Svarsmall Respiration/Cirkulation vt12 1.aa coronaria dx med ramus

Svarsmall Respiration/Cirkulation vt12 1.a. a. coronaria dx med ramus (a.) interventricularis posterior; a. coronaria sin. med ramus (a.) interventricularis anterior och ramus (a.) circumflexus. b. I en hjärtmuskelcell finns aktin och myosin regelbundet ordnade. Till skillnad från skelettmuskler består hjärtmuskeln av enskilda celler, kopplade till varandra medelst desmosomer och gap junctions, och utgör ett funktionellt syncytium. Depolariseringen sprider sig genom cellmembranet och till T-tubuli. I hjärtmuskelceller sker inflöde av Ca-joner från det extracellulära rummet, som i sin tur åstadkommer en frisläppning av ytterligare Ca-joner från det sarkoplasmatiska retiklet. I båda fall binder Ca2+ till troponin, vilket låter aktin binda till myosin. c. Vanlig EKG, se läroboken. P-vågen motvarar förmaksdepolarisering, P-R-segmentet den s.k. överledningstiden, QRS-komplexet kammardepolarisering, T-vågen kammarrepolarisering, Q-T segmentet kammarkontraktion. d. a. femoralis – a. iliaca externa – a. iliaca communis – aorta - a.coronaria dx./sin. 2. a. En manschett placeras runt armen och luft leds in till manschetten tills trycket i manschetten är större än det systoliska trycket och blodflödet avstannar. Sedan minskas trycket på manschetten långsamt; när trycket faller under det systoliska trycket börjar blodet strömma i artären igen – detta hörs som ett ljud (Korotkoff-ljudet); när detta ljud försvinner uppnås det diastoliska trycket. Vid blodtrycksmätningar anges det systoliska trycket och det diastoliska trycket. b. Det finns receptorer i aortabågen och carotisartärerna som förmedlar informationen om blodtrycket till ett centrum i den förlängda märgen. c. vasokonstriktorer: Noradrenalin, vasopressin, mm; vasodilatorer: adenosin, acetylkolin (då kärlet har intakt endotel), NO, etanol, bradykinin (då kärlet har intakt endotel), ATP (då kärlet har intakt endotel), substans P (då kärlet har intakt endotel), adrenalin (i skelettmuskulaturens arterioler), mm. d. vasokonstriktion t ex genom noradrenalin: noradrenalin binder till α-receptorer på den glatta muskelcellens membran, vilket leder till IP3 frisättning (som ger Ca2+-frisättning från det sarkoplasmatiska retiklet) och inflöde av Ca2+ över cellmembranet, vilket ger kontraktion av aktin/myosin; vasodilatation förutsätter minskning av Ca2+-koncentrationen i de glatta muskelcellerna och/eller stimulering av myosin-light chain-fosfatas. e. (1) kroppens reaktion på en höjning av blodtrycket: ökad information från baroreceptorerna till hjärnstammen, minskning av frisättning av noradrenalin från sympatiska postganglionärer till blodkärlsmuskulaturens α-receptorer (vasodilatation), samt till β1-receptorer i myokard och sinusknutan vilket ger en minskning av kontraktionskraften och av hjärtfrekvensen. Vidare, ökad frisättning av acetylkolin från vagala postganglionärer till sinusknutan och AVnoden, ledande till ytterligare bradycardi (och alltså minskat cardiac output). Därigenom normaliseras blodtrycksförhöjningen. (2) kroppens reaktion på en sänkning av blodtrycket: minskad information från baroreceptorerna till hjärnstammen, ökad sympatisk output av noradrenalin till kärlens αreceptorer (vasokonstriktion), samt till hjärtats β1-receptorer i myokard och sinusknutan

ledande till ökad kontraktionskraft och takycardi; samtidigt hämning av vagusnervens effekt på sinusknutan och AV-noden; tillsammans leder dessa omställningar till ökad cardiac output och därmed normaliserat blodtryck. Vidare, ökad frisättning av adrenalin från binjuremärgen till blodbanan, vilket förstärker sympaticusstimuleringen på hjärta och kärl. 3.a. Brist på adekvat näring (för lite proteiner) leder till en för låg koncentration av proteiner i blodet . Detta leder till minskad absorption av vätska och ödem i vävnader. b. Vätsketrycket är vävnaden är normalt högre än vätsketrycket i lymfkapillärerna. Då trycks vätskan genom lymfkapillärernas väggar in i lymfkapillärer. I lymfkapillärernas väggar ligger endotelcellerna som takpannor, vilket gör att om trycket i kapillärerna blir högre än i vävnaden trycks cellerna mot varandra och vätskan kan inte lämna kapillärerna. c. I lymfkärlen finns klaffar som förhindrar lymfan att flöda distalt. d. Ductus thoracicus, ligger omedelbart anteriort om kotpelaren. e. Vid vänstra venvinkeln (där v. jugularis interna och v. subclavia mynnar i v. brachiocephalica på vänster sida av kroppen). 4.a. Hjärtats retledningssystem börjar med sinusknutan (nodus sinuatrialis) i höger förmak. Signalen går vidare genom höger förmak och plockas upp av AV-knutan (nodus atrioventricularis), går vidare genom His’ka bunten (fasciculus atrioventricularis) och dess skänklar (crus dx./sin.) och slutligen till Purkinjetrådarna (rami subendocardiales). b. Från cell till cell genom gap junctions. En gap junction består utav två (halva) kanaler, en i varje cell – connexoner; varje connexon består av 6 connexiner (proteiner). c. Bindvävsringen runt klaffarna (tricuspidalis- och mitralisklaffarna) isolerar elektriskt förmaken från kamrarna, och därför fördröjs signalen i AV-knutan innan den skickas vidare. d. Det sympatiska nervsystemet börjar i ryggmärgen (segment T1-L2), den preganglionära nerven gör synaps bl a i den sympatiska gränssträngen (dessutom i prevertebrala ganglier och i binjuren). Det parasympatiska nervsystemet går antingen som delar av kranialnerver eller utgår från ryggmärgens sakralsegment (S2-S4). Det sympatiska systemet ger snabbare hjärtrytm, vidgade luftvägar (”fight-or-flight”); det parasympatiska systemet ger långsammare hjärtrytm, trängre luftvägar och stimulerar matsmältningen. e. Det sympatiska systemet, som använder noradrenalin eller acetylkolin som neurotransmitter. 5. a. Slagvolymen (SV, blodvolymen som lämnar hjärtat under en enkel kammarkontraktion) är EDV-ESV. Blodvolymen i ventriklarna i slutet av diastolen kallas änd-diastolisk volym (EDV), och den mängd blod som stannar i hjärtat efter en ventrikelkontraktion kallas ändsystolisk volym (ESV). b. Cardiac output = blodvolymen som hjärtat pumpar per minut. CO=SV*hjärtfrekvens. c. De viktigaste faktorer som påverkar slagvolymen är preload, kontraktilitet, och afterload. Preload definieras som omfattningen i vilken ventriklarna är uttänjda av EDV. Hjärtats kontraktilitet definieras som kraften i hjärtmuskelns kontraktion. Afterload definieras som trycket som genereras av blodet i aorta och truncus pulmonalis. Afterload är tröskeln som måste övervinnas så att fickklaffarna (aortaklaffen och pulmonalisklaffen) kan öppnas. d. övre och nedre hålvenen (v. cava superior och inferior) e. När mer än den normala mängden blod kommer tillbaka till hjärtat från venerna, kommer hjärtmuskeln att tänjas ut, vilket leder till en mera kraftfull kontraktion av kamrarna (FrankStarlings lag), vilket ökar slagvolymen. f. Vid aortaklaffstenos är motståndet i denna klaff onormalt stort, vilket minskar slagvolymen.

6. a. epitel – bindväv – glatta muskelceller b. brosk c. I epitelet finns cilierade celler, borstceller, bägarceller, neuroepitelceller och (i bronkiolerna) Claraceller d. På de glatta muskelcellerna, läkemedlet får dem att slappna av e. O2 diffunderar från alveolerna till blodet och binder till hemoglobinet i erytrocyterna. CO2 diffunderar från blodet till luften i alveolerna. Diffusionshastigheten bestäms av koncentrationsgradienten och av avståndet mellan blodet/erytrocyterna och luften i alveolerna 7. a. Djup andning är mest effektiv, eftersom då är förhållandet mellan tidalvolymen och ”dead space” volymen mest gynnsamt. b. Den volym som andas in/ut vid normal andning kallas tidalvolymen (omkring 500 ml). Den volym som andas in vid forcerad inandning kallas inspiratorisk reservvolym (3000 ml), den volym som andas ut vid forcerad utandning kallas exspiratorisk reservvolym (1100 ml), volymerna är större hos män än hos kvinnor. c. inandning: mm. intercostales externi och mm. scaleni, resp. diaphragma, utandning: passiv, resp diaphragma. Inandning med intercostalmusklerna lyfter revbenen, vilket ger en större diameter (och volym) av bröstkorgen, vid utandning sänks revbenen vilket ger en mindre diameter och volym av bröstkorgen. Vid inandning med diaphragma sänks diaphragma vilket ger en större höjd (och volym) av bröstkorgen. d. Kemoreceptorer (i medulla oblongata, aortabågen och a. carotis) skickar signaler angående O2, CO2 och pH till hjärnstammen (medulla oblongata); där finns en dorsal respiratorisk grupp (DRG) som styr de muskler som sköter inandningen och en ventral respiratorisk grupp (VRG) som styr de muskler som sköter utandningen. 8. a. sköldbrosket, ringbrosket, kannbrosken, struplocket b. mellan kannbrosken och sköldbrosket c. sköldbrosket får en större anterior-posterior diameter d. n. vagus, n. laryngeus recurrens (n. laryngeus inferior) 9. a. (1) ektoderm, (2) mesoderm, (3) ectoderm b. primitivstrimman c. notochord, kotpelaren