Kriget, freden och de förenta nationerna

Kriget, freden och Förenta Nationerna Professor Peter Wallensteen Promotionsföreläsning, Uppsala universitet, den 25 januari 2002.

Magnifice Rector, Fru Landshövding, Ärade Åhörare Det gångna århundradet har varit ett av de mest motsägelsefulla mänskligheten upplevt. Aldrig har så många och omfattande krig utkämpats, så mycket systematiskt och brutalt förtryck utövats och så många organiserade folkmord genomförts. Vapnen har nått en förstörelsekraft som ingen kunde föreställa sig. Samtidigt innehöll detta århundrade betydande framsteg. Välstånd spreds, välfärdsamhällen byggdes, människor blev friskare, kontakter förbättrades, demokrati uppstod i allt större delar av världen. Motstånd utan våld gav hopp åt de undertryckta. Kvinnor fick en starkare roll i samhället. Det var ett århundrade fyllt av såväl krigsambitioner som fredsträvanden. Vetenskapen växte dramatisk samtidigt som forskning också fann sig i en dubbel roll. Dess landvinningar gav förutsättningar för nya teknologier som förbättrade människors liv, men också kärnvapen, terrorvälde och miljöproblem. Ingen vetenskapsgren kunde frigöra sig från detta etiska dilemma: Vetenskapens yttersta mål att söka kunskap kunde inte alltid förenas med en vilja att också göra människors liv lättare. Freds- och konfliktforskning är ett nytt inslag i den akademiska verkligheten och den kan nu se tillbaka på en trettioårig verksamhet här vid Uppsala universitet. Institutionens kartläggning visar att det pågått över 200 väpnade konflikter

2 sedan det andra världskriget. Hälften av dem har även varit aktiva sedan det kalla kriget tog slut. Krigets problematik fortsätter att vara en oerhörd utmaning. Finns det då några användbara lärdomar om krig, fred och en humanare världsordning? Låt mig peka på några.

1. Mycket tyder på att hur ett krig slutar har betydelse för om ett nytt krig följer, omedelbart eller inom en nära framtid. Det klassiska målet i krig är att segra. En del segrar blir bestående, men många leder endast till fördjupad konflikt, revanschism och nya krig. Det har varit ett återkommande mönster t.ex. för förbindelserna mellan Tyskland och Frankrike. Samma fenomen kan ses i Mellanöstern, mellan Indien-Pakistan och mellan hutuer och tutsier i Centralafrika. Den part som gått segrande ur ett krig tycks ofta dra slutsatsen att den också kan lösa andra konflikter på samma sätt. Den som förlorat tar till än starkare vapen i nästa omgång. Går det att bryta sådana cykler av våld? Hur freden byggs förefaller avgörande. Ursprunget till dagens europeiska union kan beskrivas som ett fredsprojekt. Det hade troligen inte uppstått endast ur marknadskrafter eller välfärdsambitioner. Tanken att – för alltid – knyta ihop två europeiska stormakter så att inte nya krig skulle drabba kontinenten gav skäl att pröva något nytt, närmast utopiskt. När kan sådana försök att bygga fred efter krig, vad vi ofta kallar en säkerhetsgemenskap, bli framgångsrika? Viktiga faktorer kan vara att den starke visar generositet, båda parter söker ömsesidig integration och ekonomisk utveckling, och att en värdegemenskap växer fram. Vi kan också tillägga att det idag är viktigt att

3 krigsförbrytare ställs inför rätta som ett led i en försoningsprocess. Sådana åtgärder ger troligen bättre långsiktiga resultat än kollektiv bestraffning, utmätning av ekonomisk kompensation och upprustning. Freden efter det första världskriget innebar att en bestraffande metod användes mot förloraren Tyskland. Utgången av det andra världskriget visade efter hand på värdet av en mer integrativ, sammanlänkande, hållning gentemot en ledning som visat ånger för vad som skett. På samma sätt föredrog det kalla krigets segrare att stödja de postkommunistiska samhällena, inte att utkräva tribut från dem. Den framgångsrika metoden kan summeras som att parterna gemensamt söker efter konstruktiva relationer baserade på rättvisa och samarbete. 1990talet har sett mer än hundra väpnade konflikter. Det har också upplevt fler fredsavtal än någon tidigare period under detta sekel. Det är nu viktigt att studera dess avtal, deras tillkomst och finna vägar att bidra till att de består under de svåra villkor som råder efter ett förödande krig.

2. För det andra har kopplingen mellan demokrati och fred blivit central, inte minst under 1990-talet. Universitetets blivande hedersdoktor, professor Bruce Russett från Yale-universitetet, tillhör de ledande forskare som övertygande demonstrerat att stabila, demokratiska stater inte för krig mot varandra. Det finns inte några tydliga fall som motsäger detta samband, även om det reser frågor om vad vi mer exakt menar med termer som ‘demokrati’ och ‘krig’. Om vi till dessa resultat lägger att demokratiska stater uppvisar färre inbördeskrig och krig där en region vill bryta sig ut än andra stater, ger det

4 oss en bild av att demokrati och fred hör nära samman. Vid en närmare eftertanke är det kanske inte oväntat. Demokrati är ett sätt att fredligt hantera konflikter i ett samhälle. Dagens demokratier har historiska erfarenheter av kupper, revolutioner, inbördeskrig och mellanstatliga krig. Insikten om det förödande i att inte kunna lösa konflikter på fredligt sätt har blivit allt mer spridd. Det finns likheter mellan hur konflikter hanteras mellan människor, mellan grupper och mellan stater. Demokratiska principer kan vara vägledande. Idag är närmare hälften av världens stater demokratier. Som en forskare uttryckt det: "därmed är halva jobbet gjort!". Tyvärr är bilden inte så entydig och enkel. Det visar sig att demokratiseringen, dvs den process som för ett land från ett auktoritärt styrelseskick till ett demokratisk, många gånger är fylld av bakslag och t.om. krig! Det säger oss att demokratiseringens väg är svår, även om målet, när det väl nåtts – en konsoliderad demokrati – sedan skapar en stabilare fred. Studiet av tänkbara vägar till demokrati är, med andra ord, ett nytt och viktigt forskningsområde.

3. Ytterligare ett fält för studium av krigets orsaker och varaktig fred är ekonomiska förhållanden. Idag har FN satt som mål att halvera världsfattigdomen till år 2015. Borde inte detta också resultera i mer fred på jorden? Sambandet mellan fattigdom och krig är emellertid inte klart. I själva verket kan man argumentera precis tvärt om. Krig kräver resurser, alltså är det de resursstarka som driver krig. De stora krigen under 1900-talet har utkämpats mellan samhällen som då hade de rikaste, mest industrialiserade

5 och de mest välutbildade befolkningarna. Även i inbördeskrig kan vi observera detta fenomen. Det är få krig som börjar som de fattigas revolt. Det är betydligt fler som inleds som konflikter mellan redan mäktiga och starka grupper. De fattiga, inte minst arbetslösa ungdomar, utgör krigens fotfolk, inte dess drivkraft. Ett krig förstör vardagsekonomin och gör kriget till den ende arbetsgivaren. Det talar för vikten av ett samhälle i balans med stort utrymme för civila krafter och för en ekonomiska utveckling som ger utdelning åt alla. Mycket tyder på att fred kan vara en förutsättning för utveckling, inte tvärtom.

4. Många frågor ställs om religion, civilisation och nationalism som orsak till kriget. Det är dock tydligt att krig är lika vanliga mellan dem som tillhör samma civilisation som dem som representerar olika civilisationer. Det räcker med att påminna om att de två världskrigen utspelade sig mellan länder där västerländska och kristna värderingar dominerade. Folkmordet i Rwanda utfördes av kristna, även av präster och riktade sig mot andra kristna, ja till och med mot dem som sökte skydd i de kyrkor som också förövarna visade sig tillhöra. Krig bedrivs i alla religioners namn. Samtidigt betonar alla religioner vikten av fred. Även om religion ofta används för att rättfärdiga våldsaktioner så betyder det inte att alla av samma religion delar denna uppfattning. Varje krig med en religiös motivering är därmed en utmaning också till dem som delar denna tro. Det borde leda till rannsakan och debatt. De konflikter som vi ser längs gränsen mellan t.ex. kristendom och islam

6 handlar ofta mer om makt och mark än om religiösa läror och tolkningar. Det har vi fått en stark påminnelse om i Uppsala denna vecka , där ett ord som "heder" använts som motiv för mord, där det egentligen handlar om makt och maktlöshet inför en ofrånkomlig fredlig förändring. Det är dock obestridligt att det föreligger ett stort behov av dialog och kontakt över kulturgränser både för att undvika demonisering och för att främja respekt.

5. Idag är den klassiska gränsdragningen mellan internationella och inomstatliga konflikter i det närmaste helt upphävd. Det internationella regelverket, folkrätten och FN-systemet, konstruerades för mellanstatliga konflikter. Genom att omedelbart identifiera aggression från en stat som ett gemensam hot kunde staterna sluta sig samman och därmed avskräcka eller pressa tillbaka aggressorn. Vi har sett exempel på sådana situationer, t.ex. Iraks invasion av Kuwait 1990. Det krävdes ett krig – i det allmännas tjänst så att säga, genom ett FN-beslut – för att omintetgöra aggressionen. FN-systemet har dock under 1990-talet fått hantera hela andra typer av konflikt. Det har rört sig om inbördeskrig, t.ex. i Centralamerika och Kambodja, kolonial frigörelse i Afrika och, senast, i Östtimor, folkmord i Rwanda, komplexa konflikter i Balkan och Kaukasus, och nu också terrorism som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Fredsbevarande operationer, sanktioner, humanitärt bistånd, valövervakning, rättegångar om krigsförbrytelser är några av de medel som använts av världssamhället. Många av dessa har utvecklats under de senaste tio åren. I sitt tal till Dag Hammarskjölds minne,

7 just här i aulan den 6 september, kunde FN:s generalsekreterare Kofi Annan demonstrera vidden av FN:s ökade uppgifter. Kofi Annan frågade vad Hammarskjöld skulle ha känt igen i dagens värld om han plötsligt klivit in här i salen. Det är inte mycket även om Kongo återigen blivit en krishärd.

Under de tolv år som gått sedan det kalla krigets slut har FN:s säkerhetsråd tagit fler beslut än under alla de föregående 45 åren. Från att tidigare ha behandlat ett par frågor i månaden tas nu allt mer detaljerade och ingående beslut varje vecka. Trots dessa nya, omfattande, ibland framgångsrika, ibland misslyckade aktioner, har inte organisationens resurser förstärkts i motsvarande mån. I stället har generalsekreteraren tvingats utveckla en avsevärd ekonomisk krishanteringsförmåga. Det var t.ex. först i slutet av september 2001 som USA reglerade en närmast 20-årig skuld till organisationen – i ett läge när man insåg vikten av FN i sin kamp mot terrorismen.

FN utgör fortfarande det viktigast instrumentet för allas vår strävan efter fred. Forskning visar att stater som är medlemmar i samma internationella organisation har färre krig. FN är därvid av centralt betydelse. De alternativ till FN som föreligger är alla otillfredsställande: Pax Americana, en värld där USA dominerar, medför risk för att endast ett lands särskilda intressen, sympatier och antipatier blir avgörande. Regionala fredsordningar enligt lokala principer kan leda till att universella värden som mänskliga rättigheter

8 och demokrati kan sättas ur spel. En slutsats från de gångna seklet är att internationella organisationer är nödvändiga för både utveckling och fred. Många av dessa organ har successivt vuxit sig starkare. Även FN behöver utvecklas som aktivt fredinstrument. Dess fredsbevarande operationer kan förbättras. Möjligheterna att ingripa tidigt i konflikter, när mer kan göras till mindre kostnad, kan förstärkas. FN:s verktygslåda för konflikthantering behöver kompletteras t.ex. med mer effektiva, träffsäkra och rättssäkra sanktioner.

Vi ser alltså att fred inte skapas genom en enda åtgärd. Det krävs många samverkande faktorer. Tillsammans kan arbete för försoning efter ett krig, demokratiska principer för ett lands styre, en integrativ ekonomisk politik och starkare internationella organisationer ge världen ett ökat hopp om fred.