Strålskyddsnytt nr 3

January 9, 2018 | Author: Anonymous | Category: Vetenskap, Fysik
Share Embed Donate


Short Description

Download Strålskyddsnytt nr 3...

Description

e n tidning från ssi - statens strålskyddsinstitut

Strålskyddsnytt

[nr 3-4 2003, årgång 21] [tillgänglig i sin helhet via www.ssi.se]

Foto: SSI-info, BA

Stråldoser till flygbesättningar innehåll 3-4/2003 Strålskydd av miljön______________________________ 2 SSI:s allmänna råd om exponering för elektromagne… __ 6 Internationell radiobiologisk kongress i Brisbane_______ 8 Orsakar strålning från mobilbasstationer skadliga…______ 10 Miljöminister Lena Sommestad blickar framåt _______ 11 ALARA och BAT – olika sätt att begränsa utsläpp… ___ 12 Euroskin-konferens i Stockholm ___________________ 14 Blonda och rödhåriga avråds från solariebruk ________ 17 Magnetfält från induktionshällar _________________ 18 Kärnavfall och kommunala fokusgrupoper __________ 19 Beräkning av stråldoser till allmänheten _____________ 20 Felaktig förvaring av radioaktiva strålkällor _________ 21 Bremendeklarationen ____________________________ 22 Krafttag för att målet ska nås _____________________ 23

Foto: SSI-info, BA

Lennart Lindborg är SSI:s myndighetsspecialist för dosimetri, samt även professor vid Karolinska Institutet.

Kosmisk strålning är ett arbetsmiljöproblem för flygplansbesättningar som arbetar många timmar per år på hög höjd. Sedan länge forskar SSI inom området. En särskild aspekt är metoder hur man beräknar vilken stråldos individer får. Detta kan dels fastställas genom mätningar och dels räknas ut med hjälp av sofistikerade matematiska modeller. En internationell arbetsgrupp har nu i ett EU-finansierat projekt testat och utvärderat flera olika metoder. Här presenteras några av dess slutsatser.

INES – ett klassificeringssystem för olyckor __________ 26

Den årliga stråldosen till flygbesättningar kan jämföras med den som förekommer inom radiologisk verksamhet. Under 2002 blev den maximala årsdosen för personal inom de tre

Sanering av utarmat uran i Sarajevo ________________ 28

Forts. på sid 3

Strålskydd och miljöskydd – IAEA-konferens ________ 24



Foto: Ulf Lodin

Strålskydd av miljön

Lars-Erik Holm SSI:s generaldirektör

utgivare statens strålskyddsinstitut ansvarig utgivare britt ekman redaktör anders blixt grafisk form bosse alenius redaktion wolfram leitz, lennart lindborg leif moberg, lars-erik paulsson upplaga 2 700/4 nr per år adress statens strålskyddsinstitut informationsstaben 171 16 stockholm tel 08-729 71 00 / fax 08-729 71 08 hemsida www.ssi.se issn 0280-0357

Författarna svarar själva för innehållet i sina artiklar. Materialet får användas fritt om källan uppges. För illustrationer och fotografier krävs tillstånd av SSI eller upphovsrättsinnehavaren.

2

Strålskyddsnytt

3-4/2003

De senaste åren har miljöskyddsfrågorna hamnat alltmer i fokus vid diskussioner om effekter av joniserande strålning. Den 6-10 oktober stod Sveriges regering och Statens strålskyddsinstitut (SSI) värdar för en internationell konferens om strålskyddet av miljön. Konferensen anordnades av FN:s atomenergiorgan (IAEA) och vetenskapliga strålningskommitté (UNSCEAR) samt av Internationella radioekologiunionen (IUR) och Europeiska kommissionen. Där samlades 220 experter på strålskydd och miljö från 38 länder och elva internationella organisationer för att diskutera hur miljön bäst kan skyddas från skadliga effekter av joniserande strålning. Stockholm har en imponerande meritlista när det gäller möten om strålskydd och miljön. Den internationella strålskyddskommissionen (ICRP) grundades här 1928, och 1972 hölls här den första FN-konferensen om skyddet av miljön. Den första internationella konferensen om skyddet av miljön från joniserande strålning hölls i Stockholm 1996. IAEA inledde år 2000 en serie konferenser och expertmöten på detta tema, och serien kulminerade i den nyligen genomförda konferensen. Dess syfte var att få till stånd en internationell samsyn när det gäller att skydda miljön från skadliga effekter av joniserande strålning. Konferensen diskuterade även ICRP:s förslag på hur miljöeffekter ska analyseras och värderas. SSI har lett detta arbete och förslaget överensstämmer med tankarna bakom revideringen av rekommendationerna för skyddet av människan. På konferensen redovisades resultaten från två stora EUforskningsprogram: FASSET (med 15 organisationer från 7 EU-länder, koordineras av SSI) och EPIC (gäller den arktiska miljön). Projekten ger viktiga bidrag till utvecklingen av bedömningsmetoder för strålningens miljöeffekter. Den viktigaste slutsatsen vid konferensen var att såväl internationella organisationer och nationella myndigheter som kärnkraftsindustrin och Greenpeace stödde ICRP:s förslag på hur miljöeffekter ska analyseras. De ställde sig också bakom ett uttalande att om behovet av en internationell handlingsplan för skyddet av miljön från skadliga effekter av joniserande strålning utarbetas under ledning av IAEA. I detta arbete ligger också att ta fram en bas för att ta fram »safety standards« som specifikt berör skyddet av miljön. Det är glädjande att SSI med sitt breda internationella engagemang kan vara pådrivande i detta arbeta, och påverka utvecklingen i en riktning som är angelägen för Sverige.

Lars-Erik Holm genelaldirektör SSI



största flygföretagen i Holland 2,9 millisievert (mSv) och cirka 70 procent fick doser över 1 mSv (van Dijk, 03). Tidigare har man rapporterat att brittiska flygbesättningar får en uppskattad maximal årsdos på 6 mSv. Medelvärdet för korta transporter uppskattades till 2 mSv och värdet för långa transporer till 4 mSv (Bartlett, 99). På flyghöjder över 8 kilometer varierar dosraten från cirka 1 mikrosievert per timme (µSv/h) till ca 14 µSv/h på 15 km. Ökningen beror inte bara på flyghöjd utan också på geografisk position och solens aktivitet. Den senare varierar med en periodicitet av cirka 11 år. (Ämnet har också tidigare behandlats i Strålskyddsnytt nr 2: 2000). Bestämmelser

Förhöjd exponering av naturlig strålning ska enligt ICRP:s rekommendationer räknas som en yrkesexponering (ICRP, 1991). Europeiska rådet har därför i sitt direktiv 96/29/ EURATOM av den 13 maj 1996 om ”grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagare och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning” en särskild paragraf (Article 42) om skydd av flygplansbesättningar: »Alla medlemsstater skall vidta åtgärder för att företag som bedriver flygverksamhet skall beakta att flygplansbesättningar kan komma att utsättas för en kosmisk strålning som överstiger 1 mSv per år. Företagen ska vidta lämpliga åtgärder och i synnerhet: • • • • •

bedöma den strålning som den berörda flygplansbesättningen utsätts för, ta hänsyn till den bedömda strålningen vid utarbetade av arbetsscheman för att minska doserna för de flygplansbesättningar som utsätts för stor bestrålning, informera de berörda arbetstagarna om de hälsorisker som deras arbete medför, tillämpa artikel 10 på kvinnlig flygplansbesättning.«

Artikel 10 avser skydd under graviditet och amning och anger att så snart en gravid kvinna informerat företaget om sitt tillstånd: »skall det ofödda barnet skyddas på samma sätt som enskilda personer ur befolkningen. Förhållandena för den gravida kvinnan i samband med

hennes anställning skall därför vara sådana, att den ekvivalenta dosen till det ofödda barnet blir så låg som rimligen är möjlig och det skall vara osannolikt att denna dos överstiger 1 mSv under åtminstone återstoden av graviditeten.« Mellanstatligt samarbete

Luftfartsmyndigheter i Europa samarbetar inom Joint Aviation Authorities (JAA)1 kring utveckling och införande av gemensamma standarder för säkerhet. JAA utger Joint Aviation Requirements (JAR), som medlemsstaterna måste föra till sina nationella regler för att bli gällande. I Sverige är det Luftfartinspektionen som är tillsynsmyndighet och som deltar i detta arbete. EU-direktivet har omsatts till bestämmelsetext i JAR-OPS 1, Amendment 3, som ännu inte trätt ikraft i Sverige. Det översätts och remissbehandlas f.n. De nordiska strålskyddsoch luftfartsmyndigheterna har kommit överens om en gemensam tolkning av dessa bestämmelser, se information i Meddelande från Luftfartsinspektionen D 8/2002, som emellertid inte är en bindande föreskrift. Här preciseras några saker. Bland annat sägs att arbetet bör organiseras, om så är möjligt, så att exponeringen för joniserande strålning hålls under 6 mSv per år. Vidare gäller att flygföretagen ska en gång årligen till de nationella strålskyddsinstituten rapportera statistik över den effektiva dosen till besättningsmedlemmarna. När det gäller besättningsmedlemmar som får doser på 6 mSv eller mer under ett år, ska tillsynsmyndigheten erhålla samma information som när det gäller övriga individer som ingår i det nationella dosregistret (SSI FS 1998:5). MFL har endast informativ karaktär. Bestämning av stråldoser

Stråldosraten (dos per timme) från den kosmiska strålningen har två ursprung: 1. Vintergatan: Den galaktiska kosmiska strålningen, som dominerar, är ganska konstant. Den påverkas emellertid av solvinden. I det magnetiska fält som solvinden genererar avlänkas de kosmiska partiklarna så att färre partiklar når atmosfären. Solvinden ökar med ökande solaktivitet och varierar med en period av cirka 11 år. Effekten blir en ändring av dosen

per timme med cirka ±20 procent (Figur 2). 2. Solen: stora mängder av framför allt protoner kan slungas ut från solen i samband med olika solfenomen (s.k. solar particle events, SPE). Om dessa når jordens atmosfär kan dosraten öka. Deras varaktighet varierar från några timmar till flera dygn. På grund av den relativt konstanta stråldosraten finns inget behov att bära persondosmätare. Istället använder man program för att beräkna besättningarnas doser (effektiva dosen). Programmen ska kontrolleras regelbundet genom jämförelser med mätningar. Solvindens inverkan beaktas på ett eller annat sätt av beräkningsprogrammen, medan inverkan av SPE är svårare att beräkna (Lantos & Fuller, 2003). Genom att granska markbaserade neutronmonitorer kan man i efterhand konstatera när en SPE har inträffat. Det är inte alltid som dosraten ökar i samband med en SPE. Oftare leder den till en reducerad dosrat, en s.k. Forbush decrease. Utvärdering av uppmätta stråldoser

För att underlätta införandet av de ovannämnda bestämmelserna och för att verka för likartade bestämmelser inom EU, har EURADOS2 fått i uppdrag av Europeiska kommissionen att utvärdera de doser som rapporterats med hjälp av mätningar och beräkningar. Arbetsgruppen har bestått av 20 medlemmar från Europa, USA och Kanada. (Den har också haft en observatör från JAA, en från Europeiska kommissionen, samt tre från expertgruppen inrättad med anledning av Artikel 31 i EURATOM-fördraget. Därtill har sju andra grupper bidragit till rapporten på olika sätt.) Arbetsgruppen ska överlämna sin rapport till Europeiska kommissionen (DG TREN) i januari 2004 och den förväntas sedan bli publicerad som en teknisk rapport. En presentation av innehållet (Lindborg et al, 2003) gavs vid det nyss avverkade neutrondosimetrisymposiet i Delft. Här följer en sammanfattning. EURADOS-rapporten

Vi erbjöd forskare, engagerade i dosmätningar ombord på flygplan, att rapportera sina resultat tillsammans med alla relevanta detaljer kring flyg3-4/2003

Strålskyddsnytt

3



rutterna och beskrivningar av mätinstrumenten. Sammanlagt har 14 olika grupper bidragit med mätvärden och rapporter. Vi kontaktade också personer som utvecklar beräkningsprogram för detta syfte och erbjöd dem att delta. Dessa grupper skulle beräkna värden som motsvarade de uppmätta värdena. Dessutom skulle en beskrivning av programmet ges. Arbetsgruppen har sedan

bedömt hur väl mätta och beräknade värden stämmer överens. I början hoppades vi att programmen skulle kunna användas av en oberoende person, som skulle verifiera beräkningarna, men detta visade sig vara ogörligt. Rapporten innehåller mer än 400 jämförelser av ruttdoser, som har uppmätts under hela den senaste elvaåriga solcykeln. Dessutom har mer än 10 000

����

����

���� ���� ���� ���� ���� �� ������������

�� ����������

�� ������������

���

��

���

��

���

��

���

��

���

������������������

��

������ ��� � �����



�� �� �

����������� � ��� ���� � ��� ���� ����� �����������

����������� � ��� ���������

��� ��������� � ��������� � ����������� �������

� �����������

� �������

������������������

�� �����������

�� ������

����� ������

Figur 1. Uppmätta resultat (Kyllönen et al, 2001) jämförs med beräknade värden för miljödosekvivalenten från programmen EPCARD v.3.23, FREE v.14 samt PCAIRE5. För de tre programmen gäller att beräknade och mätta värden överensstämmer inom 30 procent, men de mätta värdena är lägre än de beräknade för dessa rutter. Programmet EPCARD beräknar också den effektiva dosen. I den undre figuren jämförs sådana värden för programmen EPCARD v.3.2 och CARI66. Här är stödlinjer för ± 0,2 inlagda. Av figuren framgår att den effektiva dosen (höger y-axel) skiljer sig mellan de två programmen för just dessa flygningar och varierar upp till drygt 30 procent. EPCARD ger här de högre värdena. Staplarna anger de beräknade och uppmätta ruttdoserna.

4

Strålskyddsnytt

3-4/2003

������� � ���������

���

�� ������� ������

värden på dosrater kunnat sammanställas och jämföras. Fem olika program har ingått. Alla program är inte oberoende av varandra och alla kan inte heller beräkna den storhet som mätinstrumenten bestämmer (miljödosekvivalenten). Därför jämförs inte alla program i alla situationer. Ett exempel visas i figur 1. Liknande överensstämmelser återkommer när man studerar ruttdoser från de andra mätgrupperna. Den gäller även om olika typer av instrument har använts (t.ex. TLD, track etchdetektorer, jonkammare, TEPC, extended remcounters, med flera instrument). Överensstämmelsen kvarstår också för instrument som enbart mäter dos-komponenten från neutroner och neutronlika partiklar. För flyghöjder över 13 km har antalet mätvärden varit färre och slutsatsen är därför mindre väl underbyggd. Rapporten innehåller också en jämförelse mellan beräknade resultat från alla programmen. Vi har för 28 olika datum, spridda över i stort sett hela solcykeln, beräknat både den effektiva dosen och miljödosekvivalenten för olika flygrutter. Överensstämmelsen ligger då oftast inom cirka 30 procent för effektiv dos, medan överensstämmelsen är inom 20 procent för miljödosekvivalenten. Skillnaderna varierar med solcykeln och bottnar bland annat i osäkerheter kring utseendet på det protonspektrum som faller in mot vår atmosfär. Eftersom spektrumets protoner har en viktningsfaktor på 5 vid beräkning av den effektiva dosen, men en kvalitetsfaktor på ungefär 1,6 vid beräkning av miljödosekvivalenten, blir skillnaderna tydligast vid beräkning av den effektiva dosen. Avslutningsvis visas en figur med miljödosekvivalentraten som funktion av flyghöjden för både maximal och minimal solaktivitet. Beräkningarna har gjorts för ett område nära ekvatorn och ett område nära nordpolen med hjälp av EPCARD v.3.2. Kraftig solaktivitet

En oväntat kraftig aktivitet på solen inträffade i slutet av oktober och pågår fortfarande i början av november, 2003, då detta skrivs. Fenomenet har följts av dagspresen. Bl.a. rapporterade Wall Street Journal (2003-10-30) att händelsen har föranlett amerikanska Federal Aviation Administration



instrument har flugits under perioden men några värden har inte blivit rapporterade ännu.

������������������� �����

��

Slutsats �� ������������ ��� ��� ���



�������� ��� ��� ��� � �





��

��

��

��

�������� � �� Figur 2. Beräknad miljödosekvivalentrat för olika flyghöjder och för maximal (januari 1990) och minimal solaktivitet (januari 1998). Båda beräkningarna är gjorda vid nollmeridianen och den geografiska latituden 0º respektive 90º N.



(FAA) att utfärda rådet att inte flyga högre än 25000 fot norr och söder om 35 breddgraden. Rådet var inte tvingande. I andra länder har också uttalanden förberetts, men bedömningarna har varit mer måttfulla. Händelsen kan studeras med hjälp av de nämnda Figur 3. Resultat från neutronmonitorerna i McMurdo, Antarktis och Newark, USA.7 Under denna tidsperiod var solen oväntat aktiv.

neutronmonitorerna. Figuren 3 visar sådana serier av mätvärden från två stationer, Mcmurdo stationen i Antarktis (78º S bredd) och Newark stationen i USA (40º N bredd). I båda fallen är resultaten preliminära. I grova drag är utseendet likartat med en uppgång på omkring 10 procent tidigt den 29 november och med fallande värden därefter. Ett toppvärde nås tidigt och i resultatet från McMurdo stationen, där jordens magnetfält inte skärmar av den kosmiska strålningen lika bra, finns ett »spikliknande« toppvärde. Ökningen svarar mot en förhöjning av den kosmiska stråldosraten ombord på flygplan, men ökningens storlek beror på var man befinner sig. Efter den 29 november följer en period av mycket låga värden, som då motsvaras av en nedgång (Forbush decrease) i dosraten i atmosfären. Den 1 november ökar värdena igen och en topp återkommer den 3 november synligt framför allt i McMurdo stationens resultat. Dessa och liknande resultat från andra stationer används för att retroaktivt uppskatta dosraten i atmosfären. Även dosratmätande

EURAS-gruppen sammanfattar observationerna med att säga att det finns god överensstämmelse mellan värden uppmätta på olika sätt. Uppmätta och beräknade värden stämmer oftast överens inom 30 procent. Slutsatsen blir därför att det finns stöd för tanken att basera bestämning av ruttdoser på beräkningar av den effektiva dosen, förutsatt att sådana beräkningsprogram kontrolleras genom jämförelser mellan mätvärden och beräknade värden. Arbetssättet bör ge tillräcklig noggrannhet i strålskyddsarbete, där ICRP:s krav är ± 50 procent. En bättre förståelse av de systematiska skillnaderna mellan beräkningsprogrammen är dock angelägen. Man behöver även analysera i större detalj mätinstrumentens respons för de olika strålkvaliteterna. Ett viktigt olöst problem gäller möjligheten att säkerställa spårbarheten till internationella dosnormaler. Det är också angeläget att få fram ytterligare resultat uppmätta i samband med SPE. Eftersom de här frågorna är av gemensamt intresse för EG kan man hoppas att en europisk grupp kan stödjas finansiellt så att arbetet med att utveckla dosimetrin ombord på flygplan får fortsätta och kompetensen bevaras. Lennart Lindborg Arbetet har delvis stötts av medel från EC 5: e ramprogram och kontraktet FIGM-CT-200000068. Gruppens resor har bekostats av kommissionens DG TREN

Fotnoter 1. Verksamheten inom JAA ska övergå till European Aviation Safety Agency (EASA) enligt beslut av Europaparlamentet och Europeiska rådet (Regulation No 1592/2002 från den 15 juli 2002). (Figur 1) 2. European Radiation Dosimetry Group, är en vetenskaplig förening för dosimetri inom framför allt strålskyddsområdet se vidare: www.eurados.org (Figur 1) 3. www.gsf.de/epcard (Figur 1) 4. www.gsf.de/epcard (Figur 1) 5. http://members.rogers.com/pcaire/home.htm 6. www.cami.jccbi.gov/AAM-600/Radiobiology/ 600radio.html#CARI6ZIP 7.Monitorerna drivs av Bartol Research Institute och arbetet stöds av forskningsmedel från National Science Foundation ATM0000315.

3-4/2003

Strålskyddsnytt

5

SSI:s allmänna råd om exponering för elektromagnetiska fält Syftet med Statens strålskyddsinstituts föreskrift SSI FS 2002:3 (Allmänna råd om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält) är att skydda individer ur allmänheten från akuta hälsoeffekter vid exponering för elektriska och magnetiska fält i frekvensområdet 0 Hz-300 GHz. Ett underlag till råden har givits av EU som har rekommenderat begränsningarna1. EU:s grundval är framtagen av International Commission on Non-Ionising Radiation Protection2, (ICNIRP), ett oberoende organ bestående av internationellt erkända experter på området. ICNIRP utvärderade före sitt beslut många hundra rapporter i ämnet. Då kunde man fastställa vid vilka nivåer i olika frekvensområden som akuta hälsoeffekter har observerats. ICNIRP föreslog sedan begränsningar för allmänheten som ligger på 1/50 av dessa nivåer. De allmänna råden riktar sig i första hand till dem som producerar fälten, t.ex. TV- och rundradiobolag, militären, mobiltelefonioperatörer eller andra organisationer som arbetar med radiokommunikation eller tillverkare av larmbågar. De gäller även elbolag – elektriska och magnetiska fält med låg frekvens kan uppträda nära kraftledningar – eller tillverkare av bilar. Själva råden finns på SSI:s webbplats (www.ssi.se). Klicka på »Författningar« och scrolla ner till nummer 2002:3. Råden finns dessutom översatta till engelska på webbplatsen. Begränsningar och referensvärden

SSI:s allmänna råd ger, i likhet med EUrekommendationerna, grundläggande begränsningar och referensvärden. De grundläggande begränsningarna avser elektriska fenomen eller energiabsorption som försiggår inne i människokroppen (t.ex. SAR eller strömtäthet, se ordlistan). Dessa kan vara svåra att bestämma genom mätningar i den yttre miljön. Som ett kom-

6

Strålskyddsnytt

3-4/2003

plement finns referensvärden, vilka är direkt mätbara storheter, givna som fältstyrka eller strålningstäthet, och som är härledda ur de grundläggande begränsningarna. De grundläggande begränsningarna gäller alltid. Referensvärdena säkerställer att de grundläggande begränsningarna inte överskrids, men det kan ibland inträffa att ett referensvärde överskrids utan att motsvarande grundläggande begränsning överskrids. I sådana fall är exponeringen, enligt de allmänna råden, godtagbar om den grundläggande begränsningen inte överskrids. Biologiska effekter

Elektriska och magnetiska fält skapar (inducerar) elektriska strömmar i alla material som leder ström, inklusive mänsklig vävnad. Begränsningarna i fältens styrka syftar bland annat till att begränsa de inducerade strömmarna så att de inte konkurrerar med de elektriska signaler som normalt går i kroppen eller att de inte bidrar till alltför hög uppvärmning av vävnad. De elektromagnetiska fältens inträngningsdjup i människokroppen och växelverkan med olika organ beror i hög grad på frekvensen. Därför har man identifierat följande frekvensområden: 0-1 Hz: Grundläggande begränsningar ges för magnetisk flödestäthet för statiska magnetfält (0 Hz) och för strömtäthet vid fält som varierar i tiden (upp till 1 Hz) i syfte att undvika störningar i hjärta och blodcirkulation samt påverkan på det centrala nervsystemet. 1 Hz-10 MHz: Grundläggande begränsningar ges för strömtäthet i syfte att undvika påverkan på det centrala nervsystemet. 100 kHz-10 GHz: Grundläggande begränsningar ges för SAR för att undvika värmebelastning av hela kroppen respektive att undvika alltför stark lokal uppvärmning av vävnad. I frekvensområdet 100 kHz - 10 MHz finns begränsning för såväl strömtäthet som SAR. För de högre frekvenserna, där våglängderna börjar kunna räknas

i meter, fungerar människokroppen och dess organ bra som mottagarantenner och kopplar in energi som övergår i värmeutveckling. SARvärdena var gränssättande. Ett tydligt exempel är en person som använder en mobiltelefon med antennen nära huvudet. Här får man exponering av någon del av huvudet som skiljer sig dramatiskt från resten av kroppen, beroende på avståndet till antennen, (om man använder hands-free-utrustning blir det tvärt om) och därför är SAR det bästa måttet för att beskriva och begränsa exponeringen. 10 GHz-300 GHz: Grundläggande begränsningar avser SAR för att undvika uppvärmning av huden eller vävnader nära huden. Inträngningsdjupet är litet. För korta pulser, pulstider mindre än 30 mikrosekunder, ges grundläggande begränsningar vid exponering av huvudet i frekvensområdet 0,3 GHz-10 GHz. Skälet är att korta pulser med tillräckligt hög energi kan ge upphov till akustiska effekter. Man skulle alltså kunna »höra« en sådan puls. Försiktighetsprincipen

SSI samarbetar med ett antal myndigheter i frågor om elektromagnetiska fält (Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, och Socialstyrelsen) och dessa har gemensamt formulerat en försiktighetsprincip för lågfrekventa elektriska och magnetiska fält: »Om åtgärder, som generellt minskar exponeringen, kan vidtas till rimliga kostnader och konsekvenser i övrigt, bör man sträva efter att reducera fält som avviker starkt från vad som kan anses normalt i den aktuella miljön. När det gäller nya el-anläggningar och byggnader bör man redan vid planeringen sträva efter att utforma och placera dessa så att exponeringen begränsas.« Principen har en motsvarighet i Miljöbalken. Som ett exempel kan nämnas att för magnetfälten från kraftledningar och el-installationer i hem och på kontor, »vanlig el«, har EU rekom-

menderat en begränsning för 50 Hzfält som är betydligt högre än vad som normalt förekommer. Med hänsyn till att det vetenskapliga underlaget för långtidsverkan av lågfrekventa svaga elektriska och magnetiska fält är begränsat, synes försiktighetsprincipen i detta sammanhang vara tillämplig.

Mätningar utomhus görs i regel spektralt med en mobil utrustning. De olika sändarna, med sina kända frekvenser, t.ex. banden för FM-radio, de olika TV-kanalerna, digital TV och systemen för mobiltelefoni kan lätt identifieras som toppar utefter frekvensaxeln. Sådana mätningar visar t.ex. att nere på marken där det kan finnas människor i närheten av en mobilmast har man exponeringsnivåer, räknat i W/m2, som är mindre än en tusendel av de rekommenderade gränserna. De allmänna råden innehåller också formler för att summera bidragen från de olika sändarna. Det är vanligt att den elektromagnetiska miljön domineras av TV- och FM-sändningar med frekvenser som är jämförbara med mobiltelefonins. Själva mobiltelefonerna med sina antenner nära örat ger betydligt högre exponering, räknat i SAR, dock inte över begränsningarna. SSI har mycket små möjligheter att åta sig mätningar på begäran från privatpersoner eller företag, eftersom efterfrågan vida överskrider våra per-

sonalresurser. SSI hanterar inte heller frågor om elkänslighet, utan får i sådana frågor hänvisa till Socialstyrelsen och den medicinska vetenskapen.

• Strömtäthet (måttenhet: ampere per kvadratmeter, A/m2) definieras som den ström som går i ett elektriskt ledande material i en viss tvärsnittsarea, vinkelrät mot strömmens riktning. I detta sammanhang kan ledaren vara en människokropp eller del därav.

Mellan magnetisk flödestäthet och magnetisk fältstyrka finns ett enkelt samband: B = 4π × 10-7 × H. Sambandet gäller i luft och andra icke magnetiska material såsom biologisk vävnad. För att beskriva exponering för magnetfält behöver man alltså inte mäta båda storheterna.

• Elektrisk fältstyrka (E, måttenhet: volt per meter, V/m) är en riktad storhet, vektorstorhet, vilken ger upphov till en kraft som verkar på en elektriskt laddad partikel.

Frekvens (f, måttenhet: Hertz, Hz) är ett mått på hur många svängningsperioder det elektromagnetiska fältet uppvisar per sekund.

I fjärrfältet, dvs. på ett avstånd mer än ungefär tio våglängder från en sändare, gäller att S = E × H = E2/377 = H2 × 377. I ett rent fjärrfält räcker det alltså med att mäta antingen E-fält eller H-fält, som var för sig ger tillräcklig information. I närfältet är bilden mycket mer komplicerad och därför måste man i sådana positioner mäta både E-fält och H-fält. I närfältet är begreppet effekttäthet inte någon lämplig storhet för att värdera en exponeringssituation. Vid vågor med hög frekvens (kort våglängd) lämpar sig begreppet effekttäthet väl, eftersom man snart befinner sig i fjärrfältet, medan man i det lågfrekventa området, där våglängden kan vara många kilometer eller mil, behöver tillgripa mätningar av såväl E- som H-fält.

Vad gör SSI?

SSI är en tillsynsmyndighet och ser i det här sammanhanget som sin uppgift att säkerställa att de på vetenskapliga grunder rekommenderade gränserna inte överskrids. Mobiltelefonin och inte minst utbyggnaden av 3G-nätet har skapat en enorm efterfrågan på information om eventuella risker från 3G och elektromagnetiska fält i allmänhet. Som ett underlag för sådan information genomförs bl.a. mätningar av den elektromagnetiska miljön på olika platser i landet, t.ex. från kraftledningar eller mobilmaster i storstad, småstad, eller landsbygd, men även i den nära omgivningen av olika slags elektriska hushållsapparater.

Mer att läsa

SSI:s informationsskrifter och rapporter finns på hemsidan www.ssi.se under rubrikerna »Elektromagnetiska fält och mikrovågor«, respektive »Mobiltelefoni«. Rapporter finns under en särskild knapp överst på startsidan eller under rubriken »Vår verksamhet« / »SSI:s publikationer« / »SSI rapporter«. Det mesta materialet finns även på papper och kan beställas från SSI, 171 16 Stockholm eller per e-post ([email protected]). Anders Glansholm Fysiker, SSI 1. Rådets rekommendation av den 12 juli 1999 om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (0 Hz – 300 GHz); 1999/ 519/EG, EGT L 199, 30.7.1999, s. 59. 2. Guidelines for limiting exposure to time-varying electric, magnetic and electromagnetic fields (up to 300 GHz); Health Phys.Vol. 74, No 4, April 1998, pp 494 – 522.

Fysikaliska storheter

• Magnetisk fältstyrka (H, måttenhet: ampere per meter, A/m) är en riktad storhet, vektorstorhet, som vid sidan av den magnetiska flödestätheten beskriver ett magnetfält i varje punkt i rummet. Magnetfält ger upphov till krafter på magnetiska material och på elektriskt laddade partiklar som rör sig i fältet. • Magnetisk flödestäthet (B, måtttenhet: Tesla, T) är en riktad storhet, vektorstorhet, som är ett alternativt sätt att beskriva magnetfältet.

Våglängd (λ, måttenhet: meter) är den sträcka som fältet transporteras under en svängningsperiod. Mellan frekvens och våglängd gäller sambandet λ = c/f, där c är ljushastigheten (≈ 3 × 108 m/s). Strålningstäthet eller effekttäthet (S, måttenhet: watt per kvadratmeter, W/m2) är mått på den energi som varje sekund transporteras, jämnt fördelad, mot en yta vinkelrät mot vågens riktning. Transport av energi per sekund kallas också effekt. Effekttätheten beror både på den elektriska och magnetiska fältstyrkan.

SAR (specific absorption rate, måtttenhet: watt per kilogram, W/kg) är ett mått på vilken energi som varje sekund absorberas i någon viss massa sammanhängande vävnad.

3-4/2003

Strålskyddsnytt

7

Internationell radiobiologisk kongress i Brisbane Den 12:e internationella kongressen om radiobiologisk forskning (ICRR) hölls i Brisbane, Australien mellan den 17 och 22 augusti. Den samlade omkring 1500 delegater från 37 länder. Flest kom från USA och Japan samt från värdlandet Australien. Antalet europeiska strålningsbiologer på kongressen var begränsat, vilket troligen berodde på det långa reseavståndet men kan också återspegla strålningsbiologins ställning i Europa.

D

et vetenskapliga programmet omfattade i varierande grad radiofysik, radiokemi, strålningsbiologi och onkologi. Tonvikten låg dock på onkologisk forskning, delvis beroende på att det sammanföll med det årliga australiensiska onkologimötet. Detta bidrog sannolikt till att kongressen i ganska stor utsträckning sponsrades av företag, vilket i sin tur hade lett till att många föreläsare hade bjudits in. Dessutom kunde ett relativt stort antal resestipendier delas ut. Annelie Meijer, Karolinska Institutet var en av de unga forskare som fick ett sådant. Kongressen pågick under fyra dagar och var välorganiserad. Varje dag genomfördes sex parallella föreläsningar, tio symposier och fyra workshops samt en postersession. Därutöver hölls dessutom en plenarsession på morgonen (halv åtta), strax före lunch samt som avslutning om aftonen, så dagarna utnyttjades till fullo för det digra vetenskapliga programmet. För oss deltagare gällde det att plocka russinen ur kakan, väl medvetna om att man gick miste om flera intressanta föredrag. Nedan följer några »godbitar« som jag plockade. Martin Lavin, Australien inledde hela kongressen genom att redogöra för regleringen av cellcykeln efter bestrålning. Den bild som han visade i början av sin presentation, illustrerar på ett bra sätt vilka områden som berördes på kongressen. Det kanske mest påtagliga var de framsteg som rapporterades från forskningen kring DNA-reparation och cellcykelregleringen. Kunskapen kring de olika reparationsmekanismerna har tydligt ökat och några påstod till och med att man var nära ett genombrott inom området. De nya kunskaperna får med all sannolikhet betydelse för både strålskyddet i framtiden och för onkologiska tillämpningar. Ett symposium handlade om »bioterrorism« och strålning och var myck-

8

Strålskyddsnytt

3-4/2003

et välbesökt. Här diskuterades behovet av att utveckla snabba och känsliga metoder för biologisk dosimetri. Man diskuterade även vilka åtgärder som borde sättas in mot personer som erhöll stråldoser i händelse av terrorhandlingar. Problemet konstaterades vara stort och komplext. Enligt amerikanska forskare är bioterrorism det största hotet mot säkerheten i framtiden. De psykosociala effekterna ansågs vara de mest kritiska efter en händelse och samtidigt svårast att hantera. Därför var utbildning i förebyggande syfte betydelsefull. För att ta hand om de

som utsatts för ökade stråldoser borde erfarenheter från strålterapi mot cancer spela en viktig roll. »Bystanding« som var ett hett område på kongressen i Dublin1 för fyra år sedan verkade nu ha blivit ett mer accepterat faktum. Eric Hall, USA framhöll i sin Kaplan2-föreläsning (som handlade om dosresponssamband för carcinogenes) att bystanding-mekanismer hade betydelse för uppskattning av riskerna i lågdosområdet. Någonstans mellan 50 och 100 mGy medför detta att lutningen på dosresponskurvan ändras, dvs. risken avtar inte linjärt

��������������

�������������������� � ��������

�������������

��������������� ������������

����������������������

���������� �� ����������� �����������������

�����������������

��������������

������� ���������

När celler exponeras för joniserande strålning uppkommer skador på DNA. Detta leder till att en mängd olika cellulära processer aktiveras i syfte att bibehålla eller återställa integriteten hos DNA.

�������� �������� ������������ ������

med dosen, utan kurvan böjer av svagt uppåt för att sedan avta linjärt mot noll. Innebörden av detta för uppskattning av cancerriskerna vid datortomografi undersökningar av barn eller efter strålbehandling diskuterades. De doser som kan vara aktuella i dessa sammanhang ligger inom det område där dosresponssambandet är ickelinjärt och kan innebära att risken är högre än vad som förväntas från LNT-hypotesen. För IMRT (intensity modulation radiation therapy) kan risken för uppkomst av solida tumörer i ett längre tidsperspektiv komma att fördubblas, ansåg Hall. Skadeclusters och reparationer

Hur en ansamling av strålinducerade skador i DNA, s.k. clusters, kan repareras effektivt beror på avståndet mellan de olika skadorna enligt Martine Lomax, Storbritannien. Om avståndet mellan skadorna var mer än 8 baspar så uppkom inga cluster utan enbart enklare (lätt reparabla) DNA-skador. En som forskat kring den biologiska betydelsen av sådana skador är Dudley Goodhead, Storbritannien. Han menade att partikelspårens egenskaper har stor betydelse för vilka biologiska effekter som uppkommer i lågdosområdet. För en elektron gäller att cirka en fjärdedel av energin deponeras via jonisationsclusters. Ett enkelt partikelspår från en elektron genom en cell (diameter 8 mm) ger i genomsnitt upphov till 1 milligray. Det innebär att var tolfte cell hos en människa erhåller ett partikelspår per månad. Ett enda partikelspår genom en cell från högLET strålning ger 0,2-0,5 gray vilket exempelvis innebär att var femtusende cell erhåller ett partikelspår från bakgrundsstrålningen per månad. Frågan är då, vilka effekter kan ett enda partikelspår orsaka? Resultat från kromosomstudier indikerade att ett enda elektronspår kan orsaka kritiska DNA-skador (kromosomaberrationer), om än med låg sannolikhet. Goodheads hypotes, stödd på hans egna beräkningar, var att om det är en mutation som ger upphov till cancer så gäller LNT-hypotesen, men om bildning av genetisk instabilitet är fundamental för induktion av cancer, så bör det finnas ett tröskelvärde i dosresponskurvan. För låg LET-strålning, som ger en mer homogen dosfördelning (spår), menade Goodhead att bystander-me-

kanismerna inte var relevanta för riskuppskattningar i lågdosområdet, till skillnad från hög LET-strålning. Kromosomabberationer

Ett intressant föredrag om kromosomabberationerna efter låg och hög LETbestrålning hölls av Rhona Anderson, Storbritannien. De använder sig av mFISH-teknik för att studera aberrationerna och menar att komplexiteten hos skadan som uppkommer efter hög LET-bestrålning återspeglar spårstrukturen från α-partiklarna genom cellen. Penetration av en α-partikel genom kärnan motsvaras av en komplex aberration, som i sin tur kan omfatta mellan 7-8 kromosomer. Metoden som används anses utgöra en specifik biomarkör för hög LET strålning. Michael Cornforth, USA ifrågasatte den klassiska bilden för hur kromosomaberrationer bildas. Bättre metoder används idag inom området som visar att de gamla teorierna inte är helt korrekta. Studier av 125I-inducerade DNAsträngbrott med hjälp av proteinet γ-H2AX, som aktiveras efter en strålskada, diskuterades. γ-H2AX-foci går att studera i enskilda celler genom att antikroppar till γ-H2AX binds till dessa foci som sedan kan observeras mikroskopiskt genom att fluorokromer har kopplats till dem. Det ansågs klarlagt att 125I-sönderfall inducerade mer än ett dubbelsträngsbrott per sönderfall, men hur många, rådde det lite delade meningar om. Cancer och Hiroshima/Nagasaki

Ett av de många symposierna handlade om forskning kring bomboffren från Hiroshima/Nagasaki. Foster anses generellt vara mycket strålkänsliga, eftersom epidemiologiska studier visat att röntgenundersökningar under graviditet kan orsaka leukemi hos barn. I djurstudier har däremot inte någon ökad strålkänslighet hos foster kunnat påvisas. Studier av atombombsoffren, som exponerats in utero (i livmodern), har visat att frekvensen translokationer (kromosomaberrationer) i lymfocyterna inte ökade med dosen, med undantag av en liten, men statistiskt säkerställd ökning vid doser understigande 0,1 millisievert. Ingen har tidigare kunnat påvisa detta. Tolkningen av resultaten var att apoptos spelar en viktig roll för eliminering av skadade celler.

Kombinationseffekter mellan strålning och andra carcinogena agens har studerats för lever, lunga och bröstcancer inom den kohort som utgör Life Span Study. Studier av ca 45 000 individer visade att effekterna av kombinationen rökning och strålning var signifikant icke-multiplikativa. Akut bestrålning tillsammans med hepatitis(C)-infektioner gav upphov till levercancer (hepatocellular carcinoma) medan däremot kronisk bestrålning fungerade som ett komplett carcinogen för HCC. Under senare år har diskussioner förts huruvida strålning kan orsaka kardiovaskulära sjukdomar. Resultat från djurstudier visade att oxidativ stress ökade efter bestrålning, vilket indikerade att strålning också kan ge upphov till denna typ av skador. Strålskydd och miljö

Effekterna av strålning på den naturliga miljön behandlades på ett särskilt symposium. Intresset brukar vara relativt svalt bland strålningsbiologer för dessa problemställningar men, glädjande nog, tycktes denna trend vara bruten i Brisbane. Några av slutsatserna från föredragen var att bystandingmekanismerna har stor betydelse för att uppskatta riskerna för biota från joniserande strålning. Likaså framhölls det, att användningen av absorberad dos för riskuppskattningar förutsätter att de biologiska effekterna definieras bl a i syfte att klarlägga vilka mekanismer som kan vara betydelsefulla. Det påpekades också, att strålkänsligheten inte bara varierar mellan olika celler, organ och arter, utan även mellan olika individer av samma art. Slutligen en nackdel med årets kongress som bör påpekas: man ska inte publicera några Proceedings (sammanfattningar och redogörelser) från mötet. Kanske detta ändras inför nästa kongress som går av stapeln 2007 i San Fransisco, USA. Ma raukes! (jamtska för »vi ses«.) Synnöve Sundell-Bergman Myndighetsspecialist, SSI Fotnot 1. 11th International Congress of Radiation Research 2.Vid dessa kongresser delas det ut en mängd olika priser till minne av duktiga vetenskapsmän inom olika område. Henry S. Kaplan var chef för den radiologiska avdelningen vid Stanford 1948-72 och betydde mycket för utvecklingen av den onkologiska forskningen i USA.

3-4/2003

Strålskyddsnytt

9

Orsakar strålning från mobilbasstationer skadliga hälsoeffekter? En nyligen presenterad forskningsrapport från Nederländerna har ruskat om forskarvärlden en aning. Tidigare har det rått mer eller mindre konsensus bland de forskare som är insatta i problematiken om att strålning från basstationer inte utgör någon risk för skadliga hälsoeffekter. Vad man inte varit helt överens om är om användning av själva mobiltelefonerna skulle kunna innebära risker på lång sikt. Nu ska de nya rönen studeras ingående och utvärderas.

D

en nederländska studien »Effects of Global communication system radiofrequency fields on well-being and cognitive functions of human subjects with and without subjective complaints«, som utförts av ett mycket välrenommerat forskningsinstitut i Haag rapporterar effekter på människor från 3G-liknande strålning vid exponering under gällande referensnivåer. Statens strålskyddsinstitut (SSI) bedömer att strålning från mobilbasstationer inte medför någon risk för skadliga hälsoeffekter för allmänheten. Zamborns nederländska undersökning har gjort riskbilden osäkrare och undersökningen kommer nu att granskas under lupp av forskarsamhället. En sak som förbryllar i deras resultat är att de deltagande grupperna noterade ett minskat välbefinnande för 3G-liknande strålning, men inte för GSM-strålning som åtminstone den ena undersökningsgruppen rapporterat att de var särskilt känsliga för. Skillnaden i frekvens är mycket liten och om besvären skulle bero på att strålningen är »pulsad«, så är GSM-strålning i så fall mer »pulsad« än 3G-strålning. Det viktiga nu är att studien granskas och att andra forskare får tillfälle att försöka upprepa resultaten. Skulle det visa sig att resultaten går att upprepa och att man på så sätt kan visa att människor upplever besvär vid strålningsnivåer under gällande referensvärden måste ICNIRP:s rekommendationer för radiofrekvent strålning självfallet omvärderas. Den snabba utbyggnaden av 3G-nätet väcker oro hos många människor. En livlig debatt om risker med strålning från mobilbasstationer pågår på dagstidningarnas insändar- och debattspalter och i radio och TV. Det finns också

10

Strålskyddsnytt

3-4/2003

ett par mycket aktiva opinionsgrupper, som driver frågan om mobiltefonins farlighet mycket intensivt. De här grupperna är mycket pålästa och känner till minsta forskningsrapport som antyder någon typ av biologisk effekt från mobiltelefoni. Tyvärr ger man inte någon objektiv bild av kunskapsläget om riskerna. De nämner aldrig att den överväldigande majoriteten av utförda studier, och framför allt studier som håller en vetenskapligt godtagbar kvalitet, inte visar på några effekter från radiofrekventa fält under rekommenderade referensvärden. Sådana citerar de heller aldrig i sina insändare. Roger Santinis studie

Det finns ett antal forskningsrapporter som ofta nämns när hälsorisker från mobilbasstationer diskuteras. En av dessa är en studie som har presenterats av en forskare från Lyon i Frankrike, Roger Santini, »Symptoms experienced by people in the vicinity of base stations« (Ref). Santinis studie är en epidemiologisk undersökning som sägs visa att människor mår dåligt på grund av radiofrekvent strålning från mobilbasstationer. Han har annonserat efter deltagare till sin studie i tidningar, radio och på hemsidor på Internet. 530 personer har skickat in svar på hans frågeformulär där man skulle ange avstånd till närmaste basstation och sedan svara på frågor om hur ofta man kände något av 16 olika symtom, bland annat trötthet, ilska, huvudvärk, illamående, aptitlöshet, sömnsvårigheter, hörselproblem och yrsel. Santini har sedan relaterat antalet uppvisade symtom till avstånd till basstation och visar att om man bor nära en basstation så är man oftare trött och har oftare huvud-

värk m.fl. symtom. Deltagarna delades upp i sex olika grupper beroende på avstånd från basstation: mindre än 10 m, 10-50 m, 50-100 m, 100-200 m, 200-300 m och längre än 300 m. Det finns flera uppenbara svagheter i Santinis undersökning. För det första så är urvalet inte slumpmässigt. Det är mycket troligt att en studie som annonseras på det sätt Santini gjort kommer att attrahera deltagare som vill demonstrera sin oro för, eller sitt missnöje med, utbyggnaden av mobiltelefonin. Dessutom: hur många vet det exakta avståndet till närmaste basstation? Den största svagheten är dock att det inte går att använda avstånd till basstation som exponeringsmått. För att en epidemiologisk studie ska vara meningsfull, måste man ha tillgång till en kontrollgrupp som inte är exponerad för det man vill undersöka. Inom den exponerade gruppen bör man helst också kunna ha olika undergrupper som har exponerats olika mycket. För att resultatet av en epidemiologisk undersökning ska bli meningsfullt är det viktigt att den individuella exponeringen för varje deltagare är noggrant bestämd. Annars blir resultatet missvisande. I Santinis studie är alla deltagare exponerade, även de som bor längre än 300 m från en basstation, men man vet inte hur mycket de är exponerade. Alla är utsatta för strålning från basstationer, från radio- och TV-sändare, från andra mobila kommunikationssystem för taxi, räddningstjänst, järnvägen, militären, åkerier m.fl., trådlösa telefoner, egna och andras mobiltelefoner och så vidare. Musstudien från Thessaloniki

En annan rapport som ofta figurerar i de här sammanhangen är en undersökning av två grekiska forskare, Magras och Xenos: »RF Radiation-Induced Changes in the Prenatal Development of Mice«. De placerade ut möss i burar på några olika ställen i närheten av ett antal master med sändare för mobiltelefoni, FM-radio och TV utanför Thessaloniki. Nivån på strålningen på de platser där mössen placerades ut var relativt låg,



SSI

lyder under miljödepartementet. Därför är det av intresse att se hur den ansvariga ministern Lena Sommestad vill prioritera strålskyddsfrågorna inom i miljövårdsarbetet i stort. Strålskyddsnytt bad henne därför svara på fyra frågor. Vilka strålskyddsfrågor anser du vara de väsentligaste i Sverige idag och varför? Som miljöminister anser jag att de viktigaste strålskyddsfrågorna i Sverige idag är följande: att minska utsläppen av radioaktiva ämnen i miljön, be-



från 0,06 V/m upp till cirka 2 V/m. Tolv muspar, uppdelade i två grupper, placerades ut och fick para sig successivt. Mössen flyttades under försöket mellan olika platser. Inom tre till fem parningar hade antalet ungar per hona sjunkit till i stort sett noll. Det här försöket har i många kretsar tagits till intäkt för att radiofrekvent strålning leder till skadliga hälsoeffekter för människor. Undersökningen har diskuterats i den engelska Stewart-rapporten, som dels påpekar att det inte fanns någon riktig kontrollgrupp under det sex månader långa experimentet, dels att man inte tagit någon hänsyn till att resultatet kan ha påverkats av lukt, buller eller andra stressfaktorer genom att mössen placerats i burar i en för dem onormal miljö under lång tid. Stewart-kommissionens slutsats är att det finns orsak att betvivla att den minskade fertiliteten hos mushonorna skulle bero på den radiofrekventa strålningen men att det ändå kan finnas skäl att upprepa försöket under bättre kontrollerade former. COST ACTION 281:s utredning

En arbetsgrupp ur det EU-stödda projektet COST ACTION 281 »Potential Health Implications from Mobile Communication Systems« har på uppdrag av det schweiziska miljöministeriet utrett om det över huvud taget är möjligt att göra meningsfulla epidemiologiska studier på hälsoeffekter av strålning från mobilbasstationer. Arbetsgruppens slutsats är att man i epidemiologiska studier inte skulle kunna urskilja

Foto: SSI-info, BA

Miljöminister Lena Sommestad blickar framgränsa antalet hudcancerfall på grund av solen samt kartlägga risken med elektromagnetiska fält. En annan fråga som har hög prioritet är slutförvaring av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall. Vilka prioriteringar avser du följaktligen att göra inom strålskyddsforskningen och varför? Det är för tidigt att gå in på prioriteringar idag. Regeringen har påbörjat arbetet med att ta fram en ny forskningsproposition. Propositionen är tänkt att presenteras under de ytterligt små överrisker som det eventuellt skulle kunna vara frågan om och att man heller inte skulle kunna demonstrera frånvaron av hälsorisker. Gruppen tar särskilt upp att »avstånd till basstation« som surrogat för en individuell exponeringsuppskattning kan leda till felaktiga exponeringsuppskattningar med förödande resultat för hela studien. Arbetsgruppens slutsats är att »avstånd till basstation« är en oanvändbar parameter för exponeringsuppskattning. Gruppen tar också upp Santinis undersökning som ett av flera exempel på studier, vars resultat inte bidrar till någon riktig riskbedömning, utan snarare ökar allmänhetens osäkerhet och oro. Däremot menar gruppen att det finns betydligt bättre förutsättningar för meningsfulla epidemiologiska studier för att undersöka eventuella risker med användning av mobiltelefoner. En studie som nämns är den pågående internationella INTERPHONE-studien. COST ACTION 281 konstaterar också att en genomgång av den vetenskapliga litteraturen inte stöder antagandet att det skulle finnas ett samband mellan strålning från mobilbasstationer och skadliga hälsoeffekter. Berättelser om utbrott av sjukdomar och besvär som sammanfaller med att basstationer i närheten tagits i bruk, motsägs av andra berättelser om motsvarande utbrott av sjuklighet i närheten av nyuppförda mobilmaster där antennerna inte har hunnit kopplas in. Lars Mjönes Verksamhetsansvarig, SSI

Miljöminister Lena Sommestad innevarande mandatperiod. Flera aktörer, bland dem SSI, Formas och Naturvårdsverket, har fått i uppdrag att komma in med forskningsstrategier för sina verksamhetsområden. Dessa strategier kommer att utgöra underlag för regeringens bedömning av omfattningen och inriktningen av den svenska forskningen och ligga till grund för överväganden som avser framtiden. Vidare kommer regeringen under mandatperioden att lägga en proposition som gäller uppföljning av miljökvalitetsmålen1. Om det visar sig finnas behov av ytterligare åtgärder för att nå miljökvalitetsmålen kommer regeringen i propositionen att lägga förslag för att nå dit. Hur kommer detta att märkas i statsbudgeten under det som är kvar av mandatperioden? I den forskningspolitiska propositionen kommer regeringen att lägga förslag när det gäller prioriteringar av forskningens inriktning och resurser. I denna proposition kommer eventuella behov av resurser för forskning inom strålskydd att vägas mot forskningsbehov inom andra områden. Strålningen från elektromagnetiska fält (EMF) är nog den strålskyddsfråga som mest engagerar medborgarna nuförtiden, antagligen på grund av den snabba utbyggnaden Fortsättning på sid 14 1. Se www.miljomal.nu för ytterligare information om dessa 15 mål, vars syfte är att trygga den svenska miljön på lång sikt. Det övergripande ansvaret för dem vilar hos Naturvårdsverket, men SSI ansvarar för ett av målen: Säker strålmiljö.

3-4/2003

Strålskyddsnytt

11

Det har skett betydande minskningar av utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar under de senaste årtiondena. Men det finns fortfarande krav på ytterligare reduceringar. Allmänhet och politiker har också visat ett ökat intresse för förekomsten av radioaktiva ämnen i miljön. Det hör bland annat samman med att radioaktiva ämnen som släpps ut i ett land kan spridas till andra länder. Ett ständigt aktuellt exempel är utsläppen från upparbetningsanläggningen i Sellafield som sprids över Nordostatlanten. På det internationella planet är OSPAR konventionens strategi för radioaktiva ämnen ett uttryck för fortsatta minskningar av utsläppen med slutmålet att koncentrationerna i miljön av artificiella radionuklider ska vara »nära noll«.

ALARA och BAT – olika sätt att begränsa utsläpp från kärntekniska anläggningar?

B

egränsning av utsläpp av radioaktiva ämnen har traditionellt baserats på ALARA-principen (As Low As Reasonably Achieveable). Bästa möjliga teknik, BAT (Best Available Technique), är relativt nytt som formellt instrument för att begränsa utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar. Krav på BAT finns i SSI:s utsläppsföreskrifter (SSI FS 2000:12). Medan ALARA i första hand inriktar sig på skyddet av människan genom begränsning av individ och kollektivdoser är BAT inriktad på minskning av utsläppen vid källan. Syftet kan därmed sägas vara lite bredare, att minska koncentrationerna i miljön av radioaktiva ämnen, vilket i sig också kan leda till lägre stråldoser till människan. Det finns förhållandevis god erfarenhet av att utnyttja ALARA som optimeringsinstrument men erfarenheten av att använda BAT som ett hjälpmedel för att begränsa utsläpp av radioaktiva ämnen är mer begränsad. De två metoderna har diskuterats i en nyligen publicerad OECD/NEA-rapport1 som också ger exempel på hur BAT skulle kunna användas. Denna artikel är baserad på NEA rapporten och behandlar i första hand frågor som rör BAT med tillämpning på kärntekniska anläggningar. ALARA är definierad i flera ICRPskrifter. I ICRP publication 60 sägs att för en utsläppskälla ska individdoserna, antalet individer som exponeras, och sannolikheten för att exponeras när detta inte är säkert, hållas så låga som rimligt möjligt med hänsyn tagen till ekonomiska och sociala faktorer. I princip kan stråldoserna alltid sänkas ytterligare men då till allt mer ökade kostnader.

12

Strålskyddsnytt

3-4/2003

BAT finns också definierat i olika dokument, bland annat i föreskrifter från SSI. Den definition som används i NEA-rapporten är hämtad från EU:s IPPC direktiv (Integrated Pollution Prevention and Control Directive). Direktivet (se faktaruta) syftar till att minska föroreningar orsakade av industriella punktkällor inom EU. Kärntekniska anläggningar omfattas inte av direktivet men i sak skiljer sig inte direktivets definition i någon väsentlig del från den som används i SSI:s föreskrifter. BAT ska försäkra att den använda tekniken inte medför orimliga kostnader i förhållande till det miljöskydd den åstadkommer. För att avgöra om BAT tillämpas är det viktigt att identifiera möjliga alternativ, bestämma konsekvenser för miljön och beakta de ekonomiska konsekvenserna.

Både ALARA och BAT kan sägas vara optimeringsmetoder. När konsekvenserna för människan är det primära begränsas utsläppen genom optimering av stråldoser med användande av ALARA. I situationer då människan inte är direkt påverkad eller är det primära skyddsobjektet begränsas utsläppen genom tillämpning av BAT. ALARA tillämpas på alla källor inom ett avgränsat område som kan påverka en individ medan BAT fokuserar på varje enskild källa. BAT och ALARA kompletterar varandra i den meningen att båda direkt eller indirekt begränsar stråldoser till människa, möjliga effekter på miljön och utsläpp av radioaktiva ämnen. En generell princip som tillämpats inom strålskyddet, och särskilt inom avfallshantering, är att »koncentrera �������� ���������� �� ����������� ������

����������� ������ ��� ������ � �� ������� ����� ����

���� ������� ������������� ��� ��������� � ������� ����� ������

����������� ������ ��� ���� � �� ��������� �����������

������ ������ ������� ����������

������ ��� ������

������ ��� ����� �������� ������ � �������� �� �������������

�������� ���������� ��� �������������� ��� �� ��������� ��� ����� ����������������

������ ��� ����� �������� � ��������������� ��� ���������� ����

��������� �������������������� ������ �������� ��������� ��� ���������� �������

��� ����������� ��� �������� �������� ������������ ������������� ��� ����� �����

�������� ���� ���������� ��� ��������������� �������� ��� ��� �������� �� ����������� �����������������

�������� ����������������� � ����� ������ �������������� ��������

�������� ������� �������� ����������� ������� ���� ������� ��� ����� ������������ ��� ������

�������� ������� ����������

�������� ���������� �� ��������

�������� ���������� �������� ��� ��� �� ����� ������� ����������

�������� ���������� ��������� ���������� ���� ����������������� ��� ��������������

Figur 1. Exempel på BAT-faktorer för användning vid optimering.

������� ��� ������� ��������� ������ ��� �

��� ������� ����� ������

��� � ��� �

��� �

��� �

����������

Figur 2. Val av bästa möjliga teknik.



och innehålla« bör väljas för att »släppa ut och sprida«. Vid beslut, och vid användande av ALARA och BAT, måste hänsyn tas till att avfall som innehålls också kan ge upphov till stråldoser, antingen till personal i hanteringsledet eller till allmänheten efter att avfallet deponerats i någon form av förvar, nu eller i framtiden. Möjligheten till olyckor i hanteringen måste också vägas in. Också möjligheten att utsläppta radioaktiva ämnen kan transporteras till andra länder måste beaktas. Betydelsen av dessa avväganden beror bland annat på vilka radionuklider det handlar om. Utsläppen från befintliga kärnkraftanläggningar ger upphov till stråldoser som, baserat på mätningar, beräknas uppgå till någon eller några mikrosievert per år. Detta är betydligt under de dosbegränsningar på hundra eller några hundra mikrosievert per år som gäller i flertalet länder. Det innebär att det finns ett ganska stort utrymme för att öka utsläppen utan att de stråldoser detta ger upphov till överskrider dosbegränsningen. Detta kan leda till att onödigt stora utsläpp tillåts. Sådana utsläpp kan motverkas genom krav på bästa möjliga teknik eller en sänkning av dosbegränsningen. I Sverige har vi valt att kräva BAT men även ställt kompletterande krav på dosrapportering. BAT som ett styrmedel för att minska utsläppen är förhållandevis ny inom kärnenergiområdet. Det innebär också att det finns begränsat med rådgivande dokument. I NEA-rapporten redovisas en schematisk strategi för optimering av utsläpp genom användande av BAT som kortfattat beskrivs i det följande. Förslaget bygger på fyra »miljöprinciper« som bör uppnås genom att använda BAT. Dessa principer återfinns i OSPAR-konventionen och i IPPC-direktivet. Principerna är användande av teknik som ger upphov till små mängder avfall (ren teknik),

effektiv användning av befintliga resurser, begränsning av miljökonsekvenser av utsläpp (minskande utsläpp), och användning av mindre farliga ämnen. Eftersom miljöpåverkan till följd av användningen av kärnteknik inte enbart är radioaktiva utsläpp och stråldoser måste BAT beakta ett brett spektrum av miljöfaktorer. I förslaget har exempel på femton sådana faktorer identifierats som kan användas vid optimeringen som ett stöd för de fyra miljöprinciperna, figur 1. Utsläppskällor för vilka hänsyn tagits till flera av dessa faktorer uppfyller troligen kravet på BAT medan om däremot bara några av faktorerna beaktats är BAT troligen inte uppfyllt. Viktigt att notera är dock att några av faktorerna verkar i motsatt riktning. I NEA-rapporten ges ett exempel ges på hur BAT faktorer kan användas som beslutsstöd. För de alternativa tekniker som kan komma ifråga för att minska utsläppen kan ett enkelt miljöindex definieras som förhållandet mellan antalet faktorer av de femton som beaktats och det totala antalet faktorer. Dessutom måste den totala kostnaden uppskattas för respektive teknik (kapitalkostnad, driftskostnad, underhållskostnad, rivningskostnad mm). En jämförelse mellan olika alternativ kan sedan i det ideala fallet se ut som i figur 2. Figur 3. Beslutsprocessen för val av BAT.

I exemplet kanske alternativ C bedöms som BAT. Det troliga är emellertid att det inte klart går att avgöra vilket enskilt alternativ som är BAT utan att det kan stå mellan flera olika alternativ. För ett beslut kan det då vara aktuellt att diskutera de tänkbara alternativen med berörda intressenter. Figur 3 sammanfattar schematiskt hur en beslutsstödsprocess för att välja BAT enligt ovanstående beskrivning kan gå till. NEA-rapporten ska ses som ett bidrag till nationella och internationella diskussioner om vilka alternativ det finns för att optimera utsläppen från kärntekniska anläggningar. Men den kan också var en del i en bredare diskussion av optimeringsbegreppet. Bedömningen är att ALARA även fortsättningsvis kommer att vara ett redskap i skyddet av allmänheten från radioaktiva ämnen. BAT kommer troligen att vara det verktyg som används för att skydda miljön. Kanske är det så att genom att tillämpa BAT på varje källa inom ett avgränsat område så uppnås ALARA? Det är viktigt att komma ihåg att både ALARA och BAT är »rörliga mål« i den meningen att vad som är »rimligt möjligt« och »bästa tillgängliga« ändras med tiden. Leif Moberg Myndighetsspecialist, SSI 1. OECD/NEA (2003) Effluent release options from nuclear installations. Technical background and regulatory aspects. ISBN 92-64-02146-9

Vad är »bästa tillgängliga teknik«?

����� ���� ������������ �������� ��� ����������������� ������ ����� ������ ��� ��� ����������

������ ���������� ��� ����� ������

������� ��� ����� ��������� ������ ���������� ��� ��� ������ ��������� ��� ����� ������ ����� �� ������� ��� ����������

���������� �������

�� ��� ���� ��������������� �� ��� ��� �������������������

Den vedertagna definitionen är detta är det mest effektiva och mest avancerade stadium när det gäller utvecklingen av verksamheten och tillverkningsmetoderna som anger en given tekniks praktiska lämplighet för att i princip utgöra grunden för utsläppsgränsvärden och som har till syfte att hindra och, när detta inte är möjligt, generellt minska utsläpp och påverkan på miljön som helhet. Med ordet »teknik« avses både använd teknik och det sätt på vilket anläggningen utformas, uppförs, underhålls, drivs och avvecklas. Med ordet »tillgänglig« avses att tekniken skall ha utvecklats i sådan utsträckning att den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande av kostnader och nytta, oavsett om tekniken tillämpas eller produceras inom den berörda medlemsstaten, förutsatt att den berörda verksamhetsutövaren på rimliga villkor kan få tillgång till den Med ordet »bästa« avses den teknik som är mest effektiv för att uppnå en hög allmän skyddsnivå för miljön som helhet.

3-4/2003

Strålskyddsnytt

13

Euroskinkonferens i Stockholm

Deltagarlisten omfattade 113 namn varav 41 från Sverige. SSI hade två posterpresentationer och ett föredrag. Vi presenterade också ny solinformation på Internet i en utställningsmonter vid konferensen.

European Society of Skin Cancer Prevention (Euroskin) höll sin tredje konferens i Stockholm den 16-19 september 2003. Euroskin bildades 1999 med syfte att minska både incidens och dödlighet i hudcancer genom att främja samarbete mellan europeiska specialister. Organisationens sekretariat är knutet till det dermatologiska centret i Buxtehude i Tyskland och dess president har 20012003 varit professor Ulrik Ringborg vid Radiumhemmet i Solna. Rekommendationer från tidigare Euroskin-konferenser och från andra internationella organisationer (WHO och ICNIRP) ligger till grund för den strategiska handlingsplan som SSI tidigare i år presenterade för regeringen när det gäller att minska antalet hudcancerfall som orsakas av sol och ultraviolett strålning. En sammanfattning och hela rapporten finns på SSI:s hemsida www.ssi.se. »Identification and Management of Risk Factors in Skin Cancer« var konferensens tema. SSI var huvudsponsor, eftersom syftet ligger i linje med de ambitioner som SSI har i sin strategiska handlingsplan. Flera föredrag behandlade spörsmål inom forskning och information som SSI har pekat ut som angelägna. Särskilt intressant var frågor om riskfaktorer för hudcancer och de bakomliggande mekanismerna samt erfarenheterna från tidigare informationsinsatser i bland annat Australien och Tyskland. Några banbrytande upptäckter presenterades inte, men det var med stort intresse vi följde hur den moderna molekylärbiologin kunde kartlägga intracellulära skeenden i utvecklingen av alla de tre vanligaste typerna av hudcancer: basaliom, malignt melanom och skivepitelcancer. Frågan om de olika cancertypernas beroende av UV-strålningens våglängd behandlades i några presentationer. En viss nedtoning av den långvågiga UVA strålningens betydelse framskymtade i flera inlägg. Frågan togs upp bland de rekommendationer som konferensen avslutningsvis diskuterade i avsikt att publicera. Dessa var emellertid inte färdigformulerade då detta skrivs.

I anslutning till konferensen arrangerade Euroskin den 20 september en workshop om solarier för ett tjugotal inbjudna experter och konferensdeltagare: »European Certification Standard for Solaria-Studios«. Detta skedde på initiativ av bland annat den tyska cancerhjälporganisationen DKH och tyska strålskyddsmyndigheter. Avsikten var att åstadkomma rekommendationer för en gemensam europeisk standard för certifiering av solstudios. Representanter från länder som hade bestämmelser eller myndighetsrekommendationer om solarier och solstudios redovisade dessa. Deltagarna tillsatte också en arbetsgrupp med uppdrag att gå igenom skillnader och likheter mellan olika länder och göra ett arbetsunderlag inför en framtida diskussion om hur eventuella gemensamma rekommendationer ska formuleras.

14

Strålskyddsnytt

3-4/2003

Solarieworkshop

Tidigare Euroskin-konferenser

Euroskin har hållit två tidigare konferenser. Den första genomfördes i Hamburg i maj 2000 under rubriken »Towards the promotion and harmonization of skin cancer prevention in Europe«. Den andra gick av stapeln i Orvieto, Italien i oktober 2001 med temat »Children under the Sun – UVRadiation and Children’s Skin«.

Bägge har redovisats på Euroskins webbplats (www.euroskin.org), med publicerade rekommendationer, och i vetenskapliga tidskrifter. Den första konferensen omfattade även en WHOworkshop om solarier som utmynnade i rekommendationer (se European Journal of Cancer Prevention 2001, 10, 157162). En WHO-workshop i anslutning till den andra konferensen resulterade i broschyr- och undervisningsmaterial om solskydd för barn och skolor.

Miljöministern...forts. från sid 12.

av mobiltelefontjänster i Sverige. På vilka sätt anser du att medborgarnas farhågor angående EMF-strålning ska få påverka den politiska processen kring 3G-utbyggnaden? Jag och regeringen tar människors oro på stort allvar. Att människor är oroliga är i sig ett stort problem. Många människor i Sverige med diagnosen elöverkänslighet är också djupt övertygade om att 3G-utbyggnaden är orsaken till den egna sjukdomsbilden. Detta innebär för mig personligen en stark drivkraft i arbetet med att utveckla regeringens beslutsunderlag på det här området. Samtidigt är det mycket viktigt att komma ihåg att våra beslut ifråga om 3G, liksom på andra områden måste vara vetenskapligt välgrundade. För att utveckla vår beredskap har regeringen gett SSI i uppdrag att följa utvecklingen när det gäller elektromagnetiska fält och dess eventuella effekter på människan. Regeringen har också valt att ge Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) i uppdrag att bevaka svensk forskning om elöverkänslighet. Regeringen strävar också efter att förbättra informationen till allmänheten. SSI har vidare fått i uppdrag att genomföra utbildningssatsningar samt utreda ett eventuellt behov av informationstexter på mobiltelefoner. Anders Blixt Redaktör

Neutrondosimetrisymposium i Uppsala I hård konkurrens med tre andra institutioner tog The Swedberg Laboratoriet och Institutionen för Neutronfysik vid Uppsala Universitet hem segern när det gäller arrangemanget av nästa symposium i neutrondosimetri i juni 2006. Detta beslutades vid årets symposium som var det nionde i raden. Sedan några år tillbaks har EURADOS tagit på sig att initiera symposierna. Konkurrenter om arrangemanget var sydafrikanska iThemba Laboratory for Accelerator Based Sciences i Kapstaden, franska Institut de Radioprotection et de Sûreté Nucleaire i Fontenay aux Roses och amerikanska Wayne State University i Detroit.

Lars-Erik Paulsson och Ulf Wester

Lennart Lindborg

Myndighetsspecialist och Strålskyddsinspektör, SSI

Professor, Karolinska institutet

Kommuner kan låna mätinstrument för solariekontroll

Solarier i Sverige ska motsvara kraven i en europeisk teknisk säkerhetsstandard (EN60335-2-27:1997) och ska vara märkta »UV-typ 3« – eller ha Semkos S-märke som tecken på att solariet godkänts enligt äldre svenska regler. UV-typ 3 betyder att solariet har en strålstyrka som ligger under vissa maxgränser för kort- och långvågig ultraviolett strålning och därför ungefär motsvarar tropisk sol. På solariebädden ska dessutom namn på originalrören finnas angivet. Miljöförvaltningar runt om i landet hittar tyvärr ofta solarier helt utan märkning eller sådana som bara har ett »CE-märke« men på sina märkskyltar saknar den europeiska solariestandardens obligatoriska uppgifter om UVtyp och lysrörsbeteckning. Ett sådant solarium får inte användas om inte solariesalongens innehavare från sin leverantör eller från fabrikanten kan skaffa fram de märkningar och skyltar som krävs och kan visa att solariet motsvarar standardens krav. Ibland uppstår frågan om den märkning en innehavare sätter på ett tidigare omärkt solarium på ett korrekt sätt överensstämmer med solariets produktegenskaper. EU:s direktiv och regler om produktansvar slår fast att ett tillverkar-

gori än »UV-typ 3« – fastän det endast är typ 3 som får användas fritt i Sverige! Andra kontroller kan bli nödvändiga, särskilt om det finns skäl misstro märkningen eller intyget, eller om det har inträffat brännskador. En kontrollerande myndighet har då enligt i EU vedertagna produktkontrollregler rätt att kräva ett »Tekniskt underlag« som ska möjliggöra en bedömning av solariets överensstämmelse med standardens säkerhetskrav. Innehavaren ska »inom rimlig tid« kunna skaffa fram det via sin leverantör eller direkt från fabrikanten. Av ett »Tekniskt underlag«ska det gå att avgöra vilken UV-typ solariet faktiskt tillhör – och med vilka solarielysrör. Ett »Tekniskt underlag« kan för alla parter vara besvärligt och omständligt att kräva in. Dessutom är granskningen ofta svår samt kräver erfarenhet och expertkunskaper. Kommunala hälsovårdsmyndigheter bör i sådana problemfall kontakta SSI för hjälp. Mätningar kan vara ett sätt att styrka eventuella misstankar om att ett solarium är felmärkt och alltför starkt innan steget tas att kräva ett »Tekniskt underlag«. SSI har införskaffat ett mätinstrument av typen SolaHazard som används för att mäta UV-strålning från solarier i solstudios, gym och simhallar. Instrumentet är bärbart i en väska, batteridrivet och visar både strålningens styrka och spektralfördelning samt solariets UV-typ. Miljöförvaltningen i Göteborg har använt instrumentet och redovisar en del av sina erfarenheter i en artikel i Strålskyddsnytt nr 2/2003. Instrumentet beskrivs också i en mätrapport (SSI-rapport nr 2003:03). SSI lånar ut instrumentet till kommunala miljöförvaltningar i landet som vill ha hjälp att kontrollera solarier man träffat på där solariets märkning eller styrka ifrågasätts. Kontakta oss för bokning. Foto: SSI-info, BA

Kommunala miljö- och hälsoskyddsförvaltningar som inspekterar solsalonger och kontrollerar solarier träffar ofta på solariebäddar som inte är tillfredsställande märkta enligt SSI:s föreskrifter (se SSI FS 1998:2).

SolaHazard är en portabel spektroradiometer konstruerad för att mäta solariers UV-strålning och kontrollera deras »UV-typ«. intyg (»Försäkran om överensstämmelse«, »Declaration of Conformity«) ska kunna visas upp inom tre dagar. Det ska intyga att solariet uppfyller kraven i europastandarden EN 603352-27. (Denna standard anger i sin tur att solarier ska vara märkta med vilken »UV-typ« (1, 2, 3 eller 4) som motsvarar strålningens spektrala egenskaper och styrka.) Tillverkarintyget ska enkelt och snabbt kunna skaffas fram och visas upp för en kontrollerande myndighet, men behöver inte ange vilken UV-typ som gäller för solariet. Det måste bara intyga att solariet uppfyller standardens krav. Solariet skulle kunna alltså teoretiskt tillhöra en annan kateSolaHazard-instrumentet transporteras i en attachéliknande aluminiumväska och har olika tillbehör. Bland annat finns en liten skrivare så att mätresultaten på plats kan presenteras på papper. En bruksanvisning och instruktioner från SSI medföljer instrumentet.

Ulf Wester Strålskyddsinspektör, SSI

3-4/2003

Strålskyddsnytt

15

Dan Beninson in memoriam Världens alla strålskyddare har sorg – allas vår vän och läromästare, Dan Beninson, har gått bort, 21 augusti 2003 i en ålder av 72 år. Han höll på att återhämta sig efter att ha varit allvarligt plågad av sin diabetes, men hans hjärta orkade inte längre. Daniel J. Beninson, »Dan« för sina många vänner i alla världsdelar, tog en läkarexamen vid universitetet i Buenos Aires 1954. Där undervisade han inledningsvis i biofysik. 1955-56 forskade han i vid E O Lawrence National Laboratory vid universitetet i Berkeley, Kalifornien. Efter att ha tagit en doktorsexamen i tillämpad fysik i USA anställdes han 1958 vid Argentinas Atomenergikommission, inledningsvis som samordnare för radiofysikavdelningen och forskare på radioisotopavdelningen. Dessemellan hade han redan hunnit arbeta mellan 1956 och 1958 som sekreterare vid UNSCEAR, FN:s vetenskapliga strålningskommitté – en post som han återigen uppehöll mellan 1974 och 1979. Hans första period vid UNSCEAR blev inledningen på en livslång karriär som växlade mellan å ena sidan Atomenergikommissionen (CNEA) och Kärnenergiinspektionen (ARN) i Argentina där han avancerade till de högsta ledarposterna, å andra sidan de internationella strålningsvetenskapliga organisationerna: • •

• •

16

UNSCEAR, där han var ordförande 1962-64, FN:s internationella atomenergiorgan IAEA, där han hade oräkneliga expertuppdrag från 1959 och framåt, det internationella strålskyddssällskapet IRPA som han var med och grundade, och ICRP, den internationella strålskyddskommissionen, vilket kanske är den organisation han kommit att bli främst förknippad med.

Strålskyddsnytt

3-4/2003

Dan valdes in i ICRPs kommitté 4 (tillämpning av strålskyddsrekommendationer) 1962, vid 31 års ålder – ICRP behöver då och då påminnas om att många av dess viktiga insatser utförts av unga personer i början av karriären – och blev medlem av huvudkommissionen 1969. Han avancerade till ICRPs ordförande 1985-1993. Han stod sedan kvar som medlem av huvudkommissionen, fram till 1997 som ordförande för kommitté 4 och till 2001 som ledamot. Från och med 2001 var han emeritusledamot av ICRP. Dan fick också många internationella utmärkelser, bland dem 1996 års Rolf M Sievert Award från IRPA. Han var en utomordentligt snabbtänkt och skärpt analytiker, mycket matematiskt begåvad (hans lärare i medicin lär däremot ha vädjat till honom att aldrig bli kliniker), verbalt och språkligt begåvad och blixtsnabb i repliken. Dan var en skämtsam person som mycket väl kunde retas, men han var aldrig elak. Tvärtom, det kanske mest bestående minnet av Dan är att han var en oerhört generös person som komplett saknade »höga hästar«. Han fäste alltid avseende vid vad som sades i sak, aldrig vid vem som sade det, och skapade på det sättet självförtroende och framåtanda hos unga oerfarna människor i sin omgivning. Dumhet hade han inte mycket till övers för, men okunnighet gladde han sig åt att få avhjälpa, och han var alltid beredd att lyssna och lära. Hans förmåga att komma ihåg oräkneliga nya unga adepter världen över var helt osannolik. Som så många andra sörjer jag min vän och läromästare Dan, men jag gläder mig mycket åt att jag fick chansen att träffa honom en sista gång i maj 2003 i Argentina. Nyfiken och matintresserad som han var tog han helt stilenligt med mig till vad han beskrev som »den bästa arabiska restauranten i Buenos Aires«. Han visste säkert vad han talade om, i det som i allt annat.

Ändrad inriktning i SSI:s laboratorieverksamhet SSI:s laboratorieverksamhet har en lång historia och dess omfattning och inriktning har varierat utifrån myndighetens behov. Nu ska den omorganiseras igen i samband med att myndigheten flyttar. SSI:s ledningsgrupp beslutade i juli 2003 att omprioritera vilka mät- och laboratorieresurser som ska finnas inom myndigheten efter flytten. Laboratoriets övergripande mål är att stödja myndighetens beredskap, tillsyn och miljöövervakning. För detta ändamål har de flera funktioner: • • •



stödja den totala nationella krisberedskap organisationen tillhandahålla mätresultat som beslutsunderlag i tillsyns- och strålskyddsfrågor stödja det nationella miljöövervakningsprogrammet med mätningar, beställarkompetens och tillsyn av kontrakterade laboratorier driva miljörelaterade forskningsprojekt.

För närvarande utvärderar SSI Sveriges utförare av mätanalyser. Med detta arbete som grund ska myndigheten bygga upp ett svenskt nätverk för laboratorier som gör strålskyddsrelaterade mätningar. Den största förändringen blir att radiokemilaboratoriet läggs ner. Vi har kommit fram till att myndigheten bäst utnyttjar sina ekonomiska resurser och lokaler genom att koncentrera den egna mätverksamheten till laboratoriebaserade och mobila gammamätningar. SSI har nämligen i och med Kris- och beredskapsförordningen fått en utökad roll när det gäller samordningen av strålskyddsberedskapen inom landet, vilket innefattar mät- och laboratoriekompetensen. Dessa har ur ett nationellt perspektiv försämrats under 1990-talet, särskilt inom radiokemi, och vi vill nu förstärka den på lång sikt. Vi ska därför satsa lösgjorda resurser på att förbättra laboratoriekompetensen hos andra parter i Sverige. Det stöd som kommer från medel för förstärkning av Sveriges mätberedskapsförmåga tillsammans med SSI:s behov av radiokemiska analyser skapar en delvis ny marknad för landets laboratorier.

Jack Valentin

Taina Bäckström

Scientific Secretary, ICRP

Avdelningschef, SSI

ny melanomstudie:

Blonda och rödhåriga avråds från solariebruk E n norsk-svensk studie1 av 106 000 kvinnors sol- och solarievanor och av inträffade fall av hudcancerformen malignt melanom har funnit en tydlig koppling mellan hårfärg och risken att få malignt melanom. Den naturliga hårfärgen förutsäger en persons risk att få melanom till följd av solexponering bättre än vad hudens solkänslighet (hudtyp) gör. Studien fann högre och mer signifikanta risksamband för hårfärg än för hudtyper. Personer med

blond eller röd hårfärg hade signifikant högre risk än individer med naturligt mörkt hår, nämligen två respektive fyra gånger högre. Samband mellan hårfärg och hudens solkänslighet är i sig inte nytt. Samma solskyddsrekommendationer brukar gälla för rödhåriga och blonda som för individer med solkänslig hud (typ I-II), dvs sådana som lätt bränner sig i solen men inte kan bli eller har svårt för att bli bruna (på engelska:

Nytt från ICRP Nya ICRP-rapporter

ICRP Publication 90 har tryckts i Annals of the ICRP 33 (2003) 1-2 och sänts ut till våra prenumeranter. Den behandlar »Biological Effects after Prenatal Irradiation (Embryo and Fetus)«och ger alltså en översikt av forskningsläget beträffande strålningsrisker för foster. I korthet drar rapporten slutsatsen att så länge nuvarande praxis på strålskyddsområdet tillämpas till fullo så har man ett tillfredsställande skydd för foster. ICRP Publication 91 har också tryckts och är nu på väg ut till prenumeranterna. Den utgör Annals of the ICRP 33 (2002) 3 och ger oss »A Framework for Assessing the Impact of Ionising Radiation on Non-Human Species«. Det handlar alltså om att utvidga skyddsambitionen från en antropocentrisk, människocentrerad, filosofi till att även omfatta andra arter. ICRP betonar i rapporten att vi inte har någon speciell anledning att oroa oss för bristande skydd, tvärtom är skyddet av andra arter troligen tillfredsställande. Men rapporten är inledningen på ett arbete som ska råda bot på två brister: det har inte funnits någon internationellt överenskommen gemensam policy som anger vad vi vill skydda och varför, och vi har inte haft något system av kriterier för att klarlägga huruvida skyddet motsvarar den önskade ambitionsnivån. Arbetet inom området fortsätter, närmast med en Task Group med uppgiften att ta fram referensfauna

och referensflora, alltså några väl valda arter som kan användas som en första likare att ta ställning till. Denna Task Group, liksom gruppen bakom den nyss publicerade rapporten, leds av Lars-Erik Holm som ju till vardags är GD på SSI. Närmast i ICRP:s rapport-»pipeline« blir till årsskiftet en publikation om viktningsfaktorer för olika strålslag. Jag återkommer i nästa nummer av Strålskyddsnytt till denna, och till nya projekt och rapporter enligt beslut vid vårt kommande möte i Argentina.

melanocompromised). Studiens författare framhäver att i Skandinavien är hårfärgen en bättre indikator för att enkelt avgöra hudens solkänslighet än individens osäkra erfarenheter från stark solexponering. Intressant och nytt är också att studien konstaterat ett signifikant samband med kroppsyta. Det finns en högre cancerrisk för personer med större kroppsyta jämfört med personer med mindre. Detta kan behöva vägas in i riskbedömningen av moderna helkroppssolarier. Studien ger ytterligare belägg för tidigare rön att risken för melanom har samband med antal födelsemärken, antal tidigare solbrännskador – i synnerhet i ungdomen – antal solsemestrar samt med bruk av solarier. Studien fann att unga personer som solar i solarium en gång i månaden eller oftare har en signifikant 2,5 gånger högre risk för elakartad hudcancer.

2005 års Recommendations

Arbetet med att ta fram ett förslag till nya rekommendationer fortskrider, och ett förslag till en egentlig rekommendationstext beslutas vid ICRPs huvudkommissionsmöte i Wien i april nästa år. Texten presenteras vid IRPAs (det internationella strålskyddssällskapet) stora kongress i Madrid i maj 2004, där jag givetvis hoppas att många läsare av Strålskyddsnytt är med. Vi ska också redogöra för förslaget i många andra lämpliga fora under våren och sommaren 2004. Det skickas ut på remiss och läggs upp på vår webbplats (www.icrp.org) och blir sålunda tillgängligt under nästa år för internationella diskussioner i alla tänkbara organ och för envar intresserad. Jack Valentin Scientific Secretary, ICRP

I Sverige måste en varningsaffisch med råd från SSI finnas vid alla solarier sedan 1998. Affischen avråder bland annat ungdomar under 18 år och personer som har solkänslig hud och svårt att bli bruna i solen från att använda solarium. Den nya studien motiverar ett nytt råd: »Använd inte solarium om du har naturligt röd eller blond hårfärg!« Ulf Wester Strålskyddsinspektör, SSI 1. Bragelien-Veieröd M.,Weiderpass E.,Thörn M., Hansson J., Lund E.,Armstrong B.,Adami H-O.:“A Prospective Study of Pigmentation, Sun Exposure, and Risk of Cutaneous Malignant Melanoma in Women”. Journal of the National Cancer Institute, USA, v. 95, No.20, Oct. 15, 2003.

3-4/2003

Strålskyddsnytt

17

SSI har under hösten 2003 på uppdrag av konsumentverket mätt magnetfält från tre olika induktionshällar. De uppmätta värdena för magnetfälten ligger tydligt under de av SSI rekommenderade referensvärdena för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält. Resultaten är jämförbara med liknande mätningar som har gjorts tidigare av SSI (Magnetfält från elektriska spisar, hällar, mikrovågsugnar och hårtorkar, SSI rapport 98:09). Vid en traditionell häll eller spis med gjutjärnsplattor värms först plattan och sedan leds värmen till kokkärlet med maten som ska värmas. Vid en glaskeramikhäll upphettas grytan med hjälp av värmestrålning från en värmeslinga i hällens kokzon. Vid båda dessa tekniker förekommer en del värmeförluster till omgivningen. I induktionshällar, som har funnits på marknaden sedan början av nittiotalet, utnyttjas istället magnetfält för att producera värmen direkt i kokkärlets botten. Magnetisk botten

Under varje kokzon för en induktionshäll ligger en spole som alstrar ett magnetfält med en frekvens på 25-48 kilohertz (kHz), beroende på tillverkaren. Så fort hällen stängs av eller grytan lyfts från hällen slås också magnetfälten av. Dessutom aktiveras spolens magnetfält endast om rätt sorts kokkärl används, nämligen ett som har magnetisk botten. Kokkärlet måste också täcka större delen av värmezonen för att induktionshällen ska fungera. Spolens magnetiska växelfält inducerar virvelströmmar i kokkärlets botten. Bottnens stora elektriska motstånd gör att virvelströmmens energi omvandlas till värme. På grund av skin-effekten uppstår virvelströmmen inte i hela botten utan endast i ett tunt skikt, vilket minskar ledningstvärsnittet och ökar det elektriska motståndet ytterligare.

18

Strålskyddsnytt

3-4/2003

Även bottenmaterialets ferromagnetiska egenskaper bidrar genom hysteresförluster till värmeproduktionen. Precis som alla andra nätanslutna apparater så orsakar också induktionshällen ett magnetfält med frekvensen 50 Hz, vilket härrör från ledningar och olika elektriska komponenter, som transformatorer och fläktmotorer. Fläktar behövs i induktionshällar för att skydda de elektroniska komponenterna i hällen från överhettning.

Foto: SSI-info, BA

Magnetfält från induktionshällar

Mätning av elektromagnetiska fält från en spis med induktionskokplatta. Plastskivan på kokplattan med hål för induktionszonerna är till för att grytorna vid upprepade mätningar ska kunna placeras på samma plats.

Mätningar av magnetfält

Styrkan av magnetfältet från en induktionshäll avtar snabbt med ökande avstånd från hällen. Mätningar av magnetfält gjordes med stöd av CENELEC-standarden EN50366, där det anges ett mätavstånd på 30 cm. Varje induktionshäll har fyra värmezoner av olika storlek. Styrkan av de högfrekventa fälten (25-48 kHz) påverkas kraftigt av grytbottnens diameter i förhållandet till kokzonens diameter och hur kärlet placeras relativt till värmezonen. I bruksanvisningen till induktionshällar anges den minsta bottendiameter som grytorna får ha för olika värmezoner så att värmezonens magnetfält fungerar. För att kunna placera grytorna på ett kontrollerbart sätt och samtidigt kunna få reproducerbara mätresultat användes för varje häll en värmetålig plastskiva med hål för grytorna som fästes på hällen och som inte påverkade magnetfälten. För mätningarna användes sammanlagd sju grytor av olika storlek. Vid 25-48 kHz uppmättes 30 cm framför hällarna magnetfält på 0,080,16 mikrotesla (µT). Om grytans botten var mindre än värmezonen uppmättes fält på 0,2-0,3 µT. Dessa fält kunde dock öka upp till 0,5-0,6 µT beroende

på grytans placering i förhållandet till värmezonen. Samtidig användning av flera zoner leder till något starkare magnetfält. Vid kortare avstånd från hällen ökade magnetfältens styrka och kunde nå uppemot 0,6-1 µT vid 15 cm framför hällen. Beroende på mindre grytors placering i förhållandet till värmezonen kunde fält uppemot 2 µT mätas vid detta avstånd. Referensvärdet för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält är enligt SSI:s allmänna råd (FS 2002:3) 6,25 µT i det här relevanta frekvensområdet. Påverkades mindre av grytans storlek

Induktionshällarnas 50Hz-magnetfält påverkades mindre av grytans storlek och placering i förhållandet till värmezonen, men större grytor kunde resultera i något svagare fält. 30 cm framför hällarna uppmättes fält på 0,1-3,2 µT. Fläkten för kylningen av elektroniken i induktionshällen utgjorde en dominerande källa för 50Hz-fälten. Vid 15 cm avstånd framför hällen ökade fälten till 0,4-9 µT. Referensvärdet för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält vid 50 Hz är 100 µT. Gert Anger Fysiker, SSI

ssi engagerar allmänheten i arbetet med strålskyddskriterier för slutförvaring av använt kärnbränsle.

Kärnavfall och kommunala fokusgrupper SSI:s föreskrifter om skydd av människors hälsa och miljön vid slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle och kärnavfall (SSI FS 1998:1) är mycket generella och kortfattade. Föreskrifterna behöver nu preciseras för att ge Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) en tillräcklig vägledning om vilka analyser och redovisningar som bör ingå i en kommande tillståndsansökan. Målet är att SKB ska ha full förståelse för vad som krävs för att SSI ska kunna bedöma om skyddskraven är uppfyllda. För att medborgarna skall kunna bli delaktiga i den demokratiska processen för ett slutförvar är det viktigt att SSI:s krav också kan förstås och accepteras av allmänheten i de berörda platsvalskommunerna, Oskarshamn och Östhammar. I augusti 2002 höll därför SSI ett seminarium om risk och riskbegreppet i föreskrifterna för representanter från platsvalskommunerna, Statens kärnkraftsinspektion (SKI), SKB, KASAM (ett rådgivande statlig organ för kärnavfallsfrågor) och opinionsgrupper. Syftet med seminariet var dels att förtydliga SSI:s ståndpunkter, dels att få in synpunkter på hur de allmänna råden kan utformas. Seminariet följdes senare upp av diskussioner i fokusgrupper och en enkätundersökning i de berörda kommunerna. Fokusgrupper

Riskseminariet följdes i oktober upp av fokusgrupper i Östhammar och Oskarshamn. Representanter från de två kommunerna gavs då möjligheten att ha fördjupade diskussioner kring SSI:s allmänna råd. Syftet med fokusgruppsdiskussionerna var att få synpunkter, tankar och idéer till SSI:s arbete med de allmänna råden. SSI:s experter kommer sedan att besvara de frågor och kommentarer som framkommit i diskussionerna.

kommentarerna kommer att användas i en informationsdatabas som kan bidra till att strålskyddskriterierna kan ses i ett bredare perspektiv. Enkätundersökning

Som en del i den service som statliga myndigheter nu för tiden ska erbjuda allmänheten, sammanfattat i begreppet 24-timmarswebben, har SSI lagt ut sina författningar som PDF-dokument på vår hemsida www.ssi.se Resultaten från fokusgrupperna kan kategoriseras i tre huvudgrupper: •





Strålning och radioaktivitet: Frågorna berör strålningsaspekter som anknyter till slutförvaret, människor, miljön och olika tidsperspektiv. Begreppsförståelse, säkerhet och mätning av risk: Detta avsnitt fokuserar på vilken typ av information och kunskap som efterfrågas. Det tar upp bl.a. beräkningar och beräkningsunderlag, komplexa sammanhang avseende säkerhets- och systemanalys, skillnaderna mellan värderingar och kunskap i säkerhetsarbetet och begreppsdefinitioner. Information och kunskapsöverföring: Den tredje delen fokuserar på informationsaspekter. Det ger många förslag till hur informationen kring slutförvaret kan förbättras och hur kunskapsnivån i kommunerna kan höjas. Det berör även kunskapsöverföring till framtida generationer.

Diskussionerna i fokusgrupperna har visat att det finns ett starkt engagemang i platsvalskommunerna för att bidra till och utveckla arbetet med slutförvaret. De har betydelsefulla synpunkter på innehåll och utformning av de allmänna råden som kommer att bli till nytta för SSI:s arbete. Deras kunskapsbehov och synpunkter sträcker sig långt utanför ramen för de allmänna råden. Frågorna, svaren och

Riskseminariet visade bland annat på ett stort intresse för betydelsen av olika tidsperioder och hur dessa kan påverka ett slutförvar. Vid årsskiftet 2002-2003 genomförde därför SSI en enkätundersökning i Östhammar och Oskarshamn, där 1500 slumpmässigt utvalda personer ombads att ange när olika historiska händelser ägt rum och när särskilda framtida händelser kommer att inträffa (t.ex. kommande istider). De ombads också ange utifrån vilken tidsperiod som de ansåg att det är viktigast för SSI att granska arbetet med slutförvaret (driftsperioden, upp till 1 000 år, upp till 10 000 år, upp till 100 000 år, upp till en miljon år). Vidare fick de också göra vissa riskbedömningar (risker med slutförvaret, risker för andra människor, risker för kommande generationer). Några av de preliminära resultaten visar att betydelsen av SSI:s granskningsarbete ökade med närheten till nutid. De ansåg att det är ganska moderata risker med geologisk slutförvaring (en fyra på en elvagradig skala). Riskerna med slutförvaret bedömdes som störst för framtida generationer och som lägst för den egna personen. Undersökningen visade också att respondenterna anser att det är SKB som har det största ansvaret för slutförvaret, tätt följda av SKI och SSI. Minst ansvar anser de sig själva ha. Resultaten från fokusgrupperna och enkäten kommer inom kort att publiceras som SSI-rapporter. SSI planerar att presentera ett första utkast av de allmänna råden för representanter i kommunerna, SKI och andra aktörer i början på 2004. Arbetet med råden beräknas att avslutas i slutet av 2004. Åsa Pensjö Strålskyddsinspektör, SSI

3-4/2003

Strålskyddsnytt

19

Beräkning av stråldoser till allmänheten Statens strålskyddsinstitut (SSI) kräver sedan 1977 att de svenska kärntekniska anläggningarna (kärnkraftverken, Studsvik samt Westinghouse Atom AB:s bränslefabrik i Västerås) årligen redovisar beräkningar av hur stor stråldos människor som bor i närheten av anläggningarna får från deras utsläpp. Sedan 1977 har miljöbalken trätt i kraft, internationella konventioner inom miljö- och strålskyddsområdet har antagits och riksdagen har fastställt femton miljökvalitetsmål. Man har också fått en mycket större drifterfarenhet från svenska och utländska reaktorer. Detta har medfört att SSI nyligen reviderat sina »Föreskrifter om skydd av människors hälsa och miljön vid utsläpp av radioaktiva ämnen från vissa kärntekniska anläggningar«. Enligt de nya föreskrifterna får den effektiva dosen orsakad av ett års utsläpp från en enskild anläggning till någon åldersgrupp inte vara större än 0,1 millisievert (mSv). Som jämförelse kan nämnas att den naturliga bakgrundsstrålningen ger medelsvensson ca 1 mSv/år. Man tar alltså hänsyn till att barn och vuxna får olika doser från ett och samma utsläpp, bland annat därför att de äter olika mycket av olika livsmedel. En ny modell

Studsvik Eco & Safety (EcoSafe) tog 1991 fram en modell där man med verkliga, uppmätta utsläppsvärden som grund räknar fram stråldosen till allmänheten. Inför att de nya föreskrifterna trädde i kraft 2002 har EcoSafe reviderat modellen. En referensgrupp med representanter från anläggningarna har deltagit i arbetet. De viktigaste förändringarna är: • •

En genomgång av vilka exponeringsvägar som är relevanta En uppdatering av de data som används i beräkningarna

20

Strålskyddsnytt

3-4/2003

• • • •

En översyn av vilka data som är åldersberoende och hur denna variation ser ut En mer detaljerad beskrivning av anläggningarnas omgivningar och kritiska grupper En förbättring av spridningsberäkningarna för radionuklider i luft och vatten En ny modell för upptag av C-14 (kol-14) i växtlighet

Exponeringsvägar

Människan utsätts för radioaktiva ämnen på olika sätt, man talar om olika exponeringsvägar. EcoSafe har beräknat hur mycket de enskilda exponeringsvägarna bidrar till den totala dosen för olika åldersgrupper. Det visade sig att några ger försumbara bidrag och de har därför tagits bort från modellen. De som har betydelse är: • • •

Inandning Strålning från radioaktiva ämnen i luften och på marken Konsumtion av kött, mjölk, spannmål, rotfrukter, frukt, odlade bär, grönsaker, fisk. För alla anläggningar utom Barsebäck finns även konsumtion av vilt, svamp och bär. Dricksvatten räknas med för Forsmark och Studsvik. Ringhals tar även hänsyn till konsumtion av skaldjur.

Beräkningarna görs för över 150 nuklider. En av dem är C-14 som tas upp av växter, däribland grönsaker och spannmål, vid fotosyntesen. C-14 är den nuklid som oftast ger det enskilt största bidraget till dosen från utsläpp från kärnreaktorer. Det är alltså extra viktigt att beräkningarna av C-14-dosen kommer så nära sanningen som möjligt. I modellen används lokala uppgifter om solinstrålning, växtsäsongens längd och temperatur. Områdesbeskrivningar och kritisk grupp

I den gamla modellen antog man att folk bodde i den dominerande vindriktningen, precis utanför respektive anläggning. Nu har omgivningarna runt anläggningarna studerats noga. Man har bland annat undersökt vilka

marker som används för bete eller odling, vilka sjöar man fiskar i, var badplatserna ligger och var folk bor. Därefter har man för varje exponeringsväg identifierat de platser där bidragen till den totala dosen blir som störst. Den kritiska gruppen antas sedan bo i de hus där koncentrationen av nuklider i utomhusluft är som störst. De dricker det vatten som har högst aktivitet, dricker mjölk och äter nötkött från djur som betat på de mest exponerade betesmarkerna, osv. De här till synes något orealistiska antagandena gör man för att vara säker på att beräkningarna inte resulterar i doser som är lägre än de verkliga, ett så kallat konservativt tillvägagångssätt. Utsläpp i vatten

En del radionuklider släpps ut från anläggningarna med kylvattnet. Beroende på nuklidernas egenskaper kan de sedan överföras i olika hög grad mellan vattnet (i löst form eller bundet till partiklar), bottensediment, växter och djur. Utsläppen till vatten bidrar till dosen framförallt genom den fisk vi äter, vid Ringhals även skaldjur. Kustlevande fiskar har ofta ett relativt väl avgränsat revir, ca 5 km längsmed kusten och ca 2,5 km ut från land. Detta revir har satt gränserna för det vattenområde man räknar på i den nya modellen. En annan precisering jämfört med tidigare är mer realistiska bedömningar av vattenomsättningen utanför de olika anläggningarna. Spridning i luft och nedfall på mark

De flesta nuklider som släpps ut till luft faller förr eller senare ned på marken. Var nedfallet sker och hur mycket det bidrar till den kritiska gruppens dos är beroende av en lång rad faktorer. Några exempel är temperatur- och vindförhållanden, nederbörd och hur högt ovan mark utsläppet sker. Aktiviteten från kortlivade nuklider kan avta eller försvinna helt innan de når marken. Lokal väderstatistik från en femårsperiod användes vid beräkningarna. Resultat

Den tidigare modellen var väldigt konservativ. Med de förbättringar som

genomförts blir de beräknade doserna mer realistiska. SSI har godkänt den nya modellen. De kärntekniska anläggningarna har med utsläppsdata för 2002 som grund använt modellen och räknat ut den effektiva dosen med följande resultat: Effektiv dos 2002 (mSv)

Anläggning Forsmark

0,00024

Studsvikanläggningarna

0,00062

Oskarshamn

0,00040

Barsebäck

0,00015

Ringhals

0,00065

Westinghouse Atom AB

0,000032

Ordförklaringar











Effektiv dos: summan av alla doser till organ och vävnader, viktade för deras olika känslighet för strålning. Den effektiva dosen ger uttryck för den totala cancerrisken till följd av exponeringen. Kritisk grupp: representativ verklig eller hypotetisk grupp av personer ur befolkningen som kan förväntas få de högsta stråldoserna från en anläggning. Sv (Sievert): enhet för stråldos, namngiven efter den svenske professorn Rolf Sievert (1896 – 1966). En dos om 1 Sv är mycket stor, och när det gäller bakgrundsstrålning eller doser från normal drift av kärntekniska anläggningar används enheten tusendels Sievert, mSv (millisievert). Naturlig bakgrundsstrålning: radioaktiva ämnen finns naturligt i vår miljö. Strålningen kommer från rymden, från marken och från oss själva. Den kallas naturlig bakgrundsstrålning och ger genomsnittssvensken en årlig stråldos på cirka 1 mSv. Om vi lägger till strålning från röntgenundersökningar och annan medicinsk behandling samt radonhus blir den genomsnittliga dosen ca 4 mSv/år. Kortlivade nuklider: radioaktiva ämnen som sönderfaller snabbt (halveringstid från sekunder till några minuter). Catarina Barkefors Studsvik RadWaste AB

I Statens strålskyddsinstituts författningssamling, SSI FS 2000:9, anges att radioaktiva strålkällor ska förvaras på ett sådant sätt att strålnivån/dosraten inte överstiger 20 mikrosievert per timme (µSv/h) i utrymmen där arbetstagare tillfälligt uppehåller sig och är högst 2 µSv/h i lokaler där personer vistas stadigvarande. Strålkällor ska förvaras inlåsta, så att de inte är åtkomliga för obehöriga, och på ett från brandskyddssynpunkt betryggande sätt.

Felaktig förvaring av radioaktiva strålkällor N

yligen inträffade följande händelse vid en svensk kärnteknisk anläggning: Tre kartonger innehållande radioaktiva strålkällor (radionukliderna 60Co och 137Cs) levererades till anläggningen i början av juni 2003. Strålkällorna behövs för kalibrering av utrustning för mätning av strålning. Av någon anledning, vilken är under utredning, blev strålkällorna inte levererade till den eller de som beställt dem utan placerades under en arbetsbänk i förrådslokaler inom anläggningens område. Utrymmet var utanför kontrollerat område1 och användes även som arbetslokal av förrådspersonalen. Den maximala strålnivån på ytan av kartongerna uppmättes till 900 µSv/h och strålnivån vid de platser där förrådspersonal tillfälligtvis uppehåller sig varierade mellan 2-100 µSv/h. Strålkällorna upptäcktes i september 2003 och en intern utredning av det inträffade inleddes. En första uppskattning av förrådspersonalens stråldoser, med hänsyn tagen till uppmätta strålnivåer, arbetstid och arbetssätt, visade att personernas stråldoser blivit lägre än en millisievert (< 1 mSv). Det ska dock betonas att om kartongerna hade varit placerade på ett annorlunda sätt kunde högre stråldoser ha erhållits. SSI ser allvarligt på det inträffade och vill genom denna notis påtala vikten av att radioaktiva strålkällor förvaras på ett strålskyddsmässigt säkert sätt. Transporter av radioaktiva ämnen måste »nå hela vägen fram« – transportkollin får inte blir stående på platser som inte är avsedda för förvaring av radioaktiva ämnen. Berörd personal måste alltid känna till innebörden av olika varningsetiketter.

Vid den aktuella anläggningen pågår nu en översyn av rutiner och instruktioner samt utbildning och information till berörd personal för att förhindra en upprepning av det inträffade. Birgitta Svahn och Ingemar Lund Myndighetsspecialist och Strålskyddsinspektör, SSI Fotnot 1. Kontrollerat område kallas ett område där det förekommer radioaktiva strålkällor eller som har ytor som är förorenade med radioaktiva ämnen och som dessutom är avgränsat och tillträdesbegränsat. För få tillträde till ett kontrollerat område krävs normalt att man har strålskyddsutbildning, bär någon form av mätare av den personliga stråldosen och ibland även har särskild skyddsutrustning.

�� ������� ��� ��� ��� ��� ���� ���� �� ������ �� �����������

3-4/2003

Strålskyddsnytt

21

Bremendeklarationen Internationellt samarbete krävs för att skydda haven mot miljöförstöring. När det gäller Sveriges marina omgivning finns det två viktiga samarbetskonventioner kustländerna emellan: OSPAR för Nordostatlanten och Helsingforskonventionen för Östersjön. De tvås kommissioner samarbetar dessutom aktivt, bland annat i ett årligt möte i Bremen i somras. OSPAR-kommissionen, som svarar för konventionen för skyddet av den marina miljön i Nordostatlanten, höll sitt årliga möte i Bremen den 23 till 27 juni. Mötet innehöll också ett ministermöte den 25 och 26 juni. (Senaste möte med ministerdeltagande ägde rum 1998 i Sintra i Portugal, och nästa möte med ministrarna blir först 2010.) Helsingforskonventionen, som rör skyddet av Östersjöns marina miljö, hade sitt årliga kommissionsmöte samtidigt, också med ministerdeltagande. På detta sätt manifesterades det ökade samarbetet mellan de två konventionerna, och med EU, som också deltar som en part. Ett syfte med dessa gemensamma möten var att enas om en marin strategi för Östersjön och Nordostatlanten. I denna artikel behandlas kortfattat enbart OSPAR-mötet och de viktigaste slutsatserna från detta möte för radioaktiva ämnen. Mer information kan hämtas på OSPARS:s hemsida (www.ospar.org). Vid mötet med Helsingforskommissionen förekom inte några frågor som rörde radioaktiva ämnen.

rike förordade det senare. Trots två informella arbetsmöten med berörda experter under kommissionsmötet i Bremen var det inte möjligt att nå någon enighet. OSPAR enades därför om att hänskjuta frågan om baslinjeår till ministrarna.

Oenighet inom kommissionen

Sedan 1994 har det skett omfattande utsläpp av teknetium-99 från upparbetningsanläggningen i Sellafield. Vid mötet meddelade Storbritannien att det planerades för ett nio månaders stopp av utsläppen av teknetium-99. På norskt initiativ, och i nära samarbete med Sverige, Irland, Danmark och Island, presenterades ett utkast till ministeruttalande efter det att Storbritannien redogjort för uppehållet i teknetiumutsläpp. Sveriges miljöminister framförde också den oro över teknetium-utsläppen som de nordiska miljöministrarna vid flera tillfällen framfört till Storbritannien och att utsläppen inte var i överensstämmelse med OSPAR: s strategi för radioaktiva ämnen. Därför välkomnades det brittiska beslutet om ett uppehåll i utsläppen. Samtidigt

En central fråga vid årets möte var hur införandet av OSPAR:s strategi för radioaktiva ämnen hade framskridit (se Strålskyddsnytt nr 4/2002 för en bakgrund). En stötesten har varit hur de baslinjer som ska användas för att mäta framstegen skulle definieras. Kommittén för radioaktiva ämnen (RSC) hade vid sitt ordinarie möte i januari inte kunnat enas om detta, och särskilt gällde detta vilka år som baslinjen skulle baseras på. Inte heller ett extra RSC-möte eller två möten med kontraktsländernas delegationsledare hade lett till någon enighet. Inför kommissionsmötet återstod därför två alternativ, 1996-2000 och 1993-2001. Sverige och flertalet länder talade för det första alternativet medan framförallt Storbritannien och Frank-

22

Strålskyddsnytt

3-4/2003

Ministrarnas lösning

I ett försök att hitta en kompromiss om baslinjen som skulle kunna accepteras av alla parter föreslog ministermötets ordförande, Tysklands miljöminister J. Trittin, att baslinjen skulle baseras på åren 1995-2001. Flertalet länder, inklusive Sverige, som ansåg att 1996-2000 var att föredra kunde acceptera förslaget. Frågan bordlades för att ge Frankrike och Storbritannien möjlighet att tänka över förslaget. Detta ledde till att Frankrike presenterade vissa tillägg om tillämpningen av baslinjen som man önskade införa för att kunna acceptera kompromissförslaget. Beslutet blev därför att perioden 1995-2001 skall tjäna som referensår för baslinjen med dessa tillägg.

framfördes en stark förhoppning om att detta ska leda till att ny teknik introduceras som innebär ett slut på utsläppen av teknetium-99. Informella kontakter mellan å ena sidan Norge (huvudförhandlare), Sverige, Irland, Danmark och Island och å andra sidan Storbritannien ledde fram till en skrivning om teknetium som dessa parter kunde acceptera. Ministerdeklarationen (Bremendeklarationen) I deklarationen från mötet framhåller ministrarna sitt stöd för tillskapandet av en europeisk marin strategi som ska beakta åtgärder från alla europeiska länder, EU och internationella organisationer, och att samarbetet ska utvecklas mellan ”Nordostatlanten och Östersjön”. Ministrarna bekräftade sitt åtagande att uppnå de mål som bestämdes vid det senaste mötet i Sintra och det beslöts vad som ska göras fram till nästa ministermöte 2010. För radioaktiva ämnen sägs att: •



Teknetium – ett annat ämne för oenighet





ministrarna välkomnade att nationella planer nu finns för hur målen ska nås (se Strålskyddsnytt nr 4/2003 för den svenska planen) om dessa planer förverkligas, är bedömningen att utsläppen av radioaktiva ämnen kommer att reduceras till 2020. Ministrarna är dock bekymrade över att det inte har varit möjligt att värdera om de sammanlagda effekterna av de nationella planerna är tillräckliga för att nå strategins mål (vilket bland annat berodde på avsaknaden av baslinjer) en metodik ska tas fram som gör det möjligt att till 2006 värdera om de sammanlagda effekterna av de nationella planerna är tillräckliga för att nå strategins mål flera kontraktsparter har uttryckt bekymmer över utsläppen av teknetium-99 från Sellafield och att dessa utsläpp borde upphöra omedelbart. Man välkomnade Storbritanniens initiativ att be operatören för Sellafield att upphöra med utsläppen från bearbetning av avfall från tidigare upparbetning de kommande nio månaderna för att undersöka möjligheterna att införa ny reningsteknik, och man såg fram mot införande av sådan teknik om det visar sig att tekniken är genomförbar



ssi:s första fördjupade utvärdering av miljömålet Säker strålmiljö är färdig:

Krafttag för att målet ska nås

I

nom en generation ska vi ha en säker strålmiljö där vår hälsa och den biologiska mångfalden inte tar skada av strålning i den yttre miljön. Det är ett av de femton miljömål som riksdagen antagit som ledstjärnor i arbetet mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Och det förpliktigar. SSI är miljömålsansvarig myndighet för detta mål som heter Säker strålmiljö. Det betyder dock inte att det bara är SSI som ska göra jobbet. Myndigheter, länsstyrelser, landsting,





utsläpp från icke-kärnkraftindustri också ska följa strategin för radioaktiva ämnen (se Strålskyddsnytt nr 1/2003 om föroreningar i Nordostatlanten).

Vid sidan av deklarationen antog också ministrarna från ”OSPAR-länderna” ett nytt gemensamt program för monitering och utvärdering av miljön i Nordostatlanten. Detta är särskilt viktigt för radioaktivitetsområdet eftersom ett gemensamt moniteringsprogram för koncentrationer av radioaktiva ämnen i den marina miljön saknas idag. Den beslutade tidplanen syftar till att genomföra en övergripande utvärdering av radionuklider i den marina miljön till 2009 för att kunna presenteras resultaten vid nästa ministermöte. Detta inkluderar, om möjligt, en värdering av effekten på biota till 2008. Kommentar

I och med mötet i Bremen finns nu en tidplan för hur arbetet ska bedrivas fram till nästa ministermöte 2010. Men fortfarande finns också fler olösta frågor som RSC kommer att få bita i under denna tid. Ett problem för arbetet inom RSC har hittills varit att det funnits för många låsningar av politisk karaktär vilka inte varit möjliga att lösa utan politisk medverkan. Bestämning av basåren är ett bra exempel på detta. Detta var ju inte möjligt att lösa förrän ministrarna själva deltog. Då, å andra sidan, fanns den kompromissvilja som var nödvändig. Leif Moberg Myndighetsspecialist, SSI

kommuner, företag som använder sig av radioaktiva ämnen i sin verksamhet eller sina produkter och verksamheter som oavsiktligt ger upphov till strålning – alla måste hjälpas åt. Detta slås fast i den utvärderingsrapport om miljömålet Säker strålmiljö som SSI gav ut i oktober i år. Rapporten är SSI:s bidrag till Miljömålsrådets första fördjupade utvärdering av miljömålsarbetet, som ska lämnas till riksdagen i februari nästa år. Miljömålet Säker strålmiljö är uppdelat i tre delmål. Det första handlar om att begränsa utsläpp av radioaktiva ämnen. Det är brett formulerat och omfattar flera delar: • •



att se till att radioaktiva utsläpp är så låga att människor och miljö skyddas att hitta en allmänt accepterad lösning för hur använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall ska slutförvaras att förebygga radiologiska olyckor.

Det andra delmålet handlar om att begränsa de skadliga effekterna av UV-strålning och det tredje rör riskerna med elektromagnetiska fält som behöver fortsätta att kartläggas och vid behov minskas. Internationellt accepterade system

Utmaningarna för att uppnå miljömålet är flera och stora. När vi tog fram SSI:s fördjupade utvärdering blev det tydligt att arbetet på flera områden ännu är i sin linda. Det gäller till exempel utvidgningen av det traditionella strålskyddsarbetet, som hittills har fokuserat på att skydda människor, till att omfatta även skydd för miljön. Internationellt arbetar man idag med att utveckla internationellt accepterade system för att bedöma miljöpåverkan av joniserande strålning och ta fram kriterier för ett skydd av växter och djur. Ett problem är emellertid att kunskaperna om strålningens effekter på växt- och djurlivet ännu är bristfälliga. I början av oktober ordnade det internationella atomenergiorganet IAEA därför en internationell konferens om

Födjupad utvärdering av miljökvalitetsmålet Säker strålmilö kan beställas kostnadsfritt från SSI, mejla in din beställning till »[email protected]«. Under »Miljömål« på vår hemsida »www.ssi.se« finns den även som pdf. just strålskydd för miljön i Stockholm. Den rekommenderade bland annat att man nu ska gå vidare och ta fram en internationell handlingsplan för att skydda miljön mot skadliga effekter av joniserande strålning. En annan utmaning är att skapa en bättre helhetsbild över strålmiljön och dess påverkan på människor och miljö. Generellt har SSI en god uppskattning av medelvärden, som till exempel den genomsnittliga internstråldosen till den svenska befolkningen, men en ofullständig bild av variationen. Detta försvårar möjligheten att upptäcka särskilt utsatta områden eller befolkningsgrupper. En mer heltäckande bild kommer att utvecklas i takt med att det nationella miljöövervakningsprogrammet fortsätter att byggas upp. Rapporten pekar också ut flera områden där behovet av åtgärder redan är tydligt. Ett sådant är strålskyddsforskningen, där kompetensen idag är bristfällig inom flera forskningsområden. Fortsättning på sid 25

3-4/2003

Strålskyddsnytt

23

De senaste åren har miljöskyddsfrågorna hamnat alltmer i fokus vid diskussioner om effekter av joniserande strålning. Många länder kan idag redovisa långt framskridna planer eller har redan pågående program inom miljöområdet. En vecka i oktober möttes 220 experter på strålskydd, miljöfrågor, m.m., från närmare 40 länder och tiotalet internationella organisationer, i Stockholm för att konferera om hur vi bäst skyddar miljön från effekter av joniserande strålning.

Strålskydd och miljöskydd – IAEA-konferens i Stockholm

En överraskningsgäst

Konferensen inleddes på ett lite överraskande sätt, när Sverker Åström, svensk FN-ambassadör i slutet av 1960-talet, äntrade talarstolen och öppenhjärtigt berättade om när Stockholm för första gången stod värd för en FN-konferens om miljöskydd 1972. Förberedelserna för denna hade inletts 1968 och motarbetades ursprungligen av ett brett spektrum av nationer. Stora västländer ville inte se några miljöinskränkningar på hemmaplan, stora u-länder ville ha fria händer att industrialisera sig utan miljöhänsyn och kommuniststaterna med Sovjet i spetsen hävdade att miljöproblem inte förekom hos dem utan var ett resultat av kapitalismen. Sverker Åström fick dock inofficiella besked av flera ledande sovjetiska vetenskapsmän om de mil-

24

Strålskyddsnytt

3-4/2003

jökatastrofer som redan hade drabbat deras land. Det var främst tack vare kanadensaren Maurice Strongs insatser som konferensen till slut förverkligades.

Foto: SSI-info, BA

Å

r 2000 inledde Internationella atomenergiorganet (IAEA) en serie konferenser, symposier och expertmöten på detta tema. Serien kulminerade med International Conference on the Protection of the Environment from the Effects of Ionising Radiation på Norra Latin i Stockholm den 6-10 oktober 2003. Dess syfte var att främja utvecklingen av en internationell samsyn när det gäller att skydda miljön från skadliga effekter av joniserande strålning, och att diskutera pågående arbete inom internationella organisationer och i olika länder. Sveriges regering stod som värd genom Statens strålskyddsinstitut (SSI), som ansvarade för de praktiska arrangemangen. Av den anledningen tjänstgjorde SSI:s generaldirektör Lars-Erik Holm som konferensordförande.

Konferensens allmänna slutsatser

I samband med konferensens avslutning konstaterade LarsErik Holm att det fanns ett solitt stöd för den nuvarande grundtanken när det gäller strålskydd och miljö: om radioaktiva utsläpp hålls på en så låg nivå att mänskliga individer inte skadas, kommer man också indirekt att begränsa påverkan på miljön. Detta synsätt fungerar dock inte på platser där miljöexponering kan ske utan att människan utsätts för strålning. Därför är det viktigt att också utveckla specifika miljöskyddsregler. Miljöskyddsarbetet måste fortskrida på bred front med många internationella sammanslutningar på olika nivå som aktiva deltagare, till exempel FN via sin vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR, ICRP, IAEA och regionala organisationer som EU. Var och en har sina specialiteter och jurisdiktioner. Det är viktigt att andra intressenter – som

SSI:s generaldirektör Lars-Erik Holm. organisationer för miljöskydd, konsumentfrågor och kärnkraftsbranschen – deltar aktivt för att ge de framväxande regelsystemen legitimitet och peka ut deras eventuella brister. Brett stöd för ICRP:s miljöskyddstankar

Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) är den ledande organisationen när det gäller utvecklingen av rekommendationer och tänkesätt inom strålskyddet när det gäller joniserande strålning. För närvarande genomför





kommissionen en grundläggande revidering av sina rekommendationer och då ska skyddet av fauna och flora mot skadliga effekter av joniserande strålning få långt större betydelse än tidigare. Arbetet ska bli klart 2005. En av konferensens mest positiva resultat var att representanter från samtliga närvarande parter – både kärnkraftsindustrin, miljörörelserna och den akademiska världen – var överens om att ICRP var på rätt väg i detta arbete. Man ansåg nämligen att det numera finns tillräcklig omfattande kunskap för att utveckla en stabil grundval av regler för strålning och miljöskydd och att ICRP:s strategi är klok och realistisk. Ett första steg är att ta fram en färdplan för hur grundvalen gradvis ska färdigställas. Bland annat handlar det om att skapa referensexemplar av djur och växter som blir arbetsredskap vid jämförande studier, på samma sätt som »reference man« har varit av stor betydelse för arbetet med strålskydd för människor. Många fördelar skulle stå att vinna om man använder snarlika tillvägagångssätt för att reglera utsläpp av radioaktiva och icke-radioaktiva föroreningar. Regelsättarna och de driftsansvariga behöver bara lära sig ett sätt att resonera och regelsystemen skulle bli mer lättbegripliga för allmänheten. På kemikaliesidan har man idag kommit långt när det gäller miljöskyddsfrågor, så strålskyddarna kan spara mycket möda om de följer efter i de uppkörda hjulspåren. SSI arbetar vidare

SSI har under de tre senaste åren koordinerat EU-projektet FASSET (Framework for assessment of environmental impact), inom området. Projektet har omfattat 15 organisationer i sju länder, och avslutas under hösten 2003. Huvuddelarna av projektets resultat presenterades vid konferensen. För SSI:s del är det glädjande att mycket av projektets resultat direkt bidrar både till den teoretiska och tekniska utvecklingen av miljötänkandet inom det internationella strålskyddet. SSI förhandlar för närvarande med EU om att fortsätta arbetet under ytterligare tre år, inom EU:s sjätte ramprogram. Anders Blixt Redaktör, SSI

Krafttag för... fortsättning från sid 23

Därför menar SSI att regeringen bör avsätta särskilda medel till grundläggande strålskyddsforskning och även inrätta ett nationellt tvärvetenskapligt forskningsprogram för bland annat forskning, utredningar och utbildning om elektromagnetiska fält. Bakgrunden är bland annat att finansieringen inom strålskyddsforskningen hamnat mellan stolarna sedan den nya forskningsrådsorganisationen inrättades, vilket bland annat lett till att det är brist på forskare inom vissa fält och att det dessutom kan vara svårt att hitta kompetent arbetskraft inom exempelvis radiofysik, radiokemi, radioekologi och strålningsbiologi. Fyra områden

Behovet av medel när det gäller myndigheternas möjligheter att följa och granska kärnkraftindustrins arbete med att utveckla ett säkert slutförvar för använt kärnbränsle lyfts också fram. Det är särskilt inom fyra områden som åtgärder behövs: för utveckling av myndigheternas krav på anläggningar och slutförvarssystem, för granskning av SKB:s arbete, för utveckling av besluts- och granskningsprocessen samt för information gentemot beslutsfattare och allmänheten. Samtidigt med ökade miljökrav i samhället och nya krav på hur avfall av olika slag ska tas omhand har det blivit tydligt att det saknas ett övergripande system för ett säkert omhändertagande av radioaktivt avfall som uppstår inom icke kärntekniska verksamheter. Detta kan leda till problem i de fall ekonomiska resurser saknas när det blir dags att ta omhand sådant avfall. Vid icke tillståndspliktig verksamhet är risken stor för att avfallet deponeras helt utan kontroll, eftersom verksamhetsutövarna ofta inte ens känner till att avfallet kan vara radioaktivt. Ytterligare en faktor som kan äventyra att avfallet tas omhand på ett ur strålskyddssynpunkt säkert sätt är osäkerheten kring företaget Studsviks framtida vilja att fortsätta ta emot avfall för behandling, då dess framtida kostnader för omhändertagandet är svåra att förutsäga. SSI pekar därför på vikten av att följa upp det resultat som den pågående utredningen på just detta område (den s.k. IKA-utredningen) kommer presentera i slutet av året.

Områden där vi redan idag kan se positiva effekter av olika insatser under det senaste decenniet finns naturligtvis också. Det gäller exempelvis det förebyggande kärnsäkerhetsarbetet i Sveriges närområde, där gjorda insatser för kärnkraftverken i särskilt Litauen bedöms ha ökat säkerhetsnivån. Ett annat exempel är den ökade vaksamheten på hudförändringar som har lett till att malignt melanom numera upptäcks på ett tidigare stadium än för några decennier sedan. När det gäller hudcancerproblematiken är det dock för tidigt att dra några långtgående slutsatser. Visserligen har ökningen av antalet hudcancerfall den senaste tioårsperioden inte varit lika stor som tidigare, men eftersom insatserna måste göras långsiktigt och latenstiden för hudcancer är lång (uppemot tjugo år) kan vi ännu inte bedöma huruvida delmålet om hudcancerutvecklingen kommer kunna nås. Förra året tog SSI fram en handlingsplan för arbetet med att öka allmänhetens kunskaper och medvetenhet om riskerna med för mycket solande. Åtgärderna syftar på kort sikt till att minska risken för brännskador och den totala UV-dosen och på lång sikt till att förändra livsstilsmönster och attityder till solbränna. Sophie Ljungberg Samordnare, SSI

Miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö Människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot skadliga effekter av strålning i den yttre miljön. Delmål 1: År 2010 ska halterna i miljön av radioaktiva ämnen som släpps ut från alla verksamheter vara så låga att människors hälsa och den biologiska mångfalden skyddas. Det individuella dostillskottet till allmänheten ska understiga 0,01 millisievert per person och år från varje enskild verksamhet. Delmål 2: År 2020 ska antalet årliga fall av hudcancer orsakade av solen inte vara fler än år 2000. Delmål 3: Riskerna med elektromagnetiska fält ska kontinuerligt kartläggas och nödvändiga åtgärder ska vidtas i takt med att sådana eventuella risker identifieras. 3-4/2003

Strålskyddsnytt

25

INES – ett klassificeringssystem för olyckor För att underlätta massmediernas och allmänhetens bedömning av störningar och tillbud som rapporteras från kärnanläggningar, har FN:s internationella atomenergiorgan IAEA (International Atomic Energy Agency) i samråd med OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) utvecklat en skala där inträffade händelser kan placeras in efter allvarlighetsgrad. Skalan, som började användas på prov 1990, har beteckningen INES: International Nuclear Event Scale. Sverige har använt skalan sedan 1991, och har i likhet med många andra länder överenskommit med IAEA, att för vidare spridning rapportera alla händelser som klassificeras INES 2 eller högre. Skalan omfattar åtta nivåer – från 0 till 7, se figur. Nivå 0 betecknas som en mindre avvikelse, nivåerna 1-3 betecknas som händelser och nivåerna 4-7 betecknas som olyckor. Nivån för en händelse bestäms av tre kriterier: • • •

Omgivningspåverkan (utanför anläggningen) Anläggningspåverkan (inom anläggningen). Försämring av anläggningens djupförsvar (försämring av anläggningens säkerhetssystem).

Påverkan på omgivning och allmänhet är det mest allvarliga kriteriet. En olycka innebär med detta språkbruk att påverkan på omgivningen har skett, även om utsläppet varit mycket litet. Tillbud klassas enligt detta kriterium från nivå 3 till nivå 7. Innanför anläggningen kan det ske en radiologisk olycka, som innebär att personal blivit

26

Strålskyddsnytt

3-4/2003

bestrålad och att det blivit skador på reaktorhärden, utan att något utsläpp skett till omgivningen. Tillbud klassas enligt detta kriterium från nivå 2 till nivå 5. Djupförsvaret består av ett system av barriärer och säkerhetssystem som minskar risken för, och konsekvenserna av, en olycka. Om någon av barriärerna försvagas eller slås ut påverkas också djupförsvaret. Tillbud klassas enligt detta kriterium från nivå 1 till nivå 3. Det kriterium, av de tre, som ger den högsta klassningsnivån blir avgörande för den grundläggande INESklassningen. Utöver denna kan en uppräkning av klassningen ske utifrån tre faktorer: • • •

CCF (Common Cause Faults, fel med gemensam orsak) brister i kvalitetsarbetet brister i säkerhetskultur

Det är ägaren av den nukleära verksamheten som ska klassa en händelse i

samråd med landets kärnsäkerhetsmyndighet. I Sverige är det SKI som bedömer om klassningen är riktig och slutligt fastställer den. INES-skalan har ibland kallats för kärnkraftens Richterskala. Jämförelsen brister emellertid, eftersom tillämpningen av INES-kriterierna, särskilt det som gäller djupförsvaret, kräver analys och till viss del är öppen för tolkningar. Kravet att snabbt kunna tillhandahålla en INES-klassificering så snart en händelse inträffat kan komma i konflikt med kravet på en noggrannare analys. Den första klassificeringen kan därför behöva revideras. Det rör sig dock sällan om mer än ett steg uppåt eller nedåt. Från att först ha varit avsedd enbart för kärnkraftsrelaterad verksamhet, har INES kommit att tillämpas också på annan nukleär verksamhet. Som en följd av svårigheter med applicerandet pågår utvecklingsarbete med kompletterande skalor. Exempel på INES-händelser

INES-7: Tjernobyl 1986. Olyckan vid kärnkraftverket Tjernobyl i nuvarande Ukraina, medförde omfattande verkningar på miljö och människors hälsa. INES-5: Three Mile Island 1979. Olyckan vid kärnkraftverket i USA medförde att reaktorhärden skadades allvarligt. Det radioaktiva utsläppet utanför anläggningen var dock begränsat. INES-4: Tokai Mura 1999. Olyckan i bränslefabriken Tokai Mura i Japan medförde bestrålning till personal och omgivning. INES-3: Studsvikshändelsen 2002: En försändelse med radioaktivt material från Studsvik till USA visade sig vid framkomsten ha kraftigt förhöjda strålnivåer utanför behållaren. Hanna Ölander Gür Strålskyddsinspektör, SSI

Nytt IKA-hanteringssystem föreslås I maj 2003 tillsatte regeringen en utredning för icke kärnkraftrelaterat radioaktivt avfall (IKA). Den skulle föreslå ett nationellt system för hanteringen av alla slags IKA. Producentansvar och ”polluter pays” blev vägledande principer. Utredningen överlämnade sitt förslag till regeringen den 4 december. Detta är dess viktigaste slutsatser i kort sammanfattning. Kärnkraftens avfall hanteras via en statlig fond som ska finansiera hantering och slutförvar. Kraftbolagen betalar en fast avgift per kilowattimme kärnkraftsel till fonden. När det gäller IKA finns idag ingen motsvarande finansiering. Om ett företag går i konkurs och efterlämnar radioaktivt avfall blir det förmodligen skattebetalarna som får bekosta omhändertagandet, eftersom den som innehar avfallet är ansvarig för det. Kostnaden visar sig först när avfallet ska tas omhand och då hamnar räkningen för det mesta hos den som just då innehar det. Denne kanske inte har tillräckliga medel för omhändertagandet och då måste avfallet ibland förvaras på mindre önskvärt ställe längre än nödvändigt. Utredningen skulle ta itu med detta dilemma och med andra svagheter i det svenska avfallshanteringssystemet. Därför föreslog den ett finansieringssystem som liknar kärnkraftavfallets: Om en konsument köper en produkt som innehåller en strålkälla bör kostnaden för den framtida avfallshanteringen bakas in i inköpspriset. På så sätt behöver konsumenten inte betala för omhändertagandet den dag han gör sig av med produkten genom att återlämna den till tillverkaren eller lämna den till en avfallsstation. Det blir istället tillverkarens eller importörens skyldighet att bekosta avfallshanteringen genom förskottsbetalningar som de gjort till en statlig fond.

Utredningen ser tre kategorier av IKA: • Produktavfall innefattar hushållsprodukter och produkter som används i forskning, industri och sjukhus, med flera ställen. (Den största enskilda typen av IKA, räknat i antalet enheter, utgörs av kasserade radioaktiva brandvarnare från hushållen. Det är inte osannolikt att antalet kasserade brandvarnare blir 500 000 – 700 000 per år. Innehav kräver inga tillstånd, till skillnad från bl.a. införsel till landet. Brandvarnare samlas in och sorteras tillsammans med andra elektriska och elektroniska hushållsapparater. Verksamheten med brandvarnare finns reglerad i en föreskrift från SSI.) För produktavfall är det lätt att identifiera vilket företag som har importerat eller tillverkat produkten och sedan marknadsfört den i Sverige. Sådan verksamhet behöver dessutom tillstånd från SSI enligt strålskyddsförordningen. • Verksamhets avfall kommer huvudsakligen från industriprocesser som anrikat naturligt förekommande radioaktiva ämnen som en oönskad biprodukt i processen. Många av dessa industrier är tillståndspliktiga enligt miljöbalken, så denna licensieringsprocedur kan mycket väl kompletteras med villkor för hur avfallet ska tas omhand och hur betalningen till den föreslagna avfallsfonden ska skötas. • Övrigt avfall omfattar avfall utan känd ägare, som till exempel övergivna strålkällor eller radioaktiva rester som upptäcks i metallskrot. Denna kategori är betydligt mindre än de två andra, så det ekonomiska överskott som av nödvändighet måste byggas in i finansieringssystemet avses räcka för att bekosta hanteringen av detta avfall.

Nytryck av Radonboken Radon är en av de största strålriskerna i Sverige. Denna radioaktiva ädelgas kan komma från marken, byggnadsmaterial eller hushållsvatten. Riksdagen har därför antagit ett miljökvalitetsmål för radon, med vissa gränsvärden, i syfte att minimera hälsofarorna.

Forskningsrådet Formas har nu börjat publicera sin handbok Radonboken i en ny utgåva. Del 1 – Åtgärder mot radon i befintliga byggnader – kom ut under hösten, medan del 2, som avhandlar radion i nyproduktion, publiceras vid ett senare tillfälle. Radonboken beskriver utförligt hur man åtgärdar alltför höga radonhalter i befintliga hus. Radonkällor, riskanalys, myndighetsföreskrifter, bidragsregler och mycket annat avhandlas också. Boken vänder sig främst till professionella radonsanerare och småhusägare. Den har författats av byggnadsingenjör Bertil Clavensjö, Bjerking AB, och geolog Gustav Åkerblom, SSI. Radonboken kan beställas från nätbokhandeln på www.formas.se

John-Christer Lindhé

Anders Blixt

Utredare, SSI

Redaktör, SSI

3-4/2003

Strålskyddsnytt

27

Sedan mitten av 1990-talet har Sverige på olika sätt bidragit till återuppbyggnaden på det krigshärjade Balkan. SSI har deltagit i flera FN-samordnade insatser som studerar vilka miljöeffekter projektiler av utarmat uran har fått efter stridernas slut. Den tredje rapporten om detta spörsmål har nu publicerats av FN-organet UNEP.

Sanering av utarmat uran i Sarajevo

I

krigen i samband Man kan fråga sig med Jugoslaviens vilken nytta det medför sönderfall på 1990att sanera utarmat uran talet användes i Bosnien som har så låg radioakti& Herzegovina, Kosovo, vitet och toxicitet? Men Serbien och Montenegro man kan vända på resoprojektiler av utarmat nemanget och ställa sig uran när stridsflygplan frågan: Skulle vi tillåta att angrep bepansrade mål, det ligger skott, bitar, fragtill exempel stridsvagment och damm av utarnar. Ett angrepp kunde mat uran i byggnader som bestå av 200-2500 avlosanvänds som arbetsplatser sade skott. Varje skott eller på ofta använda utebestår av en penetrator platser? (»kula«) som innehåller Gustav Åkerblom, instruerar minröjare från Bosnien & Herzegovina Praktisk utbildning 300 gram metalliskt uran i hur man hanterar gammamätaren för sökning efter utarmat uran. (huvudsakligen U-234). Den praktiska utbildningen Det utarmade uranet har relativt inte detektera dem om de ligger djugenomfördes under två dagar i Hadzici. låg radioaktivitet (några dotterisotopare än en decimeter under markytan. Där hade anfallsmålet varit en stor faper efter uran-234 förekommer inte) Kontaminering av marken med uran briksanläggning där serberna under krioch är inte särskilt lösligt. Därför anser förekommer endast just där skottet get byggde och reparerade stridsvagnar. forskare att det inte utgör en påtaglig har slagit ner och inom de närmaste Totalt hade där avlossats 1500 projekhälsorisk. Enda faran är om det kommetrarna. Utanför målområdena har tiler med utarmat uran, varvid många mer in i kroppen, till exempel genom kontaminering aldrig påträffats. stridsvagnar hade förstörts som stått att händerna blir kontaminerade, geDe flesta mål ligger utanför bebygguppställda på fabriksområdet och inne nom intag av föda eller dricksvatten da områden, men i Bosnien & Hercegoi verkstadslokalerna. Eftersom en del av eller genom att personer under lång vina har projektiler med utarmat uran stridsvagnarna stod inne i verkstadslotid bär på sig bitar av en penetrator. I även använts mot byggnader, bland kalerna har flygplanen även skjutit in det senare fallet kan betastrålningen ge annat i Hadzici strax utanför Sarajevo. i dem. Skott, fragment och damm av en huddos på 2 millisievert per timme På begäran av administrationerna utarmat uran finns på golv, i väggar och (cirka 400 gånger mer än den naturliga för Federationen (den bosniak-kroatak. En del av lokalerna används för ny bakgrundsstrålningen). tiska delstaten) och Republika Srpska fredlig verksamhet, medan andra skall FN:s organ för miljöfrågor, Uni(den serbiska delstaten) organiserade repareras eller rivas. Runt hel området ted Nations Environment Programme UNEP:s Post Conflict-Assessment Unit ligger fortfarande minor som inte är (UNEP), har med start i augusti 1999 i september 2003 en utbildning i Sararöjda. genomfört expertundersökningar i jevo i sanering av utarmat uran. Den Från Sverige och Schweiz hade vi Kosovo (1999 och 2000), Serbien och omfattade förläsningar för ministrar tagit med extremt känsliga scintillomeMontenegro (2001) och Bosnien & och handläggare vid ministerier, perterinstrument med vilka vi genom mätHercegovina (2002) för att på plats stusonal från Civil Protection Authorities, ning av gammastrålningen detekterade dera vilka effekter som användningen radiofysiker vid universitet och forskskott och fragment, samt GM-instruav projektiler med utarmat uran har ningsinstitutioner samt minröjare. Som ment för mätning av betastrålning från haft. Vid samtliga har från SSI medverutbildningsledare deltog två experter beläggning och damm. GM-instrukat Jan Olof Snihs som vetenskaplig från Schweiz, en från Finland, en från menten används också vid saneringen ledare och Gustav Åkerblom som England och undertecknad. Förutom för avgöra när en yta är ren nog för att teknisk ledare. föreläsningar om vad utarmat uran är friklassas. I Sverige hade vi i förväg beVi har funnit att de flesta penetraoch dess risker, undervisade vi även i stämt vid vilket avläst värde på GM-intorer har trängt ner i jorden på grund hur människor skyddar sig mot det utstrumentet som mängden utarmat uran av sin höga kinetiska energi. Eftersom armade uran som finns i terrängen och är så låg att kontamineringen inte kan deras gammastrålning är låg kan man i byggnaderna. anses utgöra någon påtaglig risk (dvs.

28

Strålskyddsnytt

3-4/2003



inte kan orsaka en dos som är större än 1 millisievert per år). Våra »elever« var mycket intresserade och fann snabbt penetratorer och fragment som vi inte hade hittat vid vår undersökning av området hösten 2002. Vi lade ner stor energi på att inpränta vikten av god hygien: • • • • •

ta aldrig i utarmat uran utan att bära handskar! tvätta dig noga innan du äter så att du inte får i dig urandamm! rök inte samtidigt som du arbetar i områden med utarmat uran! använd kläder som kan tvättas eller slängas om de blir kontaminerade! vid sanering använd engångsoveraller och andningskydd!

Speciellt viktig är hygienen för minröjarna, vilka kan komma att arbeta i minerade områden som också blivit påskjutna med utarmat uran, som till exempel Hadzici. Ett stort problem är att minröjarna inte har tillgång till känsliga instrument. Vid vårt besök saknade de dessutom både engångshandskar och overaller. Utarmat uran annorstädes

Utöver på Balkan har projektiler med utarmat uran använts i Irak, både vid Gulfkriget 1990-91 och i det senaste kriget 2003. Här rör det sig om hundratals ton uran i projektiler som väger från 300 gram till 6 kg. FN har fått förfrågan om att hjälpa till med undersökning, information och sanering. Det är dock oklart när den första insatsen kan utföras, eftersom läget nu är alltför osäkert och även FN-personal har drabbats av terrorattacker. Det går också rykten om att utarmat uran även använts av ryska trupper i Afghanistan. Än så länge har dessa dock inte bekräftats. Den som är intresserad av utarmat uran och UNEP:s uppdrag på Balkan finner rapporter från undersökningarna i Kosovo, Serbien och Montenegro samt Bosnien & Montenegro i formatet PDF på UNEP:s webbplats (se till exempel under http: //postconflict.unep.ch/publications/ BiH_DU_report.pdf). Vi har på SSI dessutom en del överexemplar som kan beställas från SSI:s bibliotek, 171 16 Stockholm.

WHO-broschyrer om solskydd för barn och skolor Världshälsoorganisationen WHO/ Intersun har tagit fram ett tredelat broschyrpaket om solskyddsinformation för skolbarn. Det innehåller information och tips till myndigheter, skolor och lärare samt exempel på solskyddsinformation som kan integreras i undervisningen eller direkt användas. Mycket bygger på mångåriga erfarenheter från solskyddsprogram för barn och ungdomar i Australien och USA, men paketet tar även upp vilka behov som finns i andra geografiska regioner. Barn är mer känsliga för ultraviolett strålning än vuxna. Solbrännskador under barndomen och för mycket UV-strålning ökar risken för hudcancer senare i livet samt nedsätter immunförsvaret. UV kan också ge skador i ögonen och bidraga till katarakter. WHO har utformat sitt utbildnings- och broschyrpaket på grundval av resultat från ett internationellt expertmöte om Children’s Sun Protection Education i Orvieto i Italien 4 oktober 2001. Materialet är på engelska och omfattar tre dokument:

tydelsen av att skydda skolelever från stark sol och föreslår nödvändiga steg i utformningen av ett solskyddsprogram i skolor. 2. Sun Protection: A Primary Teaching Resource är avsedd för grundskolelärare och har färdiga undervisningsförslag. 3. Evaluating School Programmes to Promote Sun Protection är för skol- utbildnings- och hälsomyndigheter. I den internationella expertgruppen ingick två svenskar: professor Ulrik Ringborg, Karolinska sjukhuset, och folkhälsoexperten dr Cecilia Boldemann, Stockholms läns landsting. WHO:s skrifter och publikationer kan beställas från: Marketing and Dissemination World Health Organisation 20 Avenue Appia CH-1211 Genève Schweiz tel:+41227912476 fax:+41227914806 e-post: [email protected]

1. Sun Protection and Schools: How to Make a Difference visar på be-

Ulf Wester Strålskyddsinspektör, SSI

Gustav Åkerblom Projektledare, SSI

3-4/2003

Strålskyddsnytt

29

SSI-rapport om strålskyddsåtgärder vid svenska kärnkraftverk Statens strålskyddsinstitut skrev 1994 på regeringens uppdrag en sammanställning över strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken. Stråldoserna till underhålls- och servicepersonal på de svenska kärnkraftverken började i inledningen av 1990-talet öka, efter att sedan starten av det svenska reaktorprogrammet ha legat på en internationellt sett låg nivå. Huvuddelen av problemen stod att finna hos kokvattenreaktorerna (BWR), medan förhållandena vid tryckvattenreaktorerna (PWR) inte visade på någon anmärkningsvärd förändring. Det framgick även att det förekom en fortsatt uppbyggnad av strålnivåerna i reaktorerna och att detta, i kombination med att stora reparations- och underhållsarbeten genomfördes, förorsakade höga stråldoser till personalen. Rapporten avslutades med ett konstaterande att kraftverken hade vidtagit, och också skulle fortsätta att vidta, kraftfulla åtgärder för att bryta dosutvecklingen. SSI bedömde att de vidtagna och planerade åtgärderna skulle leda till förbättring av strålskyddsläget för reaktorerna. Dock påpekade man att det sannolikt skulle komma att ta flera år innan åtgärderna fått fullt genomslag. Slutligen framhävdes att framtida ombyggnads- och säkerhetsåtgärder med ogynnsam påverkan på dosutvecklingen inte kunde uteslutas.

�����

��������� ��� �������� ��� ���������� ��� �������� ���

��

��������������� ������

�� ��

SSI Rapporter 2003:07 Mätning av naturlig radioaktivitet i dricksvatten. Test av mätmetoder och resultat av en pilotundersökning Avdelning för beredskap och miljöövervakning. Inger Östergren, Rolf Falk, Lars Mjönes och Britt-Marie Ek70 SEK 2003:08 Optisk strålning strålskydd Avdelning för beredskap och miljöövervakning. Anders Glansholm 70 SEK 2003:09 Årlig kontroll av diagnostisk röntgenutrustning för medicinskt bruk – en utredning av kontrollverksamheten Avdelning för personal- och patientstrålskydd Anja Almén och Torsten Cederlund 70 SEK 2003:10 Förändring av stråldoser till patienter vid övergång från konventionell till digital, filmlös teknik vid röntgenundersökning av grovtarm och njurar Slutrapport SSI-projekt P 933 Avdelning för personal- och patientstrålskydd Börje Sjöholm och Jan Persliden 60 SEK 2003:11 AMBER and Ecolego Intercomparisons Using Calculations from SR97 Avdelningen för avfall och miljö Gemensam SKI och SSI rapport

�� �� � � ���� ���� ���� ���� ���� ���� ���� ���� ���� ����

����

Årlig total stråldos (manSv) till personal vid svenska kärnkraftverk Det har nu gått nio år sedan SSI gjorde denna översikt. För att beskriva utvecklingen sedan 1994 har SSI genomfört en uppföljande sammanställning. Den innehåller en analys av effekter av vidtagna åtgärder under perioden, och en beskrivning av nuvarande läge beträffande strålskyddet vid anläggningarna. Vidare analyserar den de genomförda insatserna och försöker uttolka vilka utmaningar som kan förväntas under de närmaste åren, samt hur dessa eventuellt kan påverka inriktning och behov av strålskyddsinsatser framöver hos såväl kärnkraftindustrin som SSI. Rapporten beräknas bli färdig i slutet av 2003. Den kommer att kosta cirka 90 kronor, och kan beställas genom SSI:s internservice på faxnummer 08-729 71 08, via e-post [email protected] eller på SSI:s hemsida www.ssi.se. Ingela Thimgren Strålskyddsinspektör, SSI

30

Strålskyddsnytt

3-4/2003

2003:12 Analysis of Critical Issues in Biosphere Assessment Modelling and Site Investigation Avdelningen för avfall och miljö M. J. Egan, M. C. Thorne, R.H. Little and R.F. Pasco 60 SEK 2003:13 Personalstrålskydd inom kärnkraftindustrin under 2002 Avdelning för personal- och patientstrålskydd Stig Erixon, Peter Hofvander, Ingemar Lund, Lars Malmqvist, Ingela Thimgren, Hanna Ölander Gür 60 SEK 2003:14 Exchange processes at geosphere-biosphere interface. Current SKB approach and example of coupled hydrologicalecological approach Avdelningen för avfall och miljö Anders Wörman 60 SEK

2003:15 Föreskrifter om planering inför och under avveckling av kärntekniska anläggningar Avdelningen för avfall och miljö och Avdelning för personal- och patientstrålskydd. Henrik Efraimsson och Ingemar Lund 60 SEK 2003:16 Radon in Estonian dwellings - Results from a National Radon Survey Internationellt utvecklingssamarbete (SIUS) Lia Pahapill, Anne Rulkov, Raivo Rajamäe och Gustav Åkerblom 60 SEK 2003:17 Miljöövervakning enligt Euratomfördraget av joniserande strålning i miljön i Sverige, år 1997 till 2001 Avdelning för beredskap och miljöövervakning. Hans Möre, Lynn Marie Hubbard, Lena Wallberg och Inger Östergren 60 SEK 2003:18 (SKInr 2003:42) Otilllåten hantering av radioaktivt material och kärnämne – Hotanalts och förslag till åtgärder Lena Oliver, Lena Melin, Jan Prawitz, Anders Ringbom, Björn Sandström, Lars Wigg och Jens Wirstam 2003:19 (SKInr 2003:41) Development of a quantitative framework for regulatory risk assessments: Probabilistic approaches. Roger Wilmot 2003:20 Med fokus på SSI:s risk- och strålskyddskriterier. En rapport baserad på diskussioner i fokusgrupper i Östhammars och Oskarshamns kommuner Avdelningen för avfall och miljö Britt-Marie Drottz-Sjöberg60 SEK 2003:20e Focusing on SSI’s risk and radiation protection criteria. A report based on discussions in focus groups in Östhammar and Oskarshamn municipalities Avdelningen för avfall och miljö Britt-Marie Drottz-Sjöberg 60 SEK 2003:21; SKI 2003:37 SSI:s och SKI:s granskning av SKB: s uppdaterade Slutlig Säkerhetsrapport för SFR 1. Granskningsrapport Avdelningen för avfall och miljö SSI och SKI 2003:22 Kartläggning av radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet (IKA) Avdelningen för avfall och miljö 60 SEK

Extern publicering Carlsson Tedgren, Å.K. & Ahnesjö, A. Accounting for high Z shields in brachytherapy using collapsed cone superposition for scatter dose calculation Medical physics. – 2003(30):8, s. 2206-2217 Holm, L.-E. ICRP’s 2005 recommendations on radiological protection Japanese journal of health physics. – 2003(38):1, s. 50-55 Kyllönen, J.-E., Girard, P., Uehara, S., Wilson, W.E., Lindborg, L. & Nikjoo, H. Energy deposition by monoenergetic ions in cylindrical targets. – Didcot : MRC Radiation and Genome Stability Unit, 2003. – cx, 97 s. – (Monograph 2003) Lopez, M.A., Currivan, L., Falk, R., Olko, P., Wernli, C., Castellani, C.M. & van Dijk, J.W.E. Harmonisation (legal, dosimetric, quality aspects) of individual monitoring, and integration of monitoring for external and internal exposures (EURADOS Working Group) Radiation protection dosimetry. – 2003(105):1-4, s. 653-656 Persson, B.Å. Swedish radiation protection goes east Strahlenschutz-Praxis. – 2003(9): 3, s. 50-55 Tommasino, L., Falk, R. & Fujimoto, K. Editorial: Pinocchio, Tengu and Trolls are very able to protect themselves from thoron exposure Radiation protection dosimetry. – 2003(104):2, s. 99-101

International standard global solar UV index. – Vienna : Commission internationale de l’eclairage, 2003. – 4 s. – (CIE standard S 013/E:2003) Prepared by CIE Technical Committee 6-41: E. Weatherhead (chair), J.-P. Césarini, B. Diffey, M. Rüdiger, D. Sliney, S. Wengraitis & U. Wester Nordiska sällskapet för strålskydd. Ordinarie mötet (13 : 2002 Åbo) Radiation protection in the 2000s : theory and practice : Nordic Society for Radiation Protection : proceedings of the XIII ordinary meeting, Turku/Åbo, Finland, August 25-29, 2002 / W. Paile (ed.). – Helsinki : STUK, 2003. – 519 s. – (STUK-A ; 195) Holm, L.-E. ICRP and the progress towards new recommendations, s. 23-30 Larsson, C.-M. & Holm, L.-E. Protection of the environment: current ICRP work and ECfunded research, s. 36-43 Östergren, I., Falk, R., Mjönes L. & Ek, B.-M. Natural radioactivity in selected waterworks and private wells in Sweden – a pilot study, s. 125-128 Glansholm, A. New laser classes. s. 232-235 Leitz, W. Medical use of ionising radiation – challenges for the third millenium, s. 244-249 Waltenburg, H.N., Grøn, P., Leitz, W., Servomaa, A., Einarsson, G. & Olerud, H. Nordic working group on x-ray diagnostics – practical implementation of the directive on medical exposures in the Nordic EU countries, s. 250-255 Leitz, W., Grøn, P., Servomaa, A., Einarsson, G. & Olerud, H.

Nordic working group for medical x-ray diagnostics: Diagnostic reference levels within x-ray diagnostics – experiences in the Nordic countries, s. 256-261 Jönsson, H. & Leitz, W. Can the medical service afford to reduce radiation doses for x-ray examinations? s. 262-265 Cederlund, T., Leitz, W. & Persson, A. Radiation doses from computed tomography, s. 271-275 Jönsson, H., Grøn, P., Parkkinen, R., Einarsdóttir, J.G. & Bjørklund, E. Nordic group on x-ray diagnostics: Intravascular brachytherapy – what it is and what the Nordic authorities demand, s. 276-279 Olerud, H., Leitz, W., Grøn, P., Servomaa, A. & Einarsson, G. Nordic radiation protection co-operation: Report from activities in the task group xray diagnostics, s. 293-298 Helmrot, E., Pettersson, H., Sandborg, M., Olsson, S., Nilsson, J. & Cederlund, T. Radiation doses to the unborn child at diagnostic examinations in Sweden, s. 325-331 Pettersson, H., Helmrot, E., Sandborg, M., Nilsson, J., Olsson, S., Persliden, J., Hellman, S. & Cederlund, T. Prenatal radiation exposures at diagnostic procedures: methods to identify exposed pregnant patients, s. 332-338 Jönsson, H. Doskatalogen på internet. s. 339-341 Alvarez, M. Nuclear medicine practices in Sweden – the development during the last 30 years. s. 349-351 Gerhardsson, A. & Malmqvist, L.

Occupational exposures – radiation protection at Swedish nuclear power plants. The authority´s retrospective view, s. 367-372 Bergman, K., Honeth, C., Larsson, T., Stålnacke, C.-G., Stålnacke, M. & Åkerblom, A.-C. Radioactive sources in Sweden: a comparison between registered data and reality, s. 379-380 Tjärnhage, Å., Stark, K. & Nylén, T. A survey of Cs-137 and Sr-90 in the lower part of the stream Verkmyån, Sweden. s. 469-473 Rääf, C.L., Hubbard, L., Falk, R., Ågren, G., Vesanen, R. & Zakaria, M. Effective dose and timeintegrated effective dose to humans from internal contamination of 134Cs and 137Cs: results from a compilation of a Swedish national database of internal body burden or radiocaesium in various populations between 1964 and 2002, s. 507-513, VALDOR 2003: VALues in Decisions On Risk : June 9-13, 2003, Stockholm, Sweden : proceedings / editor: Kjell Andersson. – [Täby : Karinta-Konsult, 2003]. – 533 s. Hedberg, B. A broader perspective on risk and radiation protection criteria, using the RISCOM philosophy, s. 240-247 Jensen, M. Transparency and expert judgment in risk assessment. s. 452-459

JAG BESTÄLLER HÄRMED Namn ......................................................................................... ................. ex av SSI-rapport nr .................. ................. ex av SSI-rapport nr ..................

Företag ........................................................................................

Övrigt: .......................................................

Adress .........................................................................................

Porto tillkommer 

Kostnadsfri prenumeration på Strålskyddsnytt

......................................................................................... Postadress ........................................................................................................................................................................................................

Skickas till: Statens strålskyddsinstitut, Intendentur, 171 16 Stockholm.

Eller faxa på nummer 08 - 729 71 08

3-4/2003

Strålskyddsnytt POSTTIDNING B-POST Utges av Statens strålskyddsinstitut Returadress: SSI, 171 16 Stockholm

Foto: SSI-info, BA

ISSN 0280-0357

Heikki Peltonen och Hans Lundkvist i full färd med att färdigställa SSI-skylten på Solna strandväg 96 i Solna.

Solna strandväg 96

N

u är det dags. Efter många år på Karolinska sjukhusets området ska SSI rycka upp sina bopålar och flytta tvärs över Solna till nya lokaler i industriområdet Solna strand, invid Sundbyberg. Det är dock inte trivialt att flytta delar av våra verksamheter. Laboratoriet innehåller apparater som måste omges med stora och bokstavligt talat blytunga skydd. Riksmätplatsen känsliga utrustning måste placeras i en särskilt anpassad miljö. Sambandsfunktionerna kräver speciella kommunikationslösningar. Med mera, med

32

Strålskyddsnytt

3-4/2003

mera. Därför kommer flytten att genomföras gradvis, med början veckan efter nyår 2004 för att fullbordas när snön har smält och vårfåglarna sjunger på vår terrass. En av de stora förändringarna efter flytten blir att SSI får en toppmodern beredskapscentral som ska användas vid en eventuell strålningsolycka. I centralen ska berörda myndigheter arbeta gemensamt i en krissituation. Anläggningen byggs med omfattade ekonomiskt bistånd från Krisberedskapsmyndigheten. Beredskapscentralen sätts i drift i april 2004. Under

mellantiden huserar SSI:s beredskap hos Statens kärnkraftinspektion. Samma postadress och tfn.

SSI behåller sin postadress 171 16 Stockholm och sitt telefonnummer 08-7297100. Även direktnumren till medarbetarna och faxarna är oförändrade. Besöksadressen blir Solna strandväg 96, medan varor levereras till Solna strandväg 122. Närmaste tunnelbanestation, bara ett stenkast bort, heter Vreten, medan Sundbybergs centrum ligger tio minuters promenad därifrån. Anders Blixt,

redaktör, SSI

View more...

Comments

Copyright � 2017 NANOPDF Inc.
SUPPORT NANOPDF