om en sann sökare och kreativ pionjär

elsas bokhy lla

Om en sann sökare och kreativ pionjär På väg mot verklighet Elisabeth Nordlander Artos & Norma förlag 2010

Aldrig hade jag anat att svenska kyrkans historia var så kvinnofientlig som när jag läste Elisabeth Nordlanders sammanställning av och kommentarer till Margit Sahlins dagboksanteckningar och som resulterat i en efterlängtad och välbehövlig biografi över den första kvinnliga prästen i Sverige. Vi får ta del av en kvinnas inre kamp och sökande där inget täcks över av politisk korrekthet eller förklaras bort av ett historiskt överseende. Boken är en obarmhärtig skildring av svensk kyrkohistoria under 1900-talet. Som katolik tappade jag nästan andan över det kompakta osynliggörande av kvinnor som har präglat svenska kyrkan och kanske delvis fortfarande finns kvar. I början av 50-talet hade Svenska kyrkan rykte om sig att vara den mest klerikaliserade i världen och til�lika sämst på att erbjuda kvinnor tjänster i kyrkan. Trots att katolska kyrkan inte har öppnat prästämbetet för kvinnor har kvinnor ändå erkänts för de insatser de gjort och varit aktivt delaktiga i den kyrkliga verksamheten. Alltifrån sin barndom nöjde sig Margit Sahlin aldrig med en tro i form av ett försanthållande eller som en ritual för att hålla livsångesten på avstånd. Hon sökte meningen bakom orden, fenomenen och skeendena. Hon värjde aldrig från att se vilka mänskliga och sociala konsekvenser en trosyttring eller ett kyrkligt system och agerande fick för den vanliga människan. Som den goda präst och teolog hon var ville hon se den kyrkliga gemenskapen som meningsskapande och hoppingivande för de som stod långt borta från den kristna tron. Hon var i ordets bästa mening missionär. Margit växte upp i en stor och trygg familj som präglats av akademisk intellektualitet sedan flera generationer. En akademisk examen var en självklarhet för Margit, något som var mycket ovanligt för en kvinna född 1914. Under sin tid i Uppsala engagerade sig Margit intensivt i det kyrkliga studentarbetet och blev ti-

digt en ledande gestalt. Vägen till ett doktorat i romanska språk var spikrak och snabb även om själva disputationen blev en besvikelse. De relativt långa vistelserna i Frankrike gav näring till Margits religiösa liv och hon berättar hänfört om de liturgiska upplevelserna. Familjen var religiös i ordets bästa betydelse utan att för den skull vara inskränkt eller alltför emotionell. Margit var oerhört kyrkligt aktiv, beläst och from i ordets äkta betydelse samtidigt som hon såg på sig själv som oandlig. Som katolik upplever jag hennes självsyn som nästan krampaktigt negativ, som om hon aldrig skulle duga i Guds ögon … Hon bekymrade sig för att hon inget ”kände” under de väl förberedda nattvardsgångarna, något vilken katolsk andlig rådgivare som helst skulle tyckt vara helt normalt! Samtidigt är den kyrkliga gemenskapen grunden för hennes tro. Hon fastslår själv att ”verklig religiositet innebär för en realistisk människa ofrånkomligen stark kyrklighet.” Det är just denna kyrklighet, hennes högkyrkliga anknytningar, som gör att Margits prästkallelse inte är någon självklarhet. I backspegeln är det ibland svårt att förstå hennes tvivel och omvägar med en ”kvinnlig kyrkotjänst”. 1943 blev hon

teol.kand. och lämnade studentlivet i Uppsala men några tjänster i svenska kyrkan fanns inte att få. Till sist anställdes hon på en provisoriskt inrättad tjänst som ”själasörjare” på Stadsmissionen med en lön som var hälften av vad en folkskollärarinna tjänade. Parat med hennes kamp för en kvinnlig tjänst av evangelisationskaraktär fanns också drömmen om ett klosterliv. Bland annat får vi en rörande skildring om Margits besök i Jesu Små Systrars kommunitet i Le Tubet i Sydfrankrike. Det fanns hos Margit inte bara öppenhet för utan också en stark dragning till katolska kyrkan och hon längtade efter den odelade kyrkan. Det var under ett möte på det ekumeniska centret i Bossey i Schweiz 1958 som Margit äntligen i ro kunde bejaka sin kallelse att bli präst. Hon hade då ingående reflekterat över de ekumeniska konsekvenserna av kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för kvinnor. Även den store ekumeniske teologen och dominikanen Yves Congar hade svarat Margit att relationerna med Rom inte skulle påverkas av beslutet. Elisabeth Nordlander har lyft fram Margit Sahlin som en djupt sökande människa och kreativ pionjär. Hon har inte värjt för Margits andliga kamp, de svåra teologiska avgörandena och den milt talat förgiftade stämningen i svenska kyrkan och hon har givit oss nödvändiga förklaringar för att förstå den komplexa situationen. I de sista kapitlen får vi följa Margits slutskede i livet. Margits egna anteckningar avslöjar sorgen över att inte längre vara behövd i kyrkan och att känna sig främmande i en tid som sprungit förbi henne. I sin sista predikan i januari 2003 ställer Margit frågan varför människor möter så litet av Guds härlighet i kyrkan. För att vi bär skatten i lerkärl av tarvligheter och trasigheter, säger hon. ”Vi står själva i vägen med vår självhävdelse.” Margit hade till sist nått fram till den verklighetens kärna befriad från den mänskliga småaktighetens lerkärl. Sr Madeleine Fredell OP E l sa n r 3 2010  

13