Eunicidae - stenmaskar - 2000506

Eunicidae Stenmaskar NE

NA

Ringmaskar och planarier, Havsborstmaskar

LC

DD

NT

VU

EN

CR

RE

Klass: Polychaeta (havsborstmaskar), Ordning: Eunicida, Familj: Eunicidae - stenmaskar Berthold, 1827 Synonymer:

Kännetecken Familjen Eunicidae omfattar totalt ca 240 kända arter, varav tre förekommer i svenska vatten, alla i släktet Eunice. De är mestadels medelstora till stora havsborstmaskar som ofta finns på hårda bottnar eller blandade bottnar med sten och skalgrus. Artrikedomen är störst i tropikerna och i varma hav. Flertalet arter tycks vara rovdjur men vissa äter även alger. De största arterna, ofta rapporterade under namn som Eunice gigantea eller Eunice aphroditois, men som numera har delats upp i ett antal arter, kan uppnå en längd på flera meter. I tropikerna är många arter knutna till korallrev och korallsand på grunt vatten. De svenska arterna finns på hård eller sandig botten. Dessa kan bli upp till 40 cm långa och ha ett par hundra segment. Stenmaskar är skildkönade. I vissa fall äger leken rum under massvärmningar vid bestämda tidpunkter då ägg och spermier släpps ut i vattnet. Det bäst kända exemplet är palolomasken Palola viridis i Stilla havet. Larvutvecklingen är för många av arterna lecitotrof med ett kort pelagiskt stadium. De flesta stenmaskar har en lång, jämnbred kropp med väl avgränsade segment. Huvudet är försett med långa, tunna antenner och med palper som ser likadana ut, men antalet antenner och palper varierar mellan olika släkten. Hos flertalet arter finns tre antenner och två palper, men vissa släkten saknar palper och hos några få saknas även pariga antenner. Framtill på huvudet sitter två rundade ”läppar” som kan vara mer eller mindra sammansmälta med huvudet. Oftast finns ett par ögon. Peristomiet är uppdelat i två ringar och har ofta ett par cirrer på ryggsidan. Parapodierna har en välutvecklad buklob med kraftiga stödjeborst, ett borstknippe med olika typer av borst och en reducerad rygglob som består av en ryggcirr med inre stödjeborst i dess basala del. Gälar finns hos många arter i form av utväxter från ryggcirrerna, och de kan vara enkla eller förgrenade. Borsten omfattar fina enkla borst, sammansatta borst, kamformiga borst och stora hakborst med huva och kraftiga tänder. Stenmaskar har i svalgregionen en komplicerad käkapparat med olika komponenter: mandibler (underkäkar), och maxiller (överkäkar) och längst bak ett käkstöd. Mandiblerna är stavformiga och försedda med en främre förkalkad skärande kant. Maxillerna består av fyra till sex par element av olika form samt ett käkstöd bakom dessa (så kallad labidognatha käkar). Det bakersta paret, maxillpar I, är format som en bred tång. På insidan av tångens grenar finns maxillpar II som är försett med tänder längs innerkanterna. De följande maxillelementen (III-V) är mindre och har färre tänder. Käkarna är asymmetriska och höger maxillelement III saknas medan vänster maxillelement IV är mindre än det högra.

Författare Eivind Oug & Fredrik Pleijel 2015 (bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken).

ArtDatabanken - artfaktablad

1