of Schutzmänner”, but without specifically naming which one (p. 289). As Andrew Ezergailis has pointed out, the reason this situation arises is because there is, certainly, evidence placing the 18th Battalion in the area of Slonim at certain times during the summer of 1942, but not on the precise dates when the Jews in question were murdered.7 Nevertheless, if Diukov and Litvin had not made such a point about the 18th Battalion’s participation in the mass murder of Slonim’s Jews, the reader might have missed this discrepancy of documentation of the event elsewhere in the book. There is also a decidedly pro-Russian slant in the collection, which can also cause difficulties for the more informed reader. Not only is there the aforementioned case of giving credence to what members of the ROA had to say about the Latvians in SS service, but both Diukov (p. 20) and Litvin (p. 46) are somewhat less harsh in their judgement of the so-called Latgalian battalions, recruited mainly from ethnic Russians from eastern Latvia (Latgale). But just like the majority of the Latvian Schuma men, a significant number of these Russian citizens of the former independent Republic of Latvia actually volunteered for service in German uniform against the Soviets who had annexed their country in 1940. Furthermore, in its condemnation of the Schuma crimes in Belarus, the book portrays the 283rd Schuma Battalion as a “Latvian” unit. This impression is partly derived from Soviet partisan intelligence sources (pp. 43–44). Unfortunately for the editors, this was not actually the case. Instead, the 283rd Battalion was a Schuma battalion raised in early 1943 using ethnic Russian volunteers from Latgale. Unlike the so-called Latgalian construction battalions, it was directly subordinated to the SSPF for Latvia.8 These facts, had they been presented in the book, would have served to undermine somewhat the thesis of perpetrators motivated by their Baltic “Russophobia” to participate in genocide against the people of the Byelorussian SSR. The question that remains, as suggested by the book’s title and by Diukov in his preface, is whether these documents on their own prove that Latvian collaborators sought to commit genocide by murdering as many Soviet citizens as possible. While there is no denying that the units in question were deeply involved in atrocities, the voices of the men from Latvia who took part in these crimes remain mediated by the sources of German or Soviet provenance. We would thus likely need other sources, such as contemporary egodocuments (letters, diaries, etc.), in order to know what really motivated these Latvian and ethnic Russian Schutzmänner from Latvia to participate in trying to realise the SS’s genocidal project in occupied Belarus. After taking these reservations into account, this collection is a still on the whole a valuable contribution to

the scholarly literature. It gives a deeper insight into how the local auxiliaries from Latvia were fully integrated into a murderous system that included the German Ordnungspolizei, Sicherheitspolizei, and Waffen-SS Brigades. It offers no groundbreaking new discoveries, but fills in some interesting details and grants greater access to primary source information. For the historian of the Holocaust, the collection is most useful as a complement to the recent research on the Ordnungspolizei and the Holocaust in the Baltic region, such as that of Wolfgang Curilla, and as a companion to the collection Einsatz im “Reichskommissariat Ostland”.9 Researchers interested in the Sonderkommando Arajs or the Minsk Ghetto should also find some of the documents it contains worth a look. For those seeking to understand the scope of the Nazis’ genocidal plans for Belarus, though, Christian Gerlach10 is still a better place to turn. The collection has also been published in an English-language edition by the Johan Beckman Institute in Finland.11 Unfortunately, innumerable errors and garbled retransliterations of German and Latvian names render this version worthless for historical scholarship. Researchers are therefore encouraged to give preference to the original Russian edition. Matthew Kott

*

This is a revised version of a review first published in Ukrainian language in Holokost i suchasnist’. Studii v Ukraini i sviti (’Holocaust and Modernity. Studies in Ukraine and the World’; Kiev), vol. 7, no. 1, 2010.

Notes 1. Aleksejs Ļitvins, “Latviešu policijas bataljoni Baltkrievijā 1941.– 1944. gadā”, in Latvija Otrajā Pasaules karā: Starptautiskās konferences materiāli 1999. gada 14.–15. jūnijs, Rīga / Latvia in World War II: Materials of an International Conference 14–15 June 1999, Riga, ed. Daina Bleiere and Iveta Šķiņķe (Riga: Latvijas Vēstures institūta apgāds, 2000), 252–265. 2. E.g., there is no German record of there ever having been a “546-ii latyshskii politseiskii batal’on” (p. 45). Cf. Kārlis Kangeris, “‘Closed’ Units of the Latvian Police – Lettische Schutzmannschafts-Bataillone: Research Issues and Pre-History”, in The Hidden and Forbidden History of Latvia under Soviet and Nazi Occupations 1940–1991: Selected Research of the Commission of Historians of Latvia, ed. Valters Nollendorfs and Erwin Oberländer (Riga: Inst. of the History of Latvia, 2005), 110. 3. LVA f. 1986 has case files for the Arājs men included in the collection: Tālivaldis Ozols (file 43228), Edgars-Teodors Mihelsons (file 6948), Radions Zasters (file 635), etc. 4. Mats Deland, Purgatorium: Sverige och andra världskrigets förbrytare (Stockholm: Atlas, 2010), 133–142. 5. E. Avotiņš, J. Dzirkalis, V. Pētersons (pseud.), Kas ir Daugavas Vanagi (Riga: Latvijas Valsts izdevniecība, 1962), 5–8; cf. Andrew Ezergailis, Nazi/Soviet Disinformation about the Holocaust in Nazi-Occupied Latvia. “Daugavas Vanagi: Who Are They” – Revisited (Riga: Latvijas 50 gadu okupācijas muzeja fonds, 2005), 46. 6. See Valdis O. Lumans, Latvia in World War II (New York: Ford-

nr 32 (2010)

multiethnica ham University Press, 2006), 312. Cf. Bernhard Press’ memoir The Murder of the Jews in Latvia 1941–1945 (Evanston, Ill.: Northwestern University Press, 2000), 55. The question of the involvement of the 18th Battalion in the Slonim massacre is discussed in The Mascot, the story of a Jewish boy from Belarus “adopted” by Latvian Schutzmänner: Mark Kurzem, The Mascot: The Extraordinary Story of a Young Jewish Boy and an SS Extermination Squad (London: Rider, 2007). 7. Ezergailis, Nazi/Soviet Disinformation, 45–50. Cf. Andrew Ezergailis, The Holocaust in Latvia 1941–1944: The Missing Center (Riga: Historical Institute of Latvia; Washington, D.C.: U.S. Holocaust Memorial Museum, 1996), 326–327. 8. Geoffrey Swain, Between Stalin and Hitler: Class War and Race War on the Dvina, 1940–46 (London/New York: Routledge Curzon, 2004), 115; Uldis Neiburgs, “Latvijas krievi Vācijas bruņotajos spēkos Otrajā pasaules karā”, Latvijas Vestures Ins-

nr 32 (2010)

29 titūta Žurnāls, no. 1 (2007), 159–164; S. I. Drobiazko, Pod znamënami vraga: Antisovetskie formirovanie v sostave germanskikh vooruzhennykh sil (Moskva: Eksmo, 2005), 245. 9. Wolfgang Curilla, Die deutsche Ordnungspolizei und der Holocaust im Baltikum und in Weißrußland 1941–1944 (Paderborn: Ferdinand Schöningh, 2006); Einsatz im “Reichskommissariat Ostland”: Dokumente zum Völkermord im Baltikum und in Weißrußland 1941–1944, ed. Wolfgang Benz, Konrad Kwiet and Jürgen Matthäus (Berlin: Metropol, 1998). 10. Christian Gerlach, Kalkulierte Morde: Die deutsche Wirtschaftsund Vernichtungspolitik in Weißrußland 1941 bis 1944 (Hamburg: Hamburger Edition, 1999). 11. Destroy as Much as Possible…: Latvian Collaborationist Formations on the Territory of Belarus, 1942–1944. Document Compendium, ed. Alexander R. Dyukov, trans. I. Zhila (Helsinki: Johan Beckman Institute, 2010).

multiethnica

30

Andra nyutkomna publikationer från Hugo Valentin-centrum eller av centrets medarbetare:

NYA BÖCKER Hugo Valentin-centrum har till uppgift att initiera, bedriva och popularisera forskning. Vi publicerar både vetenskapliga rapporter och böcker som vänder sig till en bred läsekrets av forskare och allmänt intresserade. Centret publicerar följande bokserier: Studia multiethnica Upsaliensia (SMU), Uppsala Multiethnic Papers (UMP), Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications (UUHGS), Endangered Languages and Cultures (ELC), NAMIS-serien (Ns), The Hugo Valentin Lectures (HVL), Current Issues (CI) och Digitala skrifter från Hugo Valentin-centrum (DS). En del av våra forskares skrifter ges ut av icke-universitetsanknutna förlag. Dessa köps genom bokhandeln eller angiven distributör/utgivare. Volymer ur UMP, ELC, Ns, HVL och CI beställs från Hugo Valentin-centrum, Box 521, SE-751 20 Uppsala. Volymer i DS publiceras digitalt i Digitala vetenskapliga arkivet (DiVA) och finns tillgängliga i fulltext via adressen http://uu.diva-portal.org/ SMU distribueras av University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek, Box 510, SE-751 20 Uppsala.

Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. NAMIS-serien 5. UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2010. 43+43 SS. (TVÅSPRÅKIG)

De nationella minoritetsspråken i Sverige är idag allvarligt hotade till sin existens, t.o.m. finskan som av många betraktas som ett starkt språk i den svenska minoritetskontexten. Många vuxna har förlorat sitt finska språk eller aldrig fått lära sig det, vilket gör att överföringen till nästa generation på många håll stannat av. Samtidigt finns det ett växande intresse hos personer med finska rötter att återta sitt ursprungsspråk och att ge sina barn möjligheter att växa upp tvåspråkiga. Sverigefinländarnas delegation har därför tagit fram en handbok om språklig revitalisering: Ska vi tala finska? En idébok om finskan i Sverige, som har finansierats av Statens kulturråd och publicerats som ett samarbete mellan Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet och Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola. I boken presenteras finska språkets situation i Sverige samt idéer och inspiration för ett antal revitaliseringssatsningar i syfte att vända trenden och göra finskan till ett levande språk i alla generationer. (Boken säljs genom Sverigefinska skolan, Hovslagargatan 25, 194 31 UPPLANDS VÄSBY; e-post [email protected])

Maija Könönen and Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa. Cross-cultural Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. SMU 18. UPPSALA: ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, 2010. 323 PP.

This volume in the series Studia multiethnica Upsaliensia contains twenty papers presented at the conference “Eastern Manifestations of Western Ideas – or Vice Versa?,” held at the University of Helsinki in August 2008. The contributions deal with a wide range of questions related to the status of languages, literary and cultural topics, philosophical ideas, the Byzantine heritage, political history, and travelogues in (South)eastern Europe and Russia. The book represents the most recent state of affairs in the study of the target area in the mentioned fields. The authors are both senior experts and younger scholars from the

Ungrare, ungerska och ungersk kultur i Sverige och Finland. En översikt. Boglárka Straszer. Digitala skrifter från Hugo Valentincentrum 1. Uppsala 2010. Gäller vanligt folkvett också för akademiker? Rapport från ett seminarium om makt och etik. Red. G. Bockgård & H. Tunón. Uppsala 2010. Wenn Kinder Völkermord überleben. Über extreme Traumatisierung und Affektregulierung. Suzanne Kaplan. Gießen 2010. En inventering av forskningen om romer i Sverige. Laura Palosuo. ELC 4. Uppsala 2009. Sarajevo under Siege. Anthropology in Wartime. Ivana Maček. Philadelphia, Pa. 2009. Rache. Zur Psychodynamik einer unheimlichen Lust und ihrer Zähmung. Tomas Böhm, Suzanne Kaplan. Gießen 2009. …om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Stéphane Bruchfeld & Paul A. Levine. 5:e, omarb. o. utv. uppl. Stockholm 2009. Living with Bad Surroundings.War, History, and Everyday Moments in Northern Uganda. Sverker Finnström. Durham, N.C. 2008. Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena Huss. Red. Ulla Börestam, Satu Gröndahl & Boglárka Straszer. UMP 50. Uppsala 2008.

Mer om skrifterna på http://www.valentin.uu.se United States, Croatia, Finland, Luxembourg, Serbia, and Sweden. Each essay in the volume attests to the benefits of crossing the geographical, cultural and ideological divisions that have run for centuries and are still running through Europe in various forms. The book is not only a scholarly endeavour, but can also be used as an academic textbook in area studies.

Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma. ELC 6. UPPSALA: THE HUGO VALENTIN CENTRE, 2010. 104 PP.

This is the third consecutive volume treating Roma and Romani research in the series Endangered Languages and Cultures (ELC) – a subject area that clearly lacks research. There is simply a great need to acquire new findings for Romani and the culture of the Roma. The previous volume was a conference report edited by Prof. Hristo Kyuchukov of Constantine the Philosopher University, Nitra, Slovakia. This time we have the pleasure of presenting a collection of his previously unpublished articles and conference papers on the life of Roma, their culture and language, written in the course of the last eight years. The romani linguistics expert Dr. Peter Bakker, Aarhus University, introduces the book with a presentation of Prof. Kyuchukov and his research career. The Postscript is authored by another expert on Romani and issues concerning the Roma, Prof. Ian Hancock of the University of Texas. Hopefully, it will eventually be possible to establish Romani Studies as an academic subject in Sweden; up until now, a few individuals with variying academic backgrounds and specialties have kept the

nr 32 (2010)

multiethnica subject alive. We also hope that this collection will be stimulating to readers, and increase interest in Romani research among Roma themselves as well as the general public.

Paul A. Levine, Raoul Wallenberg in Budapest. Myth, History and Holocaust. LONDON; PORTLAND, OREG.: VALLENTINE MITCHELL, 2010. 392 PP.

Raoul Wallenberg, a genuine hero of the Holocaust, is revered and honoured by millions worldwide for his humanitarian achievements in Budapest in 1944. During his often dramatic six months in that city, Wallenberg and his diplomatic colleagues saved and assisted many thousands of Jews. Though much written about, existing publications about Wallenberg have been hagiographic in nature rather than historical, characterized by inaccuracies, exaggerations, and a lack of historical context. Paul A. Levine has studied Wallenberg and Swedish diplomacy during the Holocaust for twenty years. Using contemporary Swedish diplomatic documents never before studied, Levine places Wallenberg in an accurate historical context, providing an almost daily picture of his activities, including his essential negotiations with Hungarian officials, German and Hungarian Nazis, and neutral diplomats. Through careful analysis of Wallenberg’s own personal and diplomatic correspondence, this study provides a richer and more nuanced picture of a generally misunderstood figure. Levine also explores how the many myths about Wallenberg and his mission have distorted the public’s understanding both of him and of how he actually worked to assist and save thousands of Jews. Rather than being an “angel of rescue”, Wallenberg was a very real man who’s status as a Swedish diplomat was more crucial to his ability to act than his own motivations. The book also argues that by dispensing with these myths, Wallenberg’s true historic worth as a moral symbol is enhanced rather than diminished.

Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. NAMIS-serien 4. UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2010. 223 SS.

Denna rapport redovisar ett uppdrag från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att kartlägga och analysera behovet av särskilda utbildningsinsatser riktade till kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. I uppdraget har även ingått att vid behov lämna förslag på innehåll och struktur för en sådan utbildning. Syftet enligt direktiven är att på ett bättre sätt än tidigare fånga upp behoven hos minoritetskvinnor som vill utbilda sig och stärka sin roll i samhället, och att finna lösningar som passar dessa kvinnor och deras behov. Enligt direktiven har utformningen av minoritetspolitiken hittills inte beaktat könsperspektivet i tillräcklig grad och en konsekvens av detta sägs vara att minoritetskvinnors behov har förblivit osynliga. Kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna kan vara dubbelt utsatta när det gäller diskriminering, dels för att de är kvinnor, dels för att de tillhör en nationell minoritet. I direktiven betonas vikten av att stärka minoriteters möjligheter till inflytande på samma villkor som befolkningen i övrigt och till att få sina behov tillgodosedda på samma villkor som majoriteten. Organisering och ekonomiskt stöd till organisering ses här som en förutsättning för reellt inflytande. Syftet har varit

nr 32 (2010)

31 att undersöka möjligheterna att tillhandahålla riktade utbildningsinsatser till denna specifika målgrupp, minoritetskvinnor, inom ramen för svensk folkbildning, med målet att öka dessa kvinnors möjlighet att delta i den demokratiska processen och stärka deras egenmakt.

Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. UMP 52. UPPSALA: CENTRE FOR MULTIETHNIC RESEARCH, 2009. 312 PP.

With the war in Bosnia-Herzegovina, Serbo-Croatian/ Croato-Serbian ceased to function as a common standard language for the three South Slavic nations Bosniacs (Moslems), Serbs and Croats. Today three standard languages, Bosnian, Croatian and Serbian, are officially in use and taught in the schools. Even though the linguistic differences between them are small and found mainly in the lexicon, these languages are symbols for differing historical experiences and play an important role as markers of ethnic and national affi liation, i.e. the language question is an important element in the ongoing nation-building. This study is partly a result of the project “Language and Ethnicity: Standard Language Differentiation and Attitudes towards Language in Bosnia and Herzegovina,” funded by the Swedish Research Council. The author uses a somewhat philological approach, studying grammars that to some extent have been used, or are known, in education in Bosnia and Herzegovina, as well as language textbooks and readers for Bosniac, Croat and Serb pupils respectively in Bosnia and Herzegovina. The author studies how the sometimes rather ferocious language debate in former Yugoslavia influences the language question in Bosnia and Herzegovina, and also the language in which the books are written, using variation in spelling, lexicon and word-formation as a tool, and checking the usage against prescriptive manuals for the Serbian, Bosnian and Croatian standards.

Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The International Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007. ELC 5. UPPSALA: CENTRE FOR MULTIETHNIC RESEARCH, 2ND REV. ED. 2009. 83 SS.

The present volume publishes papers from the international Romani language conference in Stockholm and Uppsala in 2007 – dedicated in particular to the process of standardisation of the Romani language. In the aftermath of the democratic changes in the eastern European countries at the beginning of the 1990s, Romani-language standardisation became a hot topic and many Roma activists took part in this process. Standardisation is not carried out in isolation: in most cases it is intimately connected with the educational process, with governmental decisions on language policies for the use of a language in public life, with the development of new fiction and scientific literature in the Romani language. The study of Romani has entered a new era in the last twenty years. Linguists from all over the world have combined their strengths and knowledge to further develop the Romani language. The First International Conference on Romani Linguistics was organized at the University of Hamburg in 1993, and since then eight more international conferences have been arranged

multiethnica

32 in different parts of Europe. International linguistics journals have published articles on Romani linguistics, scholars have put huge efforts into a standard orthography and a standard Romani grammar, and academic publications on Romani has steadily grown; all to the benefit of important insights into Romani dialectology, typology, sociolinguistics and psycholinguistics. This volume is unique in that the authors are both Roma and non-Roma, linguists and activists. The articles are divided into two parts: one that evaluates the process of standardization from an historical perspective, and one that presents the current situation. The aim of the collection of papers is to show different approaches to the process of standardisation of Romani. It is as such a contribution to the larger field of contemporary Romani studies in Europe.

Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. UMP 51/UUHGS 3. UPPSALA: CENTRUM FÖR MULTIETNISK FORSKNING, 2009. 84 SS.

Kunskapen om svenskt rastänkande och statlig eugenik och steriliseringspolitik har ökat betydligt på senare år. Med det som utgångspunkt arrangerades 2008 en föreläsningsserie på temat Rasen och vetenskapen vid Uppsala universitet, med ambitionen att belysa rasismens, rasbiologins och rashygienens historiska arv, och kopplingar mellan rasföreställningar och kunskapsbildning från Linné fram till i dag. Internationella aspekter i form av påverkan, nätverk och akademiskt utbyte stod i centrum för intresset. Anknytningen till Uppsala och Uppsala universitet var påtaglig i ämnesvalen. I volymen Rasen och vetenskapen har tre av de fem bidragen från föreläsningsserien publicerats. Det första bidraget är av professorn i medicinsk genetik vid Uppsala universitet Ulf Pettersson, vars föredrag, ”Människoraser, finns dom?”, behandlar rasbegreppets ställning i människans utvecklingshistoria inom genetiken i dag. Rasbiologiska institutet och dess drivande kraft, läkaren och professorn i rasbiologi Herman Lundborg är ämnet för Katrin Zippels föredrag, som avhandlar fotografins och avfotograferingens betydelse för institutet samt de tekniskt högkvalitativa porträttseriernas del i Lundborgs inflytande utomlands, inte minst i Tyskland. Matthew Kott föreläste om den svenske läkaren och antropologen Gaston Backman, som efter studier i Uppsala innehade framträdande akademiska tjänster i Lund, Stockholm och lettländska Riga. Backmans betydelse för rasbiologin och dess spridning internationellt har inte uppmärksammats i någon större utsträckning tidigare.

CENTRETS SKRIFTSERIER

STUDIA MULTIETHNICA UPSALIENSIA ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS 1. Kerstin Eidlitz Kuoljok, The Revolution in the North. Soviet Ethnography and Nationality Policy. 1985. 2. Erling Wande, Jan Anward, Bengt Nordberg, Lars Steensland & Mats Thelander, red., Aspects of Multilingualism. Proceedings from the Fourth Nordic Symposium on Bilingualism, 1984. 1987. 3. Marika Tandefelt, Mellan två språk. En fallstudie om språkbevarande och språkbyte i Finland. Diss. 1988. 4. Robert C. Ostergren, A Community Transplanted. The Trans-Atlantic Experience of a Swedish Immigrant Settlement in the Upper Middle West, 1835–1915. 1988. 5. Linda Benson & Ingvar Svanberg, red., The Kazaks of China. Essays on an Ethnic Minority. 1988. 6. Gunnar Broberg, Harald Runblom & Mattias Tydén, red., Judiskt liv i Norden. 1988. 7. Simon Szyszman, Les Karaïtes d’Europe. 1989. 8. Ingvar Svanberg, Kazak Refugees in Turkey. A Study of Cultural Persistence and Social Change. 1989. 9. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedish-American Life in Chicago. Cultural and Urban Aspects of an Immigrant People, 1850–1930. 1991. 10. H. Arnold Barton, A Folk Divided. Homeland Swedes and Swedish Americans, 1840–1940. 1994. 11. Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film. 1998. 12. Raimo Raag, Från allmogemål till nationalspråk. Språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999. 1999. 13. Hernán Horna, La Indianidad antes de la independencia latinoamericana. 1999. 14. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedes in the Twin Cities. Immigrant Life and Minnesota’s Urban Frontier. 2001. 15. Lizette Gradén, On Parade. Making Heritage in Lindsborg, Kansas. 2003. 16. Angela Karstadt, Tracking Swedish-American English. A Longitudinal Study of Linguistic Variation and Identity. 2003. 17. Vera Lif, Ingermanländares namnskick under 1900-talet. Kontinuitet och förändring. 2004. 18. Maija Könönen & Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa. Cross-cultural Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. 2010.

ENDANGERED LANGUAGES AND CULTURES (ELC) 1. Susanna Angéus Kuoljok, Lulesamiska. Ett hotat minoritetsspråk i Skandinavien. 2003. 2. Rafîq Sabir, Kamal Mirawdeli & Stephen Watts, Modern Kurdish Poetry. An Anthology & Introduction. 2006. 3. Astrid Starck-Adler, Yiddish. Continuity and Change. 2007. 4. Laura Palosuo, En inventering av forskningen om romer i Sverige. 2009. 5. Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The International Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007. 2nd Rev. Ed. 2009. 6. Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma. 2010.

NAMIS-SERIEN Volymer ur Studia multiethnica Upsaliensia beställs från: University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek Box 510, SE-751 20 Uppsala. Fax: 018-471 68 04. E-post: [email protected] Volymer ur övriga serier beställs från Hugo Valentin-centrum: Box 521, SE-751 20 Uppsala. Fax: +46-18-471 23 63. Tfn: +46-18-471 23 59. E-post: [email protected] Se även www.valentin.uu.se.

1. Lars G. Benktson, Att tillfriskna språkligt på olika sätt. Medicinska ord och fraser på quechua, spanska och engelska. 2004. 2. Rikard Jennische, De nationella minoriteterna och folkbiblioteken. Folkbibliotekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges officiella minoritetspolitik. 2004. 3. Eric de Geer & Vera Lif, red., Ingermanländarna 60 år i Sverige. Symposiet i Örebro den 18 juni 2005. 2007. 4. Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. 2010. 5. Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. 2010.

nr 32 (2010)

multiethnica UUHGS PUBLICATIONS UPPSALA UNIVERSITY HOLOCAUST AND GENOCIDE STUDIES PUBLICATIONS

1. Laura Palosuo, Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920–1945. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.) 2. Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.) 3. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.

CURRENT ISSUES 1. Kjell Magnusson, Rambouilletavtalet. Texten, förhandlingarna, bakgrunden. 1999. 2. Karen Lundwall, Psychological Aspects of Collective Violence and Reconciliation. A Survey of Current Research. 2001. 3. Kristian Gerner & Erik Åsard, red., Reconceptualizing Europe. 2002.

THE HUGO VALENTIN LECTURES 1. Saul Friedländer, Mass Murder and German Society in the Third Reich. With Two Articles by Hugo Valentin. Ed. Harald Runblom, w. Stéphane Bruchfeld and Per Jegebäck. 2002. 2. Henry R. Huttenbach, The Universality of Genocide. With an Article by Hugo Valentin. Ed. Harald Runblom, w. Per Jegebäck. 2004. 3. Wolfgang Benz, Anti-Semitism in Europe. Traditions, Structures, Manifestations. With a Chapter from Hugo Valentin’s Antisemitism: Historically and Critically Examined. Ed. Harald Runblom, w. Per Jegebäck. 2004. 4. Debórah Dwork, Auschwitz and the Holocaust. With an Article by Hugo Valentin. Ed. Paul A. Levine, w. Per Jegebäck. 2007 5. In press.

UPPSALA MULTIETHNIC PAPERS 1. Multiethnic Research at the Faculty of Arts, Uppsala University. 1984. 2. Kjell Magnusson, Migration, nation, kultur. En bibliografi över invandraroch minoritetsfrågor med Jugoslavien som exempel. 1984. 3. Ingvar Svanberg & Eva-Charlotte Ekström, Mongolica Suecana. A Bibliography of Swedish Books and Articles on Mongolia. 2:a uppl. 1988. 4. Ingvar Svanberg, Invandrare från Turkiet. Etnisk och sociokulturell variation. 2:a uppl. 1988. 5. Tordis Dahllöf, Identitet och antipod. En studie i australiensisk identitetsdebatt. 4:e uppl. 1991. 6. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, Jugoslavien i april 1984. Rapport från en multietnisk resa. 1986. 7. Harald Runblom & Dag Blanck, red., Scandinavia Overseas. Patterns of Cultural Transformation in North America and Australia. 2:a uppl. 1990. 8. Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880–1930. 1986. 9. Aläqa Tayyä Gäbrä Maryam, History of the People of Ethiopia. I översättning av Grover Hudson och Tekeste Negash. 2:a uppl. 1988. 10. Uno Holmberg, Lapparnas religion. Med inledning och kommentar av Leif Lindin, Håkan Rydving och Ingvar Svanberg. 1987. 11. Ingvar Svanberg, red., Adam Heymowski & Kerstin Ankert, I samhällets utkanter. Om ”tattare” i Sverige. 1987. 12. Raimo Raag & Harald Runblom, red., Estländare i Sverige. Historia, språk, kultur. 1988. 13. Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, red., Multiethnic Studies in Uppsala. Essays Presented in Honour of Sven Gustavsson, June 1, 1988. 1988. 14. Ingvar Svanberg, The Altaic-Speakers of China. Numbers and Distribution. 1988. 15. Jarmo Lainio, Spoken Finnish in Urban Sweden. Diss. 1989. 16. Eric De Geer, Göteborgs invandrargeografi. De utländska medborgarnas regionala fördelning. 1989. 17. Kjell Magnusson, Jugoslaver i Sverige. Invandrare och identitet i ett kultursociologiskt perspektiv. Diss. 1989. 18. Ingmar Söhrman, Sverige och de romanska kulturerna. 1989.

nr 32 (2010)

33 19. Nils-Erik Hansegård, Den norrbottensfinska språkfrågan. En återblick på halvspråkighetsdebatten. 1990. 20. Lars Wendelius, Kulturliv i ett svenskamerikanskt lokalsamhälle: Rockford, Illinois. 1990. 21. Dag Blanck & Harald Runblom, red., Swedish Life in American Cities. 1991. 22. Bahdi Ecer, I fikonträdets skugga. Ett syrianskt utvandrarepos. Med efterskrift av Carl-Martin Edsman. 1991. 23. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Turkish Associations in Metropolitan Stockholm. 1991. 25. Ingvar Svanberg, red., Ethnicity, Minorities and Cultural Encounters. 1991. 26. Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget. 1992. 27. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Kulu. Utvandrarbygd i Turkiet. 1992. 28. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Ethnic Life and Minority Cultures. 1992. 29. Ingmar Söhrman, Ethnic Pluralism in Spain. 1993. 30. Tordis Dahllöf, ¿Antipodenses? Un estudio acerca de la identidad australiana. 1993. 31. Henrik Román, En invandrarpolitisk oppositionell. Debattören David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964–1993. 1994. 32. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Multiethnic Studies. Report on Research and Other Activities from the Centre for Multiethnic Research. 1994. 33. Tamás Stark, Hungary’s Human Losses in World War II. With an Introduction by Karl Molin: The Raoul Wallenberg Archive at Uppsala University. 1995. 34. Sven Gustavsson & Harald Runblom, red., Language, Minority, Migration. Yearbook 1994/1995 from the Centre for Multiethnic Research. 1995. 35. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, red., Bosnier. En flyktinggrupp i Sverige och dess bakgrund. 1995. 36. Kjell Magnusson, Midhat Mediæ & Harald Runblom, red., Krig, exil, återvändande. Den bosniska konflikten och flyktingproblematiken. 1996. 37. María Luján Leiva, Latinoamericanos en Suecia. Una historia narrada por artistas y escritores. 1997. 38. Leena Huss, red., Många vägar till tvåspråkighet. Föredrag från ett forskarseminarium vid Göteborgs universitet den 21–22 oktober 1994. 1996. 39. M.M. Jocelyne Fernandez & Raimo Raag, red., Contacts de langues et de cultures dans l’aire baltique. Contacts of Languages and Cultures in the Baltic Area. Mélanges offerts à Fanny de Sivers. 1996. 40. Andrzej Nils Uggla, I nordlig hamn. Polacker i Sverige under andra världskriget. 1997. 41. Masoud Kamali, Distorted Integration. Clientization of Immigrants in Sweden. 1997. 2nd Ed. With a New Preface. 2005. 42. Dag Blanck, Per Jegebäck et al., red., Migration och mångfald. Essäer om kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom. 1999. 43. Elżbieta Swejkowska-Olsson & Michaþ Bron Jr, red., Allvarlig debatt och rolig lek. En festskrift tillägnad Andrzej Nils Uggla. 2000. 44. Harald Runblom, red., Migrants and the Homeland. Images, Symbols, and Realities. 2000. 45. Satu Gröndahl, red., Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. 2002. 46. Lars Wendelius, Den dubbla identiteten. Immigrant- och minoritetslitteratur på svenska 1970–2000. 2002. 47. Jasenka Trtak, Framing Identities. Images of Us and Them in Two Serbian Novels. 2003. 48. Harald Runblom & Andrzej Nils Uggla, red., Polen och Sverige 1919– 1999. 2005. 49. Tomislav Dulić, Roland Kostić, Ivana Maček & Jasenka Trtak, red., Balkan Currents. Essays in Honour of Kjell Magnusson. 2005. 50. Ulla Börestam, Satu Gröndahl, Boglárka Straszer, red., Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena Huss. 2008. 51. Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009. 52. Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. 2009.

multiethnica

34

HUGO VALENTIN FÖRELÄSNINGEN 2010

DEN ÅTTONDE HUGO VALENTIN-FÖRELÄSNINGEN 16 mars 2010

Prof. WILLIAM A. SCHABAS Den åttonde Hugo Valentin-föreläsaren Prof. William A. Schabas National University of Ireland, Galway

National University of Ireland, Galway

What’s in a Word? Atrocity Crimes and the “Genocide” Label

William Schabas är föreståndare för Irish Centre for Human Rights i Galway. Han sitter även som ledamot i Royal Irish Academy.

Tidigare års Hugo Valentinföreläsare: 2009 Omer Bartov Brown University, Providence, R.I. 2008 Claudia Koonz Duke University, Durham, N.C. 2006–2007 Nechama Tec University of Connecticut at Stamford 2005 Debórah Dwork Clark University, Worcester, Mass. 2004 Wolfgang Benz Technische Universität Berlin 2003 Henry R. Huttenbach City College, City University New York 2001–2002 Saul Friedländer University of California Los Angeles

DEN ÅTTONDE Hugo Valentinföreläsningen hölls av professor William A. Schabas vid National University of Ireland, Galway. Schabas är professor i internationell rätt med inriktning på mänskliga rättigheter, och föreståndare för Irlands Centrum för mänskliga rättigheter vid National University. Han är en av världens främsta auktoriteter på sitt område. Som jurist har han drivit människorättsmål i USA:s högsta domstol, Kanadas högsta domstol och på andra framträdande rättsarenor. Han har även tjänstgjort som ledamot i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och, mellan 2002 och 2004, som ledamot i Sierra Leones Sannings- och försoningskommission. Han har publicerat ett stort antal arbeten med betydande inflytande på områden centrala för forskning och undervisning om mänskliga rättigheter och folkmord. Bland hans böcker kan nämnas Genocide in International Law (2009), War Crimes and Human Rights (2008) och The UN International Criminal Tribunals: The Former Yugoslavia, Rwanda and Sierra Leone (2006), samtliga utgivna av Cambridge University Press. KVÄLLENS FÖRELÄSNING behandlade termen folkmord och hur denna kom till som en reaktion på begränsningar som fanns hos rubriceringen brott mot mänskligheten, som utarbetades under Nürnbergrättegången. Under senare år har det skett en utvidgning av rubriceringen brott mot mänskligheten inom internationell rätt så att den i dag täcker alla närliggande tvistemål där termen folkmord inte utan vidare passar in. Samtidigt har internationella domstolar försökt motarbeta vidgningen av tolkningsramarna för folkmordsbegreppet. Det är inte ovanligt att det finns starka önskemål från offren eller deras företrädare om användning av folkmordsrubriceringen och att allt därunder skulle betyda trivialisering eller ”förnekelse”. Det finns alltså en spänning mellan ett juridiskt, folkrättsligt erkänt folkmordsbegrepp och en mer populär eller vardaglig förståelse.

nr 32 (2010)

multiethnica

35

Hugo Valentin-centrum

Medarbetare Satu Gröndahl, docent, föreståndare (tfn 471 63 96) Minoo Alinia, fil.dr, forskare (57 35) Dag Blanck, docent, universitetslektor (22 09) Stéphane Bruchfeld, doktorand (63 92) Carl Henrik Carlsson, fil.dr (71 99) Tomislav Dulić, fil.dr, forskare (63 95) Sverker Finnström, docent, forskare (57 78) Sven Gustavsson, professor em. (23 59) Jonathan Hall, gästforskare (57 36) Leena Huss, professor, forskningsledare (23 61) Helena Hylander, personaladministratör (23 59) Per Jegebäck, informatör (23 64) Suzanne Kaplan, fil.dr, psykolog, psykoana., forskare (57 75) Marja-Liisa Keinänen, fil.dr, forskare (23 59) Roland Kostić, fil.dr, forskare (57 31) Matthew Kott, fil.dr, forskare (57 35) Tania Langerova, koordinator, kursadministratör (63 91) Paul A. Levine, docent, universitetslektor (75 89) Ivana Maček, docent, universitetslektor (57 75) Kjell Magnusson, docent, universitetslektor (23 62) Helmut Müssener, prof. emer., gästforskare (23 60) Laura Palovuori, forskningsassistent (57 10) Harald Runblom, prof. emer. (57 36)

Jan Selling, fil.dr, forskare (23 59) Madeleine Sultán Sjöqvist, fil.dr, universitetslektor (57 78) Jelena Spasenić, doktorand (75 90) Jasenka Trtak, fil.lic., doktorand (23 59) Andrzej Nils Uggla, professor em., universitetslektor (57 36) Maud Wedin, fil.dr, forskare (23 59) Kerstin Öhman, ekonomiadministratör (57 15)

Styrelse Ulf Pettersson, professor, Uppsala universitet (UU), ordf. Ulla Börestam, docent, språkvetenskapliga fakulteten, UU Iain Cameron, professor, juridiska fakulteten, UU Tomislav Dulić, fil.dr, Hugo Valentin-centrum Satu Gröndahl, docent, föreståndare, Hugo Valentin-centrum Leena Huss, professor, Hugo Valentin-centrum Per Jegebäck, informatör, Hugo Valentin-centrum Matthew Kott, fil.dr, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitets personalorganisationer Heléne Lööw, fil.dr, historisk-filosofiska fakulteten, UU Orlando Mella, professor, samhällsvetenskapliga fakulteten, UU Jelena Spasenić, doktorand, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitets studentkårer

Hugo Valentin-centrum är ett tvärvetenskapligt forum vid Uppsala universitet med huvudsaklig inriktning på forskning. Forskningen bedrivs inom två prioriterade områden: dels kulturella och sociala fenomen och förändringsprocesser relaterade till den etniska dimensionen i mänskligt liv, dels Förintelsen och övriga fall av folkmord och grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Till dessa ämnesfält hör minoritetsstudier och studiet av Förintelsen och folkmord samt anslutande eller angränsande ämnen där centret har en tydlig specialisering: Förintelsens historia, massivt våld, diskriminering, flerspråkighet, migration och integration. Förhållanden i Norden och på Balkan har en särskild ställning, och kultur, språk, historia och religion är givna utgångspunkter för verksamheten. Verksamheten är inriktad på forskning, forskarutbildning, dokumentation och information. Utöver den egna forskningen har centret till uttrycklig uppgift att stimulera till och initiera studier av sina ämnesområden vid Uppsala universitet, men även att mot bakgrund av internationella och globala perspektiv och förhållanden sprida kännedom om områdenas forskningsfrågor och forskningsresultat. Med utgångspunkt i verksamhetens uppgifter och fokus skall centret utgöra en resurs för universitetets undervisning, i första hand på de högre nivåerna. Hugo Valentin-centrum inrättades vid Uppsala universitets historisk-filosofiska fakultet i november 2009 genom en sammanslagning av de tidigare enheterna Centrum för multietnisk forskning och Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord. Verksamheten inleddes under nytt namn den 1 januari 2010.

nr 32 (2010)

multiethnica

36

Medverkande i Multiethnica 32 (2010): Sverker Finnström, docent, är verksam vid Hugo Valentin-centrum Petra Granholm är verksam vid Ålands fredsinstitut, Mariehamn Satu Gröndahl, docent, föreståndare för Hugo Valentin-centrum Leena Huss, professor, forskningsledare vid Hugo Valentin-centrum Per Jegebäck är Multiethnicas redaktör Matthew Kott, fil.dr, är verksam vid Hugo Valentin-centrum Ivana Maček, docent, är verksam vid Hugo Valentin-centrum Rita Paqvalén, fil.dr, Institutionen för Skandinaviska språk och litteratur vid Helsingfors universitet

Elisabeth Scheller är doktorand vid Universitetet i Tromsö med en avhandling om samernas språksituation i Ryssland och möjligheterna till revitalisering av kildinsamiska

Jan Selling, fil.dr, är verksam vid vid Hugo Valentin-centrum Madeleine Sultán Sjöqvist, universitetslektor, religionssociologi, Uppsala universitet, verksam vid Hugo Valentin-centrum

Erik Åsard, professor i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap och föreståndare för Svenska Institutet för Nordamerikastudier (SINAS) vid Engelska institutionen, Uppsala universitet

Besöksadress: Box 521, SE-751 20 Uppsala Tel. +46-(0)18-471 23 59 Fax. +46-(0)18-471 23 63 E-post [email protected] Hemsida www.valentin.uu.se

multiethnica Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet

Nr 32 (2010) ISSN: 0284-396X

|

© Hugo Valentin-centrum 2010

Engelska parken HC, Hus 4 Thunbergsvägen 3 D, plan 1 Uppsala

Redaktör: Per Jegebäck (e-post: [email protected]) Ansvarig utgivare: Satu Gröndahl Tryck: Universitetstryckeriet, Uppsala Multiethnica kan erhållas mot porto och expeditionsavgift. Beställ från adressen här ovan.

nr 32 (2010)

View more...

Comments

Copyright � 2017 NANOPDF Inc.
SUPPORT NANOPDF