Moralisk repertoar

Om samvetets anatomi och moralisk repertoar Samvetet i korsningen mellan teologi och psykoanalys Samvetet har ansetts vara moralens källa åtminstone i mycken teologisk etik. Också i det s k moraliska gudsargumentet har man tänkt att vårt samvete är en funktion som pekar mot en skapare. Det har funnits teologer som t o m har talat om ett ofelbart samvete, ett synderesis som alltid ger ett moraliskt sett gott utslag, om man bara s a s matar det med korrekt information. Luthersk teologi förhåller sig som känt litet mera pessimistiskt till människans möjligheter att vara god – samvetet är fallet och korrupt, liksom den övriga människan och hela skapelsen. Samvetet behöver enligt lutherskt synsätt upplysas av Guds Ord för att kunna fungera. Men vad är detta samvete? I Helsingfors har vi ordnat vid det här laget tre ekumeniska seminarier som har behandlat frågan. Under seminarierna har vi närmat oss samvetet ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Seminariernas föredrag har också publicerats i Ad Lucem. Det verkar vara ett fruktbart sätt att närma sig samvetet ur psykoanalysens begreppsvärld. Psykoanalysen som fenomen förstår jag som ett försök att rationellt närma sig känslornas irrationella värld. Det är inte en vetenskap i ordets strikta mening, fastän man anser sig handskas med kunskap. Det är snarare en tolkningstradition, där olika skolors tolkningar tillåts leva sida vid sida. Det som dock sätter gränser för tolkningsmöjligheterna och förhindrar godtycke är den ständiga pragmatiska prövning som sker i den fortlöpande terapiverksamheten. På grund av sin natur har psykoanalysen alltid också intresserat sig för människans religiositet. En intressant taltur som behandlar detta ämne är Matti Hyrcks bok Ihmismieli ja Jumala.

Har samvetet en psykoanalytisk anatomi? Matti Hyrck har utvecklat en egen psykoanalytisk teori som tar i beaktande framför allt människan som religiös varelse. Det visar sig snabbt att det ur psykoanalytisk synvinkel är problematiskt att göra samvetet till garant för moralen. Hyrck berättar i boken hur han försökte nå förståelse för människans religiositet utgående från psykoanalysens begreppsvärld, men snart stötte på problem. Fastän psykoanalysen har funnits i över hundra år och hela tiden analyserat också det religiösa livets fenomenvärld, så fanns det ingen begreppsapparat som skulle ha beskrivit den religiösa människan i hennes gudsrelation på ett exakt och väldefinierat sätt. De två världarna verkar att ha existerat sida vid sida och tidvis tangerat varandra utan att en verklig samverkan eller syntes ändå skulle ha fötts fram. Samma verkar gälla för moralfilosofin. Väldigt få försök har gjorts för att utarbeta en etik som beaktar den erfarenhet vår kultur har av människans omedvetna. Moralens universalitetsanspråk problematiseras nämligen på ett djupt plan - på den mänskliga identitetens område. Vi kan ju inte vara någon annan än den vi är och mycket pekar på att vi inte är den rationella och fria moraliska agent som de av humanismens ideal inspirerade moralfilosoferna opererar med i sina teorier. Vi handlar oftare på basen av känslor än på basen av rationella överväganden – och känslorna, de är långt ifrån klara

och objektiva. Vi kan inte ens identifiera våra känslor då vi känner dem – de förblir omedvetna vid det ögonblick som vi upplever dem, säger Hyrck i sin bok. I psykoanalysens värld blir flera etiska grundbegrepp, som rationell bedömning och fri vilja, ytterst problematiska. I människans psyke verkar olika krafter som inte ens alltid strävar åt samma håll. Människan kan ses som en ackumulerad livshistoria snarare än fri agent. De samlade erfarenheterna sammanflätas, enligt psykoanalysens synsätt, i inre subjekt och objekt – omedvetna kraftcentra och tolkningstendenser, vilka kanske är lättast att förstå som inre, undermedvetna personer. Hyrck räknar t ex i sin teori, som han benämner SPT (suhteessaolon perusmielikuvien teoria), med sju inre aktörer – två barnroller och fem föräldraroller. Vilken roll som kopplas på i ett visst levnadssammanhang – och detta är det viktiga ur etiskt perspektiv – kan människan inte bestämma om medvetet, valet sker omedvetet. Vi är, för att använda en liknelse, pianister med en synnerligen begränsad repertoar och vi uppträder alltid med det stycke, vars noter vi råkar få tag i då vi i blindo sticker in vår hand i portföljen. I och med att vi mognar som människor blir vår psykiska repertoar mångsidigare och vi tenderar att oftare koppla på inre personer som fungerar ändamålsenligt i den aktuella situationen. Mognandet är en livslång process och kräver i viss mån också gynnsamma levnadsförhållanden för att fortlöpa på ett lyckligt sätt. Det verkar, i ljuset av detta, inte vara fruktbart att förhålla sig till samvetet som en Guds röst. Den psykoanalytiskt beskrivna själsanatomin verkar ha mycket med begreppet samvete att göra. Är moralisk universalism möjlig? De flesta etiska system förutsätter att vi människor kan nå moraliska avgöranden på någorlunda säkra grunder. En del framhåller att vi kan bedöma konsekvenserna av olika handlingsstrategier och så välja våra handlingar utgående från vilka resultat vi vill uppnå. Vi kan ”universalisera” våra tilltänkta handlingar, säger andra, dvs tänka tanken: Hur skulle det bli om alla gör så som jag nu tänker göra? Svaret på frågan ger oss en fingervisning om vad som är rätt handling i situationen. Några vill framhålla att handlingsmotivet eller någon annan av den handlande människans egenskaper avgör om handlingen är ur moaliskt perspektiv godtagbar eller förkastlig. Nåväl, alla seriösa tänkare är självfallet medvetna om att vi lever i en komplicerad värld, där moralisk säkerhet också visar sig vara ett ideal som vi inte kan uppnå. Vi kan inte alltid förutse konsekvenserna av våra handlingar hur vi än försöker. Det är inte heller självklart att det är moraliskt förkastligt att jag kör bil till jobbet, fastän jag vet att alla människor i världen inte kan tillåtas köra egen bil. Vår kärlek och våra goda egenskaper kan ibland ställas i det ondas tjänst. Uttalade normer och nedskrivna lagar pekar ut de viktigaste reglerna och de värsta brotten i vårt samliv, men kan inte minska på behovet av moraliskt övervägande. I allmänhet brukar moralfilosoferna ändå vidhålla en sak: att moralen är universell, så att den gäller alla människor på lika villkor. Om det är förbjudet att slå Lisa så är det också förbjudet att slå Kalle. Om Maja inte får slå så får inte heller Pelle slå. Mera allmänt: Om det goda krävs av Erik, så krävs det också av Emma, Helmut, Jack, Fiona och Ping. Men är det så? Är det rätt att kräva samma av alla eller ens för alla? I ljuset av psykoanalysens människobild är detta krav synnerligen problematiskt. Viktiga undantag

från idealet är redan lätta att upptäcka i vårt samhälle. Vissa rättigheter och skyldigheter fördelas på basen av tex ålder, social roll och kön. Polisen har rätt att använda våld och modern rätt att ensam besluta om abort av foster. Barn har läroplikt och männen har värnplikt. Vi vet också att svåra moraliska motsättningar har uppstått mellan olika kulturer.

Plikt och moralisk repertoar Är det ens rätt att kräva samma sak av samma individ vid två olika tidpunkter? Hälsovården brukar upplysa blivande föräldrar om hur graviditet, födande och ammande påverkar kvinnan så att hon under denna tid behöver extra mycket förståelse från mannens sida. I praktiken förbereder man den blivande pappan på att kvinnans förmåga att uppmärksamma honom och hans behov kommer att vara begränsad en tid framöver. Att påstå att kvinnan i denna situation beter sig moraliskt klandervärt mot sin man verkar inte vara ett fruktbart sätt att närma sig fenomenet. Det finns andra exempel. Jag förmår inte heller samma då jag är trött som då jag är utvilad. Jag förväntar mig inte samma av åldringar som av människor i sin krafts dagar. Plikt förutsätter förmåga, har man sagt – vi kan inte kräva sådant av människor som de inte förmår. Är tiden mogen för att konstruera en etisk teori som tar hänsyn till att vi förmår olika? Våra psykiska och fysiska kraftresurser för att fungera moraliskt varierar. Dessutom har vi olika förutsättningar att kommunicera med och ta hänsyn till andra. En del av oss vill t o m illa åt sig själva och söker sig till sammanhang där önskan går i uppfyllelse. Jag vill använda uttrycket: Vi har alla en egen moralisk repertoar. Vi kan bara delvis hållas ansvariga för hurudan denna repertoar är. I varje fall är repertoaren begränsad, den beror till en betydande del på hur vi själva har blivit behandlade och den varierar dessutom i tid och rum. Vi kan inte spela andra melodier än dem, som vi har noterna till. Att ta hänsyn till detta och samtidigt ändå bringa någon form av godtagbar moralisk ordning i livet är en moralfilosofisk utmaning. Kim Lück