Theory of Everything Reviews

January 8, 2018 | Author: Anonymous | Category: Historia, US History, World Wars And The Great Depression (1910-1945), Adolf Hitler
Share Embed Donate


Short Description

Download Theory of Everything Reviews...

Description

Theory of Everything Reviews The Theory of Everything is a solo performance piece written and performed by Stephen Rappaport and directed by Judith Hollander SVD En djävulens advokat med politiskt allvar " Det är något paradoxalt med att förnimma en ond karaktär i en riktigt bra skådespelare. Sympatin för aktören nästlar sig liksom in i avskyn mot rollen hos den deltagande åskådaren. Stephen Rappaport är en rysligt skicklig skådespelare. Men det var också Adolf Hitler för sin publik. Om detta och många andra etiska krux handlar den oemotståndligt motbjudande monologen Theory of everything. Fullblodsproffset Rappaport är hundraprocentigt skärpt från första stund och trots att han talar engelska har han publiken i sin hand genom hela föreställningen. Kroppsliga uttryck genererar verbala och vice versa. Han kan stå mitt på scenen i en strimma ljus och växla ämne förväxlingskomedi på egen hand alltså, men med rätt så brutala ämnen. Som djävulens advokat frågar han: hur kan man förlåta Hitler? Frågan ställs efter en buto dans tills ydtysk allsång. De tvära kasten motiveras helt enkelt medatt det handlar om teater. "I&m an actooor", påminner Rappaport oss om gång efter annan. Och så stiger han in i allvaret igen. Han har nämligen en teori, lånad från de kvantfysiker som hävdar att universum hänger samman av osynliga, subatomära band. Hos människor innebär detta att skillnaden mellan det inre och yttre upplöses. När jag riktar kärlek till en annan där ute finns den också inombords, säger Rappaport med ett leende, och tillägger så snart publiken har nickat klart: "Samma sak gäller ondska". Blicken hårdnar plötsligt. Det är i sådana skeden en tvär ambivalens uppstår och åskådaren måste fråga sig vad hon eller han söker göra sig till ett med. Rappaport har något av Lenny Bruces fränhet, men också Mel Brooks galenskaper; hans identitetsspel kan bära ett politiskt allvar som hos Anna Deavere Smith (en afro-judisk aktris från New York, som gör solonummer av spända mellankulturella konflikter), men kan också göra sitt namn till en ironisk lek likt rapparen Eminem. Rappaport drivs av en libido som inte gör skillnad på attraktion och aggression. Detta neurotiska glidmedel gör rollväxlingarna blixtsnabba. Snart står han där med läppstift och karikerar en agent från Hollywood, som förklarar för "Stephen" hur svårt det kommer att bli att hitta en filmroll åt honom. Huruvida sådana skeden är självbiografiska spelar mindre roll - vilket alter ego eller inkognito som helst kan bli trovärdigt med rätt timing och touche. Theory of everything är en spännande, provocerande och mycket sevärd start på den två veckor långa Rappaport-festival som nu har inletts och som bjuder på ytterligare två monologer, plus ett par konserter med Stephen Rappaport Band. Utmanande idéteater är sällsynt, men här får man en intensiv dos och dessutom en öl till eftersnacket." SvD Ola Johansson PICK OF THE WEEK/THEATER/LA WEEKLY

THE THEORY OF EVERYTHING Heavily influenced by European and Japanese theater schools, Stephen Rappaport emerges on the stage, powdered white like a ghoulish lecturer, and says, "Everything you‚re about to see and hear this evening is utterly real and true." That‚s the first lie. What proceeds, besides a dramatization of Rappaport’s theory of everything (which is really chaos theory, boiled down) are compelling retellings of a fictional tryst between the performer and Adolf Hitler. In each iteration, Rappaport sheds yet another layer of illusion, effectively charting the journey of his self-image from hero to fool. And throughout, this ghostly apparition leaps out of character to comment on his own sojourn from being an artist of integrity to a hawker for Beck‚s Beer; however, this is not a mere personal story. The piece is as much about historical memory and forgiveness as it is about the performer. With tongue entrenched in cheek, Rappaport is as frenetic as he is smart, able to crack innumerable jokes while also speaking with deadpan profundity on grave themes, all the while sustaining an irresistible audience rapport. Backstage West L.A. The Theory of Everything…..You have entered the storefront theatre from the rear, past odd metal sculptures, and when the lights go down, you are greeted by Stephen Rappaport, who is wearing a hoop skirt and white face, and is moving in a most tortured slow Butoh waltz to creepy German music. From this disconcerting opening comes a remarkable work, tying together elements of string theory in quantum physics, Jewish identity, the vagaries of being an actor in Los Angeles, and three potential ways to deal with Adolph Hitler if you're female and can transcend time and space.Rappaport, with a commanding presence, begins as a lecturer, interrupting his own thoughts in a cascade of ideas. They leap to and fro with a dexterity equal to his physical presence, the latter no doubt improved by his work with Jerzy Grotowski colleague Ingemar Lindh in Stockholm, where this piece recently premiered. Rappaport has the uncanny ability to project joyful silliness, with his tale of changing his last name, when deemed too Jewish, to "Squatmonque," pronounced "Squatmonkey." Yet his trans-temporal trip to World War II Germany creates a horrific variety of scenarios as he becomes a woman who has three very different sexual encounters with Hitler."I'm going to lay my cards on the table," he says on more than one occasion, but this startling one-man piece shifts from playing to business to Tarot cards with alacrity. Director Judith Hollander knows how to get the most of Rappaport's physical training, for when his tortured visage is at one point almost unbearable, he shifts into a leaping dance of newly found wanton, feminine freedom, complemented by some Beck's beer. In portraying himself as an actor whose agents describe him as a mixture of "Steven Berkhoff and a sewer rat," Rappaport does himself a humorous injustice. For his writing and acting here show a sensibility as essential yet as hard to fully define as those super-strings that make up the theory of everything in the physical world.Reviewed By Brad Schreiber

Dagens Nyheter THEORY OF EVERYTHING Rafinerad minifestival med Rapapport "Under drygt en vecka pågår "Stephen Rappaport at Kilen", en minifestival med en skådespelare vars namn den senaste tiden blinkat som en kringfarande satellit i det svenska och internationella teaterlivet. Senast regisserade han "Hej alla djävlar" med Teater Overground. "Rosenrasande bra", skrev Pia Huss i Dagens Nyheter. THE THEORY OF EVERYTHING, som inleder på Kilen, är visserligen det första jag ser av Rappaport, men jag vill gärna låna mitt eko till detta omdöme. Efter den timslånga stå upp föreställningen tar jag mig om huvudet och upptäcker att det sitter på en annan kropp. Som skådespelare påminner Stephen Rappaport om Hans Alfredsons ormmänniska från Sumpan.Jerzy Grotowski möter -Groucho Marx. Prologen är ett litet mästerverk. En vertikal ljuskägla mejslar fram Rappaports vitpudrade gestalt ur ett mörker som genljuder av nazistiska kampsånger. Hans rörelser trotsar både anatomins och estetikens lagar, som om han vore den amorfa, färg och könlösa klump som förkroppsligar Hitlers och den nazistiska ideologins mardrömmar. I dessa minerade gränstrakter spelar Rappaports älskvärda person upp ett antal erotiskt laddade möten med just Hitler. Ett slags tänk om fantasier som får oss att undra över orsak och verkan, hur allt - som pjäsens titel antyder - hänger ihop och hur besmittade vi alla är av det vi (kanske) avskyr. Ingen ska tro att det är så provocerande som det låter. Men Rappaport prövar en tanke, driver med publikens förväntningar, vrider och vänder på själva situationen, trasar sönder den illusion han bygger upp, osäkrar varje påstående tills man börjar misstänka att han utsätter publiken för ett experiment.Raffinerad kleinkunst som kan ses på lördag och i nästa vecka, förutom föreställningarna THE CHOCOLATE QUARRY och THE MUSEUM OF CONTEMPORARY ART. Stephen Rappaport Band med gäster uppträder ikväll och den 27 november." DN Leif Zern ARTON.NU The Theory of Everything Stephen Rappaport utforskar essensen av förlåtelse på ett omväxlande humoristiskt och allvarligt sätt, stundtals med hjärtskärande träffsäker gestaltning. Han är en mästare på att fånga publiken och hans kroppsspråk är fantastiskt. Month of the art anordnat av Institutet av Paideia pågår just nu. Det innebär konst i dialog med olika judiska källor med diverse konstnärer och framträdandet. Stephen Rappaports enmannaföreställning ”The Theory of Everything” ägde rum den 8 februari på Teaterstudio Lederman. Det tunga röda draperiet dras åt sidan och vi får tillträde till scenen där pinnstolar är uppställda åt oss. På scenen står Stephen i ett obarmhärtigt ljus som får honom att se

sjukligt vit ut. Hans kropp välver sig och han har endast en lång vit kjol på sig. I bakgrunden hörs tysk marschmusik från 40-talet. Scenen är mycket gripande. Medan publiken hittar platser och glatt småpratar står Stephen och väntar. Förbereder sig. När publiken äntligen lugnat sig och showen börjar så fångar den mig omedelbart. Det enda störande momentet är ett oproportionerligt enormt huvud på en kladdig kropp precis framför mig i publiken som envisas med att rycka från sida till sida precis när jag justerat mig för att se scenen bättre, se Stephen bättre, ta in hela Stephen. Och sen dessa enstaka medelålders kvinnor med sina kvidande högljudda skratt där inga skratt borde höras. När Stephen är allvarlig, på gränsen till smärtsam. Naturligtvis är det upp till varje person att tolka, men nog hör hon allvaret? Nog märker hon väl den tryckta tystnaden hos oss övriga? När Stephen utnämner sig till Adolf Hitlers ”bastard son” och undrar hur han kan förlåta sig själv känner jag mest för att gråta. Kanske ville hon innerst inne göra detsamma men det var enklare att fnittra nervöst. The Theory of Everything är ingen komedi. Det är allvarligt, bittert och framkallar stundtals ett ironiskt skratt som brutalt klipps av. Det är ett uppriktigt försök att tränga in i problematiken runt skuldbeläggande, med fokus på Adolf Hitler. Om du skyller på någon person, har du fel, säger Stephen. Scennärvaron är fantastisk, everything is connected säger Stephen och jag känner hur mitt jag rycks med i hans gestikulerande, artikulerande och uttrycksfullhet. Föreställningen väcker fler frågor än den besvarar, här serveras ingenting utan egen tankeverksamhet. Ovanligt och oerhört skönt, att inte bli matad med åsikter som från resten av samhället. Stephen Rappaport är en ljuvlig liten tillflykt av realitet och klokhet och därför får han av mig alla guldstjärnor, plus, guldbaggar, artonåringar och lastbilsflak fyllda av Oscars och kärlek som går att uppbringa. Kee Leong

.

View more...

Comments

Copyright � 2017 NANOPDF Inc.
SUPPORT NANOPDF