Varför militärhistoria

Varför militärhistoria? En programförklaring LARS WEDIN

Inledning Man har ju ingen direkt nytta av att veta något om ett fem hundra år gammalt krig. 1

Militärer anklagas ofta för att planera för att utkämpa föregående krig. Om det vore så skulle militärhistoria närmast vara skadligt. Lyckligtvis är påståendet inte nödvändigtvis sant. Samtidigt är det självklart att vår bild av framtiden formas av våra erfarenheter. Att dra erfarenheter av det förgångna är viktigt – problemet är att identifiera vilka erfarenheter som är relevanta och hur. Detta är en vetenskaplig uppgift, en uppgift för militärhistorikern. Tag krigen på Balkan under 1990-talet som exempel. Erfarenheterna från dessa har sannolikt starkt påverkat Försvarsmaktens omstrukturering efter kalla kriget. De har också legat till grund för omstruktureringen av NATO, utvecklingen av den gemensamma försvarsoch säkerhetspolitiken i EU samt för den stabsmetodik som används idag. Kommer dessa erfarenheter att vara relevanta i fortsättningen eller leder de in på ett stickspår? Militärhistorikern har uppenbarligen inte hela svaret på denna fråga, men kan lägga grunden för vidareutveckling genom att visa vad som verkligen hände i det som syntes ske. Det finns naturligtvis allmänna vetenskapliga skäl till att militärhistoria utgör ett viktigt forsknings- och undervisningsområde. Krigen har format vårt säkerhetspolitiska landskap och dagens nationella gränser. Planering och förberedelser för krig har spelat stor roll för utformningen av våra samhällen. I denna korta artikel kommer jag dock att anlägga ett militärt perspektiv – vad har Försvarsmakten för nytta av militärhistoria?.

RMA Enligt många analytiker pågår nu i väst en militär revolution mest känd under namnet Revolution in Military Affairs (RMA). Denna ligger i sin tur till grund för Försvarsmaktens omställning till det Nätverksbaserade Försvaret (NBF). Enligt förespråkarna gör den nya teknologin, främst IT, att det nu blir möjligt att lyfta ”krigets dimma” och därmed eliminera Clausewitz friktion. Vi får ett nytt strategiskt och taktiskt paradigm, och de gamla erfarenheterna är inte längre intressanta. I en värld där tid är en av våra största begränsningar finns då inte längre plats att undervisa officerare i militärhistoria, ty all kraft måste ägnas åt teknik. En av militärhistoriens viktigaste kundkretsar försvinner därmed. Det skulle vara undertecknad främmande att hävda att våra officerare inte behöver en grundlig teknisk skolning. Men teknik utan historiskt perspektiv är farligt, särskilt på högre nivåer. Militärhistorikern kan visa att ovanstående påstående är felaktigt. I fortsättningen måste vi skilja på strategi och taktik. På det taktiska området, i striden, får naturligtvis teknikutvecklingen ett kraftigt genomslag. Det nyss timade fälttåget i Irak visar 1

Gymnasisten Siri Kiessling, citerad i Olsson, Lotta: ”Roligare att läsa samtidsböcker”, i Dagens Nyheter 2003-09-07.

detta. Den taktik som där utnyttjades, hade varit omöjlig för bara några år sedan. Förlusterna för koalitionen och inte minst den irakiska civilbefolkningen hade blivit mycket större. Operationen hade tagit längre tid. I den efterföljande och nu pågående återuppbyggnadsfasen, är tekniken visserligen fortsatt viktig men får inte alls samma genomslag. Här är det åter ”boots on the ground” som gäller. Britternas långa erfarenhet från OOW (Operations Other than War) ger dem ett kvalitativt försteg framför de tekniskt mer avancerade amerikanerna. På den strategiska nivån har betydligt mindre förändringar skett. Colin S Gray hävdar att ”there is an essential unity to all strategic experience in all periods of history because nothing vital to the nature and function of war and strategy changes”. 2 Även under Irakkriget spelade hävdvunna begrepp som strategisk tyngdpunkt (var den Bagdad eller Saddam Hussein?) och friktion (den stora sandstormen som nästan omöjliggjorde flygoperationer under en tid) en stor roll. Än en gång – här har militärhistorikern ett ansvar för att reda ut vad som egentligen hände och sätta detta i ett långsiktigt sammanhang. Inte minst RMA-begreppet i sig behöver ses ur ett historiskt perspektiv. Av förespråkarna får man lätt intrycket att detta är Revolutionen i bestämd form singularis – den som ställer allt på huvudet. Men historikern vet att detta långt ifrån är den första militära revolutionen. Det har funnits många tidigare och det kommer att komma nya, som vi idag inte kan föreställa oss. Utvecklingen av atomvapnet är ett tydligt exempel. Det var vapnet som skulle avskaffa alla krig. En helt ny strategisk vetenskap, byggd på operationsanalytiska grunder, uppstod med verk som Herman Kahns Tankar om det otänkbara. I den strategiskt låsta situation som det kalla kriget innebar, ansågs de gamla historiska lärdomarna ha spelat ut sin roll. Reaktionen kom efter Vietnam då man i USA åter tog Clausewitz och Jomini till heders. Läsning av Om kriget blev till exempel obligatorisk vid U.S. Naval War College. I verkligheten genomlever vi inte en utan tre militära revolutioner. Den första är alltså den vapen- och informationstekniska revolutionen som man normalt avser med RMA. Denna påverkar primärt den taktiska och operativa nivån. Den är också sannolikt relativt kortsiktig; det finns ingen anledning att tro att den tekniska utvecklingen inte kommer att medföra nya ”revolutionära” förmågor. Den andra rör vår syn på kriget och är därmed kanske mer fundamental än den tekniska. Den är i alla fall mer långsiktig. När Clausewitz och Jomini skrev var krig en naturlig del av en stats utrikespolitik. Den senare anger som möjliga krigsanledningar att främja handel och industri samt att hämnas oförrätter, ett idag otänkbart resonemang. 3 Vi tvekar till och med att använda ordet krig, och använder ofta uttryck som ”humanitära operationer” eller ”krishantering” – i varje fall för vår egen verksamhet. I stället för att sträva efter maximal förstörelse av fienden (den officiella kommunikén efter flyganfallet mot Dresden 1945 anger närvaron av ett stort antal flyktingar som en bonus!) försöker vi nu minimera den. Våra befolkningar accepterar inte död och lidande. Grunden till utvecklingen av EU är som bekant viljan att göra krig mellan europeiska stater omöjligt. En tredje revolution är vår uppfattning av hotet. Inget europeiskt land hotas längre av invaderande härar. Hotet kommer nu från religiös och politisk extremism, ofta i kombination med sönderfallande stater. I det utkast till säkerhetsstrategi, som antogs vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki juni 2003, anges tre hot som EU måste kunna försvara sig emot: terrorism, spridning av massförstörelsevapen samt sönderfallande stater och organiserad

2 3

Gray, Colin S: Modern Strategy. Oxford University Press, Oxford 1999, s 1. Jomini, Antoine Henri de: Précis de l’art de la guerre, ou Nouveau tableau analytique des principales combinaisons de la stratégie, de la grande tactique et de la politique militaire … Pour servir de complément au Traité des grandes opérations militaires. Paris 1836, s 21.

brottslighet. 4 Det är uppenbart att dessa hot kräver ett bredare anslag än det rent militära. Det är däremot oklart vad denna utveckling kommer att leda till. En kamp mellan civilisation och barbari? Statens sönderfall? Kanske är det denna revolution som får den mest långsiktiga påverkan. Vi upplever med andra ord tre militära revolutioner av olika karaktär. En är teknisk sannolikt av relativt kortvarig karaktär – événmentielle – för att utnyttja en term inspirerad av den franske historikern Fernand Braudel. En annan rör vårt västliga strategiska perspektiv; hur vi ser på krigets roll. Denna kan tänkas vara relativt långsiktig – conjuncturelle. Den tredje, de nya hoten och de nya aktörerna är kanske den mest fundamentala och långsiktiga – de longue durée. 5 Vi står alltså inför stora strategiska utmaningar. I denna situation krävs förmåga att sätta saker och ting i sina rätta perspektiv. Teknisk utveckling är viktig men är bara en aspekt. Utan ett bredare, historiskt perspektiv är det lätt att låta lura sig av dem, som presenterar till synes enkla lösningar.

Metodik Avsaknaden av ett vetenskapligt förhållningssätt har länge ansetts som en brist i kompetensen hos officerskåren, i synnerhet på ledande befattningar. Än idag har emellertid huvuddelen av de militära eleverna vid Försvarshögskolan ingen akademisk erfarenhet. Här har militärhistorien visat sig som ett utomordentligt hjälpmedel. Det är ett intressant och relevant område, som lämpar sig väl för utbildning i vetenskaplig metodik och källkritik. Militärhistoria har också direkt betydelse för utbildningen i operationskonst. Beslutssituationer hämtade från militärhistorien kan givetvis inte användas direkt. Tragglande, utan analys, av grundregler av typen ”sjötaktikens tio grundregler” i Jominis anda är förkastligt. Men historiska exempel kan ge officeren insikt i de komplexa beslutssituationer, som chefer i strid kan ställas inför. Eftersom exemplen är från historien kan man frigöra sig från vad som för dagen är politiskt korrekt eller reglementerat. Därefter kan man diskutera tänkbara konsekvenser av olika beslut i ljuset av vad som verkligen skedde.

Grund för strategin Det råder ett nära samband mellan ämnet (militär) strategi och militärhistoria. För det första är militärhistoria en av de viktigaste grunderna för strategins utveckling. Många kända strategiska tänkare, exempelvis Mahan, har grundat sina slutsatser och teorier på en analys av historiska erfarenheter. För det andra har strategin eller snarare det strategiska tänkandet en egen historia. Här kan man naturligtvis invända att begreppet strategi är relativt nytt. Det kommer ju först på 1700talet med Folard, Guischardt och Guibert. 6 Detta må vara sant men strategi som företeelse är givetvis mycket äldre – Gustav II Adolf tänkte i strategiska termer även om han inte använde begreppet. Denna historia är i sin tur en nyckel till det strategiska tänkandet, den militära kulturen och dess rötter. Utvecklingen av det strategiska tänkandet är en funktion av kulturella och filosofiska strömningar. Tekniken och därmed teknikhistorien är också en viktig ingångsport. När vi talar om strategi och strategiskt tänkande avser vi i allmänhet västvärldens syn på detta ämne. Det är viktigt att observera att andra kulturer kan ha helt andra strategiska 4 5

6

A Secure Europe in a Better World, European Council, Thessaloniki 2003-06-20. Jämför Latham, Andrew: ”Warfare Transformed. A Braudelian Perspective on the ’Revolution in Military Affairs’”, i European Journal of International Relations, vol 8 (2), s 231ff. För en kort genomgång av denna fråga se t ex Wedin, Lars: Reflektioner över ämnet strategi. Försvarshögskolan, Stockholm 2002.

värderingar. Keegan anför till exempel aztekerna som förde krig inte för att erövra, alltså av politiska skäl, utan för att få fångar att offra. Mer närliggande är att vi väst idag tenderar att eftersträva konsensus samt undvika konflikter och risker. När vi tvingas föra krig kräver den allmänna opinionen att ”onödigt dödande” undviks. Andra kulturer delar inte nödvändigtvis denna syn; ett typiskt exempel utgörs av de religiösa terroristerna i al-Qaida. Denna insikt om vår militära kulturs särart är oerhört viktig idag, när många av de hot, som våra soldater kan komma att möta, emanerar från helt andra kulturer med andra värderingar. Militärhistorien har en mycket viktig roll att spela i detta avseende.

Samarbeta med andra – europeisk integration Internationellt samarbete blir allt viktigare. Detta gäller också inom det militära området. NATO är fortsatt en mycket viktig organisation också för icke-medlemslandet Sverige. Flera svenska officerare arbetar idag i NATO:s staber. Än viktigare är utvecklingen av den europeiska försvarspolitiken. I EU är Sverige medlem fullt ut, bortsett från den monetära politiken, och delar ett gemensamt ansvar. Militärhistoria är nästan definitionsmässigt internationell. Försvars- och krigsmakter har skapats för att hävda den egna statens intressen i dess kamp med och mot andra stater. Detta innebär att de var tvungna att ta intryck av hur andra utformade organisation, utrustning och krigskonst. Det vi idag kallar internationella insatser är inget nytt. Svenska officerare har sedan länge tjänat och utbildats utomlands. De tog hem idéer och kunskaper som togs om hand i den svenska utvecklingen. Och tvärtom. Här var det kalla krigets isolering närmast en historisk parentes. Militärer är ofta ett traditionsälskande släkte. I de flesta länder vårdas den militära historien noga, oavsett denna varit framgångsrik eller inte. Även om Sverige har varit förskonat från krig under lång tid har också vi en militär tradition. Gustav II Adolf är till exempel ett mycket större namn i europeisk militärhistoria än vad vi svenskar i allmänhet föreställer oss. Vår moderna historia med neutralitet under två världskrig, alliansfrihet, ubåtskränkningar med mera, är möjligen inte heroisk men viktig att förstå och kunna förklara. Det är därför väsentligt att svenska officerare i internationell tjänst har förståelse både för sitt eget och för andras militärkulturella arv. Här måste man också väga in att dagens unga officer inte har äldre tids goda historiska allmänbildning från gymnasiet i botten. Denna förståelse är naturligtvis särskilt viktig inom EU. Frankrike har tagit ett första initiativ till samarbete mellan medlemsstaternas militärhistoriska avdelningar. Det är naturligt att ett sådant samarbete skall komma till stånd. Att skapa förståelse över nationsgränserna är ett övergripande mål för unionen. Även officerare är EU-medborgare. Också i detta sammanhang har militärhistorien sin givna plats.

Den organisatoriska ramen Under 1970-talet förstärktes den Militärhistoriska avdelningen (MHA) vid dåvarande Kungl Militärhögskolan (nu Försvarshögskolan, FHS) med historievetenskaplig kompetens. Samtidigt inrättades ett litet nationellt forskningsråd, Delegationen för militärhistorisk forskning (DMF), vilket gjorde att MHA fick det nationella ansvaret för forskningen och uppgiften att utveckla ämnet både militärt och civilt. Avdelningen, som undertecknad har glädjen att leda, består idag av en professor, en docent och en militär doktorand i ämnet. Härtill kommer ytterligare ett antal forskare verksamma inom projekt vid FHS, där det viktigaste är Försvaret och det kalla kriget i samverkan med bland andra Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Avdelningen ger också akademiska kurser i militärhistoria upp till magisternivån samarbete med Stockholms universitet sedan 1992.

Avslutning Militärhistoria förtjänar väl sin plats såväl på den allmänna akademiska agendan som i den högre officersutbildningen. Detta är inte minst sant i denna tid som kännetecknas av stora förändringar av västvärldens syn på utnyttjandet av militära medel i konflikter. Här kan militärhistorien sätta våra utmaningar i sitt sammanhang och därmed göra dem fattbara. Slutligen är kunskap om vår egen, och andra länders, militära historia viktig i denna tid av europeisk integration, som också starkt berör det militära försvaret. Den militärhistoriska verksamheten bedrivs av ett stort antal aktörer med Militärhistoriska avdelningen, som firar 130-årsjubileum i år, som en bro mellan försvaret och den akademiska forskningen och utbildningen. Dessutom är det i år femtio år sedan Militärhistorisk Tidskrift började utkomma (om man räknar in dess föregångare Aktuellt och Historiskt). Förhoppningsvis kan vi skapa ett nätverk där alla nationella intressenter deltar i ett öppet samarbete. Härtill kommer det viktiga internationella utbytet.