pdf/skriv ut - Tidskriften Respons

EKONOMI Susan George Välmenande men naiva förslag till reformer Karneval | 264s | Isbn 978918573821 Stefan de Vylder

Deras kris, våra lösningar Susan George är den globala rättviserörelsens grand old lady och har med sin nya bok skrivit ett slags politiskt testamente. Hur sympatiska hennes mål än ter sig, så framstår hon som politiskt naiv och vissa avsnitt av boken har redan blivit föråldrade. Förlaget Karneval, startat av Ordfronts förre redaktör Björn Eklund, har på kort tid etablerat sig som Sveriges ledande utgivare av politisk kvalitetslitteratur med vänsterprägel. Bland de senaste årens författare kan nämnas Tony Judt (Illa far landet och Minneshärbärget), Mikael Nyberg (Det stora tågrånet), Richard Wilkinson och Kate Picket (Jämlikhetsanden) och Robert Sidelsky med sin förnämliga biografi Keynes. Mästarens återkomst. Det var därför med stora förväntningar jag började läsa Susan Georges bok Deras kris, våra lösningar. Hon har ända sedan 1970-talet, då hennes bok om mat och svält, How the other half dies, rönte stor internationell uppmärksamhet, spelat en ledande roll som författare, debattör och den globala rättviserörelsens grand old lady. Trots att hon närmar sig de åttio är hon fortfarande mycket aktiv, bland annat som hedersordförande i Attac i Frankrike, där hon sedan länge är bosatt. Den nya boken kan ses som ett slags politiskt testamente. Stora delar av den behandlar de frågor som George har sysslat med i flera decennier: växande klassklyftor, kritik av nyliberalism och Internationella Valutafonden, kritik av den ”gröna revolutionen”, av genmodifierade grödor och, på senare år, av användandet av majs och vete för framställning av biobränslen. Ett längre avsnitt ägnas åt vatten och kampen mot den privatisering av vattenförsörjningen, som enligt författaren utgör ett växande hot mot fattiga människor. Jag delar i stora stycken Susan Georges oro inför framtiden. Det är också lätt att instämma i hennes kritik av världens ekonomiska och politiska makthavare. Jag kan också, trots att jag är nationalekonom, hysa förståelse för hennes upprepade användning av ett klassiskt citat av den framstående nationalekonomen Kenneth Boulding: ”För att tro att ekonomin kan växa i oändlighet på en planet med begränsade resurser måste man antingen vara galen eller nationalekonom.” Även om jag sympatiserar med Susan Georges strävanden mot en bättre och mer jämlik värld har jag svårt att rekommendera denna bok. Det finns förvisso åtskilligt i den som är bra. Författaren har grävt fram en mängd användbar statistik om saker som

finanskapitalets dominans över den reala ekonomin, växande klassklyftor, kapitalflykt och skatteparadis. Men när hon behandlar den senaste stora finanskrisen och finanskapitalets växande makt, lyser hennes brist på ekonomiska kunskaper flagrant igenom. Hennes framställning av orsakerna till krisen saknar analytisk struktur, och det finns rena sakfel. Till exempel hänvisar hon till den tyska ”galopperande inflationen på 1930-talet”, men rätt datering är 1920-talet. Vidare är hennes kortfattade beskrivningar av Asien-krisen, eller av den finska 90-talskrisen, grovt missvisande. Bokens final är i huvudsak en lång plädering för demokrati och medborgaransvar. Den viktigaste uppgiften är att erövra makten från det som med viss rätt utpekas som huvudfienden, ”det hämningslösa finanskapitalet”. I reformförslagen blandas stort som smått: en reglering av finanssektorn, förbud mot vissa typer av särskilt riskabla värdepapper, en grön new deal med massiva satsningar på klimat- och miljövänliga energi- och transportsystem, ekonomisk demokrati i företagen och mycket annat. Författaren förespråkar också en socialisering – som inte sägs vara detsamma som ett förstatligande – av bankerna ”så att de blir medborgarstyrda, offentliga institutioner och krediterna blir till för det gemensamma, eller allmänna, bästa i samhällets tjänst”. Gammaldags vänsterpolitik, alltså? Nja, inte riktigt. Susan George bejakar marknadsekonomin, och talar sig varm för byggandet av breda koalitioner med deltagande av den insiktsfulla delen av näringslivet. För att rädda jordens klimat och miljö vill hon lansera ett program ”som kan säljas till eliterna eftersom jag inte tror att de ansluter sig till äkta miljövärden eller någon omställningsprocess om de inte kan tjäna på det”. Jag undrar hur förtjusta ”eliterna” skulle vara över ett kreditsystem som baseras på att lån ska vara räntefria, eller högst motsvara inflationen med en liten serviceavgift för att täcka hanteringskostnaderna, samt i första hand gå till ”företag och individer som arbetar med ett grönt projekt” eller till ”sociala företag, dvs företag som drivs på ett demokratiskt sätt”. Oavsett vad man tycker om reformförslagen måste man konstatera att Susan George är politiskt naiv. Jag tror till exempel inte att många skulle ge henne rätt i följande analys: ”Eftersom ett politiskt parti som resolut gör bankerna till offentlig egendom för allmänna, gröna och sociala ändamål under normala omständigheter skulle bli omvalt för resten av sitt liv kan man undra vad som hindrar dem.” (Ja, även översättningen har sina brister.) Naiv finner jag också hennes syn på vad som kan åstadkommas med en skatt på finansiella transaktioner – det som tidigare brukade kallas Tobin-skatt och som varit Attac-rörelsens paradfråga. En dylik skatt, som i dag även bejakas av enstaka högerpolitiker som Nicolas Sarkozy, sägs kunna ”räcka till för att eliminera praktiskt taget alla problem som världen någonsin skådat: hunger, miljöförstöring, klimatförändring, den enorma ojämlikheten …tanken svindlar”. Tillåt mina tankar tvivla snarare än svindla. Vissa avsnitt av boken, som förefaller ha skrivits i början eller mitten av 2010, har redan blivit föråldrade. Det gäller inte minst diskussionerna om EU och euron. George är en stark förespråkare för den på senare tid allt skakigare euron, och hon pläderar för en ökad beskattning på EU-nivå. Hon ser också gärna att EU ger ut euro-obligationer, som hon tror ”skulle snappas upp i ett nafs eftersom de skulle innebära liten risk”. Risken torde ha ökat väsentligt sedan boken skrevs. Och hennes vision om att dessa obligationer skulle ”finansiera programmet för de Stora Gröna Verksamheter som inget europeiskt land, inte ens de allra rikaste, skulle klara av på egen hand”, förutsätter ett annat politiskt ledarskap än det vi har i dag inom EU. Om det blir några euroobligationer kommer nog dessa att användas till att rädda banker snarare än miljön. I en tid som vår, då det globala politiska etablissemanget är bedövande överens om en färdriktning som gör att både världsekonomin och klimatet riskerar att kapsejsa, är det bra med samhällsdebattörer som vågar skissa på alternativ. Kanske är jag alldeles för

grinig mot Susan George. Hennes fråga – ”Vad gör vi nu?” – är bra. Jag hade hoppats att Susan George hade skrivit en bra bok med riktigt bra svar. Det har hon inte. Men hon har försökt, och det är lovvärt. Stefan de Vylder är nationalekonom och författare. - PUBL. I RESPONS 2/2012

Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)