SPRÅKDEPRIVATION

January 9, 2018 | Author: Anonymous | Category: Arts & Humanities, Communications
Share Embed Donate


Short Description

Download SPRÅKDEPRIVATION...

Description

Hälsa och samhälle

SPRÅKDEPRIVATION EN LITTERATURSTUDIE OM SPRÅKETS BETYDELSE FÖR DÖVA OCH HÖRSELSKADADE

Ann Elisabeth Axelsson Brakstad

Språkdeprivation EN LITTERATURSTUDIE OM SPRÅKETS BETYDELSE FÖR DÖVA OCH HÖRSELSKADADE ANN ELISABETH AXELSSON BRAKSTAD

Axelsson Brakstad, A. Språkdeprivation En litteraturstudie om språkets betydelse för döva och hörselskadade konsekvenserna av att ha ett språk. Examensarbete i Socialt Arbete 15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socionomutbildningen, 2012. Språkets betydelse för människans utveckling är viktig för individens utveckling. Språket ger oss möjligheten till en god kognitiv förmåga och vägleder oss fram till vår identitet och personlighet. Genom språket uttrycker vi vem vi är och vad vi vill. Men vad händer om språket inte blir en självklarhet och om vi inte får tillgång till det? Den här studien handlar om vilken betydelse språket har för döva, hörselskadade och personer med cochleaimplantat och vad som händer om de inte får tillgång till det språk de är i behov av.

Nyckelord: Cochleaimplantat, Döva, Dövkultur, Glickman, Språkdeprivation, Språkets betydelse

LANGUAGEDEPRIVATION A LITERATURE STUDY ON THE IMPORTANCE OF LANGUAGE FOR DEAF PEOPLE AND HEARING IMPAIRES

Axelsson Brakstad, A. Language deprivation A literature study on the importance of language for deaf people and hearing impairs. Degree Project, 15 Credit Points in Social Work. Malmö University: Health and society, Department of Social work, 2012.

Importance of language in human development is important for the individuals. The language allows us to good cognitive performance, and guides us to our identity and personality. Through language we express who we are and what we want. But what if the language doesn’t become a matter of course and if we do not have access to it? This study deals with the role of language to deaf, hearing impaired and people with cochlear implants and what happens if they do not have access to the language they need. Keywords: Cochlear implantats, Deaf, Deaf culture, Glickman, Langueage deprivation, Importance of language

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING ....................................................................................................... 1 1.1 Disposition ..................................................................................................... 1 2. PROBLEMFORMULERING .............................................................................. 2 3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR .............................................................. 3 4. BAKGRUND ....................................................................................................... 3 4.1 Dövkultur ....................................................................................................... 3 4.1.1 Kultur ...................................................................................................... 3 4.1.2 Dövkultur ................................................................................................ 4 4.2 Språkets betydelse och utveckling ................................................................. 6 4.2.1 Språkets betydelse................................................................................... 6 4.2.2 Språkutveckling ...................................................................................... 7 4.2.3 Personlig påverkan .................................................................................. 8 4.2.4 Språkdeprivation och offentlig påverkan ................................................ 9 4.3 Teckenspråk ................................................................................................. 10 4.4 Språklagen ................................................................................................... 11 4.5 Tvåspråkighet............................................................................................... 11 5. METOD OCH MATERIAL .............................................................................. 12 5.1 Litteratursökning .......................................................................................... 12 5.2 Inklusions- och exklusionskriterier .............................................................. 13 5.3 Metoddiskussion .......................................................................................... 13 6. INLEDANDE DISKUSSION............................................................................ 14 6.1 Kommunikationsteori .................................................................................. 14 7. RESULTAT ....................................................................................................... 15 7.1 Språkets betydelse för individen och kulturen ............................................. 16 7.1.1 Språk och kognition .............................................................................. 16 7.1.2 Döva och språk ..................................................................................... 17 7.2 Språkdeprivationens för betydelse och påverkan för individen privat respektive i samhället......................................................................................... 17 7.2.1 Konsekvenserna .................................................................................... 17 7.2.2 Kultur och språk.................................................................................... 18 7.3 Fördelar och nackdelar med tvåspråkighet .................................................. 19 7.3.1 Tvåspråkighet – fördelar och konsekvenser ......................................... 19 7.4 Resultatdiskussion ....................................................................................... 20 7.4.1 Språkdeprivation i samhället ................................................................ 20 7.4.2 Språkdeprivation och individen ............................................................ 21

7.4.3 Kommunikation mellan barn och föräldrar .......................................... 21 7.4.4 Tvåspråkighet........................................................................................ 22 7.4.5 Dövkulturen .......................................................................................... 23 7.4.6 Författarens förhållningssätt ................................................................. 23 8. SLUTORD ......................................................................................................... 23 9. Källhänvisningar ................................................................................................ 25 9.1 Internetreferenser ......................................................................................... 26

1. INLEDNING When my whole family sat down at the dinner table There was always a lot to eat from corner to corner There was always a conversation between forks and spoons There was always a conversation between glasses and cups There was always a conversation between napkins There were always empty plates and empty bowls But the knife that laid between them all From mouth to ear From mouth to eye Cut me off (Stemalu/Curtis Robbins, 2002) Dikten ovan beskriver en form av ett utanförskap som många döva känner när de lever i en värld där ingen förstår dem eller deras sätt att kommunicera på. Att sitta runt ett bord och inte kunna kommunicera med sin familj är vardag för många döva som är ensamma med sin funktionsnedsättning i sin familj, där känslan av delaktighet aldrig är fullständig. Vad händer med de döva som är uppväxta i en familj, där teckenspråket aldrig har fått en självklar plats? Den här uppsatsen är gjord som en litteraturstudie och har fokus på språkets betydelse för döva individer. Under författarens verksamhetsförlagda utbildning (VFU) på Region Skånes Hörsel- och Dövenhet kom författaren att arbeta runt döva och kom därmed i kontakt med den problematik som finns kring dövas språkutveckling. Begreppet språkdeprivation är inte allmänt känt i samhället, men de som är väl insatta i dövkultur och har goda språkkunskaper i svenskt teckenspråk ser tydligt att det finns ett problem för många döva. Språksvårigheter är idag ett av kännetecknen för att ha drabbats av en psykisk funktionsnedsättning, vilket är problematiskt för många döva. En döv individ som en gång besökte socialtjänsten blev bedömd som utvecklingsstörd när det snarare handlade om problem att uttrycka sig för att personen aldrig fått någon språkstimulans alls. Vilka konsekvenser leder språkdeprivationen till i den dövas vardag i det officiella samhället, respektive privatlivet? 1.1 Disposition Upplägget av den här studien är delvis inspirerad av Fribergs (2006) upplägg för en litteraturstudie med tillhörande rubriker. Dock har detta modererats något av författaren då det skapat ett bättre flöde i den här studien. Uppsatsens inledning berör ämnet som studien behandlar för att sedan övergå i ett dispositionsavsnitt. Därefter följer problemformulering, syfte och frågeställningar. Dessa avsnitt följs av bakgrundsavsnittet som ger en överblick över dövas historia och kultur, men som även tar upp tidigare forskning gällande språkets betydelse och utveckling samt vilken påverkan språket har. Vidare förs en redogörelse för teckenspråket, språklagar och tvåspråkighet. Efter bakgrundsavsnittet kommer metodavsnittet som redogör för valet av metod för den här studien samt en redovisning för hur materialinsamlingen gjorts. Avsnittet följs av en metoddiskussion där författaren förhåller sig kritisk och diskuterar valet av metod och vad som kunde gjorts 1

annorlunda. Den inledande diskussionen behandlar teori som används för att stödja empirin som används. Resultatdelen redovisar vad som framkommit inom ämnet, uppdelat i olika teman som inspirerats utifrån frågeställningarna. Resultatet övergår sedan i en resultatdiskussion där författaren är kritisk till resultatet där också en diskussion kring författarens eget förhållningssätt och påverkan på resultatet förs. Studien avrundas med författarens slutord där resultatets betydelse diskuteras.

2. PROBLEMFORMULERING Den här uppsatsens ämnesval påverkades av författarens egna erfarenheter av att leva med en hörselskada. Erfarenheterna av att kommunicera med hörande människor såväl som erfarenheter med döva har haft ett stort personligt värde för författaren av denna uppsats. Under åren har kommunikationens värde visat sig vara oerhört viktig och därför är det intressant att forska mer om kommunikation och vad språket har för nytta respektive svårigheterna är för individer med annorlunda förutsättningar. Vilken betydelse har därmed språket? Att vara döv eller hörselskadad innebär att helt eller delvis sakna förmågan att kunna höra. Orsakerna till hörselskador och dövhet kan vara många, men det finns även de fall där det inte finns någon förklaring till funktionsnedsättningen. Det kan vara ärftligt/medfött, bero på bullerskador eller uppstå genom sjukdomar som satt sig på hörselorganen samt av åldersmässiga orsaker. Med hörselnedsättningen påverkas även en del av den vardagliga kommunikationen på ett sätt som har en stor inverkan på individen. För den hörselskadade kan det bli svårt att hänga med i samtal beroende på kontexten och för döva är det bästa språket att kommunicera med teckenspråket. De sistnämnda lämnas därmed helt utanför det verbala språkets gemenskap. Enligt språklagen (2009:600) ska den som är döv eller gravt hörselskadad lära sig teckenspråk och döva skall dessutom tillgodogöra sig den skrivna svenskan för att kunna tillgodogöra sig själva i samhället. Hur påverkar kommunikationsbarriärerna och hörselskadorna den enskilde individen? Att kunna uttrycka sig själv genom sitt språk är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna och en självklarhet för människan. I de fall där individerna har svårt att uttrycka sig finns det ofta bakomliggande orsaker och därmed ställs det ofta en diagnos, i form av språkstörningar eller språkdeprivation. Språket är också viktigt för bedömningen av psykiska sjukdomar och enligt Glickman (2009) blir många döva diagnostiserade med olika typer av psykiska eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar Systemet med att använda språket som bedömningsmall passar dåligt med de döva som har språksvårigheter. Hur kommer det sig? Därmed kan även frågan om vilka förutsättningar som döva har både privat och i det offentliga samhället ställas, utifrån sina språkkunskaper och samhällets förväntningar. Men vad händer med de hörselskadade som är i behov av teckenspråk men som inte får möjlighet att lära sig eller använda det? Och vad händer med de som föds döva om inte blir exponerade för teckenspråk, trots att det är deras enda kommunikationssätt? 2

3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Syftet med den här uppsatsen är att genom en litteraturstudie undersöka vad som enligt forskningen anser vara vikten av att ha ett språk och vilka konsekvenserna blir om enskilda individer eller grupper saknar ett första språk. Målet är att kunna bidra till en ökad kunskap, till socialarbetare och lärare, om språkets betydelse. Syftet är även att förmedla kunskap om vilka konsekvenser som finns vid brister på språk, för att göra det möjligt att hjälpa dem som har behov av stöd och hjälp att uttrycka sig på andra sätt. Avgränsningen i den här studien har dragits till att endast behandla den döva delen av befolkningen, även om ett visst mått av att sträcka sig generellt krävs. Frågeställningarna som skall besvaras i den här uppsatsen är följande: -

Hur beskrivs språkets betydelse för individer och för kulturer? Hur diskuteras det om språkdeprivationens betydelse för individen privat och i samhället? Hur resonerar litteraturen runt att man som döv är språkdepriverad? Hur beskriver litteraturen fördelarna och nackdelarna med tvåspråkighet vad häller döva/hörselskadade/CI-opererade?

4. BAKGRUND Detta avsnitt är upplagt för att först redogöra för kulturbegreppet för att sedan avgränsa det till dövkultur. Vidare redogörs det för språkets betydelse och utveckling, både för individen privat och offentligt. Till sist redovisas information om teckenspråk och om Sveriges inställning till språk genom språklagen samt slutligen en kort genomgång av tvåspråkighet. 4.1 Dövkultur 4.1.1 Kultur Kultur är något som är svårt att definiera eftersom begreppet kan ses ur många perspektiv. Leigh (2009) beskriver bland annat kultur som ett fenomen som uppstår genom gemensamma normer, värderingar och trosuppfattningar. Kamali (2007) menar att kultur har olika betydelse beroende på vilket perspektiv som används för att vinkla begreppet på. Utifrån ett antropologiskt perspektiv är kultur definierat som levnadssätten från de gamla urbefolkningarna som lever kvar medan det strukturalistiska perspektivet snarare anser att kultur uppstår genom det sociala livet. Precis som Leigh (2009) skrev ovan så är kultur en blandning av de perspektiven hon nämnde. Det strukturella perspektivet som Kamali (2007) nämner handlar om att kultur är något för sig själv, men att det kommer i uttryck i den enskilda individen samt i det gemensamma sociala samhället. Kamali (2007) nämner även att grupptillhörighet till en kultur är kontextrelaterad och relationell vilket innebär att det kulturaliserade jaget skapas från det som individen jämför sig med. 3

4.1.2 Dövkultur Dövkultur myntades som begrepp först 1982 (Reagan 1995) och är något som skulle kräva flera sidor av den här studien att förtydliga. På grund av både tid- och platsbrist så kommer genomgången inte bli så lång, men de centrala delarna om döva och deras historia redovisas nedan. Genomgången inleds först med en historisk tillbakablick om döva och sedan övergår förklaringen i en definitionsdiskussion om begreppet kultur. Det svenska teckenspråket blev ett officiellt erkänt språk av den svenska riksdagen först år 1981 (Göransson 1995). I och med det erkännandet räknas idag teckenspråket som ett av de minoritetsspråk som finns bevarade i Sverige, förutom till exempel samiska. Döva i Sverige har under lång tid varit en diskriminerad grupp. Tidigare delades döva in olika typer av grupper, de som kunde tala hade mer rättigheter än de som betraktades som dövstumma1. Den grekiske filosofen Aristoteles ansåg att döva inte kunde prata överhuvudtaget vilket sedan motbevisades av en munk som började undervisa döva barn i Spanien. Döva som inte kunde prata var omyndigförklarade och hade inga rättigheter. Kunde de prata så fick de vissa rättigheter, som till exempel arvsrätt (Göransson 1995). Skolundervisningen av döva barn var under en lång tid en diskussionsfråga där åsikterna var delade. Vissa ansåg att teckenspråket var viktigt och teckenspråket ansågs jämlikt med varje lands eget officiella språk. Andra gick på oralismens, det talade språkets, linje och vid en kongress i Milano 1880 beslutades det att dövas undervisning skulle bedrivas genom det talade språket, att använda teckenspråket var förbjudet (Göransson 1995). Fram till Milanokongressen var skolundervisningen i Sverige inriktad på att använda teckenkommunikationen då Manillaskolan, Sveriges första dövskola som grundades i Stockholm 1809 ansåg att den metoden var bäst. Målet var redan då att döva skulle lära sig svenska utöver teckenspråket för att kunna lära sig att läsa och uttrycka sig i skrift. När beslutet om att undervisningen skulle ske med det talade språket kom, var det ett stort slag mot skolorna och mot den döva gruppen och återigen påbörjades kampen för en teckenspråkig skolgång. Teckenspråkets erkännande 1981 blev en stor seger och döva har undervisats helt på teckenspråk sedan dess. Grundskoleutbildningen är förlängd med ett år men skolgången följer i regel Skolverkets kriterier och mål för skolgången, med undantag i ett fåtal ämnen. Ett av de stora målen är dock att döva skall bli tvåspråkiga för att bli självständiga i det svenska samhället (Göransson 1995). Sedan döva länge varit en förtryckt grupp där hörande fört deras talan utan att fråga de omtalade vad de vill, så har föreningslivet blivit viktigt för många döva. Under oralismens tid blev det viktigt för döva att kunna samlas för att kämpa för sina rättigheter, men föreningarna blev även det enda forum där döva kunde uttrycka sig själva med teckenspråk. Sveriges Dövas Riksförbund och andra

1

Ordet dövstum avskaffades redan på 1950-talet då det inte längre ansågs vara relevant. Dövas möjligheter till att tala har ingenting med dövheten att göra men de använder det sällan då det kan kännas obekvämt att tala eftersom de inte själva hör hur de låter. Döva uttrycker sig istället genom sitt visuella språk, teckenspråket och det är deras sätt att uttrycka sig på (Sveriges Dövas Riksförbund 2012a)

4

föreningar som Hörselskadades Riksförbund arbetar politiskt och kämpar än i dag för dövas rättigheter och deras rätt att påverka (Göransson 1995). Irene Leigh (2009) nämner också att det är den enskildes individuella kontakt med kulturen som gör att en individ omges av en kultur. Barn som till exempel lever ensam i en familj med hörande individer blir först insatt i den hörande kulturen eftersom det är där individen lever i. När individen senare kommer till skolan och träffar andra döva, till exempel lärare eller andra elever som föds i döva familjer så blir de även insatta i den döva kulturen. Däremot påverkas graden av tillhörighet i gruppen av vilka gränser som finns i den döva kulturen och hur kulturen uppfattar den enskilde individen om man tillåts vara delaktig i gemenskapen eller inte. Att vara delaktig i två kulturella världar (döv-hörande) beskriver Leigh (2009) som att vara bikulturell. Den kulturella gruppens sammansättning beror enligt Hylland-Eriksen (1999) på det sociala samhällets normer och värderingar gentemot den aktuella gruppen. Dövkulturen som ett exempel är en relativt stark grupp där sammansättningen och gemenskapen påverkats av hur samhället under lång tid har förtryckt den döva gruppen bland annat genom oralismen. Utsattheten gjorde att gruppen vände sig till varandra istället och därför är sammanhållningen så viktig, än idag (Göransson 1995). Dövas ställning i samhället har inte alltid varit starkt. Timothy Reagan (1995) beskriver att hörande traditionellt sett ofta ansett döva som oförmögna på grund av deras förlust av hörsel samt att omgivningen i regel tyckt synd om dem. Döva spärrades in på mentalsjukhus och fick inte använda teckenspråk i skolan (Sveriges Dövas Riksförbund 2012-05-12) Döva ses ofta av samhället som funktionsnedsatta och en grupp som många tycker synd om, framförallt för att de saknar hörsel. Själva anser de sig dock inte vara funktionsnedsatta alls, utan som en språklig minoritet i samhället som lever utifrån sina förutsättningar (Göransson 1995, SoU 2003:12, Reagan 1995). Döva kan ses på två sätt både ur ett medicinskt och ur ett sociokulturellt perspektiv då de väljer att se sig som en språklig minoritetsgrupp. Det medicinska perspektivet vill göra döva så hörande som möjligt, till exempel genom cochleaimplantat. Ett sådant implantat förkortas som CI (författarens anm.) och är ett hjälpmedel vars syfte är att ge svårt hörselskadade och döva möjlighet att kunna höra, om en vanlig hörapparat inte fungerar. Implantatet består av en inre del och en yttre del. Den inre delen, en stimuleringselektrod, opereras in precis under huden bakom örat för att sedan kopplas med en liten tråd till hörsnäckan vilken fungerar som en mottagare. Den yttre delen ser ut som en hörapparat och som kallas för ljudprocessor. Detta implantat fungerar som ett eget elektroniskt fält som skapar ett digitalt ljud, vilket blir hörseln. Resultatet av implantatet varierar (CI – sektionen, 2010). Det andra perspektivet handlar om de kulturella döva som istället kämpar för sin sak och för samtal med politiker och andra som kan anpassa samhället efter gruppen istället. Man skiljer också på olika typer av döva, de som är födda och uppvuxna som döva, de som blivit döva av sjukdom, hörselskadade som blivit döva, alternativt att åldern sett till att hörseln förlorats (Reagan 1995)

5

Det absolut främsta som kännetecknar den döva kulturen är språket. Döva anser sig vara en subkulturell, lingvistisk grupp, en minoritet som själva kämpar för sina egna rättigheter. Språket är tecknet på solidaritet och ett tydligt bevis på att de tillhör en grupp där kommunikation enbart sker genom det korrekta teckenspråket. Språket räknar de dock som en tillgång och inte som ett kommunikationsmedel (SDR, ”Dövkultur”, 2012) Genom språket har döva även erfarenheter som stärkt dem gemensamt som grupp, där som tidigare nämnts diskrimineringen i skolan är en sådan (a a). En annan aspekt som är av relevant för dövkulturen är att de har gemensamma normer om hur de ska bete sig och uttrycka sig. De har ett annorlunda mönster gällande ögonkontakt (ögonen är viktig för teckenspråket, författarens anm.) fysisk kontakt och sätt att uttrycka sig (Reagan 1995). Döva drar sig inte för att kramas, peka på varandra eller säga att någon är tjock, vilket kan verka konstigt för hörande. Dövkulturen gäller inte bara för dem som är döva även om det låter så. Språket är en av de viktigaste grundpelarna för att utmärka gruppen så är det inte allt. Däremot så använder de språket som slags bedömningsmall, om de som beter sig som för ”hörande”, oftast de som blivit döva på senare år, har ett försvenskat språk som kan medföra kommunikationshinder och därmed räknas de inte in (Reagan 1995). Men hörande får möjlighet att vara delaktiga i den döva kulturen, bland annat om man är ett barn till döva föräldrar, som får teckenspråk som första språk och är uppväxt med dövkulturen. 4.2 Språkets betydelse och utveckling 4.2.1 Språkets betydelse Enligt flera forskare är språket ett av de absolut viktigaste verktygen för människans utveckling. Genom språket kan människor kommunicera med varandra och därmed utvecklas. (SOU 2003:12). Språket är ett av de bärande elementen i relationen med andra människor och det är i det sociala samspelet mellan varandra som vi utvecklas kognitivt, känslomässigt och socialt. Enligt en statlig offentlig utredning (SOU 2003:12) angående språkets betydelse för både hörande och döva barn formas människans identitet genom att de har tillägnat sig ett språk. Språket används även som ett verktyg för att förmedla kultur, både genom att man lever i sin egen kultur och få möjlighet att få uttryck för den, men kultur tillämpar man sig också genom att ta den till sig genom exempelvis böcker (a a). Martinsen m.fl. (1999) för också en diskussion om språket betydelse för den kognitiva förmågan och åsikterna är tudelade. En av förklaringarna hävdar att språket visst har betydelse för den kognitiva förmågan eftersom det är språket som skapar vår uppfattning av verkligheten och därmed kan förstå den. Martinsen (a a) hävdar därför att språket är den avgörande faktorn som bestämmer människans kognitiva utveckling. Den andra förklaringen går emot den första radikalt eftersom de hävdar att det finns bevis för att även de som är funktionsnedsatta likväl kan ha ett fullständigt språk. Till exempel har de som diagnosisteras med Aspergers syndrom ofta en hög nivå på deras språk. Den sista förklaringen som ges är att språket och kognitiv förmåga inte är beroende av varandra i botten, men att de i slutändan är beroende av varandra gemensamt för den individuella utvecklingen (a a). 6

Även Irene Leigh (2009) menar att språket är av relevans, oavsett om man pratar med döva eller hörselskadade, då kommunikation och hur man kommunicerar är avgörande relationer. Kommunikationen mellan andra och hur man själv upplever den påverkar även den enskildes identitet, vilken kommer till uttryck beroende på vilket sammanhang som förs med andra. 4.2.2 Språkutveckling Enligt Håkansson (1998) påbörjas barnens språkutveckling enligt samma mönster, oavsett vilket språk de börjar tala med. Barns språkutveckling går från att ha ett obegripligt joller till att de tar efter sina föräldrars ordbruk, i enstaka ord. Utvecklingen sker från att ha ett joller som är mer gurglande till att leda fram till mer stavelser, exempelvis ”dadadada” (Håkansson 1998, s 20) Språket forstätter sedan med att barnet bygger upp ett ordförråd och försöker sedan placera dessa ord i meningar. Däremot är det svårt att lära sig alla stavelser som ska till när man ska ljuda bokstäverna, vilket senare tillhör finjusteringar i språket som kommer i senare skeden. Grammatik är även en del av den fortsatta utvecklingen av språket, som fortsätter i skolans värld senare (a a). Språkutvecklingen sker enligt Lotta Andersson (2002) genom interaktionen mellan barn och vuxna. Barnet förbereds redan tidigt på att kommunikation är något man gör med sin förälder. Spädbarnet kommunicerar genom skriket och senare under det första året använder sig av ögonkontakt och pekningar för att få fram vad barnet vill. Utvecklingen av barnets språk börjar som ovan förklarat genom ett joller som sedan utvecklas till ord. Barnet behöver i sin kunskapsvandring genom språket lära sig saker i förhållande till symboler och kontext – de lär sig genom synen. Föräldern som ordar något visar senare fram en lampa, docka eller en boll som barnet sedan upprepar och tar till sig. Den visuella betydelsen för språket förstärks sedan forskning kommit fram till att blinda barn har en senare språkutveckling (a a). Samspelet mellan barn och vuxna blir viktigt även när barnet börjar bli större. Vid barnens språkinlärning styrs inlärningen till stor del av den vuxna och beroende på nivån på den vuxnas kommunikationsmönster påverkar den barnens benägenhet att lära sig (Andersson 2002). För att gynna utvecklingen av barnets språk är det viktigt att hålla sig på barnens nivå, dels för att de ska förstå vad man pratar om men också för att stimulera barnen att fortsätta prata. Språkstilarna kan vara många men enligt Andersson (2002) är det optimala att samtala runt någonting som intresserar barnet och att man ”/…/ fånga upp, bekräftar, upprätthåller och vidareutvecklar samtalet” (a a s, 41). När barnet kommer utanför sin hemmiljö exponeras de för andra individer, vilket kan bli problematiskt. Barn har en otrolig förmåga att anpassa sig till varandra och utvecklas den vägen. Under den viktiga perioden av barnens språkutveckling är det viktigt att vuxna som interagerar runt barnet måste ha en social kompetens (Nettelbladt & Salameh 2007). Det innebär att man har en förmåga att anpassa sig till barnets nivå och förutsättningar, något som främjar social interaktion. Enligt Andersson (2002) påverkar barnets kultur i form av värderingar och normer möjligheterna att bygga på sitt språk. Språkutvecklingen hos barn som är döva eller har andra funktionshinder kan verka mer problematisk efter som förutsättningarna hos barnet är annorlunda än hos dem som är hörande. En av orsakerna som Lotta Andersson (2002) nämner är 7

att föräldrarna till barnen fokuserar på att barnen inte kan och att de istället fyller i på de ställen där barnens gensvar går förlorad. Barnen stimuleras inte själva av att försöka och därmed försvinner barnens nyfikenhet och interaktion. Hos de med ett multihandikapp blir kommunikationssvårigheterna fler eftersom barnen signalerar på flera sätt samtidigt, vilket kan vara svårt för mottagaren att förstå (a a) (se avsnitt 6). Däremot har döva barn (beroende på om de stimuleras korrekt, författarens anm.) jämlik språkutveckling som hörande barn, där de faktiskt utvecklar sin kommunikation snabbare (a a). Oavsett språk behöver barn stimulering i sin språkutveckling för att kunna utveckla det. Andersson (2002) påpekar att barnens kommunikationsutveckling påverkas av dess egna möjligheter beroende på graden av eventuella funktionsnedsättningar samt vilka förutsättningar som finns i deras omgivande miljö. Enligt SOU rapporten om teckenspråkets ställning (2003:12) är det problematiskt för döva barn till hörande föräldrar att lära sig sitt språk. Orsaken till detta är att föräldrarna inte har erfarenhet inom teckenspråk sedan tidigare och inte heller haft någon kännedom om barnets dövhet och därmed lär sig föräldrarna språket samtidigt som deras barn skall lära sig. Negativt är också att det tar tid för föräldrarna att lära sig språket och att grammatisk korrekthet försvinner (a a). Understimulering av språk återkommer i avsnittet om personlig påverkan (se 2.3) Enligt Nettelbladt (2007) är det dock inte bara hemmiljön som kan hindra/gynna språkutvecklingen utan även att trygga och stabila relationer som påverkar. 4.2.3 Personlig påverkan Språkets betydelse för den enskilda individen är oerhört viktig. Genom vårt språk har vi en interaktion med andra människor (Lundsbye, 2010). Genom att ha en kommunikation med andra så kan vi förmedla vad vi känner och tänker och får på så vis samhörighet med andra. Unga Hörselskadade verkar för att barn som är hörselskadade ska få tillgång till två språk, det vill säga både sitt första språk svenskan, men också möjligheter till teckenspråk. De menar att hörselskadade måste kunna välja språk utifrån vilken kontext de befinner sig i. Möjligheter till kommunikation när hörseln inte räcker till menar de är viktigt för en känsla av delaktighet, vilket också påverkar självkänslan (Unga Hörselskadade, uå). Språkets betydelse för döva individer menar Richler (2007) också är av relevans för deras utsatthet. Döva har genom tiderna varit utsatta för dubbel diskriminering då de först och främst var döva och i tillägg till detta inte fick använda de enda språk de kunde använda sig av. Teckenspråket är det enda sättet som döva blir stimulerade kommunikationsmässigt och kan få en bra levnadsstandard med. Att inte få tillgång till språk påverkar även den individuellas möjlighet till en kultur. I de fall där föräldrarna inte har någon kunskap om döva/hörselskadade är det svårt att veta vilka deras behov är (SOU 2003:12). Döva och hörselskadades behov i samhället är en stor del av den dövas identitet. Att möta en annan kultur och inte vara en del av den kan vara problematisk. Peretti och Austin (1980) talar om subkulturer (en mindre kultur inom den större kulturen, författarens anm) och hur barn påverkas av skolgång tillsammans med barn som har gemensam skola med majoritetskulturella barn. Dessa barn får i stor omfattning problem i skolan och räknas ner i värde av det gemensamma samhället. De talar bland annat om låg självuppfattning och en minskad kognitiv 8

förmåga. (Glickman 2009). Artikeln belyser en form av kulturell deprivation (cultural deprivation, se sökorden), vilket också kan relateras till den språkdeprivation barn kan få som är uppväxta i en miljö utan en god, språklig stimulering. Som en konsekvens av lite språkstimulering kan individen få svåra sociala problem samt en osäkerhet och svårigheter i framtida yrken. Att ha en språklig deprivation kan enligt författaren (Glickman 2009) resultera i en nedsatt kognitiv förmåga, beteendestörningar, ångest- och emotionella problem samt personlighetsstörningar. 4.2.4 Språkdeprivation och offentlig påverkan Betydelsen av att kunna ha ett andra språk som de döva förväntas ha leder till att de kan ha en kommunikation med människor som de möter ute i den andra kulturen, det hörande samhället. Begreppet språkdeprivation som ovan har berörts något definieras enligt Nationalencyklopedin (2012 sökord deprivation) som en konsekvens av en understimulering av något som har en ”väsentlig betydelse för människans utveckling” (a a). Nationalencyklopedins definition berör bara ordet deprivation, men sätter man språk före kan man ganska snabbt konstatera att förmågan vi här som är understimulerat enligt definitionen ovan är språket. Glickman (2009) diskuterar begreppet utifrån ett medicinskt perspektiv i sin bok, utan någon tydlig förklaring på begreppet, därmed valdes Nationalencyklopedins definition. Språkdeprivation är ett begrepp som är svårt att definiera men Sanjay Gulati (2007) menar att det är en social konsekvens som uppstår i form av att barn blir understimulerade genom språket. Döva barn och vuxna, särskilt de som är födda i utvecklingsländerna är diagnostiserade med språkdeprivation på grund av att de inte blivit exponerade för ett lämpligt språk att kommunicera med. Orsakerna till detta kan bero på okunskaper om teckenspråk hos föräldrarna, att möjligheter till att lära sig språket inte finns samt att teckenspråket kanske inte är accepterat i det land man kommer ifrån. Språkdeprivationen som en social konsekvens handlar enligt Gulati om att den individuella utvecklingen som barnet får genom språkbruket går förlorad när det inte går att kommunicera med varandra. I de fall där teckenspråket inte finns för det döva barnet kommunicerar man istället med gester och kroppsspråk. Gulati (2007) menar att detta gestuella kommunikationssättet inte är tillräckligt eftersom det inte finns någon grammatik. Konsekvenserna för barnets kognitiva utveckling och förmåga varierar därför beroende på när man faktiskt exponeras för ett grammatiskt teckenspråk (till exempel i skolåldern). Barnets intellektuella förmåga behöver dock inte ha påverkats på alla plan eftersom man till exempel inte behöver kunna ett språk för att veta hur man skall titta när man ska korsa en väg. Däremot riskerar de barn som är språkdepriverade att gå miste om mycket information och kunskap som andra barn får då de obehindrat kan ställa tusentals frågor till människor i sin omgivning och därmed fortsätta utvecklas. Glickman (2012) diskuterar också språkdeprivation och enligt honom kan man känna igen språkdeprivation hos individer genom följande kriterier: Medfödd dövhet eller att hörseln förloras före talet ger sig till känna, att barnet inte stimuleras med teckenspråk, att man inte talar sitt bästa språk flytande, att ha svårt att uttrycka sig eller förstå andra samt att man har beteendemässiga eller sociala störningar och inte har någon psykisk sjukdom (Glickman 2009:334) 9

Glickman diskuterar dövas ökade utsatthet i relation till diagnosisteringar av psykiatriska sjukdomar och jämförde dessa med hörandes diagnosantal. Studierna som genomförts visade att döva i större regel oftare får en diagnos med psykiatriska sjukdomar. Problematiken ligger i språkdeprivationens fångenskap. Vid utredning av psykotisk eller en psykiatrisk sjukdom är språktester ofta en indikation på att någonting är fel. Döva som växt upp med en dålig språkstimulering får svårare att utveckla ett skrivet språk som komplement för att klara sig i samhället. Problematiken som Glickman (2009) för i sina diskussioner om de många döva som får fel diagnos handlar om okunskap hos personalen som skall diagnostisera patienterna. Dels så har de inga kunskaper om döva, dövkultur eller teckenspråk och då tolkningen inte fungerar så vill de sakkunniga istället använda sig av papper och penna – vilket i sin tur inte faller väl ut. Döva som inte har ett fullgott språk uttrycker sig inte heller i språk särskilt bra. Payne (2002) menar dock att det är av vikt att ta reda på kontexten till varför språket är nedsatt innan en bedömning av sjukdom görs, då det kan finnas flera faktorer som påverkat den nedsatta språknivån. Paynes resonemang gäller för alla, inte bara för döva. En annan faktor som påverkar döva i en negativ riktning är användningen av teckenspråkstolkar som behövs i de fall där utredarna inte kan teckenspråk. I USA finns det tolkar som är utbildade inom mental hälsa (författarens översättning), men tolkarna är bara utbildade i att översätta samtalet rakt av och har man ingen kunskap i psykiatri riskerar samtalet med tolk därmed att förödande för den döva eftersom ingen har kunskap om en eventuell språkdeprivation hos den döve. Det absolut största problemet är dock, vilket man fokuserar på när det gäller hörande, är att se till att patienten till en början har förstått frågan, vilket inte alls är självklart vid samtal med en språkdepriverad person. 4.3 Teckenspråk Teckenspråket är döva och hörselskadades kommunikationssätt och räknas för döva som deras första språk. Teckenspråkets historia är lång och som nämnts i avsnittet om dövkultur (se 2.1) har det inte alltid varit tillåtet att använda teckenspråk. Språket blev först erkänt i Sverige den 14 maj 1981 (Göransson 1995). Teckenspråkets ställning har förstärkts och idag räknas teckenspråket som ett minoritetsspråk likvärdigt till det svenska språket, som är huvudspråket i vårt land. Teckenspråket är precis som övriga språk ett nationellt språk och inte ett internationellt, det vill säga det inte är likadant i alla länder där teckenspråk används. Teckenspråket jämförs med det svenska språket eftersom språken, trots skillnader, är strukturellt uppbyggda på liknande sätt. Språken har ett ordförråd som följer svenskan och så har det en grammatik (SOU 2006:29). Glickman (2009) understryker dock att även om språken är uppbygga på en grammatisk bas, skiljer sig teckenspråkets och svenskans grammatik sig åt. Det är alltså sammansättningen och meningsbyggnaderna som kan skilja på sig (SOU 2006:29). Teckenspråket är ett visuellt språk som uppfattas med synen och som talas med händerna. Ofta används båda händerna, men de behöver inte vara aktiva samtidigt (SOU:2006:29). Språket stöds också av kroppsspråket och genom ansiktsuttryck och att till exempel använda ögonbrynen (höja och sänka dem) kan man visa om 10

det är ett påstående eller en fråga som förmedlas. Hela kroppen kommer till användning när man talar teckenspråket. 4.4 Språklagen 1 juli 2009 infördes en ny lag i Sverige som reglerar rättigheterna till svenska och andra minoritetsspråk. Lagen reglerar att alla som bor i Sverige skall ha tillgång till det svenska språket. Samhället har även ett ansvar att stärka minoritetsspråken i vårt land (Språk för alla – förslag till språklag, prop. 2008/09:153). FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter reglerar att staten har ett ansvar för människors kulturella liv och ansvara för att deras identitet bevaras (Rättigheter för nationella minoriteter, 2012). Enligt Språklagen (2009:600) 14§ punkt 2 skall ” den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”. I 5 § regleras det att svenska är det huvudsakliga språket och att alla som bor här ska ha tillgång till i det svenska samhället. Denna tillgång kan ske genom bland annat språkundervisning. 4.5 Tvåspråkighet Att vara tvåspråkig definieras enligt Bialystok (2001) att en individ behärskar två språk till fullo och har resurser nog att använda dem i en situation som kräver något av språket. Vanligtvis räknas personer som tvåspråkiga när de lär sig två helt skilda språk med olika meningsbyggnader och betydelser. Man betonar dock att det går att vara tvåspråkig även när språken är uppbyggda på samma principer, som till exempel engelska och det amerikanska teckenspråket, ASL. Bialystok beskriver problematiken med att definiera vem som är tvåspråkig, då avgörandet om hur mycket av språket en person måste kunna behärska för att kunna kalla sig flerspråkig kan vara svår. I Sverige beslutades det i en integrationsutredning i början på 1980 – talet, precis innan det svenska teckenspråket blev ett erkänt officiellt språk, att alla döva barn även måste lära sig det svenska språket för att kunna klara sig i det svenska samhället när situationerna kräver det. I och med detta ska döva barn lära sig både svenska och teckenspråk i skolan och blir därmed också tvåspråkiga enligt definitionen ovan (Sveriges Dövas Riksförbund 2012b). I Sverige har intresseorganisationerna för de med dövhet och hörselskador kämpat för att även ge hörselskadade en möjlighet till att lära sig teckenspråk som en möjlig kommunikationsform. Språklagen som lagstadgades 2009 (se ovan) hävdade hörselskadades möjligheter till teckenspråk. Enligt bland annat Unga hörselskadade (årtal saknas) som var en av de drivande i frågan så skulle teckenspråk ge möjlighet till en ökad livskvalitet i vardagen. Att vara tvåspråkig och få teckenspråket redan i tidig ålder ger många hörselskadade möjligheter att vara delaktiga i sitt vardagliga liv när teknik inte är tillräcklig. Många vardagssituationer utspelar sig också i stimmiga eller högljudda miljöer, vilket gör att det kan vara skönt att kunna växla språk när situationen kräver det (Unga Hörselskadade, årtal saknas) Maria Midbøe (2011) har i sin rapport gått på samma linje och fastslagit vikten av att ge barn som har cochleaimplantat möjlighet att så fort som möjligt utveckla sin kommunikation och ges möjlighet till båda språken. Orsaken är att resultaten av är individuella och att det, trots noggranna tester inte är säkert att implantatet fungerar. Fokus inom hörselvården är inrutade på en habiliterande verksamhet där 11

det talade språket kommer först och därmed riskerar teckenspråket att väljas bort och enbart tillämpas om situationen verkligen kräver det.

5. METOD OCH MATERIAL Avsnittet tenderar här att redovisa tillvägagångssättet för uppsatsens materialinsamling. Sökandet efter litteratur och vilken litteratur som valts ut redovisas i skilda avsnitt. Uppsatsens upplägg bygger upplägg bygger på en metodbok, ”Dags för uppsats – Vägledning för litteraturbaserade examensarbeten!”, gjord av Febe Friberg (2006). Alla huvudrubriker som finns med i boken tas upp, med enskilda undantag, vilket tas upp senare i metoddiskussionen. 5.1 Litteratursökning Språkdeprivation och döva är ett område som det inte forskats mycket om i Sverige, vilket påverkade sökningsmöjligheterna här. Därför har internationell litteratur varit nödvändigt att användas för att uppfylla uppsatsens syfte. När sökandet till denna litteraturstudie påbörjades söktes främst material som författaren visste fanns angående ämnet. I samband med den verksamhetsförlagda utbildning som författaren gjort fanns det kännedom om två böcker som behandlade just språkdeprivationen. Av den orsaken påbörjades sökningen efter den litteraturen först, vilket gjordes genom Libris. Litteratursökningen fortsatte med hjälp av nyckelord som ansågs vara av relevans för uppsatsen. Dessa var language deprivation, language dysfluency, Glickman, bilingualism, tvåspråkighet, språkdeprivation, språkets betydelse, deaf, döva, Glickman. När sökningarna gjordes på respektive sökord enskilt eller i kombinationer blev sökningen utvidgad med andra sökord i resultatet. I de fall där ovanstående nyckelord fanns med öppnades länkar och abstract lästes och här kunde andra sökord som till exempel cultural deprivation ansågs vara av relevans för uppsatsen. Utöver sökningen i databaser har även andra studier som behandlat ämnet studerats och sökorden, som till exempel cochleaimplantat resulterade i Maria Midbøe’s uppsats. Genom att titta på andra uppsatser har författaren även fått tillgång till annan litteratur i form av böcker och propositioner som använts i denna studie. Utöver ovan nämnt har det även med hjälp av Libris och Malmö Högskolas enskilda biblioteksbas Vega efterforskats böcker om döva och tvåspråkighet. Informationsmaterial ifrån intresseorganisationerna för döva och hörselskadade (Sveriges Dövas Riksförbund, Unga Hörselskadade) har används. För informationen om teckenspråk som belyses i bakgrunden har författaren använt sig av material som hänvisats av Sveriges Dövas riksförbund. Författaren anser att föreningarnas material fyller ett syfte och är relevant för att svara på uppsatsens syfte och frågeställningar. Det är av den anledningen deras främsta uppgift att tillvara ta deras medlemmars intresse och rättigheter. 12

Sökningarna resulterade i totalt elva böcker, varav kulturböckerna användes för definitioner och två andra böcker för att redogöra för kommunikationsteorin. Glickmans bok lästes igenom och relevanta delar av boken valdes ut enligt de underrubriker som skapats under uppsatsens gång. I vissa böcker användes bara enskilda kapitel som svarade till uppsatsens syfte, till exempel kapitel som handlade om språkutveckling och kognitiv förmåga. I övrigt användes även tre vetenskapliga studier samt två internationella tidskriftsartiklar. Även två statliga offentliga utredningar samt informationsmaterial från intresseorganisationerna runt döva och hörselskadade valdes ut. 5.2 Inklusions- och exklusionskriterier Alla resultat som var av intresse för syftet med den här studien lästes med hjälp av abstract och huruvida de ansågs relevanta för syftet så blev de inkluderade respektive exkluderade. Materialets relevans begränsades studiens syfte och frågeställningar där döva, kultur och språk varit teman. Med hjälp av sökorden lästes först titeln på varje resultat och om det var av intresse lästes även abstract för dessa resultat. Om ett abstract uppfyllde författarens fortsatta intresse kontrollerades tillgängligheten av materialet. Artiklar som inte fanns tillgängliga via Malmö Högskolas betalningsfria fulltext valdes bort. Även under bearbetningen av materialet valdes flera artiklar bort då de trots allt inte uppfyllde uppsatsens syfte då författaren ansåg att artikeln hade fel fokus och inte var överförbart till den här studien. Beträffande materialet som består av böcker gjordes sökningar via Libris och Vega med hjälp av sökorden. De böcker som fanns möjliga att tillgå och titlar som verkade intressanta för författaren antecknades och undersöktes närmare i bokhyllorna. Materialet valdes sedan ut med hjälp av böckernas innehållsförteckningar och i vissa fall även inledningarna. Böcker, förutom Glickmans bok, som inte fanns tillgängliga på Malmö Högskola valdes bort på grund av tidsaspekten. Neil Glickmans bok fanns endast tillgänglig på ett bibliotek i Stockholm och därmed gjordes ett undantag. Irene Leighs bok inkluderades i uppsatsen då den dels motsvarade uppsatsen syfte samt att den rekommenderades av insatta inom uppsatsens ämne. 5.3 Metoddiskussion I det här avsnittet om metoddiskussion diskuteras studiens val av metod och hur det valet kan ha påverkat studiens resultat. Även resonemang om hur andra metoder skulle kunna vara av relevans för studiens förs nedan. Författarens val att genomföra den här studien som en litteraturstudie visade sig bli mer problematisk än vad som var tänkt från början. En av huvudorsakerna till detta är att forskningen om döva i Sverige är snäv och att forskning runt döva inte alls är speciellt utbredd. Litteratursökningen tog mycket tid och det var svårt att hitta litteratur som passade den här uppsatsens syfte, speciellt med tanke på att sökorden enskilt gav ett stort resultat, men att kombinationer av dem gav ett mindre resultat. Även om skillnaderna i resultaten var stora så var det fortfarande svårt att snäva av sökningen till enbart döva. Resultatet blev att även generell forskning om funktionsnedsättningar och andra kulturer fick användas. Problemen att söka information bekräftade dock bilden att forskning runt döva och hörselskadade krävs och framförallt runt språkdiskussionerna. 13

Litteratursökningarna gjordes enbart i två databaser som enligt Malmö Högskolas databasregister skulle handla om språkpsykologi. Orsaken till att författaren valde just de databaserna gjordes då studien i stor utsträckning skulle behandla språket och dess konsekvenser för döva. Resultatet skulle möjligtvis kunna bli annorlunda och bredare om sökningarna gjordes i andra databaser, som till exempel behandlade psykologi. Valet av metoden är också en relevant fråga efter att ha arbetat enligt den här formen av studie. Anledningen till att litteraturstudien valdes var dels på grund av att författaren hade uppfattningen om att själva begreppet språkdeprivation, som var utgångspunkten i litteratursökningen inte var allmänt känd i Sverige. Därmed ansåg författaren att det skulle bli problematiskt att finna informanter som kunde hjälpa till att fylla syftet. Däremot är dövenheten på Region Skåne väl insatt i begreppet och det var även där författaren fick kännedom om vilken problematik som finns. Valet att inte göra en kvalitativ/kvantitativ uppsats med intervjuer som metod föll bort då författaren ansågs sig själv ha relationer till eventuella informanter på Dövenheten, vilket enligt författaren uppfattades enligt forskningsetiska skäl vara opassande. Kvale (2009) menar dock att en sådan relation till informanten kan resultera i mer information än vad informanten tänkt delge sig av. Dessutom slipper författaren arbetet med att skaffa sig en förtrolig intervjusituation sedan parterna i uppsatsen redan har en relation till varandra. Däremot inser författaren efter att ha arbetat med uppsatsen att det hade varit lämpligt med en litteraturstudie kombinerad med intervjuinformanter för att förstärka vetenskapen med praktiken. Professionellas syn på problematiken hade eventuellt också varit värdefull i bemärkelsen att författaren kunde ha fått andra perspektiv i materialet och resonerat runt saken på ett sätt som författaren kan ha förbisett eller inte fokuserat tillräckligt på. Resultatet kan helt klart ha blivit annorlunda om studien istället blivit en kvalitativ forskningsstudie. Däremot kan valet av metod återigen ha bidragit till att redovisa vilket behov av forskning som finns runt både ämnet men även för den studerade gruppen, nämligen döva. Utöver sökningarna och valet av metod anser författaren dock att uppsatsens upplägg är av relevans för forskningens syfte. Även om det finns en medvetenhet om att metodavsnittet är långt så är det av relevans för den stora okunskap som råder om döva i sig att berätta om språket och om dövkulturen.

6. INLEDANDE DISKUSSION Syftet med detta avsnitt är att redogöra för den teori som i resultatdelen kommer att användas för att relatera till empirin som finns. Avsnittet har fått namnet inledande diskussion då Friberg (2006) inte nämner något teoretiskt avsnitt, men också då det som framkommit i bakgrunden kan anses som teori har författaren valt att skilja på teorin genom detta avsnitt. 6.1 Kommunikationsteori Språket är för människan ett viktigt verktyg i interaktionen mellan varandra. Enligt Lundsbye (2010) används kommunikation för att förmedla våra känslor, tankar och andra budskap till varandra i sociala samspel. Relationen mellan en 14

individ påverkas av hur väl interaktionen fungerar. Detta kallas för kommunikationsteori. Kommunikation kan ske på olika sätt både genom ett talat språk, med ord (verbal kommunikation) eller i form av till exempel kroppsspråk, blickar eller mimik (icke verbal kommunikation). För att kommunikationen skall kunna fungera måste det finnas någon som kommunicerar respektive någon som ska ta emot kommunikationen (sändare och mottagare). Kommunikationsteorin är enligt Michael Payne (2002) mycket användbart i flera håll i det sociala arbetet då kommunikationen påverkar flera av våra bärande funktioner. Det individuella jaget kommer i uttryck i form av attityder och personlighet beroende på hur man kommunicerar, men det påverkar även våra kognitiva förmågor. Payne (2005) menar att personligheten hos individen visar sig i allt vi gör, men att allt vi gör är ett resultat för hur vi har kommunicerat och uppfattat varandra. Ett aggressivt beteende kan vara ett tecken på att urvalet av information ser olika ut hos individerna eller att kommunikationen helt enkelt inte fungerat. Av den anledningen är det därför viktigt att undersöka och tar reda på bakgrund och kontexter i kommunikationer i utredningar om beteenden som kan vara av en destruktiv form. Genom att kommunicera så som Lundsbye (2010) har beskrivit det i form av mottagare och sändare påverkas mänskliga relationer baserat på hur kommunikationen fungerar. I ett samtal förs ständigt en kommunikation mellan parterna som ingår i det genom både ett uttalat, och ett kroppsligt språk och genom dessa kommunikationsformer tar parterna emot information som de måste bearbeta. Bearbetningen av kommunikationen kallas för en selektiv perception (Lundsbye 2010, Payne 2002) och innebär att en person sorterar bort vad som är relevant för han eller henne. Alla människor har inre regler för hur vi förhåller oss till informationen som vi får till oss, men många har problem med sin kommunikation då de uppfattar informationen på felaktiga sätt eller att sortera kommunikationen för vad som är relevant. Individer som dessutom har en språkbarriär att förhålla sig till kan få större besvär (a a). Det är här som dysfunktionalitet i relationerna blir ett problem. Enligt Payne kan även kultur ha en påverkan på relation och kommunikationsregler. En grupps gemensamma ”/…/ miljö, kultur och kommunikation/../” (Payne 2002, s 233) påverkar relationerna vidare i mötet med andra människor och kan i sin tur anammas av den. På så sätt skapas en form av cirkel och skapar nya kulturer. Människors sätt att kommunicera påverkas även av relationerna som de interagerar inom. Varje grupp och individ har egna kommunikationsmönster och regler för hur kommunikationen skall gå till. Dessa mönster kan sprida sig vidare till andra grupper och skapa beteende som blir något av ett kulturellt mönster för de som gör likadant (Payne 2002).

7. RESULTAT Den här delen av studien presenteras enligt frågeställningarna, men med underrubriker för de centrala temana som uppstått under bearbetningen av studien. 15

Dessa är, språk och kognition, konsekvenser, kultur och språk, samt för - och nackdelar med tvåspråkighet. Alla delarna i uppsatsen hör på olika sätt ihop med varandra och därmed kan de flyta ihop något. Resultatdelen avslutas med en resultatdiskussion där valet av själva resultatet diskuteras. 7.1 Språkets betydelse för individen och kulturen 7.1.1 Språk och kognition Det övergripande ämnet för den här uppsatsen har handlat om språkets betydelse och meningarna om dessa är många. Diskussionen som förs ovan angående språkets betydelse för den enskilde individen är tudelad. Flera forskare har hävdat att språket är viktigt för individers välbefinnande och självvärdering. Orsakerna till detta är att språket används som verktyg i sociala relationer samtidigt som språket också medverkar till att utveckla individens kognitiva förmåga (2002). Martinsen (1999) tar upp tre olika perspektiv på språket och kognitionens samarbete med varandra. En av förklaringarna är att kognitionen och språk inte är knutna till varandra men att det åt andra sidan inte går att utesluta att de två verktygen samspelar. Vidare fann Martinsen inte heller att funktionsnedsatta personer behöver ha språksvårigheter på grund av deras funktionsnedsättning. Precis som Andersson (2002) menar så är det viktigt att föräldrarna förbiser barnens funktionsnedsättningar och ger barnet en chans att svara på förälderns prat för att ge det möjlighet att utvecklas. Neil Glickman (2009) resonerar i sin bok att döva som inte fått någon språklig stimulering i utvecklingsfasen, den tidigare delen av uppväxten får betydande svårigheter senare. Har man inte förmågan att kommunicera på ett språk flytande så blir det svårare att tillägna sig ett till. Samtidigt vill staten att döva ska undervisas i två språk för att klara kraven i samhället (SOU 2003:12, Språklagen). Rimligheten med språkkravet för de döva kan ifrågasättas då svårigheterna för personer med språkdeprivation eller språkstörningar redan har problem med sitt första språk. Därmed blir det svårt att tillägna sig ytterligare ett språk och frustration hos individen med aggressivitet och ångest kan bli ett faktum. Enligt den kommunikationsteori (Lundsbye 2010, Payne 2005) som beskrevs i den inledande diskussionen är ett samtal beroende av att det finns både en sändare och en mottagare i konversationen för att en interaktion skall fungera. Enligt Lundsbye (2010) bör samtalet utgöras av ett talat språk (i den här studien kan det talande språket också vara teckenspråk) som kompletteras med kroppsspråk, gester och ögonkontakt med den personen som samtalet förs med. Beroende på hur den andra personen har förmåga att ta till sig språket ges respons till svar som enligt Andersson (2002) öppnar för fortsatta möjligheter till och stimulering av samtalet. Andersson menar att det krävs tålamod i ett samtal och ha en så kallad turtagning för att samtalet skall ha en intressant nivå för båda parter. I barnets utveckling av språk är det därför viktigt att ger barnet en möjlighet att enligt Lundsbye kunna vara en mottagare och sändare i samtalet på samma gång så att barnet eller den man kommunicerar med upprätthåller en nivå på samtalet som alla parter finner intressant. Ögonen och synen är enligt flera forskare viktig för språkutvecklingen. Andersson (2002) beskriver hur föräldern till barnet uttalar ett ord samtidigt som han eller hon pekar på det man pratar om för att barnet skall få någonting att relatera till och skapa en kontext kring. Forskning har visat att blinda barn har en senare talutveckling och förstärker därmed antagandet om att synen är viktig för utveckling. Språkutvecklingen är inte bara beroende av syn och symboler utan 16

ögonen är viktiga även för den icke-kommunikativa delen av språket som Lundsbye benämner det. Kommunikation förs ofta i ett samspel mellan grammatiskt språk och genom kroppsspråket. Språket förstärks genom att man använder sig av gester, ögonkontakt eller fysiska beröringar. Det icke-verbala språket är viktigt för teckenspråket då man bland annat använder ansiktet i språket för att visa att man ställer en fråga, till exempel genom att höja ögonbrynen (SOU 2006:29). Trots att kommunikation också innehåller en icke-verbal del är inte ögonkontakt och gester tillräckligt för att ge de döva barnen en tillräcklig grund för språkutvecklingen innan föräldrarna har lärt sig språket, något som kan ta tid. Kommunikationen måsten enligt kommunikationsteorin ske både verbalt (tecknat) och på ett icke-verbalt sätt (Payne, 2007, Lundsbye 2010). 7.1.2 Döva och språk Dövas svårigheter att kommunicera med andra kan ha flera orsaker, men Glickman (2009) talar framför allt om att språkdeprivationen är ett grundläggande problem. Glickman talar bland annat om dövas svårigheter att uttrycka sig på sitt första språk, men också svårigheter att inte kunna kommunicera på det skrivna språket eftersom de kanske inte fått tillräckligt med ordförråd eller förstått skrivspråkets grammatik. De personliga konsekvenserna för döva på grund av detta är många. Döva kommunicerar bäst med synen och kroppsspråket, men när det gäller skolgången så hamnar döva som inte kan sitt huvudspråk på efterkälken då de också får betydande svårigheter med det svenska språket (SOU 2006:29). Kommunikationen som förs med personer som har en funktionsnedsättning eller språkstörning måste enligt Lotta Andersson (2002) anpassas till den enskilde individens för att få ett meningsfullt samtal. Det kan handla om att inte prata med ett avancerat språk, eller helt enkelt prata om något som intresserar mottagaren. Enligt Payne (2002) så är det individen som avgör vilken information som mottagaren får som är av relevans för honom eller henne själv. Är språket på en obegriplig nivå för den som har språksvårigheter är risken stor för att det istället blir missförstånd. På grund av detta anser Nettelbladt (2007) att människor som kommunicerar med de som har språksvårigheter och en kognitiv nivå som är lägre, bör ha en förmåga att anpassa sig till den man pratar med. Vid kommunikationen med döva som lider av språkdeprivation så kan ett mer bildligt, mimik- eller teaterliknande teckenspråk, vara lättare för mottagaren att ta till sig än att använda ett grammatiskt korrekt språk. Detta skulle även vara en kunskap som teckenspråkstolkarna som arbetar runt döva borde ha med i bakhuvudet i arbetet (Glickman 2009). 7.2 Språkdeprivationens för betydelse och påverkan för individen privat respektive i samhället 7.2.1 Konsekvenserna Döva och hörselskadades språkutveckling följer den hörandes talutveckling om individen blir rätt stimulerad (Andersson 2002). Döva föräldrar till döva barn är vana att gestikulera och använda sig av hela sin kropp i kommunikationen med barnen, vilket gör att interaktionen i kommunikationen kan komma igång tidigare för döva barn (SOU 2006:29). När ett barn föds utan hörsel in i en familj där en hörande kultur är självklar kan miljön ha en klar effekt på barns språkutveckling. Nettelbladt (2007) hävdar även att relationerna kan ha en avgörande del i barns utveckling. Även om föräldrarna 17

inte kan stimulera barnet kan barnets utveckling finns möjligheten att det ändå påverkas i en positiv riktning om föräldrarna har en bra inställning till barnet och dess behov. Föräldrar till barn som föds döva, som saknar grundläggande kunskaper i teckenspråk bör omgående lära sig språket för att få en chans att ge barnet en språkstimulering så tidigt som möjligt i livet (SOU 2003:12). Utan teckenspråket är det svårt för föräldrarna att skapa en gemensam relation och kommunikation till sitt barn (SOU 2006:29). Lotta Andersson (2002) menar att dålig språkstimulering i barnens uppväxt tyder på att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar i många fall bara ser till hindren och inte till deras möjligheter. Lundsbyes (2010) förklaring om hur kommunikationen går till visar att kommunikation enbart kan ses som lyckad om sändaren och mottagaren tolkar varandras dialog på det sätt där båda förstår varandra. Barn inser tidigt att kommunikation är viktigt för att fram sin vilja, till exempel genom olika sorters skrik, pekningar och ögonkontakt. Andersson (2002) hänvisar dock till att barn som inte får möjlighet till att själva få tala om vad det vill förlorar barnet sitt intresse för kommunikationen i de fall där föräldrarna tar över. Av den anledningen är det också viktigt att föräldrarna och andra människor som interagerar runt barn har en social kompetens för att veta hur man skall kommunicera med människor för att främja dem på bästa sätt (a a). Att inte ha ett språk menar Glickman (2009) kan vara betydande för den enskildes sociala funktioner, till exempel att det leder till att individen blir tillbakadragen i sitt sätt att vara. Individer som inte gynnas av språket kan drabbas av betydande svårigheter med kognitiva funktionsnedsättningar, samt emotions- och andra personlighetsstörningar. Bland annat kan det yttra sig i aggressivitet (SOU 2003:12). Glickman (2009) beskriver bland annat att personer med beteendemässiga problem även har svårigheter med ångestkänslor, som kan vara en reaktion på att de ofta känner sig missförstådda eller ständigt har en känsla av att bli lurad. Peretti & Austin (1980) menar även att personer som lever under majoriteten får negativa förväntningar och därmed anser att det är svårt att klara av framtida yrken, vilket även språksvårigheter i sig kan sätta stopp för. Även Payne (2002) menar att kommunikationen är ett viktigt redskap för att utveckla den identitet och att svårigheter i kommunikationsmönstret kan leda till dysfunktion för den enskilde individen. 7.2.2 Kultur och språk Kultur är enligt forskarna som det hänvisas till i denna studie något som visar sig genom normer, värderingar och trosuppfattningar som tar sig i uttryck i det sociala livet. Men det är språket som är den viktigaste komponenten för att upprätthålla en kultur och vidareföra den generation efter generation. Kamali (2007) menar att vi uttrycker det genom vårt levnadssätt genom seder och traditioner. Det är med språket vi uttrycker våra tankar och värderingar och enligt Lundsbye (2010) är det viktigt att vi får uttrycka dem. Kultur får sitt uttryck även i det skriftliga språket i form av böcker, musik men också i form av teater. Döva har på senare tid skapat teckenspråksteater och musikaler, vilket uppskattas även bland hörande. Den döva gruppen har en stark dövkultur där just språket är den absolut viktigaste delen. Döva har under en lång tid varit en nedvärderad grupp i samhället (Reagan 1995) och har en lång historia med diskriminering bakom sig. Språket har alltid varit viktigt för döva, kunde de inte tala hade de inga rättigheter och 18

diskussionerna om teckenspråkets ställning i skolundervisningen var under en lång tid omdiskuterad. Teckenspråket blev inte erkänt i Sverige förrän så sent som för 31 år sedan och därmed är språket en viktig faktor för döva och deras rättigheter och en viktig del för kulturen. Leigh (2009) beskriver att deltagandet i en kultur också beror på hur gruppen tolkar den enskilde individen. Döva som är uppväxta i en hörande kultur eller som aldrig exponerats av en dövkultur kan bli ifrågasatta. Detta kan antas bero på att döva vill bevara sin kultur och inte ta in individer som inte tror på den eller deras värderingar, som till exempel att hörselskadade har en fot för mycket i den ”hörande” världen för att delta i den döva kulturen. Leigh (a a) menar att gruppen själva skapar kulturella gränser utifrån deras normer och värderingar, men om man saknar språket och inte kan uttrycka dem eller anses ha fel åsikter kan det bli ett problem. Anledningen till att dövkulturen känner sig hotad av språket kan bero på den historia som gruppen har bakom sig. Språket var en viktig bedömningspunkt för vilka rättigheter som döva skulle få och detta har länge varit omdiskuterat (Göransson, 1995). Sjukvårdens synsätt på att man vill bota funktionsnedsättningar, med bland annat cochleaimplantat och synen på att talspråk går före teckenspråk bidrar till att döva vill behålla teckenspråkets ställning. Därmed kan individer som inte kan teckenspråk ordentligt, till exempel hörselskadade uteslutas. Kamali (2007) menade på att kulturtillhörighet påverkar identiteten. Att inte få delta i en kultur som man själv identifierar sig med leder till ett ytterligare utanförskap. Irene Leigh (2009) understryker dock att det finns de döva som kan vara delaktiga i flera kulturer och må bra av det, vilket kallas för bikulturalitet, det vill säga dubbelkulturell eller tvär/korskulturell. Men oavsett om man har en fot i båda världarna kan det vara svårt att skaffa sig en identitet om man inte känner full tillhörighet någonstans, där delaktighet enligt Midøe (2011) kan viktig för identiteten. Lundsbye (2010) menar att kommunikation är viktig för individerna då det bidrar till att skapa en interaktion och delaktighet i samhället för individerna. Kamali (2007) menade att kulturtillhörighet också är viktig för identiteten, men för döva som inte har någon anknytning till dövkulturen kan identitetsarbetet ibland bli svår. Döva barn till hörande föräldrar har ofta inte utsatts för någon exponering av dövkulturen utan allt som oftast fått en kulturell tillhörighet till den hörande världen. Individen som kanske är ensam döv kan på grund av språkbarriärerna få svårt att känna tillhörighet någonstans. I skolåldern börjar döva barn ofta på specialskolor och här exponeras de då för en annan kultur och kanske får en känsla av delaktighet. Kamali (2007) understryker att språket är viktigt för att kunna uttrycka sig och jämföra sig med andra och för de döva som dessutom har språksvårigheter kanske jämförelsen inte alltid blir bra. Känslan av att vara delaktig i en kultur påverkas därmed enligt vad Kamali sa av hur individer själva relaterar sig till gruppen. 7.3 Fördelar och nackdelar med tvåspråkighet 7.3.1 Tvåspråkighet – fördelar och konsekvenser Individuell identitet kan även för många hörselskadade, döva och CI-opererade ha en koppling till språket. Integrationsutredningen som kom i början på 1980- talet (Sveriges dövas riksförbund 2012a) och Språklagen (2009:600) öppnade möjligheterna för att personer med hörselnedsättningar skulle få möjlighet att utöver svenskan få lära sig teckenspråk, samt att döva skulle lära sig den skrivna svenskan. Att kunna dessa två språk kallas enligt Bialystok (2010) att man är 19

tvåspråkig. För många öppnade detta möjligheterna att kunna kommunicera på sina egna villkor och i olika situationer som kräver olika av individen. Enligt Maria Midøe (2011) upplever många CI-opererade att det enbart finns fördelar med att kunna fler språk då de kan växla mellan språken och samtidigt känna sig delaktiga när de träffar andra människor. Unga Hörselskadade (uå) delar samma uppfattning eftersom teckenspråk även ger en trygghet när tekniska hjälpmedel inte räcker till. För dövas del är skrivna språket viktigt för deras möjligheter att inkludera sig själva i det svenska samhället, både när det gäller utvecklingen i skolan men också när teckenspråket inte räcker till. Däremot är det svårt för många döva att lära sig svenskan eftersom de aldrig har fått tillgång till språket på ett naturligt sätt, samtidigt som grammatiken i språken är annorlunda (SOU 2006:29). Glickman (2009) har också sett svårigheterna då diagnosställningar på döva som gjorts med hjälp av kommunikation via papper och penna ofta lett till beslut som inte varit till individernas fördel. 7.4 Resultatdiskussion Nedan diskuteras resultatet i denna litteraturstudie i relation till studiens bakgrund och syfte. Även författarens tankar om hur personliga erfarenheter inom ämnet kan ha påverkat resultatet diskuteras. 7.4.1 Språkdeprivation i samhället Studiens resultat visar att döva i stor utsträckning blir diagnostiserade felaktigt på grund av okunskaperna om döva och hörselskadade och deras språk samt vilka svårigheter språket kan medföra. Döva och hörselskadade skall vara tvåspråkiga, men om man är språkdepriverad är det svårt för en enskild att lära sig två språk. Glickman presenterade att man i undersökningsfaserna använder sig både av teckenspråkstolkar samt av det skrivna språket om det förstnämnda inte skulle fungera. Resultaten blir ofta förödande för den enskilde individen då de blir stämplade med en allvarlig diagnos. Min analys av detta är att metoden för diagnosisteringar inte fungerar. En trolig orsak till detta är enligt mig att allt för stor vikt läggs vid språklig förmåga, där anpassning till den enskilde individen uteblir i de fallen där språket är ett tydligt problem i ett utredande samtal. För att förebygga felaktiga diagnoser hos enskilda individer bör andra metoder utarbetas och att man bortser från språket i de fall där det finns tydliga språkbrister hos den enskilde. Behandlande vårdavdelningar som arbetar med denna typ av problematik måste tillföras kunskaper om döva, dövkultur samt kunskaper i/om teckenspråk för att kunna skilja på vad sjukdom och språkdeprivation är. Som ett led av okunskaperna gäller det också att, enligt flera av referenserna i den här studien, se situationer ur sin helhet och kontext innan man gör en bedömning. Inledningsvis i uppsatsen nämndes att en person som egentligen led av språkdeprivation blev stämplad som utvecklingsstörd när sådant inte är fallet. Språket är en viktig del av den enskilda individens utveckling och identitetsbearbetning på många plan och framförallt kan den kognitiva förmågan påverkas vid understimulering språkmässigt. Martinsen (1999) påpekade dock att kognition och språk inte alls behövde hänga ihop, men andra författare har nämnt att ett outvecklat språk leder till svårigheter i skolgången, samt att de också påverkar utvecklingen på flera emotionella och beteendemässiga plan. Utifrån Paynes (2002) synsätt om att språket är ett uttryck för dessa faktorer kan understimulering av språket leda till aggressiva utbrott eller en lågbegåvning. Båda delarna kan påverka diagnosställning av barnen om man inte reder ut varför barnet har problem. Aggressivitet är ett av grundpelarna för till exempel ADHD. 20

Kommunikationsproblem kan också vara en av de bidragande faktorerna till dysfunktionella relationer inom familjen som skapat osämja. Glickman (2009) förespråkar också att man inte bör använda sig av skriftlig kommunikation när viktiga bedömningar görs, då det finns en risk att den enskilda kompetensen i språket inte är tillfredsställande för syftet. Exemplen kan vara många, men uppsatsen har ändå visat att språket har en betydelse för individuella påfrestningar som kan komma i uttryck på sätt som kan verka felaktiga för andra. 7.4.2 Språkdeprivation och individen De individuella konsekvenserna av att ha en språkdeprivation har också varit en central del i den här studien. Resultatet visade bland annat på individen kan få svårigheter med personlighets-, emotions-, och beteendestörningar men att konsekvenserna även kan leda till svårigheter till att skapa sociala relationer eftersom kommunikationsmöjligheterna begränsas när integrationen enligt kommunikationsteorin inte fungerar. Missförstånden som bildas skapas till stor del av att en av parterna i kommunikationen skapar sig en väldigt skev bild av vad som faktiskt är menat från den andra parten från början. Orsaken till detta kan vara att den kognitiva förmågan är nedsatt och att den selektiva perceptionen som Payne (2002) och Lundsbye (2010) diskuterar. En sådan situation kan tänkas leda till ångestkänslor eftersom individen hela tiden blir missförstådd men också utlopp i form av aggression eftersom det är svårigheter för individen att kommunicera med andra. Den individuella påverkan av språkdeprivationen resulterar också i en övervägande risk för individen att få svårigheter med att identifiera sig med andra då det är genom kommunikationen känslor, värderingar och andra saker som är av relevans för individen uttrycks. Bemötandet gentemot individer som lider av språkdeprivation bör därför enligt författarens funderingar utgöras av både tålamod och social kompetens. Det gäller att ha en förmåga att studera helheten i språket, både det verbala men också använda det icke-verbala som stöd där talet inte alltid kommer till sin rätt. Andersson (2002) menade att turtagningen i samtalet är viktigt samtidigt som man måste betona att man aldrig bör försöka fylla i luckorna när individen får svårt att lyckas själv. 7.4.3 Kommunikation mellan barn och föräldrar Studien har också visat att hörande föräldrar som får döva barn inte har någon grundläggande kommunikationsstimulering eftersom föräldrarna inte är medvetna om att barnet ska födas dövt, men också att föräldrarna lär sig teckenspråk i samma takt som det döva barnet. Effekten av detta kan leda till en språkdeprivation hos barnet, men att det inte nödvändigtvis inte bara är språket som behöver påverka om barnet får problem vidare i livet. Martinsen (1999) menar i sin teori att språk och kognition inte behöver höra samman med fortsatt utveckling, men min uppfattning är att han diskuterar barn som inte har någon hörselnedsättning. Detta kan innebära att barnen blir stimulerade språkmässigt ändå, även om de inte ger uttryck för det eller tar det till sig. Men hur blir det då med föräldrars interaktion med sina barn om kommunikationsteorin understryker att en god kommunikation är ett resultat av verbal och icke-verbal kommunikation samtidigt? Nettelbladt (2007) hävdade att det inte bara var miljön utan relationerna till föräldrarna som också påverkade möjligheten till god utveckling. Ett antagande av författaren baserat på personliga erfarenheter av döva som växt upp i hörande familjer är att språkutvecklingen kanske inte är det relevanta, men 21

att uppmuntran att barnen får prova självt och familjerelationer kan jämna ut de tidiga årens understimulering och inte alls påverka barnet senare i livet. Vinklingen av den här studien gjordes utifrån materialet som framkom under materialsökningen och under arbetets bearbetning kom funderingar på hur resultatet hade påverkats om studien hade forskat i hur kommunikationen och utvecklingen hos hörande barn till döva föräldrar (så kallade CODA, författarens anm.) fungerar. Finns det någon omvänd språkdeprivation, att barnen istället får problem med det talade språket eftersom teckenspråk är deras första språk? Hur exponeras CODA- barnen för det talade språket och hur kan de utveckla det? Frågorna är intressanta för en eventuell vidare forskning av den här uppsatsen. Utfallet av resultatet hade förmodligen blivit mer tvåsidigt om en sådan fråga diskuterats i den här studien. 7.4.4 Tvåspråkighet Tvåspråkighet som det i den här studien beskrivs handlar det om att döva och hörselskadade individer får möjligheter att tillägna sig ett andra språk i syfte om att klara sig i situationer som kräver det. Döva studerar ett extra år i skolan för att tillägna sig båda språken, medan det i regel bara är de hörselskadade och CIopererade barnen i specialskolorna som får möjlighet till att lära sig teckenspråk i skolan. Andra hörselskadade som går i vanlig skola kan få möjlighet att lära sig språket genom hörselvården, men i regel så är det föräldrarna som får den möjligheten. Den här studien inleddes med en dikt om dövas utanförskap vid matbordet där familjens eventuella bristande kommunikation till den döva bidrar till en känsla av utanförskap. Unga Hörselskadade (uå) och Maria Midbøe (2011) har påpekat att teckenspråk bidrar till att många hörselskadade känner sig inkluderade vid användningen av båda språken eftersom de kunde välja språk efter kontext. Till exempel så kunde teckenspråk vara bra att kunna när man vistades i bullriga miljöer. Tvåspråkigheten har enbart belysts i positiv anda men konsekvenserna av tvåspråkigheten syns tydligt för döva, framförallt när det gäller deras språkutveckling. Barn som redan har en nedsatt språkförmåga behöver koncentrera sig på att lära sig sitt modersmål, varpå man kan fråga sig hur relevant det egentligen är för de att lära sig både svenska och teckenspråk samtidigt. Författaren till den här studien förstår argumenten för att använda tvåspråkigheten, men man måste också fundera på hur man skall tillrättalägga undervisningen för dem som har betydande problem. Teckenspråket och det skrivna svenskan har olika grammatikuppbyggnad och för de som har en dålig språkstimulering finns det också en risk för att ett ordförråd saknas. Glickman (2009) menar att döva som inte kan tala teckenspråk flytande får svårare med det skrivna språket och vetskapen om detta skulle kunna bidra till ångestkänslor eftersom det är ytterligare ett kommunikationssätt där man blir missförstådd. Även om det är praktiskt bra att ha ett skrivet språk i de miljöer i det hörande samhället som teckenspråket så är frågan om det verkligen är värt det sista året i skolan för att döva med språksvårigheter skall tillägna sig ännu ett språk, istället för att fokusera på teckenspråket. Även för hörselskadade kan den positivt omtalade tvåspråkigheten vara svår, särskilt som man inte har möjlighet att lära sig teckenspråk, kanske för att man blivit hörselskadad i sen ålder. Delaktigheten som här omtalas är svår att 22

tillgodogöra sig i exempelvis bullriga miljöer när man umgås med folk som inte kan teckenspråk. 7.4.5 Dövkulturen Uppsatsen har också behandlat och bearbetat dövkultur inom den ramen av en beskrivning av vad dövkultur är och vilka konsekvenser som uppstår vid språkstörningar eller försöken med att bota döva med så kallade Cochleaimplantat. Det har varit problematiskt i uppsatsen att beskriva dövkultur då begreppet delvis är så brett, men att det också var vanskligt att relatera just språkdeprivationens påverkan på gruppen. Eventuellt skulle annat val av metod eller annorlunda sökningar efter material gett en bättre bild av just av den biten. Dövkulturen är dock av relevans för uppsatsen då det är en viktig bakgrund för att förstå döva som grupp. 7.4.6 Författarens förhållningssätt Författaren till den här studien har personlig anknytning till ämnet som här har behandlats. Förutom den verksamhetsförlagda utbildningen som gjordes inom området så har författaren själv en hörselnedsättning och goda kunskaper i teckenspråket. Medvetenheten runt problematiken med det egna förhållningssättet har varit en ständig inre kamp mot författaren själv för att inte redovisa några egna tankar i resultatdelen. Författaren anser att strategin har fungerat och har så långt det varit möjligt endast redovisat och diskuterat runt referensernas synsätt på saken, även om egna funderingar dykt upp och varit föremål för diskussion dykt upp under arbetets gång. Författarens funderingar har dock enbart lett till större nyfikenhet och väckt frågor som kan användas i en senare studie.

8. SLUTORD Den här studien har, trots svårigheterna med att dra specifika slutsatser bidragit till att bevisa att språket har en stor betydelse för människor. Inte minst för individernas välbefinnande och utveckling. Genom språket kommer människan till uttryck och individualiserar sig själv, samtidigt som man skapar en identitet. Språket är inte bara ett verktyg som används för att förmedla samtal med, utan det är en så mycket större del. Konsekvenserna av att ha en språkstörning en större utmaning, inte bara för att det är svårt att uttrycka sig själv utan att det på många plan blir svårt för individen att skapa en meningsfull världsbild och en tro på sig själv. För det framtida yrket som socionom har det också varit meningsfullt att få en inblick i hur man skall bemöta individer som lider av en språkstörning för att få fram det bästa resultatet i behandlingsarbetet eller mötet med individerna. Resultatet av den här forskningen visar också att behovet av forskning om döva och hörselskadade generellt men även att vidare forskning om språkdeprivation är viktig. Även om svårigheterna med den här studien har varit många har det ändå varit värt slitet på grund av lärdomarna och nyttan med ny forskning. För vidare forskning utifrån den här studien skulle det vara intressant att studera hur språkutvecklingen för hörande barn till döva föräldrar fungerar, men också hur man skulle kunna göra för att förebygga språkdeprivation. Även tvåspråkigheten som annars belysts så positivt kan, som i resultatdiskussionen diskuterats påverka döva mycket. Det är av intresse och nyfikenhet också intressant att vid ett senare 23

tillfälle undersöka hur tvåspråkigheten påverkar döva och hur detta problem tillvaratas och tillrättaläggs.

24

9. Källhänvisningar Andersson, Lotta (2002) Interpersonell kommunikation – En studie av elever med hörselnedsättning i särskolan Forskarutbildningen i pedagogik, Malmö Högskola Bialystok, Ellen (2001) Bilingualism in Development – Language, Literacy & cognition Cambrigde University Press Eriksen, Thomas Hylland (1999) Kulturterrorismen: en uppgörelse med tanken om kulturell renhet Nora: Nya Doxa Friberg, Febe (2006) Dags för uppsats – Vägledning för litteraturbaserade arbeten Studentlitteratur Glickman, Neil (2009) Cognitive-Behavioral Therapy for Deaf and Hearing Pearsons with Language and Learning Challenges Routledge, New York Glickman Neil & Gulati Sanjay (red), (2007) Mental Health Care of Deaf People New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates Inc. Göransson, Sara & Westerholm Göran (1995) Nästan allt om döva Tolk- och översättarinstitutet, Stockholms Universitet Håkansson, Gisela (1998) Språkinlärning hos barn Studentlitteratur, Lund Kamali, Masoud (2007) Kulturkompetens i socialt arbete: Om socialarbetarens och klientens kultur Carlsson Förlag, Stockholm

Kulturdepartementet (2008) Språk för alla - förslag till språklag Prop. 2008/09:153 >http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/122288< 2012-05-03

Kvale, Steinar (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun Studentlitteratur, Ungern Leigh, Irene (2009) A Lens On Deaf Identities Oxford University Press Lundsbye, Maths (2010) Familjeterapins grunder: ett interaktionistiskt perspektiv, baserat på system-, process- och kommunikationsteori Natur och Kultur, Stockholm Midbøe, Maria (2011) Upplevelse av delaktighet i det sociala samspelet hos ungdomar med cochleaimplantat Psykologiska instutionen, Stockholms universitet Martinsen et al (1999) Barns språk Gjøvik AS, Norge Nettelbladt, Ulrika & Salameh, Eva-Kristina (2007) Språkutveckling och språkstörning hos barn upplaga 1:3 Studentlitteratur 25

Payne, Michael (2002) Modern teoribildning i socialt arbete Natur och Kultur, Stockholm Peretti O, Peter & Austin, Sandra (1980) Cultural deprivation reflected in lunguistic acquisistion and development Social Behavior and personality, 8 (2) 225-227 Språklagen 2009:600 SOU 2006:29 Teckenspråk och teckenspråkiga – en kunskapsöversikt SOU 2003:12 Översyn av teckenspråkets ställning Stremalu, Tonya (2002) The deaf way II anthology - a literary collection by deaf and hard of hearing writers Gallaudet University Press Reagan, Timothy (1995) A sociocultural understanding of deafness: American sign language and the culture of deaf people International Journal of Intercultural Relations 19:2 s 239-251 Richter, Marcus (2007) Med tecken som röst – en intervjustudie med döva elever om deras skolerfarenhet Göteborgs Universitet 9.1 Internetreferenser Nationalencyklopedin (2012) Deprivation >http://www.ne.se.proxy.mah.se/lang/deprivation< 2012-05-13 Regeringskansliet 2012 Rättigheten för nationella minoriteter >http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=8&module_instance=3&a ction=pod_show< 2012-04-25 Regeringens proposition 2008/09:153 Språk för alla – förslag till språklag Sektionen för Cochleaimplantat (2010) Hur fungerar ett cochleaimplantat? >http://www.karolinska.se/Verksamheternas/Kliniker--enheter/Oron--nas--ochhalsklinikerna/Huddinge-Cochleasektionen/Hur-fungerar-ett-Cochleaimplantat/< (2012-04-24) Sveriges Dövas Riksförbund (2012a) Döv inte dövstum >http://www.sdr.org/omdova/dov-inte-dovstum< 2012-05-02 Sveriges Dövas Riksförbund (2012b) Dövkultur >http://www.sdr.org/omdova/dovkultur< 2012-05-12 Unga Hörselskadade m fl., (U.å) Därför tvåspråkighet

26

View more...

Comments

Copyright � 2017 NANOPDF Inc.
SUPPORT NANOPDF