Brist på bra ledarskap inom psykiatrin debatt

debatt Brist på bra ledarskap inom psykiatrin Psykiatrin lider brist på en humanistisk, demokratisk och pedagogisk ledarskapsförmåga, vilket bland annat leder till en ohälsosam arbetsmiljö och vårdslöshet avseende diagnostisering och behandling. Det skriver psykologen Ali Sarkohi, som själv arbetat som enhetschef inom psykiatrin i tre år. Han undrar varför chefer inte ställs till svars då verksamheter inte fungerar effektivt.

V

ision och mission för den så kallade hälso- och sjukvården borde vara att inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen, och utifrån en humanistisk människosyn, arbeta för befolkningens psykiska och fysiska hälsa och välbefinnande. Men i praktiken blir resultatet ibland något helt annat. För psykiatrins del är det allmänt känt att den brister i mångt och mycket. Det som fungerar bäst är inget annat än en illusion av en ”god psykiatri”. Det är inte ovanligt att en del patienter blir över-/underdiagnostiserade, feldiagnostiserade, felbehandlade och ibland dåligt bemötta. Resultatet av dessa brister belastar patienterna, deras anhöriga, sjukvården och samhället på olika sätt i stort och smått. ”Vård” och ”hälsa” lyser ofta med sin frånvaro inom det psykiatriska systemet. Vad som blir

Psykologtidningen 11/07

kvar av hälso- och sjukvården för psykiatrins del blir inget annat än sjukdomen och dess individuella och samhälleliga konsekvenser. Felaktig bedömning, vilket förhoppningsvis ofta är något omedvetet, leder följaktligen till felaktig behandling. Det skapar nya problem och oönskade biverkningar, fortsatt sjukskrivning etcetera. Det i sin tur innebär stora kostnader för både individen, organisationen och samhället i form av tid, pengar och inte minst mänskligt lidande. Vem bär då ansvaret för dessa oönskade resultat? Bristande ledarskap inom landstinget på både politisk nivå och på tjänstemannasidan har skapat instabilitet inom psykiatrin, vilket bland annat lett till ökad brist på psykiatriker och ökad risk gällande patientsäkerhet. Istället för att metodisk och systematisk leta efter eventuella

19

debatt systemfel, utföra noggranna analyser och slutligen finna hållbara, långsiktiga och adekvata lösningar, bortförklarar man orsaker till problemen och söker kortsiktiga lösningar i bland annat utlandet eller hos bemanningsföretag. IBLAND TALAR MAN om tidsbrist, ibland om psykiatrikerbrist och ibland om dålig ekonomi. Det samtidigt som många psykiatriker deltar i tidskrävande och improduktiva möten kring frågor som inte primärt är läkarrelaterade. Ibland övertas knapphändiga journaler av olika psykiatriker som ”turistar” eller som för tillfället tjänstgör på olika psykiatriska mottagningar. Ibland skriver dessa doktorer recept och sjukskrivningar utan att ens ha träffat patienterna! I sådana fall är det legitimt att ifrågasätta reliabilitet och validitet av både användningen av psykiatriska diagnoser och bedömarens/behandlarens omdöme. Detta är att betrakta som vårdslös diagnostisering och behandling. En annan brist inom psykiatrin är frågan om journalhantering och journalanteckningar. Många gånger är det svårt att se patienters redogörelser, utan man ser enbart bedömarens/ behandlarens uppfattningar. Ibland finns det en bedömning som saknar grund. Ibland saknar man en beskrivning med patientens egna ord, ibland saknar man bedömarens metodbeskrivning. Kombineras detta med läkare som ”turistar” inom psykiatrin, blir följderna inte svåra att räkna ut. Ännu värre är det när en del psykiatriker har bristande språk-

20

liga och sociala färdigheter. Svårigheten att använda sig av diagnoser inom psykiatrin på samma sätt som inom den kroppsliga sjukvården är känd sedan länge. För patienter som aldrig tidigare varit i kontakt med psykiatrin, eller vid situationer med brist på psykiatrisk kunskap i vården, är det svårt att avgöra om deras symtom har med sjukdomen eller med behandlingen att göra. Å ena sidan har patienterna ofta stort förtroende för vårdpersonalen, vilket gör att många av dem inte ens ifrågasätter diagnosen och behandlingen även om de ibland reflekterar över förekomsten av obehagliga biverkningar. Å andra sidan finns det stor risk att även vårdpersonalen ibland på grund av stress och eller ”tron på att veta” gör ”feltolkningar” om vad som är biverkningar och vad som är sjukdomsyttringar. Detta leder ofta till fortsatt och kanske ökad medicinering. svårt för en del patienter att på egen hand bryta sig ur denna onda cirkel. Svåra biverkningar kan bli en fråga om liv eller död – självmord - för en del patienter. Ibland sjukförklaras en del personer som kommer i kontakt med psykiatrin på grund av att de manifesterar vissa symtom, utan att man frågar sig om personen ifråga egentligen är sjuk. Personen kan också medvetet eller omedvetet anamma en bedömares uppfattning och falla in i en sjukroll. Följden kan bli att patienten riskerar att fastna i en ond cirkel och överkonsumera psykiatrisk vård. Jag frågar mig om det

IBLAND BLIR DET

är bra att människor med psykiska besvär ska behöva vända sig till psykiatrin när den själv lider av många brister och ett ”posttraumatiskt stressyndrom” efter upprepade ”övergrepp” på dess organisationsstruktur och funktion, utan att hänsyn tas till dess historia, tradition och kultur, eller till humankapitalet och de instrument psykiatrin i sin helhet förfogar över. Vem ska ta sig tid och patologiskt titta på organisationen? Vem ska upptäcka felen och vem ska behandla organisationens ”själsliga sår”? SETT FRÅN MITT perspektiv lider delar av psykiatrin i landet i praktiken av brist på humanistisk, demokratisk och pedagogisk ledarskapsförmåga, vilket bland annat leder till en ohälsosam arbetsmiljö och vårdslöshet avseende diagnostisering och behandling. Problemområdena är ofta kända. Personalen ser ofta de självklara och lämpliga åtgärderna, men inte en del chefer. Kanske är det så att de inte vill se? I så fall är frågan varför? Vilkas intressen hotas? Enligt min uppfattning har alla ett ansvar. Chefer och politiker må inte vara klokare än andra, men de har huvudansvaret för hälso- och sjukvården. Det ligger i deras uppdrag att skapa en organisation och ett arbetsklimat som möjliggör missionen. Tyvärr skyller man ofta missvisande på patientens sjukdomsbild, i viss mån deras anhöriga, olika vårdgivande aktörers roller, samarbetsbrister, tidsbrist, dålig ekonomi etcetera. Inga chefer tar på sig ansvaret för dessa brister. Projektioner

genomsyrar Landstinget och psykiatrin. Till skillnad från privata sektorn ställs chefer inom den offentliga sektorn sällan till svars när verksamheten inte fungerar effektivt. Jag undrar förstås: Varför? Slutligen det så kallade Milton-pengarna. Dessa kommer enligt min uppfattning inte att vara något botemedel mot den psykiatriska sjukvårdens själsliga sår, åtminstone inte så länge samma chefer har ansvaret för verksamheten eller andra personer utövar samma typ av ledarskap. Att skjuta till välbehövda pengar till psykiatrin när ledarskapet inte riktig fungerar verkar som att pumpa in blod i en kropp vars hjärna är mer eller mindre död. Centralisering av ansvarsfrågan för hela den psykiatriska vården är grundläggande. Sedan behövs en grundlig utredning av vad som är problemet och inte ett konstatera att ”det finns ett problem”, och naturligtvis förslag till förändring. ALI SARKOHI,

Psykolog och forskarstuderande

Psykologtidningen 11/07