SOMMARGRAMMATIK En repetition av gymnasiegrammatiken inför

SOMMARGRAMMATIK En repetition av gymnasiegrammatiken inför universitetsstudier i språk Morgan Nilsson

Augusti 2015

Varfö r grammatik?

• Bättre förstå och klarare uttrycka sig på sitt modersmål. • Lättare och bättre lära sig främmande språk.

Det är bra att utforska och förstå det system som råder i språk som man redan kan. Med hjälp av de mönster som man då upptäcker kan man lättare upptäcka och lära sig liknande mönster i andra nya språk. Det gäller alltså att öka sin grammatiska medvetenhet om hur språk fungerar, snarare än att plugga grammatikregler i en grammatiklärobok, det vill säga förstå snarare än memorera.

Grammatik – normer, regler eller lagar? • Man kan uttrycka sig på lite olika sätt, och det fungerar oftast i alla fall. • Språk, precis som normer, varierar mellan olika tider och platser. Jämför t.ex. med kläder… • Det handlar om normer och förväntningar från ens medmänniskor. • Oftast är det klokt att hålla sig inom de ramar som förväntas av en. • Uppmärksamheten skall ju ägnas åt vad som sägs, inte hur det sägs.

Grammatiken innehåller instruktioner för hur det vi säger eller skriver skall utformas för att fungera på bästa sätt. Man skulle kunna jämför grammatiken med en användarhandbok, en bruksanvisning, med reglerna i ett spel eller rent av med lagarna i ett land. En skillnad är dock att grammatiken inte är lika statisk som lagar brukar vara. Snarare utgörs grammatiken av normer och förväntningar på språket. De formas egentligen gemensamt av de människor som ingår i en språkgemenskap. För att kommunikationen skall flyta utan störande moment bör man använda språket så att de andra som talar samma språk inte stör sig på hur man uttrycker sig. Visst kan man uttrycka sig på lite olika sätt, både när man talar och skriver, och det fungerar oftast i alla fall. Men för att inte bli missförstådd när man kommunicerar bör man vanligtvis hålla sig inom vissa vedertagna och beprövade ramar. Man vill ju att den man vänder sig till skall ägna all sin uppmärksamhet åt innehållet i det man säger eller skriver, och inte distraheras av hur man formulerar sig.

1

Preskriptiv grammatik • avsedd att styra och reglera språket.

På samma sätt som traditioner och normer varierar mellan olika platser, varierar även språk och dialekter från plats till plats och från land till land. Men inom varje språk finns ett behov av ordning och reda för att alla skall förstå varandra utan problem i hela landet eller språkområdet. Ju starkare ställning ett språk har, t.ex. som etablerat officiellt språk för ett geografiskt område, desto större är behovet av att alla använder det på ett likartat sätt, även om absolut enhetlighet egentligen är en omöjlighet. För att uppnå denna enhetlighet beslutar som regel någon form av myndighet eller institution om vilka regler som skall anses gälla för språket i fråga, man författar en normgivande PRESKRIPTIV grammatik och reglerar på så sätt språkbruket. Den största genomslagskraften får de fastställda grammatiska reglerna genom skolornas undervisning och massmediernas språkbruk. På samma sätt författar man normgivande ordböcker över ordförrådet i språket. Denna noteringsprocess kallas KODIFIERING av språket och utgör många gånger en del av framväxten av en känsla av gemenskap och nation. När man studerar ett främmande språk förväntas man normalt lära sig just det kodifierade språket och följa dess grammatiska regler.

Deskriptiv grammatik

• spegla och beskriva språket, utan pekpinnar

Ur ett vetenskapligt perspektiv är dock inte grammatikens primära syfte att reglera och styra språket, utan vetenskapligt sett bör grammatiken primärt spegla och beskriva hur språket faktiskt uppför sig i alla sina former och variationer. Sedan kan man söka de mera generella mönstren och ta fasta på dessa, medan väldigt lokala eller individuella uttryckssätt av naturliga skäl inte kan tillmätas lika stor betydelse. Ett sådant beskrivande och mera vetenskapligt förhållningssätt till grammatiken skallas för DESKRIPTIVT. Att det är mera vetenskapligt beror främst på att den normativa preskriptiva grammatiken i stora stycken bygger på en tradition som utgår ifrån vad som på ett förhållandevis subjektivt sätt har ansetts eller anses vara korrekt.

2

Språ ket – som ett bygge!

Ett språk har en bestämd struktur. De meningar man producerar följer vissa bestämda mönster. Man skulle kunna jämföra en mening med t.ex. ett hus. För att bygga ett hus behövs • •

MATERIAL: ANVISNINGAR:

virke, mursten, taktegel, fönster, dörrar… ritning, instruktioner…

För att konstruera en mening behöver man på liknande sätt • •

MATERIAL: ANVISNINGAR:

ord grammatik

Orden motsvarar byggmaterialet, och precis som det finns olika typer av byggmaterial för olika syften så finns det olika typer av ord för olika syften. Dessa olika typer av ord kallas för ORDKLASSER, t.ex. substantiv, adjektiv, verb och pronomen.

En mening – som en scen i en film!

Den betydelse eller det innehåll som beskrivs med hjälp av olika meningar kan jämförs med olika scener i en film eller en teaterpjäs, t.ex. • • • •

en situation som råder, t.ex. ett pågående gräl, en händelse som inträffar, t.ex. det börjar åska, en person som aktivt agerar, t.ex. någon som börjar skjuta, en passiv person som blir utsatt för agerandet, t.ex. någon som blir skjuten, • rekvisita som används, t.ex. en pistol, • en miljö där det hela utspelar sig, t.ex. en uteservering, • en tidpunkt då det hela inträffar, t.ex. på eftermiddagen.

Meningen som speglar denna scen skulle kunna lyda t.ex. Just som det började åska i eftermiddags urartade ett gräl på en uteservering och en turist började skjuta med en pistol mot de övriga i sitt sällskap.

3

Mening och sats

Mening är ett ganska vardagligt ord och inom grammatiken talar man ofta hellre om satser än om meningar. Ett försök till definitioner av dessa båda begrepp skulle kunna vara Mening: En följd av ord som inleds med stor bokstav och avslutas med punkt, utropstecken eller frågetecken. Sats: En följd av ord som beskriver EN händelse eller situation. En mening kan innehålla flera satser om man vill sätta olika handlingar i relation till varandra. Satserna fogas då ihop med varandra till en mening med hjälp av ett ord som har en sammanfogande funktion. Följande rad utgör en mening, men den innehåller samtidigt två satser. Hon somnade mitt i filmen och då åt jag upp hennes tårtbit. Men hade även kunna skriva samma sak som två meningar, men då blir det inte lika tydligt att det finns ett visst orsaksförhållande mellan satserna. Hon somnade mitt i filmen. Då åt jag upp hennes tårtbit. På de närmast följande sidorna skall vi först ägna oss åt den typ av väldigt enkla satser som bara beskriver en enda händelse eller situation.

Enkla satser

Grovt sett kan man dela in satser i tre typer beroende på om de uttrycker • händelser/handlingar (jag ska laga mat) • tillstånd/situationer (jag låg och sov) • rådande egenskaper (jag var trött)

4

Enkla satsdelar

• En satsdel representerar en betydelsemässig roll i satsen (jfr. teaterroller). • Varje satsdel kan bestå av ett eller flera ord.

Subjekt och predikat

De två allra mest grundläggande satsdelarna är • •

SUBJEKT

PREDIKAT

Barnen cyklar. Mamma arbetade. Vaktmästaren gräver. Katten spinner. Jag skrattar. Chefen ropar. Stenen sjunker. Snön föll. Vattnet rinner. Åskan mullrade. Stolen ligger. Golvet lutar. Skon klämmer. Såret sved. Maten stinker. Barnen sover. Befolkningen lider. Vi väntade. Prestationen imponerade. Priserna varierar. Studenterna förtvivlar.

Svenskan har en bunden ordföljd. En helt neutral påståendesats brukar börja med subjektet som följs av predikatet. Ordens ordningsföljd ger alltså vissa indikationer om vilken satsdel de utgör, men viss variation är trots allt möjlig, i synnerhet i lite längre satser, vilket vi kommer att upptäcka. Svenskan använder också ordföljden för att bilda ja/nej-frågor. Sådana frågor börjar med predikatet som sedan följs av subjektet. Sover du? Väntade ni? Lutar golvet? Bland språk i världen är detta faktiskt inte särskilt vanligt!

5

Objekt •

OBJEKT

Objektet är den satsdel som anger den person eller den sak som blir utsatt för den handling eller situation som beskrivs i satsen. Vi åt fisk. Jag köper glass. Träffade du Olle?

Adverbial •

ADVERBIAL

Satsdelen adverbial har till uppgift att uttrycka olika typer av omständigheter kring händelsen eller situationen som beskrivs i satsen. Det handlar ofta om tid, plats eller det sätt som handlingen utförs på. Hon somnade nyss. Hon somnade på soffan. Han somnade snabbt. Han somnade utan problem. De träffade farmor igår. De träffade farmor på Gotland. De träffade farmor förra månaden. De träffade farmor av en ren slump. Som adverbial betraktas även en rad småord som anger i vilken grad satsen är sann eller inte. Andra sådana småord anger i stället subjektiva värderingar. Han somnar säkert. Han somnar nog. Han somnar kanske. Han somnar eventuellt. Han somnar förhoppningsvis. Han somnade inte. Han somnade äntligen. Han somnade tyvärr.

6

Inget subjekt

Att en sats saknar subjekt anses i svenskan bara korrekt i uppmaningar • Kom hit!

Men det förekommer också ofta när man vill vara sparsam med orden i t.ex. anteckningar, dagböcker, sms… • Ses kl. 7. Hoppas hinna i tid.

Satsdel och ordklass

Det är oerhört viktigt att man är klar över skillnaden mellan ordklasser och satsdelar. SATSDELAR utgör beskrivningar av hur orden fungerar i en viss sats: • • • •

Orden måste ingå i en sats för att man skall kunna ange satsdel. En satsdel kan bestå av ett eller flera ord. Satsdelen definieras utifrån sin roll/funktion i satsen. Samma ord kan fungera som olika satsdelar i olika satser.

Indelningen i ORDKLASSER handlar om en indelning i olika typer av ord där varje typ har vissa gemensamma inneboende egenskaper. • • • •

Man för bara enskilda ord till ordklasser. Ordklasstillhörigheten definieras utifrån böjning. Ordklasstillhörigheten definieras utifrån betydelse. Ordklasstillhörigheten definieras utifrån möjlighet att användas som olika satsdelar. • Orden behöver (oftast) inte någon kontext för att föras till en ordklass. • Samma ord tillhör alltid en och samma ordklass. • Två likalydande ord med olika betydelse kan tillhöra två olika ordklasser, t.ex. är redskapet såg ett substantiv, medan handlingen såg är ett verb, jfr. böjningen substantivet en såg, den sågen, två sågar repsketive verbet jag ser det nu, jag såg det igår, jag hade inte sett det tidigare.

7

När man fördelar orden i språket på olika ordklasser analyserar man alltså bara ett ord åt gången. Man gör det också utan hänsyn till användningen i något speciellt sammanhang. De två viktigaste och största ordklasserna är verb och substantiv.

Verb

Verb fungerar i de flesta fall som predikat. betydelse: betecknar i synnerhet handlingar, händelser, skeenden, tillstånd form: böjs framför allt i olika tidsformer funktion: används framför allt som predikat i satser

Substantiv

Kan vara subjekt, objekt eller adverbial. betydelse: betecknar i synnerhet föremål, företeelser, idéer form: böjs framför allt i plural, bestämd form, ägandeform funktion: används framför allt som subjekt, objekt och omständighet i satser Med verb och substantiv kan man klara sig rätt långt. Men för att det skall bli mer intressant har vi den tredje största ordklassen: adjektiv.

Adverb

Förutom substantiv finns vissa andra ord som kan användas som adverbial men inte som subjekt eller objekt. De uttrycker rena omständigheter såsom t.ex. plats, tid, sätt, sanningshalt eller subjektivt förhållningssätt. Eftersom de inte kan böjas i bestämd form eller plural och eftersom de bara kan användas som adverbial är de inte substantiv. I stället kallas de helt enkelt för adverb.

8

Sådana ord är t.ex. hemma, utomhus, genast, kanske, tyvärr, inte. betydelse: omständighet form: böjs inte funktion: fungerar som adverbial

Komplexa satsdelar

Två verb kan tillsammans utgöra predikatet. Då kallas ett för hjälpverb och ett för huvudverb. Hjälpverbet böjs i lämplig tidsform, medan huvudverbet i de flesta fall står oböjt i verbens grundform, den så kallade infinitiv-formen. Bara tillsammans med hjälpverben har och hade står verben i en form som kallas supinum. Den slutar på –t. Jag har sovit. Vill du äta något? • Predikat som består av hjälpverb + huvudverb Jag vill sova. Alla har ätit. Vi skulle träffas hos en kompis i fredags.

Attribut

Substantiv i subjekt, objekt och adverbial kan förses med ”tilläggsinformation”. Hela Malins familj tänker äta en sen lunch på den nya restaurangen. Sådan tilläggsinformation kallas ATTRIBUT. • Ytterligare information om ett substantiv. • Ingår alltid som en del inuti en annan satsdel. • Ofta adjektiv, men inte alltid.

9

Den lilla flickan hade en röd luva. Rödluvans mamma packade vin och kakor i en korg. Där bor mina vänner. Den gulliga lilla vita haren snubblade. Jag läser en spännande bok.

Adjektiv

betydelse: betecknar i synnerhet egenskap eller relation form: böjs framför allt i t-genus, plural och jämförelseformer funktion: används framför allt som preciserande tillägg till substantiv

Rä kneord

Räkneord är en samlingsbeteckning på ord som betecknar antal (siffror). betydelse: betecknar antal form: varierande funktion: oftast som attribut

Jag tog tre bilder. Jag raderade den tredje bilden.

Ungefär på samma sätt som räkneord kan även många substantiv användas som attribut som betecknar ett mått, t.ex. substantiv som kopp, flaska, tesked, deciliter… Vill du ha en kopp kaffe?

10

Prepositionernas roll

Prepositioner är (oftast) små ord som uttrycker en relation mellan två andra ord, de utgör alltså ett sammanfogande element mellan två andra ord. Allra vanligast är prepositioner i början av adverbial. Prepositioner är bl.a. i, till, av, från, med, på, för, åt, utan, under, bakom, mellan, före, efter

Prepositioner i adverbial

• Adverbial som består väldigt ofta av preposition + substantiv

De träffade farfar på bussen.

Vi såg en hund utanför skolan i förmiddags.

Pronomenen och deras roll

Pronomen är små ersättningsord som inte har någon konkret given betydelse. Ordens betydelse är relativ och relaterar till sammanhanget i texten. De får alltså sin betydelse ur kontexten, och samma pronomen kan syfta på olika personer eller saker beroende på den situation där de används. Typiska pronomen är jag, du, hon, han, den, det, vi, ni, de, mig dig, sig, henne, honom, oss, er, dem, min, din, hans, hennes, vår, er, deras, sådan, någon, alla, då, nu, här, där… De används för att vi ska slippa bli tjatiga. Pröva att undvika att använda pronomen så får du snabb klart för dig hur svårt livet skulle bli utan dem.

Samordnade satsdelar

• Fogeorden och, eller kan foga samman två likvärdiga ord till en ”dubbel” satsdel.

11

De röker och dricker jämt. Sotaren och hennes kompis hämtade bilen och släpvagnen. Barnen och jag har skrapat och målat hela väggen. Sara läser eller sover hela dagarna.

Två objekt i samma sats

I många satser finns det två personer eller en person och ett föremål som är direkt involverade i händelsen som utspelar sig. Man brukar då säga att det DIREKTA OBJEKTET utsätts för handlingen medan det INDIREKTA OBJEKTET drar nytta av handlingen. • • • • •

Barnen gav kattenindir matdir. Barnen gav matdir till kattenindir. Jag har köpt en presentdir till mormorindir. Jag har gett mormorindir blommordir på födelsedagen. Ska du inte plocka blommordir till henneindir?

Eftersom man för ofta studerade svensk grammatik för att sedan lära sig tyska och latin kom tyskans och latinets beteckningar för de båda objekten att få en stark position i den svenska grammatiktraditionen. Därför talar man ofta om ACKUSATIVOBJEKT som en synonym till direkt objekt och DATIVOBJEKT som en synonym till indirekt objektet. När det indirekta objektet uttrycks med någon av prepositionerna till, för, åt kan det förstås även betraktas som adverbial. Traditionerna går isär på den punkten. Typen av adverbial skulle i så fall kunna kallas t.ex. mål, mottagare eller förmånstagare: • Barnen gav matdir till katten. • Jag har köpt en presentdir till mormor. • Ska du inte plocka blommordir till henne?

12

Prepositioner i objekt ?

Ibland börjar även ett objekt med en preposition. Då är det bara betydelsen som avgör om det är frågan om ett objekt eller ett adverbial. I följande mening står prepositionen före ett ord som inte utgör någon omständighet, utan föremålet för handlingen. Därmed kan vi också betrakta det som objekt. Ett objekt som innehåller en preposition brukar kallas PREPOSITIONSOBJEKT. Sara och hennes man tittar på teve. Jag tänker hela tiden på dig. Gränsen mellan objekt och adverbial riskerar dock att bli lite diffus och kanske godtycklig. Därför föredrar vissa grammatikförfattare att helt följa formella kriterier och de betraktar därför allting som inleds med en preposition som ett adverbial. Att tala om prepositionsobjekt kan också ha sina fördelar när man jämför olika språk. De olika språken kan då sägas ha objekt efter samma verb, t.ex. Barnen tittar på teve. Studenten samlar på pennor. Han väntade på sin mamma.

The children watch TV. The student collects pens. Il attendait sa mère.

Verbpartiklar

Efter många verb står något som vid första anblick kan se ut som en preposition. Problemet är att de hör ihop med det föregående verbet, medan en preposition alltid hör ihop med ett efterföljande ord, oftast ett substantiv. Jämför: verbpartikel: preposition:

Vi knackade på. Vi knackade på dörren.

Sådana småord som hör ihop med verbet kallas verbpartikel och ingår i predikatet. Som ordklass får man betrakta dem som adverb eftersom det anger en omständighet kring den handling som uttrycks av verbet. En tydlig skillnad är att verbpartiklar uttalas med ett starkt tryck, något som i grammatiken kallas BETONING. Prepositioner uttalas normalt inte med sådant tyck, utan betoningen ligger vanligen på det efterföljande substantivet.

13

Han knackade på. Hon gick in genom den öppna dörren. Vi hälsade på mormor i går kväll. Vi hälsade på mormor före alla andra.

Reflexiva verb

Vid en del verb är subjektet och objektet samma person. Sådan verb kallas reflexiva och följs då alltid helt mekaniskt av ett pronomen som uttrycker objektet. Antingen ser man detta reflexiva pronomen sig (mig, dig, oss, er) som en del av predikatet eller så ser man det som ett objekt. • • • • • • • •

Hon satte sig en stund under ett träd. Vargen smög sig fram till dörren. Under tiden letade sig vargen fram till mormors stuga. Vargen klädde ut sig i mormors kläder. Jag kammar mig. Du tvättar dig. Vi solar oss. Ni klär på er.

• • • • • • • •

Hon satte sig en stund under ett träd. Vargen smög sig fram till dörren. Under tiden letade sig vargen fram till mormors stuga. Vargen klädde ut sig i mormors kläder. Jag kammar mig. Du tvättar dig. Vi solar oss. Ni klär på er.

Prepositioner i attribut

Ibland händer det att tilläggsinformation till ett substantiv utgörs av en preposition + ett substantiv. Rödluvan älskade promenader i skogen.

14

Substantivet promenader är det viktigaste ordet, alltså huvudordet. Bestämning till substantivet är alltså ett attribut: i skogen. Bestämningar till substantiv kallas alltså alltid attribut, oavsett hur de ser ut.

Predikativ

Den klurigaste av alla satsdelar är nog predikativ. Det handlar om egenskaper som kopplas till en person eller en sak via ett predikatsverb. Förr användes i stället gärna termen PREDIKATSFYLLNAD, och många har fått lära sig att det är predikatsfyllnad efter verb vara, bli, heta, kallas, men det är viktigt att påpeka att detta inte bara gäller efter dessa fyra verb, Det finns flera tiotal andra verb som kan följas av predikatsfyllnad, men de nämnda fyra är kanske de vanligaste. Jag är student. Han kallas Jojjen. Hon ska bli cirkusartist. Stolen är nymålad. Hon heter Ulla. Predikatsfyllnaden brukar bestå av ett substantiv eller ett adjektiv. Naturligtvis kan predikatsfyllnaden, precis som andra satsdelar, bestå av flera ord. T.ex. kan substantivet ha ett attribut. Jag är en ovan student.

Passiva verb och agent

I svenskan har vi möjlighet att bilda passiva former av verb. Det som då händer är att den betydelsemässiga utföraren inte längre står i fokus i den passiva satsen. Rollerna kastas om. Verbet i en passiv sats kan se ut på två sätt, antingen har verbet ändelsen –s eller så använder man hjälpverbet blir, blev, har blivit. 15

Satsdelarna kastas om så att den som utför handlingen inte ens behöver finnas med, och det är lite av vitsen med den passiva satsen. Man kan ”hemlighålla” vem som utför handlingen, eller åtminstone lyfta bort fokus från utföraren. I stället hamnar den person eller det föremål som blir utsatt för handlingen i fokus. Rent grammatisk är det faktiskt det ordet som får äran att vara subjekt, och därmed hamnar det ordet i rampljuset. Den person som utför handlingen får mera av en biroll och kan om man så önskar komma till uttryck i satsen föregången av prepositionen av. Beteckningen för denna satsdel är traditionellt AGENT. Man kan samtidigt betrakta agenten som en omständighet till handlingen och eftersom agenten innehåller en preposition och ett substantiv faller det sig naturligt att betrakta agenten som ett adverbial. Aktiv: Bilprovningen godkände bilen. Passiv: Bilen godkändes av bilprovningen. Passiv: Bilen blev godkänd av bilprovningen. Aktiv: Brevbäraren levererade paketet. Passiv: Paketet levererades av brevbäraren. Aktiv: Publiken buade ut artisten. Passiv: Artisten blev utbuad av publiken.

Interjektioner

Interjektion är en ordklass som innehåller ord som används helt självständigt, utan att behöva ingå i någon stas. De har en förmåga att i ett enda ord uttrycka ett helt budskap, t.ex. känslor, svordomar, hälsningsfraser, hövlighet, svarsord etc. • • • • •

usch fan hej tack nej

De skrivs vanligtvis avskilt från omgivande satser med hjälp av ett kommatecken och de analyseras då inte som satsdelar.

16

Men någon gång ibland kan de utgöra en satsdel och ingå i en sats. Hon sa tack.

Satsdelar SUBJEKT

PREDIKAT OBJEKT

ADVERBIAL PREDIKATIV Inuti alla satsdelar utom predikatet kan det dessutom finnas ATTRIBUT.

Ordklasser VERB

SUBSTANTIV

ADJEKTIV RÄKENORD PRONOMEN ADVERB PREPOSITIONER INTERJEKTIONER KONJUNKTIONER

17

2. Komplexa satser

Flera likvärdiga ord kan bindas samma med en konjunktion til en enda satsdel. På samma sätt kan två (likvärdiga) enkla satser lätt bindas samman med en konjunktion, främst och, men, eller. Sara tittar på teve och hennes man diskar. Sara tittar på teve men hennes man diskar. Tittar Sara på teve eller diskar hon?

Huvudsatser och bisatser

• Varje sats, både huvudsatser och bisatser, innehåller normalt ett subjekt och ett predikat. • En bisats utgör alltid en satsdel i huvudsatsen. • Bisatser inleds med ett ord som utgör en bisatsinledare. Dessa inledare är av lite olika typ i olika bisatser. • Många bisatsinledare utgör inte själva någon satsdel i bisatsen. De kallas traditionellt för KONJUNKTIONER (därför att de sammanbinder), men i nyare grammatikor kallas de i stället ofta för SUBJUNKTIONER (därför att de inleder en underordnad bisats).

Bisatser som utgö r adverbial

Många bisatser uttrycker omständigheter, ofta tid, orsak eller villkor. Dessa fungerar därför som adverbial. De inleds av KONJUNKTIONER (SUBJUNKTIONER). Sara tittar på teve medan hennes mamma diskar. medan hennes mamma diskar Sara tittar på teve eftersom hennes mamma diskar. eftersom hennes mamma diskar

18

Sara tittar på teve trots att hennes mamma har förbjudet det. trots att hennes mamma har förbjudit det Sara tittar på teve om hennes mamma inte är hemma. om hennes mamma inte var hemma Sara diskar innan hon tittar på teve. innan hon tittar på teve

Bisatser som utgö r attribut

Bisatser som fungerar som ATTRIBUT till substantiv kallas ofta för RELATIVA BISATSER. Saras mamma, som avskyr teve, diskar gärna. som avskyr teve Hon avskyr teve. Ordet som anses vara ett pronomen (inte en konjunktion) därför att det syftar tillbaka på ett annat ord, precis så som pronomen brukar uppföra sig.

Satser som utgö r objekt

Bisatser som är OBJEKT börjar oftast med konjunktionen att, men indirekta ja/nej-frågor börjar med konjunktionen om. Andra indirekta frågor börjar med olika frågeord som varför, när, hur, vem, vad… Objektsbisatser som inleds med konjunktion: Sara sa att hon inte vill diska. att hon inte vill diska Sara frågade om hennes kusin inte kunde diska i stället. om hennes kusin inte kunde diska i stället Objektsbisatser som inleds med frågeord: Sara undrade varför hon alltid måste diska. varför hon alltid måste diska 19

Sara undrade när någon annan tänkte diska. när någon annan tänkte diska

Underordnade direkta anföringar är ofta OBJEKT – Jag vill inte diska! sa Sara. Jag vill inte diska!

Satser som utgö r subjekt Att Sara hade diskat överraskade hela familjen. Att Sara hade diskat

20

3. Ordens uppbyggnad Fonem och morfem

Orden kan delas upp två typer av mindre element. •

FONEM:

de ljud som används i ett visst språk och gör att man kan skilja ett ord från ett annat. Ordet sjöar innehåller t.ex. fyra fonem: sj, ö, a, r. • MORFEM: sådana odelbara delar av ord som bär en betydelse. Ordet sjöar innehåller två morfem: sjö- och -ar.

Rot, prefix och suffix

Tre olika typer av morfem = minsta betydelsebärande delar av ord • rot • suffix = ändelse • prefix = förstavelse

prefix+rot+suffix: • o-vänn-er • för-svar-et rot+rot: • bok-buss • grå-brun

Stam och bö jningsä ndelse

STAM är allting i ett ord utom de grammatiska böjningsändelserna. Ordbilningsändelser hör alltså till ordets stam. 21

tjugo - åtta - år - ing | ar STAM | grammatisk böjningsändelse Den här stammen består alltså av tre rötter tjugo-åtta-år- och ändelsen -ing. Anledningen till att denna ändelse hör till stammen är att det är en ordbildningsändelse som används för att bilda ett substantiv som betecknar en person.

Allomorfer

Olika varianter av ett morfem. De olika varianterna används vid olika ord, men de har alla samma funktion. plural:

–ar, –er, –or, –r, –n sten–ar, banan–er, skol–or, ko–r, äpple–n

De svenska substantivens former

bil bil-en bil-ar bil-ar-na bil-en-s bil-ar-na-s

singular, obestämd form singular, bestämd form plural, obestämd form plural, bestämd form genitiv el. possessiv, bestämd form, singular genitiv el. possessiv, bestämd form, plural

De svenska adjektivens former grön grön-t grön-a

N-genus utrum T-genus neutrum plural och/eller bestämd form

adverb

grön-are komparativ grön-ast superlativ grön-ast-e superlativ + bestämd form

22

De svenska verbens former köp-a köp-er köp-te köp-t ha-r köp-t ha-de köp-t ska köp-a skulle köp-a köp

arbeta arbeta-r arbeta-de arbeta-t ha-r arbeta-t ha-de arbeta-t ska arbeta skulle arbeta arbeta

infinitiv presens imperfekt / preteritum supinum perfekt pluskvamperfekt futurum konditionalis imperativ

Svenska adverb

bildas i många fall av adjektiv och används som adverbial, t.ex. Med dem kan jag höra dig bättre. adjektiv som attribut: • en snabb bil, ett snabbt tåg • omedelbar hjälp • en underbar sångröst adjektiv som predikativ: • hon är dålig adverb på -t som adverbial: • • • •

bilen går snabbt, tåget går snabbt ring mig omedelbart de sjunger underbart hon mår dåligt

men även många andra ord, som inte är bildade av adjektiv, är adverb eftersom de i stort sett inte kan användas på något annat sätt än som adverbial. igår, undertill, baklänges, lagom, inte,

23