Såväl EU kommissionen som flera nationella regeringar i Europa

KUNGL VETENSKAPSAKADEMIEN

2010-02-14

Fysikklassens Forskningsstrukturkommitté, FFSK Rapport I

Analys av den svenska teknisk-naturvetenskapliga forskningsstrukturen i ett nationellt perspektiv 1. Inledning Under 1900-talets första decennier fanns flera länder i Europa som med avseende på vetenskap och forskning tillhörde de allra främsta i världen. Även utbildningen ansågs vara av hög klass, och de europeiska universiteten hade ett högt attraktionsvärde. Därför var det inte överraskande att nästan alla Nobelpris under den tiden tilldelades europeiska forskare. Men andra världskriget drabbade hårt europeisk forskning och utbildning. Mycket har sedan dess förändrats. EU-kommissionen har liksom flera regeringar i Europa under senare tid uttryckt sin oro ”about the increasing gap in science between Europe and the USA”. (Med ”science” menar man vanligen natur- och ingenjörsvetenskaplig forskning, och vi begränsar oss till detta område här, även om mycket av det vi framhåller troligen är relevant också för andra discipliner, t. ex. medicin.) I flera rapporter har EU-kommissionen anfört åtskilliga skäl varför gapet jämfört med USA har ökat. I en av dessa rapporter (2003-58) skriver man: “European Universities are not at present globally competitive with those of our major partners”. Uttalanden av denna typ har väckt oro och många frågor inom vetenskapssamhället i Europa. Fysikklassen inom K. Vetenskapsakademien (KVA) gjorde under hösten 2008 ett besök på EU-parlamentet i Strassbourg, varvid frågor av det slag som ovan nämnts diskuterades. Några EU-parlamentariker ställde specifikt frågan varför Europa har så relativt få Nobelpristagare jämfört med USA. (Under de senaste 20 åren har 24 % av Nobelprisen i naturvetenskap och medicin tilldelats forskare i Europa, medan under samma tid 64 % tilldelats forskare i USA.) Det visar sig dessutom att av de forskare som belönats i USA finns ett betydande antal med bakgrund i Europa. EU-parlamentet ansåg att det här finns ett handlingsbehov. Nobelprisen är endast en av många möjliga referenspunkter i detta sammanhang, men lika nedslående jämförelser erhålles när man tittar på andra utvärderingar som t.ex. universitetsrankningarna. Oberoende av vilken av de ledande rankningarna man väljer de senaste åren så lägger man märke till att bland de 30 högst rankade finns endast ett fåtal europeiska universitet. Fysikklassen anser att det som här framhållits ger anledning att fundera över vilka de främsta orsakerna kan vara till den utveckling som skett och tillsatte därför under våren 2009 en kommitté, Fysikklassens forskningsstrategiska kommitté (FFSK)1, för att

Ledamöter: Hermann Grimmeiss (ordf.), Ingmar Bergström, Ingvar Lindgren, Jan Nilsson och Bo Sundqvist, den sistnämnde senare ersatt av Mats Larsson. 1

2 analysera situationen och komma med förslag till åtgärder för förbättringar, på såväl svensk som europeisk nivå.¨ Det problemkomplex som här berörts är mycket omfattande och vittförgrenat, och kommittén har därför beslutat att dela upp rapporteringen i ett antal rapporter. I denna första rapport diskuteras läget utifrån ett svenskt perspektiv, och i följande rapporter kommer frågor på den europeiska nivån att diskuteras och analyseras. 2. Nuläget i svensk grundforskning och tillämpad forskning. Problemanalys Det råder stor enighet inom vetenskapssamhället om att den rådande skillnaden inom den högre utbildningen och forskningen mellan Europa och USA varken beror på skillnad i kreativitet eller intelligens utan snarare på skillnad i forskningsstrukturen. De större universiteten i USA har en struktur som är mer gynnsam än den som finns i Europa för att skapa goda forskningsmiljöer med god möjlighet att såväl utveckla yngre forskare till självständiga forskningsledare som att attrahera ledande forskare från andra länder och universitet. Dylika ”kreativa miljöer” är betydligt svårare att bygga upp i Europa och speciellt i Sverige, även om det också här finns enstaka goda exempel. En nackdel som Europa har är givetvis den nationella uppdelningen, som leder till mindre rörlighet och trögare samarbete mellan länderna än det som råder mellan USAs stater. Ett annat problem med forskningsstrukturen i Sverige -- och även i Europa -- är att antalet universitet (och högskolor med forskning) har ökat starkt under senare tid, betydligt snabbare än forskningsanslagen. Detta har medfört att fler forskargrupper skapats som bedriver likartad forskning, de flesta med vanligtvis otillräckliga resurser. Vi ska här belysa tre problemområden för svensk forskning, (i) forskningsfinansieringen, (ii) tjänstestrukturen samt (iii) rörlighet inom forskningssystemet (mobilitet). 2.1 Forskningsfinansiering Den akademiska forskningen vid våra universitet är i ökande omfattning externt finansierad, d.v.s. genom anslag från forskningsråd, stiftelser, myndigheter och näringsliv. Universitetens egna medel, fakultetsanslagen, svarade vid 1980-talets början för 70 procent av den totala forskningen, men andelen har nu sjunkit till strax över 40 procent. Vid de tekniska högskolorna och Karolinska Institutet är andelen externfinansiering i flera fall 80 procent eller mer, och många forskare/forskargrupper är nästan helt finansierade genom externa anslag. Fakultetsanslagen utgör den mer långsiktiga basfinansieringen för den akademiska forskningen. Den ger forskarna frihet att välja forskningsproblem och att initiera verksamhet inom nya områden utan omedelbara krav på resultat. Dagens otillräckliga basfinansiering innebär att forskarna saknar resurser att utveckla idéer till mer konkreta projektförslag för vilka man kan söka externt stöd. Detta hämmar kreativiteten och utvecklingen av nya forskningsinriktningar. Externa anslag är tidsbegränsade och avser i de flesta fall väl avgränsade projekt. En normal kontraktstid är tre år. Fortsatt stöd förutsätter en ny ansökan, som skall lämnas in

3 två år efter att den första ansökan beviljats. Detta innebär att forskaren bör ha uppnått tillräckligt intressanta resultat att redovisa redan efter två år. På så sätt framtvingar externfinansieringen satsningar företrädesvis på relativt kortsiktiga och ”säkra” projekt. Originella och djärva projekt äventyrar fortsatt stöd och forskarna undviker att ta den risken. På så sätt hämmas återigen kreativitet och satsningar på nya forskningsområden. Forskningsfinansieringen i Sverige via forskningsråden är idag dessutom i stor utsträckning inriktad på små individuella forskningsanslag. Detta försvårar skapandet av koordinerade och mer långsiktiga forskningsprogram. De större satsningar, som tillkommit under senare år för att skapa excellenta miljöer, såsom forskningsrådens Linnéanslag, SSF:s Strategiska Centra och vissa av Wallenbergstiftelsens satsningar, är steg i rätt riktning för att avhjälpa problemet med de alltför små projektanslagen men otillräckliga för att få till stånd någon mer genomgripande förändring av forskningsstrukturen mot mer kreativa miljöer. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att finansieringsformerna för akademisk forskning under de senaste decennierna i allt större utsträckning har premierat kortsiktiga, säkra projekt på bekostnad av den mer långsiktiga och originella forskningen. I ett längre perspektiv är detta en mycket oroande utveckling. Viktiga vetenskapliga genombrott är ofta förknippade med att man vågat söka nya vägar för att vinna kunskap. 2.2 Tjänstestrukturen Den nuvarande tjänstestrukturen i Sverige är platt och lämnar föga naturligt utrymme för akademiskt ledarskap. Genom det rådande befordringssystemet har den öppna konkurrensen vid tillsättning av topptjänster i stor utsträckning försatts ur spel. Den redan tidigare otillräckliga mobiliteten, där forskare rör sig mellan olika lärosäten, har i praktiken helt upphört, och många institutioner utgör idag relativt slutna miljöer. I motsats till amerikansk forskning präglas svensk forskning också av bristande öppenhet, vilket begränsar möjligheterna till samverkan över traditionella ämnes- och kompetensgränser. Forskning kräver idag tillgång till en omfattande och ofta dyrbar infrastruktur i form av utrustning och specialistkompetens. En enskild forskargrupp, som i sin verksamhet finner behov av kompletterande expertis eller instrumentering, skulle i många fall kunna tillgodose dessa behov genom att samverka med andra forskargrupper. Så sker i viss utsträckning men borde kunna utökas betydligt. Internationella undersökningar av kreativa miljöer har visat att sådana inte nödvändigtvis är stora men de kännetecknas av rimligt trygg basfinansiering, visionärt ledarskap och en öppenhet för samverkan över traditionella ämnesgränser. Redovisningen ovan ger vid handen att det är just på dessa punkter svensk forskning uppvisar tydliga svagheter. Man måste samtidigt notera, att det inom landet finns exempel på forskargrupper, som trots forskningssystemets strukturproblem genom starkt ledarskap och skicklighet lyckats bygga upp kreativa och mycket framgångsrika forskningsmiljöer. Problemet är att detta snarare är undantag än regel och att strukturproblemen leder till ineffektivt resursutnyttjande och en lägre ambitionsnivå för forskningen. Samtidigt är det viktigt för våra universitet att kunna rekrytera och behålla goda lärare och forskare. För detta krävs fungerande system för rekrytering, lönesättning, karriär och befordran. Dagens situation är på dessa punkter otillfredsställande.

4

Ingången till en akademisk karriär efter doktorsexamen är högst oklar. Det kan vara ett postdoktoralt stipendium eller en tidsbegränsad anställning i något forskningsprojekt. Som fortsatta meriteringstjänster erbjuder det nuvarande systemet alternativen forskarassistent och biträdande lektor, men dessa tjänster används i jämförelsevis ringa omfattning. Universiteten har istället i ökande omfattning använt sig av tidsbegränsade tjänster som forskare. Med ändringen av LAS så att en visstidsanställning efter 24 månader automatiskt övergår i en tillsvidareanställning har universiteten på detta sätt fått en kategori av ”fast anställda” forskare ofta rekryterade inom ramen för externfinansierade projekt och ofta tillsatta utan öppen konkurrens. De enda reguljära fasta tjänsterna vid våra universitet är i dag tjänst som adjunkt, lektor och professor. En lektor har rätt att påfordra prövning för befordran till professor. Denna möjlighet har i sträva ekonomiska tider fått till följd att universiteten i allt större utsträckning ersätter en professor, som går i pension eller av annat skäl lämnar universitetet, genom att befordra en lektor. Nuvarande praxis att i stor utsträckning låta befordrade professurer ersätta professurer som tidigare tillsatts efter ledigförklarande hämmar starkt mobiliteten i systemet, och innebär att man åsidosätter den kvalitetsdrivande effekt som tillsättning i öppen konkurrens innebär. Vi ser detta som den kanske viktigaste enskilda orsaken till att svensk forskning på senare tid inte kunnat hävda sig lika väl internationellt som tidigare. 2.3 Fri rörlighet inom forskningssystemet (mobilitet) I en kreativ miljö flödar kunskap och idéer mellan forskarna genom seminarier och informella diskussioner. Varje enskild forskare bidrar med sina erfarenheter och specialintressen liksom med det kontaktnät, som hon eller han etablerat under sin karriär. Det kan omfatta kontakter inom den egna specialiteten, men också med andra discipliner eller verksamheter. Ju vidare kontaktnätet sträcker sig desto bredare blir den kunskapsoch erfarenhetsbas som miljön har tillgång till. Hur omfattande och väl fungerande ett sådant system kan bli är en fråga om mobiliteten inom forskarsamhället. Den fria rörligheten eller mobiliteten har flera dimensioner. Att rekrytera forskningsledare och medarbetare från andra institutioner och lärosäten ökar den externa kontaktytan och ger möjlighet att få medlemmar med en annorlunda bakgrund än den som är förhärskande i den egna miljön. Vi har tidigare påpekat att befordringssystemet vid svenska lärosäten medfört att all extern rekrytering i praktiken upphört och därmed har svenska lärosäten gått miste om de fördelar, som denna form av mobilitet erbjuder. Extern rekrytering är en väg att berika en miljö med ny kompetens. En annan möjlighet är att ha ett gästforskarprogram så att prominenta nationella eller internationella forskare kan inbjudas att förlägga en kortare eller längre tid vid en institution. Ett program, som ger de egna forskarna möjlighet att vistas vid en annan institution för att bedriva forskning kan på samma sätt ge institutionens forskning ökad spännvidd. Professorerna hade en gång i tiden rätt till regelbundna sabbatsterminer för just detta ändamål, men knappare ekonomiska villkor har medfört att systemet har avvecklats. I USA utvecklades tidigt ett system med postdoc-tjänster, där unga, nydisputerade forskare erbjöds möjlighet att under ett par år bedriva forskning vid ett annat universitet.

5 Att postdoc-tjänsten var förlagd till ett annat universitet syftade till att ge den unge forskaren vidgade vyer. Med det amerikanska systemet som förebild har postdoc-program med stor framgång inrättats i Sverige liksom i många andra europeiska länder, och detta har utan tvekan varit en viktig insats för ökad mobilitet. Flera stipendieprogram för kortare eller längre vistelse vid utländska universitet har tjänat samma syfte. Många yngre svenska forskare har på så sätt skaffat sig en gedigen internationell bakgrund till fromma för verksamheten vid svenska institutioner. Att öka mobiliteten mellan olika discipliner har hittills rönt rätt ringa uppmärksamhet. Det förekommer på det mer praktiska planet i gränsområdet mellan fysik, kemi och livsvetenskaperna inklusive medicin. Tekniskt kan det fungera väl, men kommunikationsproblemen är stora för en mer genuin samverkan, och det svenska forskningsfinansieringssystemet uppmuntrar inte en sådan aktivitet. Mobiliteten mellan akademi och näringsliv eller mer allmänt det omgivande samhället innehåller många problem, och vi återkommer till dessa i senare rapporter. 3. Förslag till förbättringar av den teknisk-naturvetenskapliga forskningsstrukturen i Sverige Vi ska här försöka komma med förslag till mer eller mindre konkreta åtgärder för att förbättra situationen inom de tre problemområden som ovan belysts. 3.1 Skapande av kreativa miljöer Vi bedömer att ett viktigt steg mot en förbättring av den rådande forskningssituationen i Sverige är att man kan skapa vad vi kallat ”kreativa miljöer”. Med detta avser vi en miljö/struktur som dels har förmåga att producera framstående forskning och bevara grundforskningens höga nivå, dels fungerar som en plantskola för unga forskare. Det sistnämnda är inte minst viktigt för att trygga den framtida forskningskvaliteten. En sådan enhet kan utgöras av en eller flera forskningsgrupper som samverkar men i övrigt är förhållandevis självständiga och som har ett starkt och visionärt akademiskt ledarskap. Enheten ska ha tillräckliga finansiella basresurser för att kunna ta egna initiativ utan att varje gång behöva vända sig till forskningsråd eller andra finansiärer. Med dagens fiansieringssystem är detta svårt att åstadkomma. De knappa fakultetsanslagen och den långt drivna fragmentiseringen av forskningsrådsanslagen gör att enskilda forskare i allmänhet inte får anslag som är tillräckliga för att skapa en kraftfull miljö. För att göra systemet mer effektivt bör därför enligt vår mening ett antal forskningsgrupper som uppfyller högt ställda krav tilldelas fasta fakultetsanslag liksom större rådsanslag, så att de kan planera sin verksamhet på ett friare sätt, bl. a. med möjlighet att inom anslagets ram engagera såväl yngre forskare som gästforskare och finansiera deras forskning. Detta skulle bl.a. innebära att yngre forskare behöver använda mindre del av sin tid till att skriva ansökningar och rapporter. Som antytts ovan finns i Sverige några större forskningscentra, vilka skulle kunna utvecklas till ”institut-liknande enheter” inom universitetens ram. (Ett exempel är Göran Sandbergs institut i Umeå som nu har ca 100 forskare.) I Frankrike är en kombination av universitets- och CNRS:s institut, såsom Jean-Marie Lehns institut i Strasbourg, av denna typ. I Spanien vid Madrid-universitetet, liksom på flera andra håll i Europa, har man infört en överordnad universitetsstruktur ovanpå den klassiska strukturen som bygger på

6 fakulteter och institutioner. Denna överordnade universitetsstruktur består av en sammanföring av olika forskargrupper från olika institutioner och/eller fakulteter för att bedriva forskning inom ett område som inte täcks inom den klassiska strukturen av en ensam institution. På vissa universitet har dessa projekt en egen styrelse som samordnar och bestämmer över projektet oberoende av vilka institutioner medarbetarna kommer från. I Sverige har Institutionen för Mikroteknologi och Nanovetenskap (MC2) vid Chalmers i Göteborg en liknande struktur, liksom Nanometer Structure Consortium i Lund. Ett efterföljansvärt exempel är även det år 2008 inrättade Oscar Klein Center vid SU, som tilldelats 80 MSEK under en tioårsperiod för fem grupper inom SU och KTH, som på olika sätt söker efter mörk materia. Enligt vår mening bör fakultetsanslag och forskningsrådsanslag i större utsträckning än i dag koncentreras på större enheter med starkt och internationellt erkänt ledarskap. 3.2 Ändringar i tjänstestrukturen I medvetande om strukturproblemen inom universitetens tjänsteorganisation tillkallade Regeringen 2006 en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av befattningsstrukturen vid landets universitet och högskolor. Denna Befattningsutredning framlade 2008 sitt betänkande ”Karriär för kvalitet” med förslag på en ny sammanhållen befattnings- och karriärstruktur. Med avseende på forskarkarriär omfattar förslaget fyra successiva steg efter doktorsexamen. Första steget är en tvåårig postdoktortjänst, som kan sökas inom tre år efter doktorsexamen. Nästa steg är tjänst som biträdande lektor. En sådan tjänst kan sökas inom fem år efter doktorsexamen. Tjänsten är på fyra år med rätt för innehavaren att prövas för tillsvidareförordnande som biträdande professor, vilket är nästa steg i karriärstegen. Biträdande professorer har i sin tur rätt att begära prövning för befordran till professor. Denna befordran innebär inte med nödvändighet förändringar i arbetsuppgifter utan är främst en titelreform. K. Vetenskapsakademien har i sitt remissyttrande över utredningen tillstyrkt denna i sina huvuddrag med några kompletterande synpunkter. Dessa gäller i första hand behovet av ett stärkt akademiskt ledarskap, vilket förutsätter att topptjänster alltid ledigkungörs internationellt, att tillsättningsprogrammen är relativt breda och att man tillämpar sakkunnigförfarande vid tillsättningen. För att attrahera kvalificerade kandidater är det vidare av vikt att tillräckliga resurser knyts till tjänsterna för att möjliggöra uppbyggnaden av kreativa miljöer. I exceptionella fall bör ett kallelseförfarande kunna tillämpas. I huvudsak tillstyrker vi Befattningsutredningens förslag -- liksom KVAs kompletterande synpunkter -- och vill framför allt betona vikten av att ledande akademiska befattningar ledigförklaras och söks i öppen konkurrens i betydligt större utsträckning än som blivit praxis i dag. Åtminstone vissa av dessa tjänster bör förses med fasta fakultetsresurser för att göra dem mer attraktiva i internationell konkurrens. 3.3 Förslag till åtgärder för att förbättra forskarnas rörlighet/mobilitet. Den enskilt viktigaste åtgärden för att åstadkomma ökad mobilitet inom den akademiska forskningen i Sverige är att, som ovan framhållits, åter öppna för att akademiska topptjänster annonseras och tillsätts i öppen konkurrens. Om detta sker och om tjänstestrukturen innehåller åtminstone några karriärsteg, så att det finns incitament att söka tjänst vid annat lärosäte eller institution, finns förutsättningar för ökad mobilitet. Med det idag rådande befordringssystemet finns absolut inget incitament att söka tjänst vid annat

7 lärosäte. Om befordringssystemet kommer att bestå är det därför också viktigt att i enlighet med Befattningsutredningens förslag i betänkandet ”Karriär för kvalitet” befordran inskränker sig till att vara en titelfråga. Om högre tjänster för akademiskt ledarskap ledigförklaras i större utsträckning, ökar förutsättningarna högst väsentligt för mobilitet i det akademiska samhället. Det förutsätts då att man till dessa tjänster knyter tillräckligt med basresurser för att etablera och driva en forskargrupp. Att i öppen konkurrens få en sådan tjänst med ett attraktivt paket av basresurser skall vara svårt att motstå. Större och mer samlade forskningsanslag bör, som tidigare framhållits, inrymma resurser för att inbjuda gästforskare och/eller låta forskare tillbringa viss tid vid andra lärosäten inom eller utom landet. Det finns också skäl att forskningsstödjande organ finansierar stipendieprogram med samma syfte. Så sker redan i viss utsträckning, men det finns utrymme för nya initiativ. Olika EU-program ger också rika tillfällen till forskarutbyte, men det kan finnas behov av resurser för att frigöra en forskare från andra tjänsteåligganden för att delta i ett utbytesprogram. En fortsatt utbyggnad och vidareutveckling av postdoc-systemet är naturligtvis ett viktigt led i strävan att öka mobiliteten. Genom att på nationell eller europeisk nivå organisera workshops/symposier inom aktuella forskningsområden kan tillfällen för knyta nya kontakter skapas. Ansökningar till sådana workshops/symposier kan t.ex. skickas till European Science Foundation i Strasbourg. Initiativ kan tas av en enskild forskargrupp eller ett lärosäte. När det gäller mobilitet och kontakter mellan discipliner krävs sannolikt mer av nytänkande. Mobilitet mellan discipliner är särskild angelägen och har en avgörande betydelse och är därför särskild viktig inom områden som t.ex. materialfysik. Kanske bör det inom forskarutbildningen eller postdoc-tiden organiseras kortare kurser, där man mer översiktligt redovisar aktuella forskningsproblem, experimentella metoder och tekniska lösningar. Det kan gälla biologiska frågeställningar, där fysikerna kan erbjuda nya detektorer eller sensorer för att nämna ett annat exempel. Kanske skulle KVA i samverkan med Vetenskapsrådet kunna organisera några pilotförsök i denna riktning. 4. Sammanfattning Vi anser att den svenska teknisk-naturvetenskapliga forskningen skulle kunna väsentligt förbättras genom en förnyad forskningsstruktur. De främsta förändringar vi föreslår är följande: 1. Mer kreativa miljöer skapas vid våra universitet genom att forskningen samordnas i större enheter under starkt akademiskt ledarskap. 2. Dessa enheter bör i stor utsträckning erhålla flerårigt ekonomiskt stöd från forskningsråd och liknande. 3. Ledande akademiska befattningar vid universiteten utses efter ansökan i öppen (internationell) konkurrens i väsentligt större utsträckning än som sker i dag. Några av dessa förses med fasta fakultetsresurser.

8 4. Åtgärder bör vidtas för att öka mobiliteten mellan lärosätena och mellan akademi och näringsliv. Speciellt viktigt är att mobilitet och kontakter mellan discipliner förbättras.