Utrikesdepartementet - Regeringens webbplats om mänskliga

Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor.

Utrikesdepartementet

Mänskliga rättigheter i Djibouti 2007

ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Djibouti ligger på plats 149 av 177 länder på FN:s utvecklingsindex. Respekten för mänskliga rättigheter är i vissa avseenden bristfällig, men förbättringar har skett under de senaste åren. Grundlagen täcker flertalet viktiga frågor men respekteras inte alltid. Det förekommer trakasserier mot den politiska oppositionen. Domstolsväsendet är i praktiken inte oberoende och det förekommer att polis och militär gör sig skyldiga till godtyckliga frihetsberövanden. Förhållandena i fängelserna är dåliga. Kvinnan har en svag ställning i samhället. Det beräknas att 98 procent av alla kvinnor och flickor över sju år har utsatts för könsstympning. Djibouti har en förhållandevis stor säkerhetsapparat och välutrustad armé. Landet hyser Frankrikes största garnison i Afrika med nära 3 000 soldater. Därutöver finns en större trupp från USA och två mindre från Spanien respektive Tyskland. Landet saknar i stort sett såväl industri som jordbruk och lever främst av handel, inklusive inkomster från den välutbyggda hamnen. Presidentval hölls den 8 april 2005. President Guelleh var ensam kandidat efter att den ende oppositionsledaren hade dragit sig ur. Enligt officiella uppgifter röstade 79 procent av uppskattningsvis 197 000 registrerade väljare. Oppositionen anklagade regeringen för omfattande valfusk. Regionala val genomfördes för första gången i mars 2006. Det dominerande partiet i den styrande UMP-koalitionen, RPP, vann 161 av 204 mandat och fick majoritet i samtliga regionala församlingar. Till skillnad från landets tidigare val användes ett proportionellt valsystem. Den största oppositionsalliansen, UAD, bojkottade valet medan ett stort antal småpartier ställde upp.

2 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Djibouti har ratificerat eller anslutit sig till följande konventioner: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) samt dess två fakultativa (frivilliga) tilläggsprotokoll om enskild klagorätt respektive om avskaffande av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), men inte till dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT), men inte dess fakultativa tilläggsprotokoll - Konventionen om barnets rättigheter (CRC), men inte det fakultativa tilläggsprotokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Protokollet om barn i väpnade konflikter har undertecknats men inte ratificerats. - Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967 - Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC) - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter Djibouti har inte anslutit sig till Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, CERD. Djibouti ligger efter i rapporteringen till konventionernas övervakningskommittéer vad avser ICCPR, ICESCR, CAT, CEDAW samt CRC. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Allmänt är respekten för rätten till liv och kroppslig integritet bristfällig i Djibouti. Grundlagen förbjuder tortyr, men det har förekommit uppgifter om att polisen har misshandlat och även torterat fångar. Förhållandena i fängelserna är svåra. Fängelset Gabode i Djibouti stad är byggt för 350 fångar men uppges emellanåt hysa dubbelt så många. Fångarna måste ibland betala för att få mat. Misshandel och våldtäkter förekommer. Medicinsk vård är bristfällig och möjligheter till utbildning eller rehabilitering av fångar saknas.

3

Enligt grundlagen får enskildas hem, familj, korrespondens och kommunikationer inte störas av myndigheterna. Emellertid förekommer rapporter om att polisen genomsöker hus utan tillstånd från åklagare och att oppositionella kan få sin post undersökt och telefonen avlyssnad. 4. Dödsstraff Dödsstraffet avskaffades år 1995. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden uppges förekomma. Enligt strafflagen från 1995 måste en arresterad person häktas inför domstol inom 48 timmar och alla måste dömas inom åtta månader efter att ha häktats. I praktiken åsidosätter polisen enligt uppgift ofta dessa regler. Det förekommer att personer hålls arresterade utan möjligheter att kommunicera med anhöriga eller advokat. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Enligt grundlagen är domstolarna oberoende av statsmakten. Rapporter förekommer dock om att myndigheterna lägger sig i rättsskipningen, även i fall som inte rör landets säkerhet. Korruption inom rättsväsendet förekommer. Domare utses på livstid. Rättsskipningen baseras på fransk napoleonisk lag, shariarätt samt traditionell nomadisk rätt. Dömda kan överklaga till en högsta domstol som kan åsidosätta utslag i lägre instans. Shariarätt tillämpas i civilmål och familjetvister. På landsbygden löses tvister ofta genom tillämpning av traditionell rätt som kan föreskriva till exempel blodshämnd vid mord. Utbildningsnivån inom rättsväsendet är relativt låg. Rättegångar är i regel offentliga förutom i politiskt känsliga mål. Advokat ska tillhandahållas i civil- och brottmål men i praktiken saknar många åtalade försvarare. Det finns ett ombudsmannaämbete som dels deltar i parlamentets lagstiftande arbete, dels har ett uppdrag för att medla mellan frivillig- och regeringsanknutna organisationer. 7. Straffrihet Grovt våld från polis och militär förekommer (se avsnitt 3). Rapporter saknas om att de ansvariga skulle ha lagförts.

4 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Grundlagen tillgodoser rätten till yttrande- och pressfrihet. Det har emellertid förekommit att oppositionella som publicerat kritik mot regeringen har åtalats. Under 2007 stängdes en oppositionell tidning av myndigheterna. Självcensur tycks förekomma i viss utsträckning. Den viktigaste tidningen utkommer två gånger i veckan och ägs av regeringen. Regeringen driver radio- och TVstationerna. Tillgång till internet finns men censur uppges förekomma. Djibouti ligger på plats 132 av 169 i organisationen Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex. Mötesfrihet råder enligt grundlagen men begränsas i praktiken av regeringen. Inrikesministeriet kräver tillstånd för större möten. Sådant tillstånd ges i regel men begränsas av att polis vid till exempel politiska möten uppträder hotfullt och trakasserar mötesdeltagare. Gripanden av och våld mot demonstranter och personer som strejkat lär förekomma. Oppositionsledare är ofta återhållsamma med offentliga möten för att inte provocera polisen. Arbetare har enligt grundlagen rätt att bilda fackföreningar. I praktiken har regeringen inskränkt denna rättighet och 1999 tog regeringen kontroll över de två största fackföreningarna. Sedan dess har oberoende fackföreningar i stort sett upphört att verka. ILO (International Labour Organisation) har protesterat mot regeringens övergrepp mot fackföreningarna. Mindre än 20 procent av löntagarna är fackligt anslutna. Arbetstagare har också rätt att strejka förutsatt att inrikesministeriet meddelas 48 timmar i förväg. Denna rättighet utövas också i praktiken, men det förekommer att regeringen ingriper mot strejker. Islam är statsreligion men grundlagen etablerar samtidigt religionsfrihet i landet. Regeringen respekterar i allmänhet denna frihet. Över 99 procent av befolkningen är sunnimuslimer. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Regionala och kommunala val genomfördes för första gången i mars 2006. Valen avsåg fem regionala församlingar samt tre kommunala församlingar i Djibouti stad. Det dominerande partiet, Rassemblement populaire pour le progrés (RPP), i den styrande koalitionen Union pour la majorité présidentielle (UMP), vann 161 av 204 mandat och kommer att kontrollera samtliga dessa församlingar under de närmaste fem åren. Till skillnad från vid tidigare val användes ett proportionellt valsystem. Den största oppositionsalliansen, Union pour une alternance démocratique (UAD), bojkottade och förkastade valet medan ett stort antal småpartier ställde upp.

5 Landets andre president, Ismael Omar Guelleh, omvaldes den 8 april 2005 för en andra och sista mandatperiod om sex år. President Guelleh var ensam kandidat efter att den ende oppositionsledaren som hade visat intresse dragit sig ur. Enligt officiella uppgifter deltog 79 procent av uppskattningsvis 197 000 registrerade väljare. Oppositionen ifrågasatte dock denna siffra och uppgav att omfattande valfusk hade förekommit. Dagen före valet demonstrerade hundratals människor mot presidentvalet. Polisen bemötte demonstranterna med tårgas men uppgav att ingen människa skadades. Valobservatörer från bland annat Arabförbundet uppgav att valen hade genomförts under fredliga former. I januari 2008 planeras nya parlamentsval och en ny vallag förbereds. Oppositionen har offentligt deklarerat att den inte kommer att delta i valet om inte vissa villkor uppfyllts innan dess. Nationalförsamlingen har 65 ledamöter varav sju platser reserveras för kvinnor enligt lag (antalet kvinnliga ledamöter är också sju stycken). Begränsningen av antalet politiska partier (fyra stycken) hävdes i september 2002. Parlamentsval genomfördes därefter i januari 2003 med åtta deltagande partier. Presidenten Guellehs koalition UMP vann samtliga platser i nationalförsamlingen. UAD fick visserligen 37 procent av rösterna, men erhöll inga parlamentsplatser då det inte fick majoritet i någon enskild valkrets. UAD hävdade att valen ej gick rätt tillväga och uppmanade till strejk. Regeringen förbjöd emellertid strejken med motiveringen att den riskerade leda till oroligheter. Internationella observatörer från bland annat AU (Afrikanska unionen) och Arabförbundet noterade frånvaron av våld under parlamentsvalen men uppgav också att oegentligheter hade förekommit. Presidentens parti RPP dominerar UMP. RPP:s medlemmar tillhör klanen somali issa. Det andra viktiga partiet inom UMP är Front pour la restauration de l’unité et de la démocratie (FRUD) vars medlemmar tillhör folkgruppen afar. RPP kontrollerar i praktiken statsapparaten och uppgifter finns om att partiet emellanåt trakasserar oppositionen. Två ytterligare partier ingår i UMP. Oppositionsblocket UAD består liksom UMP av fyra partier. FRUD har även en olaglig fraktion som under flera år under 1990-talet bedrivit gerillakrig mot regeringen i landets norra del. Fraktionens ledare slöt i maj 2001 ett fredsavtal med regeringen, och ansträngningar görs nu att med stöd av externt bistånd återuppbygga den krigsdrabbade och minbelagda norra delen av landet. Soldater från FRUD har integrerats i den 9 000 man starka armén. EU-kommissionen har bidragit till kostnaden för demobilisering och återuppbyggnad i norr men framstegen är ännu blygsamma.

6 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Endast en liten minoritet av befolkningen har regelbundet avlönat arbete och arbetslösheten uppskattas till 50 procent och ökande. Bara de som tillhör de dominerande klanerna somali issa och afar har i praktiken möjlighet att arbeta i högre tjänster i förvaltningen. Minimilönen för outbildad arbetskraft, fastställd 1976, är motsvarande 1 000 kronor per månad. De flesta arbetsgivare betalar dock högre lön. Arbetsveckan är enligt lag 40 timmar, ofta över sex dagar. Övertidsersättning och semesterförmåner är vanliga. Djibouti ratificerade under 2005 bland annat ILO:s konventioner om förbud mot barnarbete (nr 138 och 182) och har därigenom ratificerat samtliga av ILO:s åtta centrala konventioner med bäring på de mänskliga rättigheterna. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Hälsovården är undermålig. Enligt tillgänglig statistik finns en läkare per 7 700 invånare, varav flertalet verkar i Djibouti stad och blott ett litet fåtal på landsbygden. Endast kring en fjärdedel av alla ettåriga barn vaccineras mot tuberkulos och mässling. Hälsosektorns andel av BNP har uppgetts utgöra 3,3 procent. 12. Rätten till utbildning Grundskolan är obligatorisk och kostnadsfri. Föräldrar måste dock betala för läromedel och transport till skolan, vilket fattiga familjer ofta inte förmår. Många skolor är i dåligt skick. Av barn i skolåldern är 50 procent av flickorna och 60 procent av pojkarna registrerade i primärskolan, medan 23 procent av flickorna och 33 procent av pojkarna är registrerade i sekundärskolan. Endast 20 procent av de som påbörjar sekundärskolan slutför den. Regeringen bekräftade 1999 ett åtagande från 1998 att 50 procent av alla skolelever skulle vara flickor, men några förändringar har inte registrerats. 34,5 procent av befolkningen över 15 år är inte läs- och skrivkunniga. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Levnadsstandarden är genomgående låg med undantag för ett fåtal områden i Djibouti stad. Endast en tiondel av landets yta är odlingsbar och utanför huvudstaden lever befolkningen huvudsakligen av djurskötsel som nomader. Medellivslängden är 52,8 år. Livsmedelssäkerheten är låg och landet har ett

7 ständigt behov av livsmedelsbistånd. Vattenbrist är ett allvarligt och ökande problem. Det är tillåtet för privatpersoner att äga mark och hus, och det finns inga formella inskränkningar av möjligheterna att bedriva företagsamhet. Av Djiboutis invånare uppges 150 000 personer (över 20 procent av befolkningen) ha drabbats allvarligt av 2006 års svåra torka. I stort sett drabbades landets samtliga regioner.

OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Våld mot kvinnor förekommer men rapporteras sällan. Strafflagen från 1995 föreskriver upp till 20 års fängelse för våldtäkt men lagen tillämpas inte regelmässigt. Polis inblandas sällan i fall av våld inom hemmet. I rapporterade fall av våldtäkt av soldater på afarkvinnor avstod offren på grund av rädsla och skam att driva brottet till åtal. Enligt lag har kvinnor samma rättigheter i samhället som män. Sedvänja och samhällelig tradition samt diskriminering i undervisningen gör emellertid att kvinnor har få möjligheter till avlönad anställning. Sedvanerätt, baserad på sharia, diskriminerar kvinnor vad gäller arv och skilsmässa. Kvinnor tillåts inte resa utan tillstånd av en manlig släkting. Få kvinnor är tillräckligt utbildade för att utnyttja rättsväsendet till sin fördel. Det beräknas att 98 procent av alla kvinnor och flickor över sju år har utsatts för könsstympning. Denna utförs traditionellt vid 7-10 års ålder. Strafflagen föreskriver fem års fängelse för den som utför könsstympning, men det är inte känt att någon har dömts för detta. Kvinnorörelsen Union Nationale des Femmes Djiboutiennes (UNFD) arbetar mot könsstympning och UNFD:s arbete har haft viss effekt i Djibouti stad men knappast på landsbygden. En konferens om kvinnlig könsstympning anordnades i Djibouti under 2005. I samband med detta evenemang meddelade premiärministern att Djibouti hade ratificerat Afrikanska unionens Maputo-protokoll om kvinnlig könsstympning. Han presenterade också den så kallade Djibouti-deklarationen varigenom regeringen utfäster sig att utrota kvinnlig könsstympning. Förutsättningarna att förbättra kvinnans ställning har ändrats till det bättre sedan president Guelleh kom till makten 1999. Han utnämnde en minister för kvinnofrågor, den första kvinnliga ministern någonsin i Djibouti. Det finns, såsom framkommer ovan, en medvetenhet om behovet att bekämpa

8 könsstympning och att förbättra hälsovård och undervisning för kvinnor och flickor. I det nya parlamentet har sju platser reserverats för kvinnliga kandidater enligt lag. Tidigare fanns inga kvinnliga ledamöter. 15. Barnets rättigheter Regeringen har i stort sett inga resurser avsatta för att främja barns välfärd. Ett fåtal välgörenhetsorganisationer arbetar med barn. Gatubarn finns i Djibouti stad. I princip alla flickor i Djibouti utsätts för könsstympning när de är mellan sju och tio år gamla. Könsstympning är förbjudet enligt lag, men det är inte känt att det någonsin lett till åtal (se avsnitt 14). Sexuellt våld mot barn förekommer men anses inte vanligt. Inga åtgärder är kända från regeringens sida för att förhindra företeelsen. Strafflagen tillämpas inte och förövare straffas lindrigt, till exempel med böter för att täcka barnets läkarkostnader. Enligt lag får barn under 14 år inte arbeta, men lagen följs inte och barnarbete förekommer, särskilt i familjeägda företag. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk De två dominerande etniska grupperna kontrollerar den politiska makten, somali issa, som presidenten tillhör, och afar. Medborgare från andra somaliska klaner (issak, gadabursi och darod) och av jemenitiska eller andra ursprung förhindras inofficiellt tillträde till högre tjänster i förvaltningen. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexualitet är straffbart enligt shariarätten. Det finns inga rapporter om att lagen har tillämpats. Att leva öppet som homo- eller bisexuell eller som transperson får dock antas vara förknippat med stora svårigheter. 18. Flyktingars rättigheter Lagstiftningen erkänner flyktingars rättigheter enligt 1951 års flyktingkonvention. Regeringen har tidigare varit relativt generös med att ge fristad till flyktingar och samarbetar med FN:s flyktinghögkommissariat UNHCR.

9

Polisen har emellanåt gjort razzior för att samla ihop och utvisa olagliga invandrare, främst från Etiopien. Detta har ofta skett under brutala former, och det finns rapporter om misshandel, stöld och våldtäkter från polisens sida i samband med dessa razzior. 19. Funktionshindrades rättigheter Det finns ingen lagstiftning som tar hänsyn till funktionshindrade personers situation eller som förhindrar diskriminering mot dem i arbetslivet. Därmed har personer med funktionshinder stora svårigheter att försörja sig på en arbetsmarknad där åtminstone 60 procent av den arbetsföra manliga befolkningen är undersysselsatt eller arbetslös. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Regeringen tillåter bildandet av lokala organisationer för mänskliga rättigheter och det finns ett fåtal som är verksamma, till exempel Föreningen för mänskliga rättigheter i Djibouti (Ligue des Droits Humains à Djibouti). Internationella rödakorskommittén (ICRC) har ett litet kontor med lokal personal och dess representant i Nairobi besöker Djibouti var tredje månad och får då i allmänhet tillträde till fängelser och fångläger. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Företrädare från Afrikanska unionens kommitté för mänskliga rättigheter tilläts för första gången besöka landet år 2000. Företrädarna kunde då möta höga representanter för regeringen och fick fritt tillträde till fängelser och organisationer rörande mänskliga rättigheter.