ATT SKRIVA DISKURSIVT I GRUNDSKOLAN Ja, visst borde elever i

ATT SKRIVA DISKURSIVT I GRUNDSKOLAN Ja, visst borde elever i grundskolan oftare få skriva texter i vilka de resonerar och argumenterar kring fakta utifrån egna reflektioner och analyser! Detta är något som Birgitta Norberg Brorsson efterlyser i sin artikel Diskursivt skrivande i grundskolan (Svenskläraren nr 4, 2007). Jag instämmer helt och fullt med henne! Mina erfarenheter från drygt 40 år som lärare inom grundskolans senare år (svenska och samhällsorienterande ämnen) har övertygat mig om att skrivundervisning med diskursiv inriktning inte bara är möjlig utan också angelägen redan i grundskolan, om man vill att elever skall utveckla ett självständigt kritiskt tänkande och även stärkas i tilliten till den egna förmågan att uttrycka sig så att de tas på allvar och deras uppfattningar respekteras. Behovet finns tidigt Kursplanen i svenska för grundskolan påpekar att det inte är någon skillnad mellan yngre och äldre barns behov och förmåga att berätta respektive utreda: ”Redan det lilla barnet argumenterar och diskuterar, och tonåringen har inte upphört att berätta och fantisera, men de gör det på olika sätt.” Att språket har stor betydelse för lärande och utveckling är ett annat konstaterande som återkommer på flera ställen i samma kursplan. Under rubriken ”Ämnets syfte och roll i utbildningen”: Språkförmågan har stor betydelse för allt arbete i skolan och för elevernas fortsatta liv och verksamhet. --Språket har en nyckelställning i skolarbetet. Genom språket sker kommunikation och samarbete med andra. Kunskap bildas genom språket och genom språket görs den synlig och hanterbar. Svenskämnet syftar till att tillsammans med andra ämnen i skolan utveckla elevernas kommunikationsförmåga, tänkande och kreativitet.

Under rubriken ”Ämnets karaktär och uppbyggnad: Språkutveckling innebär att elevernas begreppsvärld vidgas. Alla lärare har ett gemensamt ansvar och måste vara medvetna om språkets betydelse för lärande.

Dessa citat är alltså hämtade från kursplanen i svenska. Ingen av de andra ämnenas kursplaner säger någonting om språkets ”nyckelställning” i skolarbetet. Undras just hur det är tänkt att alla icke-svensklärare skall inse detta? Det är minst sagt förvånande att Lpo 94 placerar det oerhört viktiga konstaterandet att alla lärare är ansvariga för elevernas språkutveckling i kursplanen i svenska och endast där. Denna brist påtalade Svensklärarföreningen redan i sitt yttrande (mars 1993) över den dåvarande Läroplanskommitténs slutbetänkande ”Kursplaner för grundskolan”. Men: bristen finns kvar och det har den gjort i snart ett och ett halvt decennium… Samarbete med facklärare Då är det kanske inte så konstigt att den lärare som hoppas att fackuppsatser kan genomföras som ett samarbete mellan svensklärare och andra ämnens lärare, möts av välkända invändningar – från svensklärarna: ”Hjälpgumma åt facklärarna? Nej, tack!” – och från facklärarna: ”Skall vi behöva rätta uppsatser nu också? Nej, tack!” Svenska kombineras med språk En annan omständighet som gör det diskursiva skrivandet motigt är att det i lärarutbildningen numera är vanligare att kombinera svenska med ett annat språk än med några av de övriga ämnena. Visst skulle ett analyserande och resonerande skrivande underlättas, om svenskläraren hade andra ämnen än språk i sin kombination. Åtminstone skulle det ligga nära till hands att skriva diskursivt i de ämnen som ingick i svensklärarens kombination. På andra håll är man överraskande nitisk, när det gäller att hålla rågången

mellan svenska och andra ämnen klar. Så verkar det vara bland läromedelsförlagen och så är det –kanske mer förståeligt– inom ämnesföreningarna. (De synpunkter jag för fram här borde förstås presenteras i andra ämnens tidskrifter…) Sex konkreta förslag Flera olika förhållanden bidrar således till att elever fortfarande skriver ”berättelser” av olika slag med utgångspunkt i sin egen värld eller ”forskningsrapporter” som oftast bara är omskrivningar av faktatexter. Att många uppsatser är av detta slag får man klart för sig, om man tar del av Birgitta Norberg Brorssons och Nils-Erik Nilssons avhandlingar ”Man liksom bara skriver” respektive ”Skriv med egna ord” och om man läser avsnittet om läsoch skrivprocessen i den Nationella kvalitetsgranskningen från 1998. Birgitta Norberg Brorsson avslutar sin avhandling med sex konkreta förslag vars genomförande skulle bidra till att öka det diskursiva skrivandet i grundskolan. Några av dem vill jag särskilt lyfta fram, eftersom de stämmer väl överens med mina erfarenheter av skrivundervisning med diskursiv inriktning. Det första och kanske viktigaste förslaget gäller eleven som måste få komma till tals, så att läraren uppfattar hans eller hennes funderingar kring ämnet: Innehållet i undervisningen skall vara meningsfullt, intresseväckande och ge plats för elevens röst. Det betyder inte att stoffet måste vara lättillgängligt; det kan hellre vara det motsatta, men det förutsätter att undervisningen stödjer eleverna så att de kan tillgodogöra sig innehållet. (Birgitta Norberg Brorsson, Man liksom bara skriver).

Om elever skall lyckas utveckla sina kunskaper och färdigheter, behöver de få hjälp och stöd just där de befinner sig i sitt kunskapsbygge, i det som vi med Vygotskijs term kallar den närmast utvecklingszonen. Det är då eleven är mottaglig för hjälp från den som behärskar det eleven skall lära sig. Att en elev löser uppgifter som läraren delat ut gör inte mycket till för att verklig kunskap utvecklas. Mycket ofta är eleven koncentrerad på uppgifterna mest för att läraren skall bli nöjd eller för att så mycket som möjligt skall bli rätt. Det är nog sällan eleven känner att hans eller hennes kunskaper utvidgats och förändrats bara därför att uppgifterna lösts. Hur gör man då för att pejla in den viktiga elevrösten och få reda på elevens tankar? Läraren behöver ju veta hur undervisningen uppfattats, så att den kan fortsätta utifrån elevens förståelse och därigenom underlätta lärandet. Då har loggboken en viktig funktion att fylla. I den skriver eleven ner sina funderingar och frågor kring det som studeras och får svar från läraren. Också i den dialog elev-lärare som förs under responsarbetet kommer elevens tankar fram. Bemöta hellre än bedöma I min bok ”Elevens röst i lärande och fördjupning” (Studentlitteratur, 2005) redogör jag för de erfarenheter jag gjort av att låta elever föra loggbok och av ett diskursivt skrivande där responsen har betydelse för att eleverna inte skall kopiera sina källtexter eller göra omskrivningar. Det är inte är särskilt svårt att bereda plats för elevens röst, bara man är beredd att bemöta med intresse och respekt och inte nödvändigtvis måstet bedöma. Det är för visso inte helt lätt att ge respons som verkligen hjälper eleverna att höja kvaliteten på sin text och inte bara består av lärarfrågor som bör besvaras eller uppgifter som måste lösas eller – ännu värre – visar sig vara en vanlig språkrättning. Därför är det viktigt att lärare förbättrar sin kompetens i att ge respons. Detta är ett annat av Birgitta Norberg Brorssons förslag för att det diskursiva skrivandet i grundskolan skall kunna utvecklas. Ett tredje förslag rör samarbetet mellan svensklärare och övriga lärare:

Eleverna bör tidigt få skriva inom olika genrer som kräver att de inte endast behandlar individcentrerade ämnen utan också ämnen som förutsätter kunskaper inhämtade från andra källor. Det är därför önskvärt att svensklärare samarbetar med lärare i andra ämnen så att eleverna där kan finna stoff till sitt skrivande. Lärarna måste ha genrekunskap för att kunna hjälpa eleverna att behärska ett stort antal genrer som även vetter mot samhället och inte endast mot individen. (Birgitta Norberg Brorsson, Man liksom bara skriver).

Om vi dröjer ett tag vid begreppet genre och det fackspråk som i olika hög grad hör dit, så vill jag än en gång framhålla värdet av loggböcker där elever skriver för att ”fortsätta förstå” det undervisningen handlar om. Detta skrivande är också en väg in i fackspråket som underlättar ett diskursivt skrivande. Vi är nog många som hittills menat att begreppet ”skriva i alla ämnen” avsett loggskrivande för att lära, men Birgitta Norberg Brorsson använder det främst som beteckning på ett diskursivt skrivande där svensklärare och andra ämnens lärare samarbetar i handledandet av elever. Detta tycker jag är ett utmärkt sätt att vidga begreppet ”skriva i alla ämnen” så att det också blir ett skrivande för att redovisa nya kunskaper inom ett visst ämnesområde och i en viss genre. Jag är övertygad om att elever i grundskolan kan lära sig att skriva diskursivt lika väl som de lär sig skriva berättelser. Carin Jörgel-Löfström