Normativ etik - Folkuniversitetet

Normativ  etik     Vi  människor  hamnar  ofta  i  situationer  då  vi  måste  besluta  oss  för  vad  vi  ska  göra.  När  vi   fattar   beslut,   funderar   vi   på   vilka   handlingsalternativ   som   är   bättre   och   vilka   som   är   sämre,   på   vad   som   är   rätt   och   vad   som   är   fel.   I   den   normativa   etiken   går   vi   igenom   olika   teorier  om  vad  det  egentligen  är  som  gör  en  handling  rätt  eller  fel.     Finns  det  då  verkligen  handlingar  som  är  rätt  eller  fel?  Är  det  inte  bara  någonting  som  vi   har  hittat  på?  Den  typen  av  frågor  hör  till  ett  annat  filosofiskt  ämne,  metaetiken,  som  vi   ska  komma  in  på  nästa  termin.  Enligt  vissa  metaetiska  teorier  finns  det  eviga  moraliska   sanningar.   Många   metaetiker   anser   dock   att   moral   är   någonting   som   vi   människor   konstruerat,   eller   kanske   ett   uttryck   för   vissa   av   våra   känslor.   Detta   betyder   dock   inte   att   normativ   etik   blir   meningslöst   att   hålla   på   med.   Även   om   bedömningen   att   en   viss   handling   är   fel   ingår   i   ett   konstruerat   moralsystem   så   kan   vi   fråga   oss   vad   som   egentligen   gör   handlingen   fel   inom   detta   system,   och   även   om   bedömningen   i   slutändan   är  känslomässig  så  kan  den  vara  mer  eller  mindre  välgrundad.     När   vi   argumenterar   för   en   viss   normativ-­‐etisk   teori,   så   lutar   vi   oss   alltid   i   viss   mån   mot   intuitioner.   En   intuition   (som   ordet   används   i   filosofin)   kan   beskrivas   som   en   stark   känsla  av  att  någonting  förhåller  sig  på  ett  visst  sätt.  Vissa  påståenden  som  vi  oftast  är   fullständigt  tvärsäkra  på  vilar  i  själva  verket  på  intuition,  exempelvis  att  två  plus  två  är   lika  med  fyra.  Vi  kan  förstås  demonstrera  detta  genom  att  räkna  på  fingrarna  eller  räkna   med  kritor,  kottar  eller  vad  som  helst,  men  att  två  plus  två  alltid,  för  evigt  och  helt  utan   undantag   blir   fyra   är   någonting   som   vi   liksom   bara   vet.   (1900-­‐tals-­‐filosofen   Bertrand   Russell  försökte  bevisa  sådana  här  grundläggande  matematiska  påståenden  med  logiska   resonemang.   Det   visade   sig   vara   mycket   svårt   –   och   för   övrigt   så   vilar   de   grundläggande   logiska  härledningsreglerna  i  sin  tur  på  intuition.  )   Intuitioner  i  moraliska  frågor  tenderar  dock  att  vara  mycket  mer  kontroversiella.   Därför  kan  man  tycka  att  det  är  ett  problem  att  moralfilosofin  är  beroende  av  dem.  Det   är  dock  tveksamt  om  detta  går  att  komma  ifrån.  Vi  kan  ha  intuitioner  både  om  vad  som   är   rätt   och   fel   att   göra   i   en   specifik   situation,   och   om   vad   som   är   värdefullt,   vilka   principer  man  bör  följa  och  så  vidare  på  ett  mer  allmänt  plan.     En  normativ-­‐etisk  teori  svarar  i  regel  på  frågorna   a) Hur   bör   vi   människor   tänka   när   vi   funderar   på   vad   vi   ska   göra?   Vilka   principer   ska  vi  följa?   b) Vilka  karaktärsdrag  bör  en  bra  människa  ha?   c) Vad  är  värdefullt?  Vad  bör  vi  sikta  på  att  åstadkomma  med  våra  handlingar?   De  kan  också  innefatta  teser  om  vilka  som  omfattas  av  moralen,  om  hur  preciserad  en   moralteori  kan  vara,  hur  stor  roll  förnuft  respektive  känsla  bör  spela  i  våra  liv  och  hur   höga  krav  vi  bör  ställa  på  oss  själva.              

Senioruniversitetet.  Praktisk  filosofi  2:4.  Normativ  etik.  Läslista.     Alla  artiklar,  utom  miljöetik-­‐artikeln  av  Olle  Torpman,  finns  att  hitta  i  antologin  Vad  är   moraliskt   rätt?   Texter   i   normativ   etik   i   urval   av   Henrik   Ahlenius,   första   upplagan   2004,   andra  upplagan  2010,  bokförlaget  Thales,  Stockholm.       1. Inledning.   Allmänt   om   ämnet   normativ   etik.   Läs   de   inledande   sidorna   7-­‐28   i   antologin.   2. Konsekventialism.   Läs   Philip   Pettits   ”Konsekventialism”   och   Jonathan   Glovers  ”Det  spelar  ingen  roll  om  jag  gör  det  eller  inte”.     3. Deontologi.   Läs   Frances   Myrna   Kamms   ”Icke-­‐konsekventialism”   och   Christine   Korsgaards  ”Rätten  att  ljuga:  Kant  om  att  handskas  med  det  onda”.     4. Rättighetsteori   och   kontraktsteori.   Läs   Robert   Nozicks   ”Individens   rättigheter”   och  David  Gauthiers  ”Moral  genom  förhandling:  En  gör-­‐det-­‐själv-­‐guide”.     5. Dygdetik.   Läs   Philippa   Foots   ”Dygder   och   laster”,   och   Gilbert   Harmans   ”Moralfilosofi   möter   socialpsykologi:   Dygdetik   och   det   grundläggande   attributionsmisstaget”.   6. Omsorgsetik.   Läs   Nel   Noddings   ”Omsorgsetik”,   och   Helga   Kuhses,   Peter   Singers   och  Maurice  Rickards  ”Opartiskhet  och  feministisk  omsorgsetik  –  en  förening”.     7. Miljöetik.   Artikel   av   Olle   Torpman   som   kommer   att   läggas   ut   och   delas   ut   lite   senare  på  kursen.   8. Avslutande   och   sammanfattande   föreläsning   om   normativ   etik.   Läs   Derek   Parfits  ”Hur  både  mänskligheten  och  etikens  historia  kanske  bara  är  i  sin  början”.                                                        

Konsekventialism   Konsekventialism  innebär  att  det  är  handlingens  konsekvenser  som  avgör  om  den  är  rätt   eller   fel.   Eftersom   vi   inte   alltid   kan   stå   och   överväga   vilka   konsekvenser   olika   handlingsalternativ   kommer   att   få,   så   måste   vi   ofta   förlita   oss   på   tumregler   och/eller   göra   det   som   känns   bäst.   Även   när   vi   frågar   oss   vilka   tumregler   vi   ska   hålla   oss   till   i   tillvaron   eller   vilka   karaktärsdrag   som   vi   bör   odla   så   säger   dock   konsekventialismen   att   konsekvenserna   bör   avgöra;   en   bra   regel   är   en   regel   vars   efterlevnad   ger   goda   konsekvenser,  och  ett  bra  karaktärsdrag  är  ett  karaktärsdrag  som  får  mig  att  handla  så   att  goda  konsekvenser  följer.     Den   form   av   konsekventialism   som   oftast   diskuteras   i   moralfilosofin   är   utilitarismen.   Utilitarismen   säger   att   en   handling   är   rätt   om   och   endast   om   den   maximerar   nyttan   i   världen.  Det  finns  sedan  olika  tolkningar  av  vad  ”nytta”  egentligen  är  för  något.       Konsekventialismens   anhängare   poängterar   ofta   teorins   enkelhet   som   en   fördel.   Den   stämmer   dessutom   överens   med   en   vanlig   teori   om   rationalitet,   enligt   vilken   det   rationella   valet   i   en   viss   situation   är   det   val   som   agenten   tror   kommer   att   maximera   hens  nytta.       En   invändning   mot   konsekventialismen   är   att   det   vore   något   kallt   och   obehagligt   över   att  ständigt  gå  runt  och  beräkna  hur  goda  konsekvenserna  blir  av  ens   handlingar.  Den   invändningen   kan   dock   besvaras   med   att   ett   sådant   förhållningssätt   till   tillvaron   knappast   ger   bäst   konsekvenser,   och   alltså   inte   kommer   att   förespråkas   av   konsekventialisten.   En   annan   invändning   är   att   konsekventialismen   inte   förbjuder   några   handlingar   alls;  allt  kan  vara  tillåtet,  beroende  på  konsekvenserna.  En  del  konsekventialister  håller   dock   inte   med   om   att   detta   alls   är   ett   problem   för   teorin,   eller   så   svarar   de   att   de   riktigt   problematiska  fallen  troligtvis  inte  kommer  att  inträffa  i  verkligheten  ändå.     Ytterligare  ett  problem  är  att  många  handlingar,  som  vi  spontant  tänker  oss  är  moraliskt   goda,  inte  har  några  märkbara  positiva  konsekvenser,  eller  inga  positiva  konsekvenser   över  huvud  taget.     Ibland  kan  det  vara  ett  misstag  att  tro  att  min  handling  inte  gör  någon  skillnad.  Det   är  exempelvis  ett  misstag  att  tro  att  det  inte  gör  någon  skillnad  ifall  jag  räddar  livet  på  en   person,  när  en  miljon  är  i  fara.  För  den  person  jag  räddar  så  är  ju  skillnaden  enorm.  Men   de   positiva   konsekvenserna   av   att   jag   sop-­‐sorterar   är   inte   märkbara,   och   det   har   inga   positiva  effekter  alls  att  jag  går  och  röstar.  Argument  om  sidoeffekter,  ringar  på  vattnet,   spiraleffekter   och   att   se   min   handling   som   en   del   i   en   större   kollektiv   handling   med   tydliga  konsekvenser  kan  kanske  lösa  vissa  av  dessa  problem,  men  troligtvis  inte  alla.     En   del   konsekventialister   tänker   sig   att   det   får   bäst   konsekvenser   om   de   förespråkar   en   annan   form   av   moral   än   den   de   faktiskt   tror   på   själva.   Om   en   debattör   lyckas  få  en  stor  mängd  människor  i  samhället  att  tro  att  de  har  en  plikt  att  sopsortera,   så  kanske  de  goda  konsekvenserna  av  att  denna  debattör  fick  folk  att  tro  det  (och  därför   sopsortera  allihop)  är  märkbara.          

Icke-­‐konsekventialism/deontologi   Immanuel  Kant:  Handla  endast  efter  en  maxim  (ungefär  handlingsprincip)  som  du  kan   vilja  se  upphöjd  till  allmän  lag.     Behandla  alltid  mänskligheten,  i  dig  själv  såväl  som  i  andra,  som  ett  mål  i  sig,  och   inte  endast  som  ett  medel.     Grunden   i   moralen,   enligt   Kant,   är   att   ha   respekt   för   andra   människor   liksom   självrespekt.   Jag   får   inte   göra   mig   själv   till   ett   undantag,  utan   ska   se   mig   själv   som   en   agent  bland  andra.  Jag  ska  inte  se  mig  själv  som  en  schackspelare  och  övriga  människor   som  pjäser,  som  jag  flyttar  runt  med  för  att  åstadkomma  bästa  möjliga  konsekvenser.     (Kant  ser  sina  egna  moraliska  principer  som  rationella,  och  har  alltså  en  annan  syn   på  rationalitet  än  konsekventialisterna.)     Korsgaard   utvecklar   detta.   De   Kantianska   principerna   kan   säga   oss   vilken   form   av   samhälle  som  vore  det  idealiska:  Ett  samhälle  där  alla  människor  behandlas  som  mål  i   sig   själva,   inte   endast   som   medel.   Men   nu   är   samhället   vi   lever   i   inte   idealiskt.   Vi   har   därför   inte   alltid   möjlighet   att   behandla   alla   människor   som   mål   i   sig   själva   (vi   kan   befinna  oss  i  situationer  där  vi  eller  andra  hotas,  exempelvis,  och  där  vi  måste  ljuga  och   bedra  i  självförsvar).  Vi  kan  ändå  få  handlingsvägledning  av  de  Kantianska  principerna:   Handla  på  ett  sätt  som  du  kan  upphöja  till  allmän  lag,  med  målsättningen  att  främja  ett   idealiskt  samhälle.       W.   D.   Ross:   Det   finns   inte   en   enda   grundläggande   moralprincip   från   vilken   man   kan   härleda   alla   andra   principer.   Vi   har   många   olika   moraliska   prima   facie   plikter,   och   de   krockar  ibland.  När  de  krockar  får  vi  helt  enkelt  försöka  avgöra  vilken  som  väger  tyngst.   Exempel:  Jag  har  en  plikt  att  vara  ärlig,  och  också  en  plikt  att  inte  såra  andra.  I  en  viss   situation   kanske   sanningen   skulle   såra.   Jag   får   då   helt   enkelt   försöka   avgöra   vad   som   väger  tyngst  här;  är  det  bäst  att  vara  ärlig  trots  allt,  eller  att  säga  en  vit  lögn?       Deontologer   poängterar   ofta   att   olika   individer   är   ”separata”.   Även   om   det   är   rimligt   att   säga  att  mitt  liv  blev  bättre  om  jag  utsatte  mig  själv  för  en  kortare  plåga  (exempelvis  en   jobbig  operation)  för  att  senare  kunna  må  bättre,  så  är  det  inte  rimligt  att  på  samma  sätt   säga  att  världen  blir  bättre  om  en  minoritet  utsätts  för  plåga  för  att  en  majoritet  ska  få   det  bättre.     Moralen  måste  också  ge  utrymme  för  en  viss  frihet,  snarare  än  att  alltid  kräva  av   oss  att  vi  maximerar  de  goda  konsekvenserna.       Deontologer  brukar  alltid  göra   någon  sorts  åtskillnad  mellan  handling  och  underlåtelse   (exempel;   att   aktivt   mörda   ett   barn   är   inte   jämförbart   med   att   inte   skänka   pengar   till   Läkare   utan   Gränsers   katastrofhjälp,   även   om   jag   skulle   kunna   rädda   livet   på   ett   barn   genom   att   göra   det   sistnämnda).   Dock   behöver   man   inte   nödvändigtvis   dra   några   knivskarpa  gränser  däremellan  bara  för  att  man  är  deontolog  (vilket  man  kanske  kan  få   intryck  av  i  Kamms  artikel).       Doktrinen  om  dubbel  effekt  (kan  omfattas  av  deontologer  som  vill  ha  tydliga  regler):  Det   kan   vara   tillåtet   att   orsaka   skada,   om   a)   medlen   är   goda   eller   neutrala,   b)   vårt   mål   är   att   göra   gott   (skadan   är   bara   en   bieffekt),   c)   det   goda   målet   är   stort   nog   att   uppväga   den   skadliga  bieffekten,  och  d)  det  finns  inget  bättre  sätt  att  uppnå  det  goda.    

Rättighetsetik   I   första   hand   en   politisk   teori.   Kan   kombineras   med   andra   teorier   om   privatmoral   (exempelvis   en   teori   som   säger   att   staten   bör   utformas   så   att   den   skyddar   men   aldrig   kränker   medborgarnas   rättigheter,   samtidigt   som   jag   i   privatlivet   bör   sträva   efter   att   utveckla  en  dygdig  karaktär).       Skarp  skillnad  mellan  handling  och  underlåtelse.  Staten  får  tvinga  medborgarna  att  inte   skada  varandra  genom  aktiva  handlingar,  men  ska  överlämna  åt  medborgarnas  eget  val   ifall  de  vill  hjälpa  varandra  eller  underlåta  att  göra  så.       Den  grundläggande  rättigheten  är  rätten  till  min  egen  kropp.  Ingen  annan  får  döda  mig   eller   skada   mig   utan   mitt   godkännande.   Äganderätten   ses   som   en   följd   av   rätten   till   min   egen  kropp.     Eftersom   jag   äger   min   kropp   så   äger   jag   också   det   som   jag   gör   med   kroppen.   När   jag   har   ”blandat   mitt   arbete”   med   någon   tidigare   icke   ägd   resurs,   så   kommer   jag   att   äga   resultatet  av  mitt  arbete.     Alla  människor  har  rätt  till  dels  frukterna  av  sitt  arbete,  dels  det  som  de  tillskansat   sig  genom  frivilliga  överenskommelser  med  andra  människor  (gåvor  som  andra  frivilligt   har  gett  dem,  sådant  som  de  har  köpt  från  andra  som  frivilligt  har  sålt  det,  sådant  som   de  har  rätt  till  enligt  ett  kontrakt  som  alla  parter  frivilligt  har  ingått).   Så  länge  ovanstående  har  följts,  så  är  även  extremt  ojämlika  fördelningar  rättvisa,   och  ingenting  som  staten  ska  lägga  sig  i.  Vare  sig  ojämlikheten  beror  på  att  människor   arbetat   olika   hårt   eller   på   ren   slump   så   kan   inte   staten   rätta   till   den   utan   att   kränka   någons  rätt  till  sin  egendom,  och  det  får  inte  staten  göra.     I  teorin  bör  alla  historiska  orättvisor  rättas  till.  Om  A  har  mer  pengar  än  B  på  grund  av   att  A:s  farfar  stal  B:s  mormors  egendom,  så  bör  staten  försöka  räkna  ut  ungefär  hur  läget   hade  varit  om  denna  stöld  inte  skett,  och  återställa  situationen  till  den  nivån.  I  praktiken   är  detta  förstås  väldigt  svårt  att  göra,  och  det  finns  heller  inget  uppenbart  svar  på  hur   långt  tillbaka  i  tiden  man  ska  gå  (vi  kan  rimligtvis  inte  gå  ända  tillbaks  till  stenåldern).         Rättighetsetiken  är  inspirerad  av  Kant.  Kant  själv  var  deontolog;  det  vill  säga  han  la  fram   sin  moralteori  i  termer  av  plikter.  Kant  delade  dock  upp  sina  plikter  i  rättighets-­‐plikter,   som   är   sådana   att   deras   efterlevnad   bör   regleras   av   staten,   och   dygd-­‐plikter,   som   är   sådana  att  ingen  annan  har  rätt  att  tvinga  mig  att  leva  upp  till  dem.  Typiska  rättighets-­‐ plikter   är   sådant   som   att   inte   mörda   och   inte   stjäla,   medan   typiska   dygd-­‐plikter   är   sådant  som  att  hjälpa  andra  och  att  utveckla  sina  egna  talanger  och  göra  något  av  sitt  liv.   Kants   rättighets-­‐plikter   innefattar   dock   vissa   positiva   rättigheter   också   (ungefär   rättigheter  att  få  någonting,  medan  negativa  rättigheter  är  rättigheter  att  slippa  saker),   som  rätten  till  utbildning  och  rätten  till  försörjning  för  de  som  inte  kan  försörja  sig  själva.   Hans  ideala  stat  är  alltså  inte  lika  liten  som  Nozicks.  Det  finns  andra  rättighetsetiker  som   följer  Kant  genom  att  också  inkorporera  vissa  positiva  rättigheter  i  sin  teori.                

Dygdetik   Dygder   är   moraliskt   goda   karaktärsdrag   såsom   medmänsklighet,   rättrådighet,   generositet,  mod,  måttfullhet  och  praktisk  vishet  –  det  sistnämnda  är  förmågan  att  förstå   vad  som  är  rätt  respektive  fel  i  lite  mer  komplicerade  fall.   Dygdetiker   anser   i   regel   att   det   inte   finns   några   enkla   formler   i   stil   med   konsekventialismens   ”maximera   de   goda   konsekvenserna”   eller   Kants   kategoriska   imperativ  som  ger  oss  ”facit”  på  vad  som  är  rätt  respektive  fel  i  varje  situation.  De  ligger   i  så  fall  närmare  W  D  Ross  tanke  om  att  man  måste  avgöra  lite  från  fall  till  fall  vad  som   väger  tyngst.  Grundtanken  är  dock  att  handlingar  som  uttrycker  dygdiga  karaktärsdrag   är  rätt,  och  handlingar  som  uttrycker  lastbara  karaktärsdrag  är  fel.     Aristoteles,  av  många  betraktad  som  något  av  dygdetikens  fader,  menade  att  varje  dygd   motsvaras  av  två  olika  laster.  Mod  har  exempelvis  lasterna  feghet  och  dumdristighet.  En   modig  människa  trotsar  faran  när  det  finns  goda  skäl  att  göra  det,  men  inte  annars.  En   dumdristig   människa   trotsar   faran   även   när   det   bara   är   dumt   att   göra   så,   och   en   feg   människa  undviker  faran  även  när  det  finns  goda  skäl  att  trotsa  den.  Ofta  får  dock  den   ena  lasten  mest  uppmärksamhet,  eftersom  det  är  den  som  är  vanligast  och  som  de  flesta   människor   finner   mest   frestande.   Vi   brukar   exempelvis   säga   att   feg   är   motsatsen   till   modig.     Skillnaden   mellan   moraliska   dygder   och   andra   egenskaper   som   är   bra   att   ha:   när   det   gäller   andra   bra   egenskaper   kan   någon   göra   fel   med   flit,   utan   att   det   falsifierar   påståendet  att  hen  verkligen  hade  denna  egenskap.  En  dygdig  person  kan  däremot  inte   bete   sig   lastbart   med   flit;   om   en   person   beter   sig   lastbart   med   flit   så   visar   det   att   hen   trots  allt  inte  är  dygdig.   Egenskapen   att   kunna   köra   bil   bra   är   exempelvis   en   egenskap   som   är   bra   att   ha,   men   ingen   moralisk   dygd.   En   person   som   är   bra   på   att   köra   bil   får   normalt   sett   inte   motorstopp   precis   när   hen   startar   bilen.   En   duktig   bilförare   kan   dock   välja   att   få   motorstopp  vid  starten  med  flit,  exempelvis  för  att  visa  en  övningskörande  elev  att  det   blir  motorstopp  om  inte  kopplingen  är  ordentligt  nertryckt  när  man  startar.     Egenskapen  medmänsklighet  är  däremot  en  moralisk  dygd.  En  person  kan  kanske   göra   någonting   som   normalt   sett   skulle   anses   grymt   av   ärligt   misstag,   trots   att   hen   egentligen   har   mycket   medmänsklighet.   En   väldigt   stressad   person   i   en   folksamling   kanske   till   exempel   råkar   knuffa   undan   kryckan   för   en   handikappad   så   att   hen   ramlar   omkull.   Däremot   kan   en   medmänsklig   person   inte   sparka   undan   kryckan   med   flit   och   sedan   hävda   att   hen   bara   ville   illustrera   hur   grymma   människor   beter   sig   –   om   hen   gjorde  detta,  så  skulle  hen  verkligen  vara  grym  mot  den  stackars  handikappade.       Aristoteles   själv   och   många   sentida   dygdetiker   kopplar   dygderna   till   vad   som   är   naturligt  för  oss  människor.  ”Naturligt”  ska  här  inte  förstås  som  ”beteenden  som  vi  ofta   utför”,  för  vi  beter  oss  kanske  oftare  lastbart  än  dygdigt.  Dygderna  är  dock  egenskaper   som  vi  behöver  ha  för  att  verkligen  kunna  utvecklas  som  personer,  leva  upp  till  vår  fulla   potential  och  verkligen  blomstra  –  och  vilka  egenskaper  det  är,  beror  ju  i  sin  tur  på  vad   människan  är  för  slags  art.              

Kontraktualism,  och  fångarnas  dilemma     B  tjallar   B  håller  tyst   A  tjallar   6/6   1/10   A  håller  tyst   10/1   3/3   Tabellen   ovan   illustrerar   det   klassiska   problemet   med   ”fångarnas   dilemma”.   Enligt   en   klassisk   syn   på   rationalitet   (som   dock   inte   delas   av   exempelvis   Kant)   så   är   det   rationellt   att  utföra  den  handling  som  ger  den  högsta  förväntade  nyttan.  Nu  tänker  vi  oss  att  fånge   A   och   fånge   B   har   begått   två   brott   tillsammans   –   både   ett   mycket   allvarligt   och   ett   mindre   allvarligt.   De   har   blivit   tagna   av   polisen,   och   hålls   var   för   sig   i   sina   celler.   Polisen   har  bara  bevis  för  fångarnas  mindre  allvarliga  brott,  men  vill  ha  en  bekännelse  som  ger   dem   möjlighet   att   sätta   dit   åtminstone   den   ena   fången   även   för   det   allvarliga   brottet.   Åklagaren   och   polisen   ger   därför   varje   fånge   ett   erbjudande:   Om   hen   tjallar   på   sin   medbrottsling,  men  medbrottslingen  sitter  tyst,  så  kommer  polisen  att  sätta  dit  den  icke   samarbetsvilliga   medbrottslingen   för   det   mycket   allvarliga   brottet   och   ge   hen   10   år   i   fängelse,   medan   den   samarbetsvilliga   fången   bara   får   1   år   för   det   mindre   allvarliga   brottet.   Om   hen   tjallar   på   sin   medbrottsling   och   medbrottslingen   också   berättar   för   polisen,  så  kommer  båda  att  få  6  år  för  det  mycket  allvarliga  brottet  (något  lägre  straff   som   belöning   för   deras   samarbetsvilja).   Om   båda   håller   tyst   så   kan   polis   och   åklagare   endast   sätta   dit   dem   för   det   mindre   allvarliga   brottet,   men   kommer   att   ge   dem   max-­‐ straffet  för  detta  brott  eftersom  de  inte  ville  samarbeta,  och  de  får  sitta  tre  år  var.     Nu  tänker  brottsling  A  att  om  brottsling  B  tjallar,  så  är  det  bäst  att  A  också  gör  det,   så   att   hen   får   sitta   6   år   snarare   än   10.   Om   brottsling   B   däremot   är   tyst,   så   är   det   bäst   för   A  att  tjalla,  så  får  hen  sitta  1  år  snarare  än  3.  Vad  än  B  gör,  så  är  det  bäst  för  A  att  tjalla.   Alltså  tjallar  A.  B,  som  har  resonerat  likadant,  tjallar  också,  och  de  slutar  på  6  år  vardera.       Om   fångarna   istället   hade   varit   Kantianer…   Ja   då   kan   man   tycka   att   de   inte   borde   ha   begått   sina   brott   till   att   börja   med.   Men   vi   får   väl   anta   att   de   lever   i   ett   samhälle   med   moraliskt  dåliga  lagar,  och  att  de  har  brutit  mot  lagen  i  detta  samhälle  i  kampen  för  det   rätta.  Hur  som  helst,  de  Kantianska  fångarna  skulle  ju  frågat  sig  vilken  typ  av  principer   de   kan   vilja   att   alla   agenter   ska   omfatta,   och   kommit   fram   till   att   hålla   tyst.   De   hade   sedan  fått  sitta  3  år  var.     Enligt   konsekventialismen   så   bör   man   räkna   in   konsekvenserna   för   alla   inblandade   innan  man  beslutar  sig  för  vad  man  ska  göra.  En  konsekventialistisk  fånge  skulle  därför   ha   hållit   tyst,   eftersom   de   totala   konsekvenserna   blir   bäst   (den   sammanlagda   fängelsetiden   blir   lägst)   när   hen   håller   tyst,   oavsett   vad   medfången   gör.   Konsekventialister   kan   dock   få   problem   i   relaterade   problem   med   många   agenter,   där   resultatet   av   just   min   handling   är   icke   märkbart   (jämför   Glovers   artikel   i   boken).   Anta   att  jag  funderar  på  att  köra  bil  eller  åka  kollektivt  till  jobbet.  Jag  tycker  det  är  bekvämare   att  köra  bil.  Samtidigt  så  vill  jag  skona  miljön.  För  miljöns  del  så  spelar  det  dock  ingen   roll  om  just  jag  åker  bil  eller  inte  –  det  som  spelar  roll  är  vad  de  flesta  gör.  Om  de  flesta   åker   kollektivt   så   blir   miljön   bra,   men   om   de   flesta   kör   bil   så   blir   miljön   dålig.   Jag   befinner  mig  då  i  följande  situation:     Alla  andra  kör  bil   Alla   andra   åker   kollektivt   Jag  kör  bil   Jag   får   åka   bekvämt,   Jag   får   åka   bekvämt,   och  miljön  blir  dålig   och  miljön  blir  bra   Jag  åker  kollektivt   Jag   får   åka   obekvämt,   Jag   får   åka   obekvämt,   och  miljön  blir  dålig   och  miljön  blir  bra  

I   det   här   scenariot   så   antar   vi   inte   att   jag   är   egoist,   bara   att   jag   tycker   att   min   egen   bekvämlighet   har   något   värde.   Fortfarande   så   får   vi   resultatet   att   det   mest   rationella   för   mig   är   att   åka   bil   –   och   detsamma   gäller   alla   andra   agenter   som   bryr   sig   om   både   miljön   och  sin  egen  bekvämlighet.     Tillbaka  till  de  egoistiska  fångarna.  Kontraktualism  är  en  moralteori  som  försöker  visa   att   en   stor   del   av   moralen   kan   framstå   som   rationell   även   om   vi   utgår   ifrån   att   människor  överlag  är  ganska  så  egoistiska.  Det  finns  nämligen  ett  sätt  för  fångarna  att   undkomma  sitt  problem.  Det  räcker  dock  inte,  som  många  spontant  tänker  sig,  att  de  gör   en  överenskommelse,  medan  de  fortfarande  befinner  sig  i  frihet,  om  att  hålla  tyst  ifall  de   skulle   bli   tagna   av   polisen.   Då   hamnar   de   nämligen   bara   i   den   här   situationen   istället,   när  de  väl  sitter  där  hos  polisen:     B   bryter   B  håller  tyst     överenskommelsen   och   tjallar  ändå   A   bryter   6/6   1/10   överenskommelsen   och   tjallar  ändå   A  håller  tyst   10/1   3/3   Det  vill  säga,  situationen  är  oförändrad.   Däremot  så  skulle  fångarna  kunna  hyra  en  torped,  medan  de  fortfarande  befinner   sig  i  frihet,  som  får  i  uppdrag  att  slå  sönder  knäskålarna  på  vem  som  än  tjallar  på  den   andra  fången  när  hen  kommer  ut  ur  fängelset  igen.  Nu  ser  situationen  ut  såhär:     B  tjallar   B  håller  tyst   A  tjallar   6   år   i   fängelse   plus   1   år   i   fängelse   plus   sönderslagna   knän/6   år   i   sönderslagna   knän/10   år   i   fängelse   plus   sönderslagna   fängelse   knän   A  håller  tyst   10  år  i  fängelse/1  år  i   3   år   i   fängelse/3   år   i   fängelse   plus   sönderslagna   fängelse   knän   Förutsatt  att  6  år  i  fängelse  och  sönderslagna  knän  är  värre  än  10  år  i  fängelse  och  hela   knän,  liksom  att  1  år  i  fängelse  och  sönderslagna  knän  är  värre  än  3  år  i  fängelse  och  hela   knän,  så  kommer  nu  båda  fångarna  att  hålla  tyst.       I   vanliga   sociala   sammanhang   så   är   ju   i   regel   inte   ”straffen”   för   att   bete   sig   omoraliskt   fullt   lika   dramatiska,   utan   inskränker   sig   kanske   till   att   folk   blir   lite   sura   och   inte   så   gärna   vill   umgås   med   en.   Men   detta   kan   ändå   vara   kännbart   nog,   och   innebära   att   det   blir   rationellt   även   ur   egoistisk   synvinkel   att   uppföra   sig   och   hålla   sig   till   diverse   överenskommelser  som  inte  skulle  ha  lönat  sig  annars.     David   Gauthier   går   med   på   att   man   inte   kommer   hela   vägen   fram   till   en   total   moral   utifrån   en   teori   enligt   vilken   människor   är   rationella   egoister.   Vi   måste   anta   att   det   faktiskt   är   rationellt   att   hålla   sig   till   överenskommelsen   även   i   situationer   där   man   skulle   kunna   komma   undan   med   att   bryta   den   i   smyg,   och   vi   behöver   särskilda   moralregler   för   att   motivera   varför   vi   ska   visa   hänsyn   till   de   som   är   för   svaga   och   maktlösa  för  att  kunna  straffa  oss.  Derek  Parfit  har  dock  föreslagit  att  hela  moralen  kan   stoppas   in   i   ett   egoistiskt   ramverk   om   vi   antar   att   vi   behöver   odla   vissa   stabila,   goda   dispositioner  för  att  lyckas  i  samhället.    

Omsorgsetik   Kritiserar   andra   normativ-­‐etiska   teorier   för   att   utgå   ifrån   ett   typiskt   manligt   sätt   att   resonera   kring   moral,   nämligen   att   försöka   hitta   universella,   opartiska   principer   att   hålla  sig  till,  och  logiskt  hållbara  argument  för  varför  vi  bör  vara  moraliska.     Kan  ses  som  en  särartsfeministisk  variant  av  dygdetiken.     Moralen  har  sitt  ursprung  i  den  omsorg  som  föräldrar,  framför  allt  mammor,  riktar  mot   sina  barn.  Detta  är  en  naturlig  omsorg  som  får  oss  att  sätta  våra  egna  intressen  åt  sidan   för  att  ta  hand  om  någon  annan.  Denna  naturliga  omsorg  kan  i  viss  mån  spilla  över  på   andra  individer  än  våra  barn.     Ibland   konfronteras   vi   med   personer   som   är   i   behov   av   omsorg,   men   som   inte   väcker  våra  spontana  omsorgs-­‐instinkter.  Dessa  personer  kan  dock  ändå  väcka  minnen   och   associationer   till   föräldra-­‐barn-­‐omsorg.   Vi   minns   situationer   när   vi   själva   gett   omsorg   eller   varit   föremål   för   omsorg,   och   vi   inser   att   denna   typ   av   relation   är   det   finaste  som  finns  i  våra  liv.  Vi  känner  då  ett  ”måste”  –  vi  måste  försöka  leva  upp  till  detta   ideal,  även  fast  det  i  just  denna  situation  känns  ganska  jobbigt  att  ta  hand  om  den  andra.   Det  är  så  moralisk  plikt  uppstår.       Det  finns  ingen  skarp  gräns  mellan  den  naturliga,  spontana  omsorgen  och  den  moraliska   pliktens   omsorg.   Det   är   snarare   en   glidande   skala   från   den   allra   mest   spontana   omsorgen  om  ens  barn,  till  ett  ganska  så  pliktmässigt  omhändertagande  där  jag  gör  det   jag  gör  för  att  jag  tänker  att  det  är  det  rätta.  Även  det  sistnämnda  är  dock  beroende  av   den  naturliga  omsorgen.  Hade  jag  inte  den  naturliga  omsorgen  så  skulle  jag  inte  kunna   associera  till  omsorgs-­‐situationer  när  jag  ser  någon  i  nöd,  och  skulle  då  inte  få  för  mig  att   jag  var  tvungen  att  hjälpa,  att  det  moraliskt  rätta  var  att  hjälpa.       Vi   har   moraliska   förpliktelser   mot   de   som   vi   ingår   i   relationer   med   (idén   att   vi   skulle   kunna  ha  förpliktelser  mot  hela  mänskligheten  är  bara  orealistisk).  Alla  människor  har   förpliktelser  mot  sina  nära  och  kära.  I  övrigt  så  varierar  det  –  vi  kan  ofta  välja  att  skapa   eller   inte   skapa   en   relation,   och   därmed   att   ta   eller   inte   ta   på   oss   de   medföljande   förpliktelserna.  Vad  som  är  rätt  och  fel  att  göra  varierar  därför  inte  bara  från  situation   till  situation,  utan  också  i  någon  mån  från  person  till  person.     Det  gäller  dock  alltid  att  universella  moraliska  principer  inte  tillför  någonting,  utan   snarare  distraherar  från  det  som  är  viktigt,  när  vi  försöker  avgöra  vad  som  är  rätt  och  fel   i   en   viss   situation   (på   den   här   punkten   håller   många   dygdetiker   med).   Om   jag   ska   förklara   för   ett   barn   varför   det   är   fel   att   dra   en   katt   i   svansen   så   kan   jag   säga   att   det   skadar   katten,   katten   får   ont,   man   ska   vara   snäll   mot   alla   djur   el   dyl.   Att   citera   någon   moralisk   princip   i   stil   med   ”det   är   alltid   fel   att   skada   andra   för   nöjes   skull”,   ”du   bör   maximera   lyckan   i   världen”   eller   ”behandla   andra   som   du   själv   vill   bli   behandlad”   tillför   ingenting.   Det  kan  förstås  finnas  människor  som  helt  enkelt  inte  bryr  sig  om  ifall  de  skadar   någon   annan,   så   att   kommentaren   ”akta,   du   skadar   hen,   hen   får   ont”   faller   platt   till   marken.   En   sådan   människa   är   förstås   obehaglig,   vi   tänker   att   det   är   något   fel   på   den   personen.   Vi   kanske   tänker   att   det   är   bäst   att   undvika   denna   person,   och   vi   kanske   måste  hitta  något  sätt  att  hantera  hen  så  att  hen  inte  skadar  oss  eller  andra.  Men  idén  att   det  skulle  kunna  finnas  något  logiskt,  moraliskt  argument  som  kan  visa  hen  att  hen  har   fel  när  hen  helt  enkelt  inte  bryr  sig  är  verklighetsfrånvänd.  Moralen  måste  komma  från   våra  naturliga  omsorgskänslor.  Saknas  dessa,  kan  ingen  moral  komma  till  stånd.    

Miljöetik   Moralisk  status  

Termen   ’miljöetik’   kan   användas   på   två   olika   sätt.   Dels   kan   den   syfta   på   alla   etiska   resonemang   kring   hur   vi   ska   förhålla   oss   till   och   behandla   miljön,   djuren   och   naturen.   Dels   kan   den   syfta   på   en   specifik   grupp   av   normativ-­‐etiska   teorier,   enligt   vilka   inte   bara   människorna  och  de  andra  djuren,  utan  även  sådant  som  växter  och  hela  ekosystem,  har   direkt  moralisk  status.       Det   är   allmänt   accepterat   att   endast   människor   (eventuellt   ett   fåtal   andra   arter)   kan   vara  moraliska  agenter,  det  vill  säga  handla  rätt  och  fel.  Och  inte  alla  människor  heller,   utan   bara   de   som   har   en   viss   nivå   av   rationellt   tänkande.   Att   säga   att   en   liten   bebis   handlade   omoraliskt   när   hen   tog   tag   i   mitt   hår   och   ryckte   till   så   det   gjorde   ont   vore   ganska  meningslöst  –  en  liten  bebis  kan  ännu  inte  förstå  att  sådant  gör  ont  och  därför  är   fel.     Vi  brukar  dock  tänka  sig  att  gruppen  individer  som  har  moralisk  status,  eller  med   ett   annat   uttryck   är   moraliska   patienter,   är   större   än   gruppen   moraliska   agenter.   Bebisen  kanske  inte  kan  handla  moraliskt  rätt  eller  fel,  men  jag  kan  handla  rätt  eller  fel   mot  bebisen.  Om  jag  nyper  bebisen  hårt  så  att  hen  får  ont  så  har  jag  handlat  fel  mot  hen.       Det  är  vanligt  att  tänka  sig  att  vi  bara  kan  handla  fel  mot  andra  människor  och  eventuellt   även   andra   djur.   Enligt   de   miljöetiska   teorierna   kan   dock   flera   individer,   entiteter   och   fenomen  än  så  ha  moralisk  status.     En   del   dygd-­‐   och   omsorgsetiker   menar   att   teorier   om   moralisk   status   inte   tillför   någonting  till  etiken.  I  praktiken  kan  man  dock  utläsa  idéer  om  moralisk  status  även  ur   deras   teorier,   även   om   de   inte   tror   att   det   går   att   göra   några   skarpa   rangordningar   mellan   individer   som   har   respektive   inte   har   moralisk   status   eller   mellan   olika   höga   statusar.    

Miljöetiska  teorier   Miljöetiska   teorier   kan   uppfattas   antingen   som   alternativ   eller   komplement   till   mer   traditionella  moralteorier.  De  kan  också  vara  antingen  biocentriska  eller  ekocentriska.     Biocentriska  teorier  sätter  levande  organismer  i  centrum.  Inte  bara  människor  och   andra   djur,   utan   alla   levande   organismer   har   ett   egenvärde,   en   moralisk   status.   Att   exempelvis  såga  ner  ett  träd  kan  vara  fel  enligt  biocentrismen,  även  om  det  inte  drabbar   oss  människor  eller  andra  djur.  En  biocentrisk  etik  är  dock  möjlig  att  förena  med  idén   att  olika  typer  av  organismer  har  olika  stark  moralisk  status,  så  att  det  är  rätt  att  sätta   vissa  typer  av  organismers  intressen  framför  andra.     Ekocentriska  moralteorier  sätter  hela  ekosystem  eller  hela  naturen  i  centrum.  Det   är   inte   bara   enskilda   organismer   som   vi   kan   handla   fel   mot   –   vi   kan   handla   fel   mot   naturen  som  helhet  om  vi  inte  respekterar  den  och  tar  hand  om  den.