Nepeta cataria - kattmynta - 1082

Nepeta cataria Kattmynta NE

NA

Kärlväxter

LC

DD

NT

VU

EN

CR

RE

Starkt hotad (EN) B2ab(i,ii,iii,iv,v); C2a(i); D

Klass: Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning: Lamiales (plisterordningen), Familj: Lamiaceae (kransblommiga), Släkte: Nepeta (nepetor), Art: Nepeta cataria - kattmynta L. Synonymer:

Kännetecken Kattmynta är en ca meterhög, flerårig, kransblommig ört. Vid odling i Uppsala blir plantorna sällan äldre än 3 år. Skotten, vanligen 3–4, växer oftast styvt upprätt och har ett antal motsatta grenar. Bladen är skaftade, hjärtlika, med grovt sågade kanter. Blommorna är samlade i kransar som i skott- och grenspetsar bildar sammanhängande blomställningar. Fodret är bägarlikt och tätt hårigt. Kronan är tvåläppig, ca 8 mm lång, vit med rosa fläckar på underläppen, som är krusig och har en V-formad hårrand. Arten blommar under juli till september. Blommorna producerar rikligt med nektar och besöks flitigt av blomflugor, humlor och bin som ombesörjer korspollinering relativt effektivt. Kattmyntan är självsteril. Fruktsättningen är ofta mycket god, men spridningsförmågan är begränsad. De små delfrukterna sprids endast passivt och de verkar blott kunna överleva några få år i jorden. Grobarheten är låg.

Utbredning och status Kattmynta är känd från många lokaler upp till Mälartrakten och från några få norrlandslokaler. Idag finns den i Skåne, på Öland, i Småland, Västergötland, Bohuslän, Östergötland, Uppland och Dalarna. Den kom troligen till Sverige med munkar under medeltiden. I södra Norge är enstaka lokaler kända medan några fler är noterade från Danmark och södra Finland. Kattmyntan är ursprunglig i södra och östra Europa, och har introducerats som medicinalväxt i stora delar av övriga Europa, västra Asien, Sydafrika, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Arten är hotad i flera andra europeiska länder.

Ekologi Kattmyntan växer främst i öppna gårdsmiljöer på olika marktyper. Från Danmark är den noterad på havsstränder. Den är konkurrenskänslig i alla växtstadier. Under konkurrensfria betingelser svarar den mycket positivt på hög näringstillgång.

Hot Flera av kattmyntans biologiska egenskaper, t ex delfrukternas korta livslängd i jord, låg groning, konkurrenskänslighet och klimatkänslighet, gör arten mindre väl anpassad till dagens förhållanden. Ändrad djurhållning, förbättrad gödselhantering och färre lämpliga växtmiljöer gör att den kommer att få mycket svårt att fortleva.

Åtgärder Alla kvarvarande lokaler bör följas upp av floraväktare och om möjligt bevaras. Det viktigaste är att se till att kattmyntan växer utan konkurrens och får möjlighet att reproducera sig. Odling vid kulturhistoriskt intressanta platser och botaniska trädgårdar är viktiga komplement. Arten är lättodlad och ger rikligt med frukt. Bevarande i genbank är också lämpligt.

ArtDatabanken - artfaktablad

1

Övrigt Kattmynta är fridlyst. Kattmyntan är en gammal läkeväxt som använts även i sen tid mot nervösa besvär, magproblem m m. Den har en karakteristisk, aromatisk doft och utövar en stark lockelse på många katter som gärna gnider sig mot den. Arten förekommer i odling i flera botaniska trädgårdar. Namnet kattmynta används ofta felaktigt för odlade, blåblommiga Nepeta-arter. Utländska namn – NO: Kattemynte, DK: Katteurt, FI: Aitokissanminttu, GB: Cat-mint.

Naturvård Fridlysning: Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela landet

Litteratur Andersson, U.-B. & Gunnarsson, T. 2006. Floraväktarrapport 2005 Ölands botaniska förening. Krutbrännaren 15 (1): 3–49. Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4. Asp. T. 2003. Övervakning av rödlistade kärlväxter i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län. Meddelande 2003:23 Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund. Blomgren, E. 2005. Floraväktarverksamheten i Bohuslän. Årsrapport 2004. Föreningen Bohusläns flora. Ekman, J., Frostberg, K. & Svenson, A. 2005. Floraväkteriet i Sörmland och Uppland fram t.o.m. 2004. Daphne 16: 3– 111. Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund Knutsson, T. m fl 1997. Försvunna, hotade och sårbara kärlväxter på Öland. Krutbrännaren. Suppl. 2. Lagerberg, T. 1956–58. Vilda växter i Norden. 3 uppl. Stockholm. Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen. Olsson, K.-A. 1999. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1998. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1991 (1): 1–39. Pedersen, A. 1969. Labiaternes og Verbenaceernes udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 64: 285–379. Petersson, J. 1998. Hotade växter på Gotland. Del 1: Försvunna och akut hotade arter. Rindi 18: 4–43. Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm. Sahlin, E. 2005. Floraväktarverksamheten i Västergötland. Årsrapport 2004. Calluna 22 (2): 1–49. Svensson, R. & Wigren, M. 1982. Några gårdsväxters tillbakagång belyst genom konkurrens- och gödslingsförsök. Svensk Bot. Tidskr. 76: 51–65. Svensson, R. & Wigren, M. 1984. Kattmyntans historia och biologi i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 78: 321–334.

Författare Roger Svensson & Marita Wigren-Svensson 1992. ©ArtDatabanken, SLU 2007.

ArtDatabanken - artfaktablad

2