Mellgren har en förmåga att ge laddning och uttryck i sångerna

Stäng Detta är den utskriftvänliga versionen av artikeln.Välj Skriv ut i din webbläsare för att inleda utskrift.(Detta meddelande skrivs ej ut) Utskriftversion av: http://op.se/kulturnoje/recensioner/1.5089567-mellgren-har-en-formaga-att-ge-laddning-och-uttryck-i-sangerna

Mellgren har en förmåga att ge laddning och uttryck i sångerna musik | östersund

”Änglarnas röst” fyllde Församlingsgården i Östersund i går kväll. Både med publik och välljud. Det var kontratenoren Peter Mellgren som lade publiken för sina fötter med konststycket att sjunga som en kvinna. Den sång och timbre en kontratenor presterar sägs mest efterlikna änglarnas röst. Uttrycket kommer från medeltiden då oktavkörer av munkar sjöng i katedraler. En extra röst tycktes då framträda i akustiken. Änglarnas röst. Så småningom blev den extra stämman kontrateorens. Mellgren bjöd, tillsammans med trion Lena Byström, fagott, Kristen Snyder, flöjt och Stefan B Nilsson, cembalo/piano, på ett musikaliskt och berättande program kring kontratenorens öde genom historien. Kontratenoren ”uppfanns” redan kring 300-talet. Under senare medeltiden ersattes han av kastratsångare för att sedan återuppstå under senare delen av 1700-talet. Svår konkurrens fick han när kvinnorna blev vanligare på scenen. Från mitten av 1900-talet har han återuppstått bland annat i Benjamin Brittens ”Midsommarnattsdröm” där Oberon gestaltas av en kontratenor. Mellgren och trion framförde ett tiotal sånger, arior och modernare stycken. Hans röst har utvecklats mycket sedan jag hörde honom för ett år sedan. Främst stabiliteten i sången och klangen i rösten. Styrkan. Något brister ännu i intonationen i koloraturen men man glömmer det genom Mellgrens förmåga att gestalta och ge laddning och uttryck i sångerna. Och genom klangens skönhet. Särskilt vacker och fokuserat framfördes en altaria ur Bachs Johannesoratorium. Mer uttryck än träffsäkerhet hade en Händelaria. Passade rösten gjorde Orfeus kända aria ur Glucks opera. Härlig var Mozarts ”Venga pur” med skönt driv i komp och röst. Spännande var avslutningen med Brittens Oberon-aria och ett par populära 1900-tals sånger ”Stayin’ alive” och Priests ”Beyond the Realms”. De sistnämnda fick fascinerande föredrag men klingade främmande i den barocka instrumenteringen. Bernt Carlsson Stäng

Kontakta redaktionen Tipsa ÖP Prenumeration Annonsera Biljetter Kundtjänst Ansvarig utgivare: Hans Lindeberg Copyright © 2011 - All rights reserved

ÖP i mobilen ÖP:s iPhone-app ÖP:s Android-app ÖP RSS ÖP som e-tidning Om cookies och PUL