Musik och politik på 1970-talet: politiseringen av ett fält

Alf Arvidson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet

Musik och politik på 1970-talet: politiseringen av ett fält Projektets syfte har varit att studera den politisering som skedde inom musiklivet i Sverige under perioden 1965-1980. Politiseringen ses som både ett estetiskt ställningstagande och som en strategi på ett samhälleligt fält. Vilka frågor räknades som politiska, hur omsattes de i handlingar och ställningstaganden på musikens område, hur lyftes musikaliska frågor till ett politiskt plan? Vilka musikaliska uttryck blev resultatet? Undersökningen bygger på genomgång av samtida musiktidskrifter och politiska tidskrifter, debattinlägg i dagstidningar samt fonogram. Den progressiva musikrörelsen dominerar kvantitativt men är inplacerad i ett större sammanhang av visor, folkmusik, jazz och konstmusik. Politiseringen har studerats utifrån tre perspektiv. Dels som ett skeende inom det offentliga musiklivet, där en debatt om kulturpolitiska ställningstaganden och åtgärder aktualiserade frågor om kulturens innehåll, dess roll i samhällsutvecklingen och konstnärens relation till samhället samt om populärkultur och folkets kultur. Dessutom som en del av en politisering av kulturlivet i bredare bemärkelse där engagemang och politisk medvetenhet förväntades av konstnärer, och socialrealism och funktion blev viktiga estetiska principer. Slutligen, som en form av politisk praxis, ett av de områden där vänsterrörelserna och politiskt engagerade musiker var aktiva och där frågor om musikens politiska betydelse på kort och lång sikt diskuterades. Hur motiverades och tolkades musik och musicerande som politisk handling och vilka estetiska konsekvenser blev följden? Viktigaste resultat

Politiseringen skapade utrymme för (delvis) nya roller för musiker: aktivister – som underordnar sitt musikskapande under ett politiskt syfte, oftast inordnat i en organisations arbete; animatörer, som arbetar för att omskapa musiklivet och musicerande i riktning mot ett mer socialt, icke-elitärt, icke konsumtionsinriktat musikskapande (vilket delvis sammanfaller med nya strömningar inom kulturpolitiken och musikpedagogiken); samt alternativa artister, vilka bygger sitt genomslag starkt på autenticitetsvärden – vilka kan konstrueras såväl som kollektiv/social, som individpsykologisk, eller ideologisk autenticitet. För de sistnämnda gällde också att avstå från stjärnkult, karriärtänkande och divalater och istället agera som socialistiska föredömen. Musikens ”politiska karaktär” i sin samtid skapades i flera olika diskursiva processer. Musik kunde se som politisk, och kunde följaktligen bedömas med avseende på sitt 1

politiska värde, genom flera olika aspekter: genom sitt inneboende innehåll – vilket oftast reducerades till sångtexternas budskap; genom sitt klassmässiga och produktionsmässiga ursprung, det vill säga genom att vara folkmusik, arbetarmusik eller på annat sätt vara fristående från musikindustri eller överklassmiljö; genom de funktioner den ansågs ha eller haft, som till exempel att skapa gemenskap, användas till arbete och (utanför kommersialismens ramar) dans; och genom musikernas intentioner, till exempel att aktivera publiken, att nå ut till arbetarklassen etc. Den utsträckning i vilken musik skapades med uttalat politiska ambitioner, och vilket inflytande det fick inom musiklivet, varierade mellan olika genrer. Tydligast märktes politiseringen inom sångbaserade genrer som visa och rockmusik, vilket både berodde på stilarnas inneboende konventioner och på en strävan att nå så bred publik som möjligt, samt att de var de mest populära formerna inom den ungdomsgeneration som de flesta musiker själva tillhörde. Inom genrer som jazz och modern konstmusik, där instrumentalmusik dominerar och där fokus mer uttalat ska ligga på musiken i sig själv, blev politiskt medvetet skapande mindre frekvent förekommande; publikernas relativa litenhet gjorde också genrerna mindre intressanta att använda för politiska budskap. För spelmansmusik blev utövandet i sig själv tillräcklig politisk handling. Nya forskningsfrågor

Projektet inbjuder till fördjupning på en mängd områden. Förutom närstudier av till exempel samspel mellan text och musik är särskilt det kulturpolitiska arvet från 70talet av intresse att studera – hur kom de kulturpolitiska principerna att fortsätta vara verksamma inom musiklivet i ett förändrat samhällsklimat? Det vidgande av konstmusikbegreppet, vilket ledde till att jazz och folkmusik etableras inom musikhögskolorna, är en process som inte studerats i större omfattning: hur har musikens utformning, scener och publik förändrats genom denna ändrade status? Hur har den konstmusik som bygger vidare på modernismen anpassats till en situation där den inte privilegieras som framtidens musik? Vidare så handlade en stor del av diskussionerna om fonogramutgivning och om fonogrammens plats i musiklivet, samtidigt som den ”levande” musiken framhölls som norm. Här skulle en fördjupning om fonogrammet som produktiv drivkraft vara intressant, inte minst med tanke på de relativt många tema-, stöd- och dokumentationsskivor som gjordes. Viktigaste publikationer

I artikeln ”Musikerroller under omprövning” finns den nämnda diskussionen av hur utrymme för nya musikerroller skapades. Artikeln är upplagd som en mer principiell metodisk diskussion av hur roll-begreppet kan användas i musikforskning. Monografi 2

Musik och politik hör ihop: Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980, som föreligger i manuskript är tänkt som helhetsredovisning av projektet; artiklarna är delvis inarbetade samtidigt som manuset till övervägande del innehåller nytt material. Manuset är också tänkt att ha en bredare läsekrets och innehåller därför både analytiska avsnitt och beskrivande översikter.

3