Zackarina stod nere på stranden och kastade stenar i havet. En i

Zackarina stod nere på stranden och kastade stenar i havet. En i taget, upp genom luften och plopp ner i vattnet, gång på gång. Uppifrån huset ropade pappa att maten var klar, men Zackarina svarade inte. Hon hade inte tid att äta. Hon måste tänka. Hade tänkt i flera dagar nu, på en och samma sak, en tanke så stor att huvudet nästan sprack. Tanken var universum. Plopp. Det hade börjat en kväll när hon och pappa hade gått på en kvällspromenad. En liten sväng

bara, fram och tillbaka till brevlådorna. Det hade varit stjärnklart ute, och pappa hade pekat och berättat att det där var Polstjärnan, och det där var Karlavagnen. Zackarina hade tittat upp i den svarta himlarymden, där stjärnorna lyste som små nålstick av ljus. – Vad stort det är, hade hon sagt. – Ja, oändligt, hade pappa svarat. Först hade Zackarina inte riktigt fattat vad han menade. Pappa hade förklarat. Oändligt betydde att det inte fanns någon ände – inget slut. Och universum är oändligt, hade han sagt. Det har inget slut. Då hade hon förstått. Eller rättare sagt inte förstått. Oändligt? Utan slut? Sedan dess hade hon tänkt på universum nästan hela tiden. Inte så mycket på dagarna. Då hade hon så mycket att göra, och då var blåa himlen som ett tak – ett nästan vanligt tak som bara var lite ovanligt högt upp. Men på kvällen, när det blev mörkt, då försvann det blåa taket och svarta universum kom fram.

74

75

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Bild Kristina Digman Rabén & Sjögren 2006

Nu var det snart kväll, och universum lurade bakom solnedgången. Det måste ha ett slut, tänkte hon. Allting har ju ett slut! En korv, till exempel, har början och slut. En trappa slutar och börjar. Och först är det morgon och sedan blir det kväll, och så börjar och slutar en dag. Till och med det längsta tåget i hela världen har en allra sista vagn, och sedan är det slut på det tåget. Men universum, tänkte Zackarina, det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter – utan slut! Det var när hon tänkte så som det kändes som om huvudet skulle spricka, och det var inte roligt. Hon böjde sig ner efter en ny sten. Den var svart och lite blank – och mjuk! Zackarina fnissade till, klämde tag och drog. – Dackadida! tjöt Sandvargen. Släbb bid dos! Zackarina släppte taget. Sandvargen grävde sig upp ur sanden. – Det gjorde väl inte ont? sa Zackarina.

– Naturligtvis inte, sa Sandvargen och såg småsur ut – men bara ett ögonblick. Sedan glittrade han till och nosade nyfiket på henne. – Du luktar som en sprickfärdig ballong, sa han. – Jag tänker, sa Zackarina. – På ballonger? sa Sandvargen. – På universum, sa Zackarina. Sandvargen sa att det var ungefär samma sak. Zackarina sa att det var det inte alls. – Du vet ju inte ett dugg om universum, sa hon. – Ha! Gör inte jag? sa Sandvargen. Jag som har varit både härsan och tvärsan i hela halva universan! Zackarina sparkade så ilsket i sanden att småstenarna sprutade. En mycket liten och vit sten rullade fram till Sandvargen. – Jag tycker inte om universum, sa hon. Det är för stort. – Tycker du? sa Sandvargen förvånat. Jämfört med vad då?

76

77

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Bild Kristina Digman Rabén & Sjögren 2006

– Inte vet jag! sa Zackarina. För stort bara! Det tar ju aldrig slut! Hon kände sig gråtfärdig. Hungrig också. Dumma universum. Man hade ju inte ens tid att äta, bara för att det var så himla stort. Hon letade i fickan och hittade en kletig karamell, som hon stoppade i munnen. Den smakade rätt luddigt. Sandvargen tog upp den lilla vita stenen. Den var alldeles rund. Ooooändligt rund. – Det finns ju egentligen ingenting som tar slut, sa han. – Joho! sa hon. Det finns det visst. Hon svalde karamellen, gapade och pekade i munnen. Tomt. – Godis, sa hon. Det tar alltid slut. – Men det försvinner inte, sa Sandvargen. Det åker ju bara ner i magen och förvandlas till något annat. – Blä, sa Zackarina. – Nä, bra, sa Sandvargen. Och så är det hela tiden i universum. Ingenting försvinner, det bara

förändras och förvandlas, gång på gång. Han siktade noga och knäppte iväg den vita stenen, långt ut i havet. På himlen tändes den första stjärnan. Plopp! – Universum är allting, sa Sandvargen. Allt som finns! Det är här och nu och då och där. Det är ljus och mörker, galaxer och stjärnor, planeter, kometer, trumpeter och örnar och björnar – och sådana där små dammiga röda karameller som ligger längst nere i ena byxfickan ibland. – Som den som jag åt upp, sa Zackarina. Var den en del av universum? – Javisst! sa Sandvargen. Den var en del av

78

79 Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Bild Kristina Digman Rabén & Sjögren 2006

universum. Och det är du med, Zackarina – du är också en del av universum. – Är jag? På riktigt? sa Zackarina. Sandvargen bara log och nickade, och för ett ögonblick var universum så litet att det rymdes i glimten i hans gyllene öga. Zackarina kände sig plötsligt så lätt och glad att hon nästan flög hem. Över stranden, uppför stigen, mellan träden, över gården, uppför trappan och in i huset, in i köket och där var det korv till middag. Med munnen full av potatismos talade hon om för pappa att både hon och han var lika mycket universum som vilken stjärna som helst, och att oändligheten inte alls var långt borta, för den fanns överallt och hela tiden. – Otroligt, sa pappa. – Ja, visst är det! sa Zackarina och satte gaffeln i den sista korvsnutten. Helt otroligt! – Att korven redan är slut, sa pappa. Och jag som tyckte att jag stekte så mycket. Zackarina suckade. Tänk, att han aldrig hörde på.

– Men pappa, korven är inte slut, sa hon. Den är ju bara som förvandlad. Hon tittade ut genom fönstret. Solen hade gått ner. På svarta himlen hade stjärnorna ploppat fram. Så är det, tänkte Zackarina. Korven är oändlig. Den också.

80 Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Bild Kristina Digman Rabén & Sjögren 2006